Vad kommer efter varvade listor?
Jag har tidigare skrivit om det angenäma problemet att när jämställdheten nått en bra bit kan att varvade listor faktiskt leda till inkvotering av män. Frågan kom upp igen i lördags under årsmötet för Laboremus, s-studenter i Uppsala, när vi diskuterade klubbens jämställdhetsplan. Frågan väckte en omfattande debatt, och beslutet sköts upp till nästa möte. Jag vill här ge en idé till hur man kan se på frågan.
Kampen för jämställdhet är en kamp mot förtryck och diskriminiering av kvinnor. De förändringar som skett i samhället i jämställdhetens namn är förändringar för att stärka kvinnors positioner. Ett viktigt medel för det fortsatta framåtskridandet under de senaste åren har varit varvade listor.
De varvade listorna introducerades av socialdemokraterna inför 1994 års val inför hotet om ett bildande av ett kvinnoparti. De har lett till en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i valda församlingar. Få vågar idag ifrågasätta principen om varannan man, varannan kvinna. Detta är bra.
Verkligheten har dock sprungit ifrån de varvade listorna på sina ställen. Som jag beskrivit innebar det att vi när vi fastställde Uppsala arbetarekommuns listor på flera ställen kvoterade in män med mindre stöd före kvinnor med större stöd. Detta är inte rimligt, och står i stark strid mot när Uppsala läns partidistrikt valde partikongressombud förra året och 8 av 9 blev kvinnor. Eftersom varje kommun självständigt utser sina ombud och ingen varvning finns på dessa listor blev utfallet så tydligt.
Varvade listor har tjänat oss väl, men det är dags att gå vidare. I dag skapar de en övre gräns för kvinnorepresentationen på de platser där jämställdheten kommit en bit – även om det finns fler kompetenta kvinnor än män kan kvinnorepresentationen ändå bara bli 50 procent. Det är orimligt att ha ett system som sätter upp hinder för kvinnor i ett samhälle som i det stora hela fortfarande är ojämställt.
Mitt förslag är att införa en regel om att minst 50 procent av personerna på listan och minst 50 procent av personerna på valbara platser ska vara kvinnor. Det innebär på de platser som fortfarande inte kommit så långt fortfarande en varvning, men det innebär att på andra platser kan man stärka kvinnorepresentationen ytterligare om kvinnorna är fler och mer kompetenta än männen.
Det innebär att man slutar att se det som en ren kvotering med varannan man och varannan kvinna och i stället ser det som en garanti för att det kön som fortfarande är underordnat, undertryckt och underbetalt har hälften av representationen. Det är tid att gå vidare, och här hoppas och tror jag att Uppsala kan gå först i debatten!
Kampen för jämställdhet är en kamp mot förtryck och diskriminiering av kvinnor. De förändringar som skett i samhället i jämställdhetens namn är förändringar för att stärka kvinnors positioner. Ett viktigt medel för det fortsatta framåtskridandet under de senaste åren har varit varvade listor.
De varvade listorna introducerades av socialdemokraterna inför 1994 års val inför hotet om ett bildande av ett kvinnoparti. De har lett till en skjuts framåt för kvinnorepresentationen i valda församlingar. Få vågar idag ifrågasätta principen om varannan man, varannan kvinna. Detta är bra.
Verkligheten har dock sprungit ifrån de varvade listorna på sina ställen. Som jag beskrivit innebar det att vi när vi fastställde Uppsala arbetarekommuns listor på flera ställen kvoterade in män med mindre stöd före kvinnor med större stöd. Detta är inte rimligt, och står i stark strid mot när Uppsala läns partidistrikt valde partikongressombud förra året och 8 av 9 blev kvinnor. Eftersom varje kommun självständigt utser sina ombud och ingen varvning finns på dessa listor blev utfallet så tydligt.
Varvade listor har tjänat oss väl, men det är dags att gå vidare. I dag skapar de en övre gräns för kvinnorepresentationen på de platser där jämställdheten kommit en bit – även om det finns fler kompetenta kvinnor än män kan kvinnorepresentationen ändå bara bli 50 procent. Det är orimligt att ha ett system som sätter upp hinder för kvinnor i ett samhälle som i det stora hela fortfarande är ojämställt.
Mitt förslag är att införa en regel om att minst 50 procent av personerna på listan och minst 50 procent av personerna på valbara platser ska vara kvinnor. Det innebär på de platser som fortfarande inte kommit så långt fortfarande en varvning, men det innebär att på andra platser kan man stärka kvinnorepresentationen ytterligare om kvinnorna är fler och mer kompetenta än männen.
Det innebär att man slutar att se det som en ren kvotering med varannan man och varannan kvinna och i stället ser det som en garanti för att det kön som fortfarande är underordnat, undertryckt och underbetalt har hälften av representationen. Det är tid att gå vidare, och här hoppas och tror jag att Uppsala kan gå först i debatten!
Kommentarer
För det är tämligen bisarrt att män skall inkvoteras av ett system som skall verka för att öppna det politiska systemet för kvinnor.
Och är ett parti mot över- och underordning i samhället, och partiet verkar i ett sådant samhälle (dvs. SAP), så förefaller det sig så att erfarenheten av ett förtryck är en fördel vid ex. styrelseval. Detta därför att ett perspektiv från de förtryckta bör vara det dominerande perspektivet hos detta parti och detta perspektiv kan endast komma från de förtryckta (därmed inte sagt att de som inte är förtryckta inte kan förstå detta perspektiv). Även om detta inte bör vara det enda som influerar partiet. Ungefär som Kalle Marx: "Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk".
Med Marx-citatet menade jag kunde ses som en liknelse på en lösning till fler kamper än bara arbetarklassens. Exempelvis kvinnornas kamp.
Jag haller ocksa med om att forslaget ar ratt tankt.
Orsaken till varfor de varvade listorna tillkom var ju for att oka kvinnorepresentationen. Bakgrunden ar ju att vi lever i ett patriarkalt samhalle. Varvade listor ar en metod for att motverka den diskriminering som aterfinns i i stort sett alla sammanhang och strukturer.
Om varvade listor far som effekt att man -- som gynnas i patriarkatet -- kvoteras in maste man ga tillbaka till syftet. Och eftersom syftet ar att oka kvinnorepresentationen at Peters forlag rimligt.
Dessvarre ar det inte lika intiutivt rattvist som varvade listor som tillater inkvotering av man, men det ar en pedagogisk fraga.
(Saknar svenska tecken.)
I princip håller jag med peter och er andra skribenter här om att kräva hälften kvinnor istället för 50-50 är mer i linje med ursprungstanken med varvning. Att ha 50-50-regler i en organisation som domineras av kvinnor (som Laboremus) som samtidigt är en del av en större organisation/sammanhang (som s-studenter, och SAP) där situationen inte är densamma blir som ni visat problematiskt. Inte bara för att killar kvoteras in, utan också för att tjejerna tvingas konkurrera med varandra. Jag tror att ett skäl till att det finns så många aktiva kvinnor i Laboremus på positioner beror på att vi har lyckats hålla ihop någotsånär och hjälpa varandra istället för att konkurrera. Samtidigt har det inte gått helt, och flera gånger (exempelvis i nomineringarna i förbundsstyrelsen) har tjejer ställts mot varandra.
Samtidigt måste man fundera på vad konsekvenserna blir om man tillåter en stor övervikt tjejer men inte ens en liten övervikt killar. Så har ju situationen sett ut i pratiken i Laboremus ett tag, och jag har funderat ganska mycket på hur den situationen har kunnat uppstå. När jag blev aktiv för tre år sedan fanns väldigt få tjejer i föreningen, och de hade inte särskilt mycket egna nätverk/kontakt med varandra utan var ganska beroende av killar för information och sammanhang (gäller inte alla men mestadels). Idag är situationen väldigt annorlunda, inte bara att vi har ett helt kvinnligt presidium för andra året i rad, utan framför allt för att kvinnorna i föreningen har egna nätverk, med varandra och med andra personer. Under samma period har en del manliga medlemmar försvunnit och framför allt har ganska få nya tillkommit. Den allra sista tien ahr i och för sig den trenden brutits, nu finns en del nya killar. Återstår att se om de stannar.
Beror det här på att killar inte vill vara med i tjejdominerade föreningar? Beror det på att makten verkar försvinna när tjejerna kommer in? Eller har de ledande kvinnorna gett föreningen en profil som inte intresserar manliga medlemmar? Eller är det bara en slump, en skiftning som lika gärna kan gå tillbaka nästa år? Vore intressant att höra lite reflektioner från er killar som hänger här...
Fundera på skillnaden mellan könsfördelning och jämställdhet. I ett sammanhang där det finns lika många män som kvinnor, men männen bestämmer allt, råder jämställdhet då?
Jämställdhet, är dt att det finns lika ånga kvinnor som män, eller att män och kvinnor har samma tillgång till makt, resurser, möjligheter och rättigheter?
Samtidigt har jag två invändningar, som gör att jag känner en viss tveksamhet inför det konkreta förslaget. Till att börja med tror jag att det är bra med blandade församlingar - att helt släppa på den ambitionen känns lite trist. Och vidare finns det - som Joel antyder - någon sorts "intuitiv rättvisa" över 50-50 som gör principen lättare att upprätthålla. Risken om vi börjar mixtra med den är att det öppnar upp för en framtida backlash.
Sedan tycker jag att Marta väcker flera intressanta frågeställningar. På en punkt håller jag dock inte med - när det gäller "risken" för att det ska uppstå konkurrens mellan kvinnor. Det tror jag är ett felaktigt resonemang. Det är istället som jag kan se det en naturlig konsekvens av att kvinnor deltar i "spelet" på samma villkor som männen. Vad det handlar om är som jag ser det inte om att undvika konkurrens (i någon mening), utan att kunna hantera den på ett bra sätt.
För någon gång, på någon nivå, kommer det uppstå situationer där kvinnor ställs mot kvinnor. Och det kommer inte att alltid gå att hantera genom att en man skyfflas åt sidan.
Jag instämmer inte i förslaget. Dels av oron för en backlash, som Johan tar upp. Men dels för det finns flera strategier i ett feministiskt arbete, och att det också finns flera delmål i arbetet. Det vore falskt, och en otjänst mot oss själva, om man målar upp en bild där det framstår som att det fanns en enda bild av varför man har varvade listor, och att det endast finns en målsättning.
Ett feministiskt arbetssätt kan vara att maximera antalet kvinnor i ledande positioner. Dels för att det i sig - enligt en definition av jämställdhet - stärker jämställdheten. Dels för att kompensera att kvinnor är underrepresenterade inom andra församlingar.
En annan kan vara att få in så många personer - oavsett kön - som agerar jämställt och arbetar för jämställdhet. Enligt en sådan taktik spelar det i sig inte någon roll hur könsfördelningen sett ut. En man som kommer att sätta jämst. högre på dagordningen kan här prioriteras högre än en kvinna som är emot jämställdhetsarbete.
Ett annat sätt att se på jämställdhet, och en annan taktik också för den delen, är att försöka uppnå en representativ fördelning. Denna kan givetvis vara representativ utifrån hur många medlemmar och/eller aktiva man har i föreningen. Den kan också vara 50-50, antingen för att befolkningen är det eller eftersom det är det mål man kan vilja uppnå i föreningen.
Men för att övergå till något där folks målsättning faktiskt kan skilja sig: ett annat mål för jämställdhetsarbete är att kön inte ska spela någon roll. Enligt denna syn är frigörelse från könsroller en högt prioriterad feministisk målsättning. Jag tror att denna syn, av helt naturliga skäl, är mer utbredd bland män som arbetar för jämställdhet än bland kvinnor. Men även queerteoretiker och HBT-samhället kan prioritera detta högre än heterosexuella kvinnor gör. Enligt denna syn förtrycks även män, främst som individer, av patriarkatet.
Enligt en sådan här syn kan det alltså vara ett problem att Laboremus har för få aktiva medlemmar (jag tror inte att det är för att "makten lämnar Laboremus när kvinnorna kommer in", jag tror att en sådan slutsats är ett för teoretiskt sätt att se på saken), eller att för få män som arbetar som sjuksköterskor eller att det relativt sätt finns för många kvinnor som doktorerar i genusvetenskap.
Naturligtvis finns det även utrymme - även i Laboremus - för en mer "liberal" feministisk analys där meritokrati är det enda riktiga, och att spärrar och kvoter över huvud taget är dåligt.
Jag tror att alliansen mellan de som främst söker stärka kvinnors maktposition i samhället, och de som vill att kön ska minska i betydelse, i huvudsak har varit fruktbar. Om man vill lägga förslag och anamma en retorik som riskerar att bryta en sådan allians, bör man tänka sig noga för. Man kan absolut göra det, eftersom ändamålet kan helga medlen. Men man bör tänka sig för.
Det kan ju bero på slumpen, åtm. under ett år eller tre. Och det kan ju också bero på att vi uppfattar det som att män flyr föreningen trots att de i själva verket inte alls är så underrep. om man börjar räkna (ja ni vet, om kvinnor tar 50% av talartiden uppfattar man det som att kvinnor tar 75% av talartiden). Så det finns kanske ingen anledning att vara orolig - om man nu är det - riktigt än.
Men visst kan det vara så att män drar sig från föreningen för att makten lämnat när kvinnorna kommer in, eller för att män inte är intresserade av en förening med fokus på jämställdhet. Det är möjligt. Men även om det skulle vara så, finns det risker med en sådan analys. Risken är att man blir slö, att man slutar ifrågasätta sig själv och hur man lägger upp verksamheten. Inställningen "kommer de inte så är det för att de är ointresserade" är inte konstruktiv, den manar inte till utveckling och den manar inte till att ställa frågan om det finns mer förståeliga/sympatiska anledningar till att män inte känner sig välkomna, om de nu inte gör det. Och denna slöhet riskerar att sprida sig till andra delar av verksamheten.