Samma gamla moderater
Den som studerat en smula historia vet att det ofta bara är i efterhand som de stora linjerna i utvecklingen framträder. Där och då är samtiden mest bara en rörig och motsägelsefull mix av olika intressen, viljor och tendenser som pekar i olika riktningar. Och den politiska utvecklingen har, liksom den ekonomiska, sina konjunktursvängningar, sina sinuskurvor genom samtiden.
Det brittiska Labour kallade sig under perioden 1994-2010 för "New Labour" i ett inledningsvis framgångsrikt projekt för att förändra bilden av sig själva och sin politik. Man reducerade konfliktytorna mot det maktbärande konservativa partiet, och fokuserade på att komma till makten för att kunna genomföra viktiga reformer, men gick så småningom vilse i den irakiska öknen. Två partiledare senare togs epitetet "new" bort och idag driver partiet en på många punkter annorlunda politik, även om många arv från denna period fortfarande finns kvar.
Tio år senare inledde Sveriges närmast eviga oppositionsparti en motsvarande resa mot mitten, men från andra hållet. "Nya Moderaterna" var en period som pågick från 2003 och som idag definitivt går i graven när partiet nu återvänder till sin gamla logga. Trots att vi som följt Moderaternas resa från den andra politiska stranden sett att dess ledande gestalter drivits av ideologiska motiv och att det handlade om en precisionsbombning av den svenska modellen med stora långsiktiga effekter - inte minst på det söndertrasade socialförsäkringssystem som verkligen måste fixas till om den svenska modellen verkligen ska utvecklas och inte avvecklas.
Den förändring av det svenska politiska landskapet som blev resultatet av att Sverigedemokraterna steg in i riksdagen blev en för stor utmaning för försöken att liberalisera svensk konservatism. Samhällsutvecklingen tvingar den moderata partiledningen till en avancerad ideologisk spagat - såväl internt i partiet som gentemot väljarna - för att kunna behålla och vinna åter väljare både på den marknadsliberala och konservativa kanten. Lösningen tycks nu stavas att gå tillbaka till de bohmanska rötterna och få partifolket att känna sig trygga om att det är samma gamla moderater. Och lustigt nog har just detta - att framställa partiet som samma gamla moderater - varit en socialdemokratisk valstrategi i årtionden. Så det är många som kan vara glada idag.
Kanske kan mitt bloggande också ses som en sinuskurva genom tiden. Min stora bloggperiod var 2005-2007, vilket på intet sätt är något unikt utan stämmer väldigt väl med när bloggandet respektive Facebook slog igenom på allvar i Sverige. Sedan dess har dels sociala medier och dels det praktiska politiska hantverket tagit bort uppmärksamheten från min blogg, men i grunden gillar jag ju den här formen. Att kunna skriva lite längre, få utrymme att ta ut svängarna och reflektera mer och publiceras omedelbart, på sina egna villkor och i en dialog med andra, det är något de stora sociala media-plattformarna bara delvis kan erbjuda. Därför märker jag med mig själv hur jag allt mer söker mig till bloggar, videofilmer och poddar som kan föra längre resonemang och reflektera mer. För vi befinner oss i en samtid som verkligen kräver mycket reflektion.
Om detta kommer jag med all sannolikhet att återkomma, för att då fokusera mer på den svenska socialdemokratins utmaningar. Som en försmak av vad som komma skall, och hur socialdemokratin hanterat dikotomin mellan tradition och förnyelse, vill jag påminna om denna pärla från 2008 (från 11.30 och framåt).
Tio år senare inledde Sveriges närmast eviga oppositionsparti en motsvarande resa mot mitten, men från andra hållet. "Nya Moderaterna" var en period som pågick från 2003 och som idag definitivt går i graven när partiet nu återvänder till sin gamla logga. Trots att vi som följt Moderaternas resa från den andra politiska stranden sett att dess ledande gestalter drivits av ideologiska motiv och att det handlade om en precisionsbombning av den svenska modellen med stora långsiktiga effekter - inte minst på det söndertrasade socialförsäkringssystem som verkligen måste fixas till om den svenska modellen verkligen ska utvecklas och inte avvecklas.
Den förändring av det svenska politiska landskapet som blev resultatet av att Sverigedemokraterna steg in i riksdagen blev en för stor utmaning för försöken att liberalisera svensk konservatism. Samhällsutvecklingen tvingar den moderata partiledningen till en avancerad ideologisk spagat - såväl internt i partiet som gentemot väljarna - för att kunna behålla och vinna åter väljare både på den marknadsliberala och konservativa kanten. Lösningen tycks nu stavas att gå tillbaka till de bohmanska rötterna och få partifolket att känna sig trygga om att det är samma gamla moderater. Och lustigt nog har just detta - att framställa partiet som samma gamla moderater - varit en socialdemokratisk valstrategi i årtionden. Så det är många som kan vara glada idag.
Kanske kan mitt bloggande också ses som en sinuskurva genom tiden. Min stora bloggperiod var 2005-2007, vilket på intet sätt är något unikt utan stämmer väldigt väl med när bloggandet respektive Facebook slog igenom på allvar i Sverige. Sedan dess har dels sociala medier och dels det praktiska politiska hantverket tagit bort uppmärksamheten från min blogg, men i grunden gillar jag ju den här formen. Att kunna skriva lite längre, få utrymme att ta ut svängarna och reflektera mer och publiceras omedelbart, på sina egna villkor och i en dialog med andra, det är något de stora sociala media-plattformarna bara delvis kan erbjuda. Därför märker jag med mig själv hur jag allt mer söker mig till bloggar, videofilmer och poddar som kan föra längre resonemang och reflektera mer. För vi befinner oss i en samtid som verkligen kräver mycket reflektion.
Om detta kommer jag med all sannolikhet att återkomma, för att då fokusera mer på den svenska socialdemokratins utmaningar. Som en försmak av vad som komma skall, och hur socialdemokratin hanterat dikotomin mellan tradition och förnyelse, vill jag påminna om denna pärla från 2008 (från 11.30 och framåt).
Kommentarer