Aldrig mer!

Under båda de två senaste regnsomrarna har jag befunnit mig på Balkan i slutet av juli. Sol och värme har kombinerats med upplevelser och fördjupad förståelse av de ex-jugoslaviska samhällena.

I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades. 

Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen. 

Etnisk rensning är hatets slutpunkt

Jag sökte skydd från det ihållande vårregnet på en restaurang vid en av Mostars huvudgator. Efter att ha beställt en pasta arrabiata och en Sarajevsko pivo såg jag ut över hus som fortfarande bar tydliga spår av kriget vid Jugoslaviens sammanbrott för femton år sedan.

När jag ätit upp min mat kom kyparen in med en öl till. Den visade sig vara beställd av mannen vid bordet bredvid, som var förtjust över att jag hade beställt hans hemstads lokalbrygd. Jag bjöd över honom till mitt bord och vi påbörjade en konversation som skulle pågå hela kvällen och inte sluta förrän restaurangen stängde.

Mannen visade sig vara ingenjör vid det bosnisk-muslimska telefonbolaget. Han skötte underhållet av ett av tre mobilnät i ett land där avsändaren av din teleräkning avslöjar din etniska tillhörighet. Det dröjde inte länge innan samtalet rörde sig in på den konflikt som fortfarande är ett blödande sår i staten Bosnien-Hercegovina.

Mannen framför mig hade föräldrar som kämpat med Tito mot såväl de tyska nazisterna som de inhemska motsvarigheterna ustaša, četniks och trettonde SS-divisionen. Han hade levt vad han beskrev som sina bästa fyrtio år i Jugoslavien.

När det multietniska landet splittrades drev min dryckesbroders oro för vad som skulle hända med hans barn honom till att sluta upp i den nybildade bosnisk-muslimska armén. Han berättade om hur han hotade FN-soldater för att köra in i Mostar med ammunition till de underutrustade bosniakiska styrkorna. Frontlinjen mot den kroatiska armén stod vid en gata en liten bit bort från restaurangen. Mannen pekade på kullarna ovanför staden som serberna avfyrade sina artillerisalvor från och beskrev hur kroaterna sprängde stadens stolthet – bron över floden Neretva.

Vi pratade länge om Bosniens bräckliga fred, där 90-talets krigsförbrytare delar makten mellan sig och upprätthåller den etniska splittringen. Det är ett fåtal som fortfarande har serbiska och kroatiska vänner – idag umgås barn och ungdomar av olika etnicitet inte med varandra. Områden som tidigare varit blandade mellan olika grupper är nu etniskt rensade. När man reser genom västra Hercegovina är de kyrilliska bokstäverna på vägskyltarna nästan undantagslöst överstrukna med tusch av människor som inte vill ha serberna där. Hatet från krigsåren lever fortfarande, blandad med sorgen över förlorade släktingar och vänner.

Jag tänker på Mostar denna hatets höst. När de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna lämnar Storkyrkan när kampen mot rasismen kommer på tal. När svenska kulturprofiler angriper kyrkan för att den står upp mot rasismen, eller skriver tidningskrönikor och hotar med att vi förlorar "vårt eget land" till muslimsk terror. När Vellingeungdomar kastar ägg och skanderar ”heil Hitler” och ”judesvin” mot judiska barn.

När Danmarks liberala statsminister vill riva bostadsområden där ”danska värden” inte gäller längre. När högerregeringen i Nederländerna stödjer sig på ett parti vars ledare vill förbjuda Koranen och står åtalad för hatbrott. När den franska presidenten avleder uppmärksamheten från de ekonomiska problemen genom att hetsa mot romer. När fascister marscherar på Budapests gator och vinner val. När högerextremister kastar molotovcocktails mot Prideparaden i Belgrad.

Högerextremismen får näring i rädslan för och hatet mot Den Andre – må det så vara muslimen, romen, juden, bögen eller flatan. Under decennierna närmast efter andra världskriget var det omöjligt att vinna folkligt stöd för en sådan politik – i Sverige såväl som i de flesta andra europeiska stater. En demokratins kultur och en gemensam välfärd byggdes upp utifrån den fasta övertygelsen att man aldrig mer ville uppleva de fasor krisen och kriget skapat.

När välfärdsstaten börjat vittra sönder och de sociala klyftorna vuxit har hatet återigen fått en grogrund. 80-talets främlingsfientliga våg av vit makt-musik, BSS-klotter, nedbrända flyktingförläggningar och Lasermannen fick den svenska högerextremismen att vädra morgonluft. Tjugo år senare har skickligt partibygge och pr-arbete lett till tjugo högerextrema riksdagsledamöter.

I varje samhälle där hatet får breda ut sig växer människors rädsla för varandra. Det tog ett tag innan de högernationalistiska idéer som vaknade till liv igen i det forna Jugoslavien nådde kokpunkten, men dagen kom då den etniska rensningen var ett faktum.

Krigen på Balkan är bara det senaste av otaliga exempel ur den europeiska historien på vad som händer när vi tappar förmågan att leva tillsammans trots våra olikheter. Övergivna ruinhus berättar historien om hur goda grannar kan förvandlas till bittra fiender.

När progressiva rörelser misslyckas i sin kamp för ett solidariskt och jämlikt samhälle är det andra krafter som vinner mark. Kulhålen i Mostars fasader påminner om varför vi aldrig får ge vika.

Artikeln är ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten den 15 oktober 2010.