Industrisamhällets problem

En dag som denna, som så övertydligt illustrerar hur mycket vi behöver varandra i vårt samhälle och vad som händer om vi försummar det gemensamma, kommer jag att tänka på detta tal från Olof Palme i en riksdagsdebatt 1979:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Det andra handlar om socialdemokratins ansvar för det samhället. Det finns brister idag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inte haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om, när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Och det stämmer på väldigt många punkter. Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde skulle vara möjligt att uppnå.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”, som Branting uttryckte det en gång. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor, de kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt. Inte heller Moderaterna kan genom flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda lösa de problemen. Vi kan inte vandra tillbaks från industrisamhället som Centern tycks mena, vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär som blir konsekvensen av högerpolitik. Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället; att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut som vi alla berörs av, och medverka till den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för att en sådan demokrati blir en levande demokrati, och att samhället blir ett levande samhälle, med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse att en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern vid landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse att utveckla en politik som gör det möjligt för människorna att i demokratiska och rättfärdiga former kunna bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta tillvara möjligheterna till ett gott och utvecklande liv för alla människor, som ändå teknik och ekonomisk effektivitet skapar.

Kommentarer

Ola Berg sa…
Där syns den skickliga men falska retoriken från Olof Palme tydligt.

I texten resonerar han som om ökat individuellt utrymme per automatik medför ökad utslagning.

Men den kopplingen är falsk. Det finns ingen motsättning mellan ökat privat utrymme och ett gott omhändertagande.

Ekonomin är inget nollsummespel där det som uppstår i ena ändan genom frivilliga och ömsesidigt goda utbyten tas någon annanstans ifrån.
lasse g sa…
Retoriken är skicklig och välskriven. Men om jag förstått det rätt gick S till val 1979 på en ekonomisk verklighetsbeskrivning som låg nära borgarnas i lösningen av den kraftigt överdrivna bild av eländet i det ekonomiska läget här i landet. En officiell analys av det ekonomiska läget som var direkt lögnaktig med grovt felaktig statistik fick vi sen lära oss.

1982 gick S till val på ett budskap som inte bara innehöll den här typen av tjusiga ideologiska tal utan också hur de ekonomiska lösningarna skulle se ut. Man vann det valet. Men den vänsterretorik som föregått valet blev det inte så mycket av med när valet var vunnet. Man inledde med en helt onödig superdevalvering som flyttade ofantliga belopp från de många till de få, följde upp med åtstramande konsumtionsskattehöjningar. Vi fick se ett osannolikt decennium under S styre, reallönerna rasade medan vi fick värdens bästa börs och spekulations ekonomi där kapitalisterna badade i pengar. Vi fick en huvudlöst genomförd avreglering av kredit och valuta politiken som höll på att sätta hela landet på pottkanten. Först i slutet av decenniet i den då längsta internationella högkonjunkturen lyckades löntagarna koma tillbaks till de real löner de haft 1980. När denna modesta återhämtning skedde började det pratas om köpfest och man pratade om lönestopp och strejkförbud, har för mej det var någon ännu aktiv S-politiker som minister faktiskt också beslutade om detta. Samma politiker som sen satt på podiet med Bildt och Wibble och med en stenhård högerpolitik skulle "rädda" landet.
Kerstin sa…
Det dystra har varit att se Socialdemokraterna köpa det nyliberala köret, och börja tillämpa det under beteckningen "förnyande". Jag har rasat, ända sedan S kom tillbaka 1994 över den borgerliga för de ekonomiska eliterna fördelaktiga men för anställda människor negativa politik som S har fört sedan dess.

Det fanns mycket som var mycket bättre förr (på 60-70-talen), fast man inte får säga det. Det fanns mer folk i vården, det fanns arbeten för alla, valfriheten var större på vissa områden än idag. Infrastruktursystemen fungerade bättre och var dessutom billigare att utnyttja, om det inte var gratis. Sjukförsäkringarna fungerade bättre och skolan hade mer personal mm. Det var tryggare utomhus. Jag var aldrig någonsin rädd utomhus när jag var ung, varken under dagtid eller nattetid, varken i min hemstad Södertälje eller i Stockholm som jag arbetade i då och ofta befann mig i sent på kvällarna.

Det offentliga sköttes ganska bra även om ingenting var fläckfritt (det blir det aldrig oavsett vem som sköter samhällsuppgifterna). Svensk byråkrati var faktiskt ett under av effektivitet i jämförelse med ex. tysk eller fransk sådan. Det rådde dock en skriande bostadsbrist - som man byggde bort ganska snabbt och vi behövde då inte punga ut med miljoner för att få tak över våra huvuden.

Vi hade förhållandevis bra och likvärdiga skolor över hela landet och varken bostads- eller skolsegregation (som vi fått numer pga den förda politiken). Pensionerna var bättre.

Jämlikheten var större och skatten var progressiv, från var och en efter förmåga alltså, till var och en efter behov. (Fast i sanningens namn så hade dåtidens rikare möjligheter att komma undan skatt då också, men de hade inte samma ofantliga rikedomar som de har idag.)

Det sägs oftast att alla äldre alltid sagt att det var bättre förr. Det är inte sant. Våra föräldrar försummade aldrig att berätta för oss hur eländigt det var när de var barn och unga, att berätta om fattigdom, om svält och om utackorderande av barn (min far var ett sådant barn) och att betona hur bra vi barn hade det "idag". Så folk har inte alls alltid sagt att det var bättre förr.

Men nu är det sant - det mesta var bättre förr och dessutom var vi på rätt väg fram till 1985. Vi levde inte i den ständiga krisens samhälle. Vi levde i optimismens tid när vi var unga. Idag ser jag bara mörker framför oss och tycker synd om dem som är barn och unga idag.
lasse g sa…
Det är förstås ett internationellt fenomen att den reala köpkraften för folken i gemen stagnerat eller stått stilla i industriländerna trots att tillväxt och produktivitet fortsatt att växa sen 1970-talet. Allt fler som Stiglitz m.fl. erkänner nu att det är en av grundorsakerna till den stora krisen som förmodligen långt ifrån är över utan en djupgående systemkris likt i mellankrigstiden.

Det något märkliga är att Sverige så ad notam tagit idéerna om "trickle down" ekonomi på blodigt allvar. I 80-talets Svergige var det detta det handlade om med devalveringar och konsumtionsåtstramningar för folket, man aktivt och medvetet flyttade resurser från de många till de få, dvs kapitalisterna som kontrollerar export sektorn och dess finansiella institutioner. Förhoppningen var att det skulle "trickle down" och investeras och på något magiskt sätt återskapa industrins sysselsättning under 50 och 60-talet, man förstod inte att den tiden var förbi och inte skulle återkomma. Man verkade även ha svårt att förstå att företag inte investerar bara för att de gödslas med vinster utan när de når sitt kapacitetstak och behöver utvidga eller när de maskinstocken behöver förnyas för att förbli konkurrenskraftiga. Vad vi fick var spekulationsekonomi, liknande på 90-talet man hade inge lärt man fortsatte sin tro på "trickle down". Det mer absurda exemplet är Malmö där S i sitter i sadeln säger att man måste satsa på de rika i tron att detta kommer att "trickle down", främst manifesterat i Västra hamnen och gamla Kockumsområdet där man satsar stort för att göra det extremt fint för de rika medan miljonprogramsområdena förfaller både inne och ute. Detta är ganska bakvänt, man tror sig kunna skapa ekonomisk tillväxt genom att subventionera symbolerna för en ekonomi som går bra.
Anonym sa…
Video med textning: http://www.youtube.com/watch?v=3neQib1njNM
Alex Warn sa…
This is quite backwards, it is believed that it can create economic New Trends growth by subsidizing the symbols of an economy that is doing well.

Populära inlägg i den här bloggen

De tio årstiderna - En diktsamling

Vi har så lite tid - och livet drar förbi

Jag blir (s) gruppledare i kulturnämnden