Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin
Det enda positiva med dagens utspel från s och mp:s partiledningar är att vi kan hoppas på en grönare socialdemokratisk politik och att mp inte kommer att göra nya uppgörelser med de borgerliga partierna.
Annars så är det ett korkat utspel på alla sätt och vis.
Utspelet är feltajmat och en del i en felaktig strategi. Jag brukar inte alltid hålla med Henrik Brors, men han har helt rätt i att det är vansinne att prata om sånt här samma dag som var femte varslas från Volvo Personvagnar. I denna tid är det viktigt med klara besked, och detta utspel ökar i stället osäkerheten.
Det intressanta med dagens besked är inte att två partier som gjort sexton budgetar tillsammans går vidare med sitt samarbete, utan att man lämnar det tredje partiet som var med och gjorde budgetarna utanför. Utspelet pekar i riktning mot en s-mp-regering, men realistiskt sett är det högst osäkert om dessa två partier skulle ha en majoritet i kammaren efter valet. En sådan regering skulle behöva stöd av fler partier och Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte kommer att vara med och rösta fram en sådan regering ökar osäkerheten om vad som egentligen är alternativet till Reinfeldt & co. Sahlin, Eriksson och Wetterstrands utspel bidrar inte till klarheten om alternativen i svensk politik, utan tvärtom bidrar det till osäkerheten.
Men vad värre är - utspelet är ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom.
En av politikens huvudfrågor är hur stora resurser som ska gå till våra gemensamma behov och hur mycket som ska gå till privat konsumtion. Moderaterna - de "nya" såväl som de gamla - har som sitt främsta politiska mål att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Och i det avseendet har regeringen lyckats - skatterna har sjunkit kraftigt, mest för de allra rikaste. I somras kapitulerade den socialdemokratiska partiledningen om fastighetsskatten. Mona Sahlin meddelade att (s) bara vill höja skatten för de 5-10 000 hushåll som äger fastigheter värda mer än 5 miljoner kronor. I går kom beskedet att socialdemokraterna accepterar också det andra steget av jobbavdraget.
Om man accepterar den borgerliga skattepolitiken är det svårt att inte få den borgerliga välfärdspolitiken på köpet. För reformerna måste finansieras. Låter man skattekvoten sjunka kraftigt så innebär det också att välfärdskvoten faller. Då kan det stå hur vackra ord som helst i de omkring hundrafemtio sidor rådslagstexter som nu skickats ut till partiorganisationen - utan skattekronor att finansiera reformerna blir s-mp-politiken i sina huvuddrag ganska lik regeringens politik. Den panikartade rädslan för att säga att vi kommer att höja skatten om vi vinner valet bakbinder partiet och leder till politisk apati och bristande engagemang när alternativen blir alltmer otydliga för väljarna.
Fram till sommaren var det fortfarande ganska oklart vart socialdemokratin skulle ta vägen efter valförlusten. Partiet pratade om att Sverige tjänar på rättvisa och olika steg togs i riktning mot en genuin omprövning av 80- och 90-talens politik. Nu blir det däremot alltmer klart att kursen är satt - och den går högerut. Den handlar inte bara om den ekonomiska politiken utan också om att ignorera LO-kongressens krav på att inte ratificera Lissabonfördraget förrän vi fått garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror att det är hög tid för de kärleksfulla kritikerna att vakna och säga ifrån om att partiet är på fel väg.
För det finns fortfarande tid att göra om och göra rätt. Att konstatera att vi befinner oss i en tid då kritiken av nyliberalismen är starkare än på mycket länge och att det är viktigare än någonsin med en socialdemokratisk politik för att reglera marknaden. Det där Mona Sahlin säger samtidigt som hon gör något helt annat i praktiken.
Annars så är det ett korkat utspel på alla sätt och vis.
Utspelet är feltajmat och en del i en felaktig strategi. Jag brukar inte alltid hålla med Henrik Brors, men han har helt rätt i att det är vansinne att prata om sånt här samma dag som var femte varslas från Volvo Personvagnar. I denna tid är det viktigt med klara besked, och detta utspel ökar i stället osäkerheten.
Det intressanta med dagens besked är inte att två partier som gjort sexton budgetar tillsammans går vidare med sitt samarbete, utan att man lämnar det tredje partiet som var med och gjorde budgetarna utanför. Utspelet pekar i riktning mot en s-mp-regering, men realistiskt sett är det högst osäkert om dessa två partier skulle ha en majoritet i kammaren efter valet. En sådan regering skulle behöva stöd av fler partier och Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte kommer att vara med och rösta fram en sådan regering ökar osäkerheten om vad som egentligen är alternativet till Reinfeldt & co. Sahlin, Eriksson och Wetterstrands utspel bidrar inte till klarheten om alternativen i svensk politik, utan tvärtom bidrar det till osäkerheten.
Men vad värre är - utspelet är ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom.
En av politikens huvudfrågor är hur stora resurser som ska gå till våra gemensamma behov och hur mycket som ska gå till privat konsumtion. Moderaterna - de "nya" såväl som de gamla - har som sitt främsta politiska mål att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Och i det avseendet har regeringen lyckats - skatterna har sjunkit kraftigt, mest för de allra rikaste. I somras kapitulerade den socialdemokratiska partiledningen om fastighetsskatten. Mona Sahlin meddelade att (s) bara vill höja skatten för de 5-10 000 hushåll som äger fastigheter värda mer än 5 miljoner kronor. I går kom beskedet att socialdemokraterna accepterar också det andra steget av jobbavdraget.
Om man accepterar den borgerliga skattepolitiken är det svårt att inte få den borgerliga välfärdspolitiken på köpet. För reformerna måste finansieras. Låter man skattekvoten sjunka kraftigt så innebär det också att välfärdskvoten faller. Då kan det stå hur vackra ord som helst i de omkring hundrafemtio sidor rådslagstexter som nu skickats ut till partiorganisationen - utan skattekronor att finansiera reformerna blir s-mp-politiken i sina huvuddrag ganska lik regeringens politik. Den panikartade rädslan för att säga att vi kommer att höja skatten om vi vinner valet bakbinder partiet och leder till politisk apati och bristande engagemang när alternativen blir alltmer otydliga för väljarna.
Fram till sommaren var det fortfarande ganska oklart vart socialdemokratin skulle ta vägen efter valförlusten. Partiet pratade om att Sverige tjänar på rättvisa och olika steg togs i riktning mot en genuin omprövning av 80- och 90-talens politik. Nu blir det däremot alltmer klart att kursen är satt - och den går högerut. Den handlar inte bara om den ekonomiska politiken utan också om att ignorera LO-kongressens krav på att inte ratificera Lissabonfördraget förrän vi fått garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror att det är hög tid för de kärleksfulla kritikerna att vakna och säga ifrån om att partiet är på fel väg.
För det finns fortfarande tid att göra om och göra rätt. Att konstatera att vi befinner oss i en tid då kritiken av nyliberalismen är starkare än på mycket länge och att det är viktigare än någonsin med en socialdemokratisk politik för att reglera marknaden. Det där Mona Sahlin säger samtidigt som hon gör något helt annat i praktiken.
Kommentarer
De har alltså i ett svep lyckats med den otroliga bedriften att alienera LO-kollektivet (som absolut inte vill se en S/MP-regering) och förskjuta Vänsterpartiet.
De tycks på fullt allvar tro att det avgörande är att ha en egen liten allians precis som de borgerliga har. Eller för den delen att ha en politik som de borgerliga ledarsidorna finner "trovärdig" (om de borgerliga ledarsidorna säger att en politik är trovärdig så ska man passa sig jävligt noga för den politiken).
Vilka otroliga dumheter och vilken otrolig arrogans. Jag kommer nu att rösta på Vänsterpartiet i nästa val.
Jobbigt att hela tiden behöva säga att vi är många som står bakom ett radikalare parti men nu klarar iaf inte jag av det längre.
Är sjukt besviken och tyvärr inte längre medlem.
Vi är ett parti i förändring, för förändring, bli medlem hos oss. För ett tydligt vänsteralternativ i svensk politik
En sån här dag känns det bara hopplöst, jag kan inte se det som något annat än det slutgiltiga steget till att bli ett parti av "new labour"-modell, och spiken i kistan för socialdemokraterna som ett parti till vänster.
Vila i frid.
Jag förstår dig, lämnade redan i februari, och slipper stå med skammen över det här. På vilket mandat genomför sahlinskan det här idiotpåfundet? Inte är det på LO-medlemmarnas i alla fall.
Zana, jag kommer aldrig att gå med i (v). Ni ligger också för långt från mina åsikter. Men jag kommer att rösta på er som enda, och sista, alternativ.
Säljer ni också ut röstar jag inte mer.
Vi behöver ett nytt sosseparti,dagens toppstyre är ett gäng smygliberaler.
Däremot är det obegripligt att man så tydligt tar ett avståndstagande mot Vänsterpartiet även i framtiden. Det är onödigt men en fingervisning om vilka man vill se överenskommelser med.
Jag antar att du missat ett "inte" i din mening "Det måste anses vara ett mycket strategiskt beslut att knyta dem närmare oss så att de (och deras 4-5 %) går till höger".
?
Eller var det en freudian slip, med tanke på att det är JUST detta som hela s-partiet nu gör?
/Mattias
Hoppas fan att ni med vett kvar i skallen går på högerfalangen med blåslampa från och med nu.
Det var självklart ett mycket smart och strategiskt val av Mona. Vi ska nog kunna jobba bra ihop på hemmaplan i Uppsala också... eller hur?
/Maria
Jag tror vi kan samarbeta alldeles utmärkt på hemmaplan i Uppsala - vilket vi ju redan gör. Tre partier som kompletterar varandra.
Jag håller med Peter i stort. Dock tycker jag att han kunde vara hårdare i sin kritik.
Mona Sahlin är inte intresserad av att lyssna. Hon kör nog gärna över partiet i sin EU-okunnighet och nonchalans av rörelsen.
Hon har den partiledarpost som en feministisk, fackligt gräsrots-aktiv kvinna ur LO borde ha. Tomas Östros borde bort, liksom Jan Eliasson, Margot Wallström m fl.
Jag är så förbannat trött på att bli trampad på. Någon gång vill jag hålla upp en syl som de förbaskade "övertramparna" gör sig politiskt illa på så att vi slipper dem.