Det räcker inte med trygghet

Jag jobbar nu tillfälligt på Handels avdelning 36 i Uppsala, och tar emot samtal dagarna i ända (nåja, sommarstiltjen gör sig påmind också här). Det som slår mig är att människor är helt på det klara med att facket är viktigt för tryggheten men att få greppar den andra aspekten - solidariteten.

Facket fungerar utmärkt för att ge trygghet när man har problem med chefen, om man blir arbetslös och också om man råkar ut för inbrott hemma (Handels har en hemförsäkring som ingår i medlemsavgiften). Men vad jag upplever tydligt när jag pratar med Handels medlemmar är att den fackliga grundtanken - löftet om att inte sälja sitt arbete till ett lägre pris än det vi kommit överens om - inte sitter så bergfast som man skulle kunna hoppas.

Inom handeln är arbetskraften så tillbakaträngd att få vågar säga ifrån och ställa krav på jobbet. Att själv agera solidariskt på arbetsplatsen är inte en naturlig sak för särskilt många av dem som ringer Handels. Få greppar vikten av att agera kollektivt på arbetsplatsen för bättre löner och arbetsvillkor. Få inser att lönerna i handeln avgörs i förhandlingar mellan fack och arbetsgivare, och att utan avtal kan arbetsgivaren sätta vilka löner han vill.

Till stor del tror jag att detta är självförvållat. Det borde vara naturligt att alla nya medlemmar går igenom en grundkurs - idag är man glad om man lyckas genomföra någon Alla medlemmars kurs per år. Och ofta hjälper facket själv till att odla denna attityd genom att duktiga ombudsmän går in och förhandlar utan att ta sig tiden att diskutera med medlemmarna hur de vill att facket ska agera. Kunskapsklyftan mellan medlemmarna och de anställda i facket bidrar till att skapa en kundrelation i något som ska vara en medlemsorganisation men som som sällan fungerar så i praktiken.

För att stärka den fackliga solidariteten krävs två saker. För det första måste medlemmarna själva i fackklubbarna känna att det är på dem det beror. De måste ha en tillräcklig styrka och självförtroende att själva agera och inte ständigt be ombudsmännen om hjälp. Facket måste vara vi - inte dom.

För det andra tror jag faktiskt att Sverige behöver en stor facklig konflikt i stil med Toys R Us-konflikten i mitten av 90-talet. Den konflikten lärde de stora internationella koncernerna inom servicebranchen att det inte är någon idé att försöka gå runt kollektivavtalen. En seger i en konflikt visar väldigt tydligt på den fackliga styrkan - om vi går samman och ställer krav kan vi förbättra våra villkor.

Min erfarenhet från Handels telefonväxel är att vi är alldeles för tama i dag, och accepterar alldeles för mycket överträdelser av grundläggande villkor i lagar och avtal. Vi behöver räta på ryggen och bli bättre på att ställa krav!