Drakars namn eller en sommar på resande fot
När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy.
Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill inte vara en del av den utvecklingen.
Men det hänger också samman med att jag allt mer börjar se mig själv som en författare. Det är en dröm jag haft ända sedan jag var barn, som jag äntligen vågat börja kasta loss med. Jag publicerades i två böcker under maj månad. Nu sitter jag och funderar kring min första helt egna bok. Och som författare måste man faktiskt skriva om sig själv. Det finns inga genvägar från det, även om man självklart i exempelvis en romantext kan maskera sin egen person genom att skriva in delar av den i olika karaktärer.
Jag har nu tillbringat snart två månader på resande fot, med bara kortare mellanlandningar där hemma. Så många vandrarhem, stugor, uthyrningslägenheter, hotell och gästhus har passerat förbi att jag knappt minns hur min egen säng känns längre. Så många bussar, tåg, flygplan och färjor att koldioxidkontot är övertrasserat för lång tid framöver. Jag har åkt go-kart i Norfolk, minglat mot privatiseringarna i Almedalen, folkbildat, dansat och klappat händer i Jerusalem, sovit på ett tak i Jaffa, sysslat med ruin spotting i Galiléen och Petra, sett konsert i en amfiteater i Amman, mött halva min bekantskapskrets i min hemstad under SSU-kongressen, varit på bröllop och blivit rånad i Lincolnshire och upplevt Edinburghs stand-up-comedy-festival. Jag har druckit arabiskt och turkiskt kaffe, te med mynta, blaskigt brittiskt nescafé och vanligt hederligt svenskt bryggkaffe. Och jag har träffat så många fantastiska människor.
Jag har också upplevt fascinationen över att resa med en hyfsad internettillgång. De trådlösa nätverken är så pass utbyggda idag att det går att hitta wifi i de flesta städer i världen. Och jagat wifi har jag gjort - för att meddela mig med dem jag stundtals sett som mina följeslagare på resan - mina vänner på Facebook. Jag har haft en perfekt resedagbok och jag har fått glada tillrop från helt andra breddgrader under min resa. Se där en positiv aspekt av den frivilliga övervakningen.
Större delen av tiden har jag rest på egen hand, med en laptop, en iPhone, några skrivböcker och någon bok i släptåg. Dels för att jag trivs med det och dels för att syftet med sommaren har varit att tänka ut vad min nästa bok ska handla om. En frågeställning som kräver ganska mycket arbete på kammaren eller ännu hellre på något café i ett fjärran land. Var bottnar jag som människa, vad är det jag känner en så tvingande nödvändighet att skriva? Jag ska inte säga att jag är ända framme än så länge, men jag har hittat en väg jag nu följer.
Jag har skrivit så pennan har glött - om människor och miljöer jag upplevt, om civilisationers fall, om demokratins idé och utmaningar, om varför mänskliga relationer är så svårt när det borde vara så lätt. Min textsamling växer, och med den mina idéer kring min nästa bok. Och när sensommar så småningom övergår till höst inleds den verkliga kampen för att få tiden att räcka till för att behålla styrfarten i skrivandet. Samtidigt som så mycket annat spännande väntar - inte minst den kommande agitationsturnén mot privatiseringar. Håll utkik på när vi kommer till din stad - och hör av dig om du vill boka in oss!
Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill inte vara en del av den utvecklingen.
Men det hänger också samman med att jag allt mer börjar se mig själv som en författare. Det är en dröm jag haft ända sedan jag var barn, som jag äntligen vågat börja kasta loss med. Jag publicerades i två böcker under maj månad. Nu sitter jag och funderar kring min första helt egna bok. Och som författare måste man faktiskt skriva om sig själv. Det finns inga genvägar från det, även om man självklart i exempelvis en romantext kan maskera sin egen person genom att skriva in delar av den i olika karaktärer.
Jag har nu tillbringat snart två månader på resande fot, med bara kortare mellanlandningar där hemma. Så många vandrarhem, stugor, uthyrningslägenheter, hotell och gästhus har passerat förbi att jag knappt minns hur min egen säng känns längre. Så många bussar, tåg, flygplan och färjor att koldioxidkontot är övertrasserat för lång tid framöver. Jag har åkt go-kart i Norfolk, minglat mot privatiseringarna i Almedalen, folkbildat, dansat och klappat händer i Jerusalem, sovit på ett tak i Jaffa, sysslat med ruin spotting i Galiléen och Petra, sett konsert i en amfiteater i Amman, mött halva min bekantskapskrets i min hemstad under SSU-kongressen, varit på bröllop och blivit rånad i Lincolnshire och upplevt Edinburghs stand-up-comedy-festival. Jag har druckit arabiskt och turkiskt kaffe, te med mynta, blaskigt brittiskt nescafé och vanligt hederligt svenskt bryggkaffe. Och jag har träffat så många fantastiska människor.
Jag har också upplevt fascinationen över att resa med en hyfsad internettillgång. De trådlösa nätverken är så pass utbyggda idag att det går att hitta wifi i de flesta städer i världen. Och jagat wifi har jag gjort - för att meddela mig med dem jag stundtals sett som mina följeslagare på resan - mina vänner på Facebook. Jag har haft en perfekt resedagbok och jag har fått glada tillrop från helt andra breddgrader under min resa. Se där en positiv aspekt av den frivilliga övervakningen.
Större delen av tiden har jag rest på egen hand, med en laptop, en iPhone, några skrivböcker och någon bok i släptåg. Dels för att jag trivs med det och dels för att syftet med sommaren har varit att tänka ut vad min nästa bok ska handla om. En frågeställning som kräver ganska mycket arbete på kammaren eller ännu hellre på något café i ett fjärran land. Var bottnar jag som människa, vad är det jag känner en så tvingande nödvändighet att skriva? Jag ska inte säga att jag är ända framme än så länge, men jag har hittat en väg jag nu följer.
Jag har skrivit så pennan har glött - om människor och miljöer jag upplevt, om civilisationers fall, om demokratins idé och utmaningar, om varför mänskliga relationer är så svårt när det borde vara så lätt. Min textsamling växer, och med den mina idéer kring min nästa bok. Och när sensommar så småningom övergår till höst inleds den verkliga kampen för att få tiden att räcka till för att behålla styrfarten i skrivandet. Samtidigt som så mycket annat spännande väntar - inte minst den kommande agitationsturnén mot privatiseringar. Håll utkik på när vi kommer till din stad - och hör av dig om du vill boka in oss!
Kommentarer
(Men det där med draknamn var lite nördigt. ;-))
Draknamn är väl det coolaste som finns? Fram för en uppvärdering av fantasygenren!