Röda sånger och naturlyrik
I samband med första maj i år släppte ABF och Leopard förlag arbetarrörelsens nya sångbok - Röda sångboken. Det är en samling av tidlösa klassiker och nyskrivna sånger om 2000-talets samhälle som är till för att användas på möten, manifestationer, utbildningar, till vardags och till fest.
Boken säljer som smör i sommarsolskenet, och på flera håll i landet sätter man nu igång med politisk allsång. Och nu har recensionerna av boken börjat komma.
Expressen Kultur körde två(!) recensioner av boken idag - se här och här. Jens Liljestrand skriver så här:
Jag och Gunilla stämsjunger oss igenom några låtar från kvinnorörelsens och antiapartheidrörelsens tid, och med hjälp av rödvin och Anna Hellgren blir det riktigt stämningsfullt när vi klämmer i på Ted Ströms episka "Vintersaga". Det stora vemodet rullar in medan vattnet glittrar på Riddarfjärden och jag tycker plötsligt att det känns rätt så fint, alltihop, en allsångskultur som arbetarrörelsen ska vara stolt över och slå vakt om. Att samlingen inkluderar nya låtar av Kent, Jason Diakité och Laleh visar på en förmåga att utvecklas och bredda repertoaren.
I sina recensioner kritiserar Gunilla Brodrej och Jens Liljestrand inslagen av allmän sångskatt i boken. Jag begärde replik hos Expressen men fick det inte, så därför publicerar jag det här i stället, se nedan.
---
Svar till Gunilla Brodrej och Jens Liljestrands artiklar i Expressen Kultur den 5 juli:
Insatserna för att bredda vänsterns musikaliska repertoar med nya sånger har rönt stor uppskattning. Det har inte varit något problem att få tag i bra material. För till skillnad från Brodrej skulle jag påstå att protestsången är mer livaktig nu än på mycket länge. Eller vad sägs om följande rader i ”Skogarna”, en av sångerna på Kents pinfärska platta ”Tigerdrottningen”:
"Den här stan är fördömd du förlorar hur du än försöker
En garanterat solidaritetsfri nymoderat öken
Regnet blir snö jag ser pundarna frysa så de skakar
Vid hörnet där sköts statsministern som gav namn åt gatan"
I sin recension frågar Jens Liljestrand vem som gav vänstern ensamrätt på den allmänna svenska sångskatten, medan Gunilla Brodrej tycker att ”den protestpolitiska sångskatten blir för utspädd om den blandas med allmän naturlyrik”. Gemensamt för dem båda tycks vara att de hellre tycks ha velat se en sångbok fri från det Liljestrand kallar ”detta svenniga rajrajande” av exempelvis Ulf Lundells ”Öppna landskap” eller Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna”.
Recensenterna är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka så, men som vi skriver i bokens förord så har arbetarrörelsens sångböcker alltid innehållit såväl kampsånger som sånger om fred, frihet, arbetets vardag och sådana som tillhör den allmänna sångskatten. Och genom tiderna har sångbokens användare uppskattat blandningen av sånger för olika stämningar och sammanhang.
I den sista utgåvan av "Tidens sångbok" från 1983 upptog kampsånger och politiska sånger bara en dryg tredjedel av boken. Evert Taube hade ett helt eget avsnitt med inte mindre än fjorton sånger. Vi har behållit en av dem i ”Röda Sångboken” - "Änglamark" - som inte bara är trevlig att sjunga på en brygga vid Riddarfjärden utan också har ett tydligt miljöbudskap.
I 80-talets arbetarrörelsesångbok fanns även nio sånger av Nils Ferlin, åtta sånger av Carl Mikael Bellman och sex sånger av Erik Axel Karlfeldt. Många av dessa - och andra sånger Brodrej skulle beteckna som ”allmän naturlyrik” - var kvar också i ”Den nya tidens sångbok”, som utkom 2000 och är den närmaste föregångaren till den bok vi släpper i år.
Att döma av recensenternas kommentarer är kanske de tydligt politiska sångerna så dominerande i årets utgåva att inslagen av äldre och nyare musik ur den allmänna sångskatten väcker frågetecken. Men jag vågar påstå att ”Röda sångboken” är en av de mest politiska sångböcker arbetarrörelsen har gett ut.
Peter Gustavsson, ABF
Redaktör och sammankallande i arbetsgruppen för Röda sångboken
I sin recension frågar Jens Liljestrand vem som gav vänstern ensamrätt på den allmänna svenska sångskatten, medan Gunilla Brodrej tycker att ”den protestpolitiska sångskatten blir för utspädd om den blandas med allmän naturlyrik”. Gemensamt för dem båda tycks vara att de hellre tycks ha velat se en sångbok fri från det Liljestrand kallar ”detta svenniga rajrajande” av exempelvis Ulf Lundells ”Öppna landskap” eller Eva Dahlgrens ”Vem tänder stjärnorna”.
Recensenterna är naturligtvis i sin fulla rätt att tycka så, men som vi skriver i bokens förord så har arbetarrörelsens sångböcker alltid innehållit såväl kampsånger som sånger om fred, frihet, arbetets vardag och sådana som tillhör den allmänna sångskatten. Och genom tiderna har sångbokens användare uppskattat blandningen av sånger för olika stämningar och sammanhang.
I den sista utgåvan av "Tidens sångbok" från 1983 upptog kampsånger och politiska sånger bara en dryg tredjedel av boken. Evert Taube hade ett helt eget avsnitt med inte mindre än fjorton sånger. Vi har behållit en av dem i ”Röda Sångboken” - "Änglamark" - som inte bara är trevlig att sjunga på en brygga vid Riddarfjärden utan också har ett tydligt miljöbudskap.
I 80-talets arbetarrörelsesångbok fanns även nio sånger av Nils Ferlin, åtta sånger av Carl Mikael Bellman och sex sånger av Erik Axel Karlfeldt. Många av dessa - och andra sånger Brodrej skulle beteckna som ”allmän naturlyrik” - var kvar också i ”Den nya tidens sångbok”, som utkom 2000 och är den närmaste föregångaren till den bok vi släpper i år.
Att döma av recensenternas kommentarer är kanske de tydligt politiska sångerna så dominerande i årets utgåva att inslagen av äldre och nyare musik ur den allmänna sångskatten väcker frågetecken. Men jag vågar påstå att ”Röda sångboken” är en av de mest politiska sångböcker arbetarrörelsen har gett ut.
Peter Gustavsson, ABF
Redaktör och sammankallande i arbetsgruppen för Röda sångboken
Kommentarer