Dags att ta sig ur återvändsgränden

Vi är återigen i mörka november, i skiftet mellan fulhöst och svartvinter. Och det har nu gått fyra år sedan det lappkast i migrationspolitiken som kom till för att stoppa den snabba ökningen av antalet asylsökande till Sverige. 

Jag menade då och menar nu att det var ett nödvändigt beslut. Sverige kan inte långsiktigt ha ett mycket större flyktingmottagande än andra EU-länder, det måste finnas ett gemensamt ansvarstagande. 

Men med detta sagt så tror jag att socialdemokratin underskattat vilken effekt vårt sätt att prata om migration sedan november 2015 haft och har på opinionen. För arbetarrörelsen må vara försvagad, men den är fortfarande en oerhört central opinionsbildande och hegemonisk kraft i det svenska samhället. Och vårt walk over på detta område har fått långtgående konsekvenser.

Fram till november 2015 framförde socialdemokratin näst intill unisont dessa grundläggande budskap:

- Asylrätten är en grundläggande mänsklig rättighet, för att människor ska kunna söka skydd från förföljelse i sitt hemland. Alla ska ha rätt till en saklig prövning av sina asylskäl. 

- Sverige har en ogynnsam demografisk kurva vilket gör att vi behöver fler i arbetskraften för att kompensera för allt fler äldre med allt större vårdbehov. Här kan migration ge ett viktigt tillskott för att få fler i arbetsför ålder.

- Migration har kortsiktiga kostnader men långsiktiga vinster för samhällsekonomin. Det var fallet med arbetskraftsinvandringen på 50- och 60-talen, men också med flyktingarna från ex-Jugoslavien på 1990-talet som idag har samma sysselsättningsgrad som inrikesfödda. Avgörande för framgång är att erbjuda nyanlända goda möjligheter att lära sig språket, validera kunskaper och lära nytt.

- Migrationen har en positiv effekt på det svenska samhället genom att den öppnar oss för omvärlden, vi lär känna andra kulturer och det är bra för ett litet exportberoende land. Vi har ingenting att oroa oss över.

Socialdemokratin argumenterade för en reglerad migration med utgångspunkt i en blandning av humanitära och pragmatiska argument, som det anstår ett statsbärande parti med sina rötter i en jämlikhetsideologi. Sedan dess har såväl lagstiftning som retorik kring migrationen förändrats ganska kraftigt. Vi har gått från ett fokus på migrationens humanitära sida, till att närmast uteslutande tala om dess problem. 

Pendelrörelsen var väldigt snabb, och fick stora återverkningar på opinionen. När regeringen och arbetarrörelsen skiftade från att prata om att vi klarar det till att säga att vi tagit emot för många, fick det folk att hålla med. Men det betydde inte att de nödvändigtvis valde att stödja socialdemokratin - vi hade ju just sagt att vi fört fel politik. Allt fler valde i stället att stödja ett parti som varit konsekventa i sitt motstånd mot migration. 

Konsekvensen av att arbetarrörelsen slutade föra fram de positiva argumenten för migration är också att det blivit fritt fram att länka en hel mängd samhällsproblem till migration, som faktiskt inte länkades dit tidigare. 

Sverige har gått ifrån en mångfasetterad och bred samhällsdebatt om en mängd frågor, till att nu nästan bara kunna prata om en enda sak. I stället för att som förr kunna prata om sociala skäl till brottslighet, blir statsministern nu hudflängd för att han har fräckheten att påpeka att segregation och sociala klyftor handlar om klass.

Svensk samhällsdebatt har hamnat i en återvändsgränd, och åsiktskorridoren snävas nu åt snabbt. Det är ett sluttande plan. Det spelar ingen roll hur bra ekonomin går, hur låg arbetslösheten är eller hur mycket brottsligheten sjunker. Om man inte säger att Sverige är på undergångens rand på grund av massinvandringen är man frånkopplad från verkligheten. 

Och ja, visst går mycket åt fel håll i Sverige. Vi går mot en klimatkatastrof. Samhällsservicen på landsbygden urholkas i spåren av en ohämmad urbanisering som sker i frånvaro av en fungerande regionalpolitik. Och i storstäderna har en pervers bostadsmarknad genererat enorma vinster åt de som ägt sitt boende i flera decennier, medan de som inte är på insidan tvingas hoppa mellan tredjehandskontrakten. Och det är sjukt att partier som säger sig vilja stoppa högerextremismens framväxt driver igenom sänkta skatter för de som tjänar mest, försämringar i anställningsskyddet och ett storskaligt privatiseringsexperiment som drabbar landets arbetslösa. 

Jag är trött på hur det politiska samtalet förs i det här landet. Därför återupptar jag härmed mitt bloggande, såväl på min ursprungliga blogg Social Democracy från back in the golden days of blogging och på Facebook. 

Jag tänker skriva längre resonerande texter med oregelbundna mellanrum, för att sätta ord på min ilska och oro över nuläget och peka på några vägar framåt. Jag är väldigt intresserad av politikens innehåll och hur samtalet förs kring detta, men mindre av enskilda opinionssiffror eller spekulationer kring personer. 

Några vägar framåt jag gärna vill utveckla ytterligare i kommande bloggposter:

- Hur arbetarrörelsen kan ta ledarskapet i klimatfrågan och göra den till den bärande ideologiska frågan för 20-talets socialdemokrati. Det handlar om att ta ansvar för vår planets framtid och för kommande generationer, på ett sätt som ökar och inte minskar jämlikheten och låter hela landet leva och utvecklas.

- Hur vi går till väga för att investera stora summor pengar i kommuner och regioner, som är de som ansvarar för de stora välfärdssystemen förskola, skola, sjukvård och äldreomsorg men också så mycket annat grundläggande i människors liv. Inte minst för många av de nödvändiga insatserna för samhällsintroduktion av nyanlända. Och pengar finns - något jag säkerligen återkommer till men jag kan redan nu tipsa om Katalys alldeles färska rapport ”Tre sätt att finansiera välfärden” som ger en utmärkt introduktion till frågan.

- Hur arbetarrörelsen återigen kan bli en rörelse som organiserar människor - som finns närvarande i vardagen, för en kontinuerlig dialog, genomför samhällsförändringar med människor snarare än åt dem. 

- Vikten av att återigen våga lyfta migrationsfrågans alla aspekter - möjligheterna såväl som utmaningarna. Och våga utmana de som målar allt i nattsvarta färger. Om inte vi - så vem?

Vad tycker du?