True believers mellan två eldar

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet.

Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det "finns nu ingen anledning att stressa fram" med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook.

Efter ett sådant här besked är det lätt att ställa sig frågor. Varför kunde inte Mona Sahlin ha sagt direkt efter irländarnas nej att det nu är dags att förhandla fram ett nytt fördrag som tar starkare hänsyn till löntagarnas rättigheter? Hon hade garanterat haft ett stöd för det, såväl i rörelsen som i den allmänna opinionen. I stället har partiledningen hymlat i frågan i flera veckor. Och fyra socialdemokratiska EU-parlamentariker har skrivit en artikel i AiP med märkliga formuleringar om att Irlands nej är ett veto mot fördraget men ändå inte.

Vad är det som gör att de svenska socialdemokraterna inte vågade gå i första ledet och säga att ett nej är ett nej, utan överlät det på några centraleuropeiska presidenter? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi har att göra med true believers, som ännu inte gjort upp med sin barnatro på att allt europeiskt samarbete är bra samarbete. För det ligger faktiskt en kärna av sanning när Ann-Charlotte Altstadt, som skriver krönikör bland annat i LO-tidningen, beskriver EU-entusiasterna som svenska förvirrade maoister på Kinabesök 1967. Visst, allt är inte himmelriket men kineserna var ju på väg mot (eu)topia och det var ju den avlägsna framtiden som räknades, inte verkligheten.

I Ekots lördagsintervju den 24 maj 2008 beskrev Marita Ulvskog situationen i partiet som att socialdemokrater under en lång period var antingen EU-predikanter eller EU-protestanter. Nu är vi i stället EU-praktiker som gillar läget och försöker göra så mycket som möjligt också i EU för att driva vår politik och ideologi, menade Ulvskog.

Jag tycker att Ulvskog satte huvudet på spiken i det uttalandet. Möjligen hade hon kunnat lägga till att det ekumeniska arbetet inte är fullgånget än och att rester av den gamla tron finns kvar i den EU-predikande partiledningen.

Så medan partiledningen nu sitter och funderar på nästa drag kan jag tipsa om förslagen i Socialdemokratiska EU-kritikers uttalande efter den irländska omröstningen. Där finns ett gäng konstruktiva förslag på hur vi kan göra dagens EU-samarbete bättre. Det allra viktigaste - som Sverker Gustavsson förklarat i en mycket bra och pedagogisk artikel i Tiden 2/08 (inte på nätet!) - är att det tydligt markeras att de sociala rättigheterna är överordnade marknadens fria rörlighet.

För övrigt pågår debatten för fullt i Upsala Nya Tidning om framtiden för vårt nya konserthus. Jag och Bo Östen Svensson har skrivit en insändare som publicerades idag där vi säger att "Det är poänglöst att privatisera Konserthuset". Läs mer här.

Kommentarer

Anonym sa…
Almega skämtar till och visar med glimten i ögat deras syn på facket.

Kolla in filmerna som faktiskt är rätt roliga:

http://www.youtube.com/watch?v=DaLLX16S3SQ

och

http://www.youtube.com/watch?v=t_ZJ8hhILZQ
Oj, undrar var deras konsulter tog för att producera de där filmerna? Det var inget vidare i alla fall.

Intressant med filmen om kollektivavtalet är att Almega uppenbarligen gillar fredsplikten men inte den där lilla detaljen med att avtalet ska innehålla minimilöner. De fackliga organisationerna håller nog inte riktigt med om det...
Anonym sa…
Bra att du tog upp det här, Peter.

Jag blir ganska frustrerad av det jag ser och hör. Efter att Laval-domen och R¨ffert-skräpet kommit talas det om att rädda EU-medlemskapet.
Vad är mål och vad är medel? Frågan är mycket befogad - tyvärr.

Jag tror det är en blandning av "true believing", lastbilsflak av prestige och ofta genuin okunnighet.
En av partiets högsta höns, Berit Högman, svarade vänligt på ett mail från mig om Lissabonfördraget. Hon menade att det var bra för löntagarna även om hon inte läst det från pärm till pärm.
Jag tror det är mycket andrahands-information från mindre trovärdiga källor som cirkulerar.

Den som läst lite Marx skulle kunna konstatera att kapitalisterna försöker avgöra frågor i borgerligt kontrollerade icke-valda organ där arbetarklassen inte har inflytande (EG-domstolen) istället för den delen av överbyggnaden där arbetarklassen faktiskt har kämpat sig till verkligt inflytande (riksdagen).

I sin bok "kapitalet.se" skriver herr Nyberg att Mona Sahlin under EG-kampanjen 1994 sa att hon inte läst Maastrichtfördraget i sin helhet men ändå visste vad det gick ut på.
Samma dåliga, dock inte genomusla, ledare satte sin heder i pant på att det som hänt (Laval, R¨ffert) inte skulle hända.

Jag tycker det är dags för en riktig debatt om EU. Inte en där dryga "religiösa" EU-förespråkare kan avfärda seriösa motståndare som rättshaverister.
Det är faktiskt anhängarna som har bevisbördan nu.

Jag tycker att du Peter, Morgan Johansson, Bo Bernhardsson, SSU-Helsingborgs ordf Natasha Mirosavic m fl har en seriöst positiv inställning till EU.
Kanske borde vi göra gemensam sak i att få igång en seriös debatt där ingen stämplas som rättshaveristisk nyliberal eller barnätarkommunist så länge ställningstagandet till EU sker på sunda sätt.
Visserligen tycker jag det är en smula naivt att tro att konflikträtt någoson kommer kunna överordnas den inre marknadens rörlighet. Men den frågan kan vi debattera om i en respektfull debatt, inte sant?
Man behöver inte ens läsa Marx, det räcker med att läsa Wikipedias utmärkta artikel om ordoliberalism så har man lärt sig mycket mer om vad det faktiskt handlar om: http://sv.wikipedia.org/wiki/Ordoliberalism

Jag håller med om att det skett en påtaglig förskjutning av EU-debatten inom arbetarrörelsen. Bevisbördan har flyttats precis som du skriver.

...och visst är det pinsamt att de som ska besluta om det hela faktiskt inte läst det dokument som ska vara styrande för europeisk politik i framtiden. Jag begär mer av våra förtroendevalda.
Anonym sa…
Jag tycker såna som du, Bo Bernhardsson, Morgan Johansson med fler har många kloka tankar i EU-politiken.
Men jag undrar varför ni kräver saker med utgångspunkt i att Sverige ska fortsätta som EU-medlem.
Det är fullkomligt orealistiskt att konflikträtt skulle överordnas den inre marknadens fria rörlighet. För det krävs att det första fördraget, Romfördraget, skrotas.
Då det är så är det opedagogiskt att inte kräva utträde. Hittills är det det enda felet jag tycker ni gör. Jag förstår inte varför in inte använder det utrymme som finns för att förklara "hårda fakta". Ödmjukt ber jag om förklaring.

Jag vill se ett konkret politiskt program i EU-frågor med utgångspunkt i motstånd, inte bara kritik.
Vi måste bli konkreta, även vi motståndare. Hur ska vi hantera situationen från i dag?
Precis som med den borgerliga svenska staten måste vi ha något att komma med istället för att bara säga nej. Till skillnad från fallet med den borgerliga svenska staten ska vi dock inte använda EU mer än i en övergångsperiod till nationell suveränitet.
Jag är realistisk reformist, inte gränslös.
Jag håller helt och fullt med om att vi måste hantera situationen från idag. Och då tror jag att vi måste agera utifrån realiteten att EU existerar, att vi är medlemmar och att andra länder också är medlemmar. Det må vara väldigt svårt att förändra fördragstexterna, men vi måste mobilisera och folkbilda och få med oss fler både här hemma och i resten av Europa för vår sak.

För mig är frågan om medlemskapet något som splittrar mer än det enar. Jag föredrar att fokusera på hur vi vill att ett framtida europeiskt samarbete ska se ut. Om det sedan kan konstrueras inom ramen för dagens EU eller om något nytt måste byggas upp från grunden från framtiden utvisa.
Anonym sa…
Även om en fråga är känslig kan den vara viktig att diskutera. Jag är självklart för ett europeisk pragmatiskt och progresdivt samarbete. Men någåt sånt är inte möjligt inom EU.
Jag tycker det är dags att tala klarspråk. För alla dåligt pålästa auktoritetstroende, men
utöver det mycket bra "gammel-sossar", kan vi ju hänvisa till tage Erlanders tal på Metalls kongress 1961.
Han tog ställning mot en inre marknad (i praktken Romfördraget) för att det inte gick ihop med neutraliteten.
EU-Kejsaren är naken. När ska vi våga påpeka det om inte nu?

Populära inlägg i den här bloggen

Ros och ris åt Socialistiskt Forum

Dags för en ärlighetsrevolution

Ett anspråksfullt förslag