Vårtecken efter vargarnas vinter

Idag är det kulturnatt och i morgon är det valdag.
I kväll läser jag poesi och i jakten på den perfekta dikten att läsa stannar jag för den här, som jag skrev för fem-sex år sen.
Ett minne av en stämning, och en rejäl strimma av hoppets ljus.

I morgon kan vi sätta punkt för en epok - tillsammans.

Vårtecken efter vargarnas vinter

I vargavinterns sibiriska kyla
är det lätt att tro
att dagen efter morgondagen
är inställd likt tåget
som tar oss bort härifrån.

Men varför tvivla på våren
den kommer till oss
förr eller senare
lika säkert som att solens strålar
slutligen letar sig in i rummet
efter en sömnlös natts vaka.

Folkstyret är ännu helt ungt
mänskligheten har just tagit sig ur
den långa förhistorien
demokratins vår är här.

Men bakslag och frostknäppar
får oss ännu att tveka
om det rätta i vår kamp
får oss att tro att vår framtid
finns i det förgångna
trots mänskomiljardernas längtan
efter de rättigheter
som fordom var förunnade fåtalet.

Valentin varslar om våren
att det långt inne i våra djupfrysta kroppar
ännu finns hjärtan som bultar
men vinterns grepp är ännu starkt.

Ändå har vi modet att försöka
att tro att framtiden kan vara vår
för utan hoppet om en bättre morgondag
vilka människor är vi då?

Det snöblandade regnet faller
på de kritvita kullarna
berättar att vinterns saga snart är all
att vi går mot ljusare tider.

Att om vi vågar släppa vår rädsla för varandra
vågar se oss själva i andra
har vi inget annat att förlora än våra bojor
och en värld att vinna.