Den som överamorterar är inte fri

Jag gratulerar Göran Persson till uppdraget att bringa ordning i Swedbank. Rätt man på rätt post.

Jag hoppas samtidigt att det faktum att Göran Persson därmed hamnar i långivarbranschen blir dödsstöten för uttrycket ”den som är satt i skuld är inte fri”. 

Jag ska försöka vara pedagogisk med utgångspunkt i hur en bank som Swedbank hanterar de bolån som miljontals svenskar tecknar för villor, bostadsrätter och fritidshus.

Sveriges statsskuld är idag 26 procent av landets samlade inkomster BNP. Den har fallit snabbt under en längre tid ända sedan den toppade på 73 procent av BNP 1996.

Finansinspektionen har beslutat om två amorteringskrav i syfte att minska den privata skuldsättningen i landet. Dessa krav är riktade till privatpersoner och inte stater, men det är ändå intressant att titta på som jämförelse.

Enligt det första amorteringskravet ska man amortera om man har en skuld som överstiger 50 procent av värdet på det man belånat, exempelvis en fastighet. Staten har idag ingen bruttoskuld alls utan äger ett större värde i form av fastigheter, företag, skog, fordringar med mera än vad den har skulder.

Enligt det andra amorteringskravet ska man amortera om skulden överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Staten har idag en skuldkvot på ca 1,1 gånger årsinkomsten (statsskuld på ca 1,2 biljoner och årliga skatte- och andra intäkter på ca 1,1 biljoner).

Med andra ord - om staten skulle vara en presumtiv bostadsköpare som ringde banken om lån skulle en överlyrisk banktjänsteman glatt erbjuda finfina räntevillkor och ett helt igenom amorteringsfritt lån. Den svenska staten skulle vara en riktig kalaskund som skulle få frågan om den inte skulle vilja låna lite till för att bygga lite höghastighetsjärnväg eller så.

Men man ska samtidigt vara försiktig med att jämföra hushållsekonomi med staters ekonomi. För det staten väljer att göra får spridningseffekter i hela ekonomin. Och här finns ytterligare ett viktigt argument för varför det är osunt att amortera på en så låg statsskuld.

När staten går med stora överskott år efter år så stramar det åt efterfrågan genom att staten tar ut högre skatt och/eller finansierar mindre välfärds- och andra satsningar än vad man annars skulle ha gjort. Staten håller alltså tillbaka den ekonomiska utvecklingen. Dessutom minskar utbudet av trygga och bra statsobligationer som olika aktörer kan köpa, vilket gör det svårare att spara säkert. 

Göran Perssons uppdrag är numera att se till att sköta en bank där väldigt många svenskar tagit lån för att finansiera sina livsdrömmar. En del av dessa låntagare är lite riskabla, då de har en hög skuldsättning i relation till den belånade tillgångens värde eller till sina årsinkomster. 

Svenska staten är idag inte en riskabel lånekund - tvärtom. Ändå fortsätter vi amortera frenetiskt. Bara under 2018 var överskottet i statsfinanserna 85 miljarder kronor. Pengar som bland annat hade kunnat användas till skola, vård, omsorg, socialförsäkringar och klimatinvesteringar. 

Den som överamorterar är inte fri.