Social Democracy / Socialdemokrati

Detta är anförandet jag precis höll under punkten "Vårt parti" på den extra partikongressen: ”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.” Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår. Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat. Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land. Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag. I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del. Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar. Det sägs att det

Detta är det anförande jag höll nyss under punkten "Vår omvärld" på den socialdemokratiska extrakongressen - inklusive några saker jag fick kapa bort för att det blev lite långt: Partivänner, Det har varit en lång vinter. Men nu är våren här. För oss socialdemokrater har det varit en riktig fimbulvinter. Som kriskommissionen konstaterar i sin slutrapport så brottas vi med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Vi lägger mycket kraft på att mäta och följa opinionen snarare än att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion, skriver programkommissionen. Det är svårt att veta vad man ska fokusera på när man har ett par minuter i rampljuset så här under en Ring P1-övning för socialdemokratiska kommunalråd och partiaktiva. Under extrakongressen 2007 talade jag om att vi har råd med rättvisa. Att en jämlikhetspolitik inte bara är moraliskt riktig utan också ekonomiskt gynnsam. Men jag tror att insikten är större nu än

När jag stiger av bussen från Milwaukee är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum. Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfter. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap. Wisconsin har 5,7 miljoner invånare, massor med skog, gott om verkstads- och tillverkningsindustri och vita vintrar. Staten har en stor flora av egna ölsorter och är USA:s största ostproducent. Det senare är också ursprunget till att den pågående protestvågen i delstaten fått namnet ”The Cheddar Revolution” i analogi med de folkliga resningar