Bristande ledarskap kring Brexit blev Labours fall

Det känns tragiskt att vakna upp till en massiv konservativ seger i Storbritannien - ett land som betyder mycket för oss kulturellt och som vi ofta rätt eller orätt tar väldigt stort intryck över kring vad som är rätt väg framåt politiskt. Det innebär fem år med en massiv majoritet för Boris Johnson som premiärminister vilket är en riktigt riktigt dålig nyhet för den som hade hoppats på att ett av Europas allra värsta klassamhällen hade kunnat byta kurs. Storbritannien får aldrig uppleva Labours transformativa program för massiva investeringar i sjukvården, fler bostäder man har råd att bo i, en grön industriell revolution, bättre beskattning av de rikaste och återförandet av grundläggande service som vatten, elnät och järnväg i gemensamt ägande. 

Min analys efter att ha följt debatten och också samtalat med brittiska väljare vid dörrposterna i valrörelsen är att Labours problem började när man bestämde sig för att sätta käppar i hjulet för den folkomröstning som hade genomförts kring Brexit. När man försökte fälla utträdesavtalet i parlamentet och få till stånd en ny folkomröstning. Det gjorde att man inför många kärnväljare utanför storstäderna i klassiska arbetarklassområden i Midlands och norra England framstod som out of touch med väljarkåren, som en Londonelit som struntade i vad väljarna hade beslutat. Och eftersom Brexit för många av arbetarväljare utanför storstäderna hade kommit att bli en symbol för så mycket annat som är fel med det brittiska samhället - som egentligen handlar mer om växande ojämlikhet, vikande samhällsservice och en svagare välfärdsstat - så blev det därmed möjligt för många av dessa väljare att i detta val rösta för det parti som ville ”get Brexit done”. Och detta alldeles oavsett att det inte är så det kommer att bli - det kommer bli fortsatta långa och mödosamma förhandlingar i Bryssel om ett nytt handelsavtal mellan EU och UK. 

Jag säger inte att det här är en lätt fråga. Labour var klämda mellan två eldar i Brexitfrågan, och pressen för att obstruera utträdesavtalet och kräva en andra folkomröstning som överprövade väljarnas beslut kom inte minst från den egna rörelsens gräsrötter. Här hade krävts ett starkare politiskt ledarskap för att ta sig själva ur den kulturkrigsfråga Brexit hade blivit och kunna driva en konsekvent och tydlig linje. En linje för att hitta en förhandlad lösning med Theresa Mays regering om att säkra upp de viktigaste frågorna om arbetares rättigheter och andra viktiga minimistandarder i utbyte mot Labours röster för utträdesavtalet. En linje som hade överstökat Brexit som partipolitisk vattendelare, och gett Labour fältet fritt att kunna driva de frågor man ville driva. Frågor som var populära i valrörelsen men som drunknade i det eviga ostoppbara Brexitdramat. 

Labours politik var inte trovärdig i den fråga som var viktigast för väljarna. Väljarna såg att Jeremy Corbyn gång på gång bytte position, att han var otydlig om Brexit. Att han kompenserade en inkonsekvent linje med att höja tonläget, blev en käbblare snarare än en konstruktiv politiker som hittade vägar framåt. Och bristen på tydlighet drabbade partiet dubbelt upp - i stället för att framstå som statsmän som försöker hitta lösningar som samlar ett splittrat land ifrågasattes Labours och Corbyns trovärdighet såväl bland väljare som ville stanna i EU som bland dem som ville lämna.

En tid av prövning väntar nu för Labour. Där jag tror det första plågsamma beslut man behöver fatta är att inse att denna valutgång en gång för alla avgjort Storbritanniens relation till EU. Landet kommer att lämna EU, men kommer självklart att behöva ha en stark och förtroendefull relation till sina europeiska samarbetspartners. Sedan kommer Labour förr eller senare att behöva välja en partiledare att leda dem in i nästa val. 

Men Labour bör inte kasta ut barnet med badvattnet. Man är idag Västeuropas största politiska parti med mer än en halv miljon medlemmar, och man har mängder av effektiva kampanjresurser som redan påverkat debatten kraftigt kring åtstramningspolitiken. Nu är inte ett läge att överge den radikala välfärds- och ekonomiska politik som var starkt förankrad i medlemsleden och som var nyckeln till att partiet kunde gå upp kraftigt i valrörelsen från de skräcksiffror man hade några månader innan valet till utifrån europeiska måttstockar ändå anständiga 32 procent. 

Tvärtom - det är nu man bör höja tonläget. Mobilisera i hela samhället, och försöka pressa de konservativa att genomföra populära reformer. Vara en social massrörelse för förändring, fortsätta bygga kraft och folklig rörelse och vara redo att kliva in och förändra det brittiska klassamhället i grunden.