och låta hjärtat brinna.
Social Democracy / Socialdemokrati
En blogg om frihet, jämlikhet och solidaritet
torsdag, december 31, 2015
Antropocen - En nyårsdikt
och låta hjärtat brinna.
lördag, september 05, 2015
Nitton grader i ytvattnet
tisdag, augusti 04, 2015
Nyfödd dag
lördag, september 13, 2014
Vårtecken efter vargarnas vinter
I kväll läser jag poesi och i jakten på den perfekta dikten att läsa stannar jag för den här, som jag skrev för fem-sex år sen.
Ett minne av en stämning, och en rejäl strimma av hoppets ljus.
Vårtecken efter vargarnas vinter
är det lätt att tro
att dagen efter morgondagen
är inställd likt tåget
som tar oss bort härifrån.
Men varför tvivla på våren
den kommer till oss
förr eller senare
lika säkert som att solens strålar
slutligen letar sig in i rummet
efter en sömnlös natts vaka.
Folkstyret är ännu helt ungt
mänskligheten har just tagit sig ur
den långa förhistorien
demokratins vår är här.
Men bakslag och frostknäppar
får oss ännu att tveka
om det rätta i vår kamp
får oss att tro att vår framtid
finns i det förgångna
trots mänskomiljardernas längtan
efter de rättigheter
som fordom var förunnade fåtalet.
Valentin varslar om våren
att det långt inne i våra djupfrysta kroppar
ännu finns hjärtan som bultar
men vinterns grepp är ännu starkt.
Ändå har vi modet att försöka
att tro att framtiden kan vara vår
för utan hoppet om en bättre morgondag
vilka människor är vi då?
Det snöblandade regnet faller
på de kritvita kullarna
berättar att vinterns saga snart är all
att vi går mot ljusare tider.
Att om vi vågar släppa vår rädsla för varandra
vågar se oss själva i andra
har vi inget annat att förlora än våra bojor
och en värld att vinna.
lördag, augusti 16, 2014
Valrörelsen har börjat!
Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje, uppvuxen i Uppsala men med norrländska rötter. Jag har lång erfarenhet av lokalt föreningsarbete, fackligt engagemang, kommunpolitik, skrivande och studier. Idag arbetar jag på ABFs förbundsexpedition med folkbildning för att motverka klassamhället och stärka folkrörelserna. När jag är ledig tycker jag om att vara i goda vänners lag, läsa, skriva, resa och uppleva kultur i alla dess former.
Sverige behöver byta färdriktning efter åtta år med Reinfeldt. Då behövs det politiker som tar ställning - rastlösa reformister med folkrörelseperspektiv och idéer om hur man bygger ett jämlikt samhälle.
Alla ska ha rätt till arbete, bostad och ett rikt kulturliv! Välfärd - inte vinstuttag! Tågen ska gå i tid!
Jag presenterar min syn på ett stort antal sakfrågor i mina svar i SVT:s Valkompass - kika gärna in där och se om du tycker som jag.
lördag, juli 05, 2014
Röda sånger och naturlyrik

I samband med första maj i år släppte ABF och Leopard förlag arbetarrörelsens nya sångbok - Röda sångboken. Det är en samling av tidlösa klassiker och nyskrivna sånger om 2000-talets samhälle som är till för att användas på möten, manifestationer, utbildningar, till vardags och till fest.
Boken säljer som smör i sommarsolskenet, och på flera håll i landet sätter man nu igång med politisk allsång. Och nu har recensionerna av boken börjat komma.
Expressen Kultur körde två(!) recensioner av boken idag - se här och här. Jens Liljestrand skriver så här:
Jag och Gunilla stämsjunger oss igenom några låtar från kvinnorörelsens och antiapartheidrörelsens tid, och med hjälp av rödvin och Anna Hellgren blir det riktigt stämningsfullt när vi klämmer i på Ted Ströms episka "Vintersaga". Det stora vemodet rullar in medan vattnet glittrar på Riddarfjärden och jag tycker plötsligt att det känns rätt så fint, alltihop, en allsångskultur som arbetarrörelsen ska vara stolt över och slå vakt om. Att samlingen inkluderar nya låtar av Kent, Jason Diakité och Laleh visar på en förmåga att utvecklas och bredda repertoaren.
Svar till Gunilla Brodrej och Jens Liljestrands artiklar i Expressen Kultur den 5 juli:
Insatserna för att bredda vänsterns musikaliska repertoar med nya sånger har rönt stor uppskattning. Det har inte varit något problem att få tag i bra material. För till skillnad från Brodrej skulle jag påstå att protestsången är mer livaktig nu än på mycket länge. Eller vad sägs om följande rader i ”Skogarna”, en av sångerna på Kents pinfärska platta ”Tigerdrottningen”:
I sin recension frågar Jens Liljestrand vem som gav vänstern ensamrätt på den allmänna svenska sångskatten, medan Gunilla Brodrej tycker att ”den protestpolitiska sångskatten blir för utspädd om den blandas med allmän naturlyrik”. Gemensamt för dem båda tycks vara att de hellre tycks ha velat se en sångbok fri från det Liljestrand kallar ”detta svenniga rajrajande” av exempelvis Ulf Lundells ”Öppna landskap” eller Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna”.
Recensenterna är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka så, men som vi skriver i bokens förord så har arbetarrörelsens sångböcker alltid innehållit såväl kampsånger som sånger om fred, frihet, arbetets vardag och sådana som tillhör den allmänna sångskatten. Och genom tiderna har sångbokens användare uppskattat blandningen av sånger för olika stämningar och sammanhang.
I den sista utgåvan av "Tidens sångbok" från 1983 upptog kampsånger och politiska sånger bara en dryg tredjedel av boken. Evert Taube hade ett helt eget avsnitt med inte mindre än fjorton sånger. Vi har behållit en av dem i ”Röda Sångboken” - "Änglamark" - som inte bara är trevlig att sjunga på en brygga vid Riddarfjärden utan också har ett tydligt miljöbudskap.
I 80-talets arbetarrörelsesångbok fanns även nio sånger av Nils Ferlin, åtta sånger av Carl Mikael Bellman och sex sånger av Erik Axel Karlfeldt. Många av dessa - och andra sånger Brodrej skulle beteckna som ”allmän naturlyrik” - var kvar också i ”Den nya tidens sångbok”, som utkom 2000 och är den närmaste föregångaren till den bok vi släpper i år.
Att döma av recensenternas kommentarer är kanske de tydligt politiska sångerna så dominerande i årets utgåva att inslagen av äldre och nyare musik ur den allmänna sångskatten väcker frågetecken. Men jag vågar påstå att ”Röda sångboken” är en av de mest politiska sångböcker arbetarrörelsen har gett ut.
Peter Gustavsson, ABF
Redaktör och sammankallande i arbetsgruppen för Röda sångboken
tisdag, augusti 14, 2012
Allas rätt till eget skapande
Tack för inbjudan att vara här på Runös röda kulturfestival – en viktig händelse i svensk arbetarrörelses historia.För något håller på att hända. Fler och fler förstår att ska det finnas en arbetarrörelse räcker det inte med att prata lagar, avtal och socialförsäkringar med tekniska termer så vi storknar. Ska vi nå människors hjärtan behövs det något annat.Kulturen är central för alla som vill påverka ett samhälle. Kulturella yttringar – musik, litteratur, film, bildkonst osv – kan uttrycka människors hopp och längtan och inspirera till förändring. Men de kan också konservera och passivisera.Det svenska tidiga 1900-talet var en tid av kulturell förändring. Folkskolan och arbetarklassens bildningsarbete gav fler människor makten över ordet, och många använde denna makt till att uttrycka bristerna i dåtidens samhälle. Ivar Lo-Johansson skildrade statarsystemet och bidrog till att skapa ett politiskt tryck för att avskaffa det. Arbetarsånger, proletärförfattare och –målare gav arbetarrörelsen ett kulturellt uttryck och ett självförtroende där det dånade i rättens krater.Också 60- och 70-talen var tider av kulturell förändring, och också då syntes samhällsförändringen ofta först i kulturen. 1968 skildrade Sara Lidman villkoren för arbetarna på LKAB i boken Gruva, året efter gick de ut i vild strejk för att förändra sina villkor – något som i sin tur skapade trycket som ledde till 70-talets arbetsrättsliga reformarbete.Idag lever vi i ett samhälle som rör sig allt längre bort från arbetarrörelsens grundläggande värdering att friheten aldrig kan vara en realitet om den inte är en rättighet för alla.Otrygga anställningar är vardag särskilt bland unga på en arbetsmarknad där springvick, bemanningsföretag och projektanställningar fått breda ut sig. Varje år dör omkring 50 personer på jobbet i Sverige – de allra flesta anställda inom LO-yrken – och stress och utbrändhet har blivit till folksjukdomar. De sociala klyftorna växer snabbt, när skattesänkningarna betalas genom neddragningar i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. Bostadsbristen tilltar, liksom kön till socialkontoren. Men dessa berättelser återfinns sällan i de stora massmedierna eller i den kommersiella kulturen.I dag styr tillgången på pengar i hög grad vilket utrymme din berättelse får i den offentliga debatten. De som har råd att köpa PR-konsulter och annonsplatser och de som äger de stora medieföretagen har stora möjligheter att sätta dagordningen. Arbetarrörelsens uppdrag att förstärka och fördjupa demokratin och verka för ett samhälle där människovärdet går före marknadsvärdet är aktuellare nu än någonsin.Arbetarrörelsen har makten att ge fler människor möjlighet till eget skapande och att stödja kulturverksamhet som låter fler berättelser synas. Vi kan ge människor möjligheten att berätta om hur det är att vara exempelvis tillfälligt anställd, arbetshandikappad eller papperslös i Sverige i dag.Och alla måste ha rätt att utöva, uppleva och diskutera kultur. Ingen ska behöva känna sig nervös och utesluten för att man inte vet vad alla författare heter. För att man inte är fin nog.Arbetarrörelsen står inför oerhört stora utmaningar. De fackliga medlemstalen viker samtidigt som regeringens politik innebär ett krypskytte mot fackföreningsrörelsen. Behovet av att återta initiativet i samhällsdebatten och mobilisera för arbetarrörelsens värderingar är större än på mycket länge. Kulturen är en viktig del i detta strategiska arbete för att återta våra positioner.Ingenting tydliggör behovet av att stärka arbetarrörelsens kulturarbete som vad som hänt med ordet ”arbetarklass”. Smaka på ordet – vad känner du?Kanske ser du en man framför dig. Kanske är han ursvensk med rågblont hår, förmodligen arbetar han inom industrin eller byggsektorn och han har stora muskler. För så ser han ut på de tavlor som Albin Amelin och de andra klassiska arbetarmålarna gjorde – exempelvis den fresk man ser när man stiger in i LO-borgen på Norra Bantorget. Och så såg han ut i Ivar Lo-Johanssons romaner och i Stig Sjödins dikter.Men det är inte den enda bilden av arbetarklassen. Den genomsnittliga medlemmen i ett LO-förbund är kvinna, och väldigt många medlemmar har en annan etnisk bakgrund än svensk. Hon arbetar för det mesta i offentlig eller privat tjänstesektor – kanske inom äldreomsorgen, kanske i en butik.Men ändå vet jag inte hur många gånger jag varit tvungen att förklara för människor att arbetarklassen inte är ett historiskt fenomen – att det är något som i allra högsta grad finns. Uppfattningen att arbetarklassen dött ut är särskilt populär innanför tullarna i Stockholm.Arbetarklassen lämnar så lite avtryck av sig i litteraturen och i konsten numera att den gamla bilden fortfarande lever kvar på näthinnan. Det gör att vår bild av arbetarklassen inte är uppdaterad. Och det får stora politiska konsekvenser.Nu håller det redan på att hända saker inom litteraturen. En ny generation arbetarförfattare har inträtt på scenen i spåren av storsäljande uppväxtskildringar som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Vi får stifta bekantskap med författare som Jenny Wrangborg, Kristian Lundberg, Maria Hamberg, Sara Beischer och Eija Hetekivi Olsson. Organisationer som Föreningen Arbetarskrivare vädrar morgonluft och ger ut allt mer spännande antologier med nya svenska arbetarförfattare varje år.Hela serietecknargenren har förändrats fullständigt, och domineras idag av unga vassa pennor som formulerar samhällskritik i serieform – Liv Strömqvist, Sara Granér, Fabian Göransson, Nanna Johansson och så vidare. Och så satirtecknaren Robert Nyberg såklart.Spännande saker händer också på hantverkets område, där kulturarvsbevarande och upprepning av gamla mönster ersätts av helt andra saker. Begrepp som subversiv slöjd, craftivism och kravallstickning blir allt vanligare. På den nya tidens väggbonader kan budskapen vara ”Homo Sweet Homo” eller ”Don’t Diet – Start a Riot”. Mode blir en form av motstånd, syjuntan en politisk mobiliseringsform och politiska studier och skapande verksamhet kan korsbefrukta varandra? Detta är en del av den internationella craftivism-trenden, där hantverk av olika slag utgör komplement till flygblad eller hemsidor för att föra fram politiska budskap. Med exempel som ”Body Count Mittens” - stickade vantar som berättar hur många som dött i Irakkriget - och en Sverigedräkt med hijab. Att ”långsamtwittra” budskap med korsstygn blir ett alternativ till ”slacktivism” – att visa sin ståndpunkt genom ”gilla” en Facebookstatus.Samtidigt som allt detta händer, så är våra tidningsspalter och dessvärre ofta också vi själva väldigt upptagna vid det politiska spelet. Svensk politik har blivit som tv-serien West Wing – det viktiga är inte de politiska förslagen i sig utan hur de påverkar bilden av partierna och deras opinionssiffror. I den westwingiserade politiken är det inne med pr-byråer, det är ute med konkreta politiska reformer som kan förändra samhällets grundstrukturer.För mig är arbetet med arbetarrörelsens kultur ett sätt att få oss att återigen se vår egen styrka. Att vi är många som tror på ett annat samhälle, och att vi måste uttrycka det på annat sätt än bara med ord.
Min dröm är att svensk arbetarrörelse ska bli en kulturrörelse på allvar. Att det egna skapandet ska vara en självklar del av arbetarrörelsens arbete. Som det var under en kort epok under 70-80-talen då Arbetarteaterförbundet byggdes upp och varje SSU-klubb med självaktning spelade och många gånger skrev egna politiska sånger.ABF arbetar på fackföreningsrörelsens uppdrag med att bygga denna kulturrörelse, att stärka de kulturorganisationer vi har, att uppmana och inspirera fler medlemmar i LO-förbund till eget skapande. Vi jobbar nu med läsfrämjande arbete, med att ta fram en ny sångbok för arbetarrörelsen, vi stödjer lokala arbetarspel, vi stödjer viktiga kulturella insatser av olika slag.Arbetarrörelsens främsta kulturpolitiska uppdrag är att stärka sådan kultur som främjar arbetarrörelsens värderingar. Detta för att en viktig del av arbetarrörelsens styrka ligger i att kunna hämta sin kraft ur kulturen. Vi behöver böckerna och filmerna och allt det andra som berättar om arbetande människors villkor inom och utanför arbetslivet. Vi behöver sångerna som inspirerar till kampen för ett samhälle sådant det skulle kunna vara.Men samtidigt har arbetarrörelsen också en uppgift att stärka kulturens roll i allmänhet och att se till att kulturen kommer alla till del. Detta för att kultur i form av musik, litteratur, film, teater, bildkonst med mera spelar en viktig roll i våra liv, och för att det råder en kulturell ojämlikhet. Att se till att kulturen blir allas angelägenhet är ett centralt uppdrag för folkbildningen. Här spelar den allmänna kulturpolitiken i kommun, landsting och stat en avgörande roll likväl som de projekt för kultur i arbetslivet som fackföreningsrörelsen och ABF arbetar med.I ABFs idéprogram skriver vi att ABFs kulturverksamhet har två dimensioner. Den ena är att ge människor förutsättningar för eget skapande som gör dem till aktörer i stället för enbart konsumenter. Den andra är att låta människor ta del av det redan skapade.Det finns ingen motsättning mellan människors egna skapande och den professionella kulturen. Ju bredare basen är, desto större utrymme finns det för spets. Ju fler som själva utövar kultur, desto fler intresserar sig också för det smala, det avancerade, det experimentella. Och de många utövarna hämtar ofta sin inspiration från professionella kulturarbetare av olika slag, och för en del av dem som börjar utöva ideell kulturverksamhet att en dag få möjlighet att kunna leva på sin konst. Bredd och spets förutsätter varandra.Samtidigt är det värt att notera hur stora delar av den kulturpolitiska debatten – inte minst på det lokala planet – handlar om utbudet av professionell kultur. Det handlar om pensionsvillkor för skådespelare och dansare, författaravtal, ombyggnader av operahus eller konstmuséer och så vidare. Detta är viktiga frågor av stor betydelse för kulturlivet – men om vi vill skapa en stor folklig uppslutning bakom en stark kulturpolitik måste den uppfattas som mer än en branschfråga på marginalen. Det måste vara en stor fråga om vilket samhälle vi vill ha.För det så kallade verklighetens folk är i själva verket synnerligen ovanliga. Varenda en av oss. När de boende i en liten by någonstans i mellannorrland stolta sätter upp en sprudlande nyårsrevy för grannar och vänner. När de fjortonåriga tjejerna drar upp volymen på gitarrförstärkarna till max i Göteborgsförortens replokal. Och när den manlige arbetaren kopplar av den där tysta sensommarkvällen på den värmländska verandan med den tummade boken från arbetsplatsbiblioteket som öppnar alla dessa hissnande perspektiv.Vår kulturpolitiska vision bör handla om ett bildat och kulturellt aktivt folk, en kultur som är självständig och kritiskt tänkande, ett demokratiserat kulturliv präglat av tillgänglighet och mångas delaktighet. Det är varken mer eller mindre än en vision om ett i grunden demokratiskt samhälle.ABFs kulturpolitiska vision handlar om allas rätt till eget skapande. Detta hänger samman med våra värderingar som radikal folkbildningsorganisation - kulturen ska vara en angelägenhet för alla och den ska skildra de många människornas berättelser. Fler ska få möjlighet att skapa och skildra för att kunna förändra.Vi vill ge bilder av hur människor kan förverkliga sina drömmar och vinna förståelse för andra genom eget skapande. Om hur samhället blir bättre om människor får möjlighet att släppa loss sin kreativitet och förverkliga sina bästa stämningars längtan.Här har ni fem förslag som skulle öka den kulturella jämlikheten i Sverige:- Ett läslyft för SverigeLäsklyftan ökar i Sverige och politiken på detta område går baklänges – resurserna till Kultur I Arbetslivet har avskaffats liksom det särskilda stödet till En Bok För Alla. Här måste resurser mobiliseras till ett läslyft för Sverige. Det behövs resurser för att jobba uppsökande genom läsambassadörer, arbetsplatsbibliotek och projekt såsom Läs för mig pappa. Samtidigt behöver arbetarrörelsen stärka sitt eget läsfrämjande arbete.- Stärk det egna skapandets roll i kulturpolitikenDet borde vara uppenbart för alla att den professionella kulturutövaren börjar sitt engagemang som amatör, och att breddkulturen spelar en oerhörd roll i samhället i stort. Breddkulturen bör ha en lika självklar roll i kulturpolitiken som breddidrotten har i idrottspolitiken. Det handlar om resurser, erkännande och en infrastruktur i form av lokaler, utbildning via folkbildningen, ledare och annat. En central fråga är att höja de kommunala anslagen till folkbildningen. Det handlar också om att försvara folkrörelsernas frihet genom att värna rollen som röstbärare och värna om de generella anslagen – folkrörelsernas styrka är att driva sina medlemmars frågor och inte att utföra uppdrag åt det offentliga i en beställar-utförarrelation.- Avgiftsfri kulturskola för alla barnAlla barn ska ha rätt och möjlighet att lära sig att utöva kultur – såväl inom ramen för skolan som inom någon form av avgiftsfri kulturskoleverksamhet, antingen i kommunal regi eller driven av studieförbunden.- Allkulturhus på alla orterSka alla få möjlighet att själva skapa och ta del av det redan skapade måste det finnas scener och mötesplatser. Alla orter bör ha någon form av allkulturhus där föreningar och grupper kan träffas, repetera, bilda sig och framföra sin konst. Detta kräver sällan att man bygger nytt – i första hand bör befintliga Folkets Hus och andra samlingslokaler ges resurser att utöka sin verksamhet och att konstnärligt utsmycka förortens och glesbygdens gemensamma rum.- Öppna upp institutionernaFri entré ska vara grundprincipen för alla offentliga museer, för att sänka trösklarna och låta dörrarna stå öppna för människor att ta del av kulturen. På många håll i landet är det vattentäta skott mellan de stora kulturinstitutionerna och det övriga kulturlivet på orten. Det är dags att bryta med detta, och skapa bred samverkan för ett starkare kulturliv där man aktivt söker upp och möter nya grupper som har ett lågt deltagande i kulturlivet. Alla offentliga kulturinstitutioner bör ha ett tydligt uppdrag att samverka med föreningsliv och breddkultur.På arrangemang som denna röda kulturfestival tar vi nu de första stapplande stegen till att förena det vi klassiskt skilt åt i svensk arbetarrörelse – kultur och politik. Vår uppgift är att stärka kulturens roll i demokratin och demokratisera kulturen. För att skapa är att bjuda motstånd. Att bjuda motstånd är att skapa. Med eget skapande kan vi manifestera oss själva och vår syn på samhället. Möjligheten till en annan värld kan vara ett penseldrag bort.Låt oss göra arbetarrörelsen till en kulturrörelse och låt oss ge alla rätt till eget skapande. Låt oss tillsammans skapa 2000-talet!
fredag, juli 27, 2012
Aldrig mer!
I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades.
Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen.
lördag, mars 10, 2012
Folkrörelsesocialismens credo
För de avgörande samhällsförändringarna sker långtifrån alltid i riksdagsarbetet - de äger ofta rum på helt andra arenor. Om många människor samverkar, drar åt samma håll och vinner små framgångar på sina respektive fält blir helheten ofta större än delarna. Och grunden skapas för än större förändringar:
”Man må icke inbilla sig själv - ännu mindre andra - att ‘den sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan som hissas som tecken på att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka. Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud”
torsdag, januari 05, 2012
Hålet efter UppsalaDemokraten
När jag öppnar postfacket är det något som fattas. UppsalaDemokraten är inte där. Min lokala rödgröna tidning kom med sitt sista nummer vid årsskiftet och ersätts från och med denna vecka av ETC Stockholm.
Tidningens ägare Johan Ehrenberg [i papperstidningen] och dess politiska redaktör Fredrik Jansson har beskrivit situationen på ett bra sätt. Men som en av dem som engagerade mig djupt för att förverkliga drömmen om att återuppliva UppsalaDemokraten efter tio års bortovaro så vill jag ge en personlig kommentar.
Jag tror att de flesta som följt tidningen kan konstatera att den inte läggs ned för att den brast i kvalitet. Tvärtom, under de tjugotvå månader tidningen gavs ut innehöll den såväl förstklassig samhällsjournalistik, vassa kultursidor och opinionsjournalistik utöver det vanliga.
Jag är helt övertygad om att UppsalaDemokraten utan vidare hade kunnat ha en upplaga på 3 000-4 000 exemplar i veckan om den nått de samhällsmedvetna människor med hjärtat till vänster som den i huvudsak riktade sig till. När den väl nått den nivån, hade den haft resurserna för att utvecklas redaktionellt och öka upplagan än mer.
Men att ge ut en tidning handlar inte bara om att producera väl så förstklassiga och välredigerade texter av skickliga skribenter. Tidningen måste också nå sina läsare.
Här låg UppsalaDemokratens akilleshäl. Tidningen hade en väl fungerande struktur för att få in texter, redigera och layouta dem samt trycka och distribuera tidningarna. Men den hade ingen struktur för hur den skulle få prenumeranter och annonsörer.
Ingen tog ett samlat grepp över lämpliga målgrupper och arbetsmetoder för att nå de tilltänkta läsarna och det fanns ingen struktur för att mobilisera tidningens sympatisörer att delta i arbetet med att få fler prenumeranter. Utan det kan man inte få långsiktig bärkraft för ett tidningsprojekt.
Jag skriver dessa rader på samma dator som jag skickade iväg de första prenumerationsuppmaningarna ifrån för ganska precis två år sedan och som jag skrivit och korrat otaliga ledarsidor med. Och jag skriver med sorg i hjärtat.
Sorg, därför att UppsalaDemokraten lärde mig tidningsmakandets villkor, UppsalaDemokraten gav mig massor av vänner såväl inom Uppsalas radikala kretsar som bland de hängivna och professionella människor som gör ETC. UppsalaDemokraten lät mig förstå min hemstad på ett nytt sätt. UppsalaDemokraten utvecklade mig som skribent och som redaktör och gav mig glädjen att varje vecka få se resultatet av mitt arbete i tryck.
Arbetet med UppsalaDemokraten fick mig att inse än tydligare vilken potential som finns i tanken att göra en lokal tidning med en tydlig ideologisk profil och att samla skarpa skribenter kring den. Vilken kraft man kan få om man bygger en rörelse kring en tidning.
Därför innehåller den sorg jag känner över det hål UppsalaDemokraten skapar på mediekartan också en strimma av hopp. För vi som drev tidningen visade att det är möjligt. Och något säger mig att det inte kommer att dröja tio år tills nästa gång Uppsala får en lokaltidning som utmanar den borgerliga mediedominansen.