Det sovande folket
Enligt de alliansfria piraterna Anders Utbult och Björn Fridén så är Det sovande folket "boken alla citerar men ingen har läst". De skriver att "Trots att dess författare intagit den mäktigaste posten i Sverige har den inte kommit i nytryck, och på de få bibliotek i Sverige där den funnits är den registrerad som försvunnen eller sedan länge borttagen ur hyllorna."
Den minnesgode kommer ihåg att back in the days of the summer of -05, då jag just börjat blogga och inte hade bättre för mig än att frenetiskt lägga upp nya poster, så gav jag mig också på ett sovande folket-projekt. Då, när Fredrik Reinfeldt bara var en enkel oppositionsledare under sommaren 2005, kilade jag in på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala och lånade hem denna lilla skrift. På den tiden fanns boken fortfarande på detta bibliotek, som förvarar ett exemplar av varje bok som tryckts i Sverige, men nu är den uppenbarligen försvunnen och piratkamraterna fick fråga Lund för svar.
Då lade jag upp min sovande folket-recension på den numera saligen insomnade motallians.se. Eftersom recensionen därmed lämnat cyberspace så kommer den igen här nere. Jag tycker rubrikens inledande fråga håller än. Förhoppningsvis kan tillgängliggörandet av hans debutantbok hjälpa till på traven...
När ska media börja granska Reinfeldt?
Den nya moderatledaren har ägnat stor energi på att framställa sig själv som en resonabel person och försökt distansera sig från bilden av moderaterna som ett systemskiftesparti. I detta har han fått hjälp av en journalistkår som följt med flocken och inte bekymrat sig om att granska moderatledaren särskilt ingående. Reinfeldts mittenframtoning har gått hem, så som det formulerades på DN Debatt den 17 december 2004 att ”den svenska modellen med en stor skattefinansierad välfärdssektor och omfattande trygghetssystem har bidragit till att öka tryggheten för många människor och till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor”.
Men vad tycker egentligen Fredrik Reinfeldt, bakom presskonsulternas strömlinjeformning av den moderata retoriken? En enkel sökning på det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS visar att utmanaren till statsministerposten varit författare eller medförfattare till fem böcker samt står som ansvarig utgivare för Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt under ett par årgångar. Framför allt är det två av dessa böcker som ger en god uppfattning om Reinfeldts ideologiska ståndpunkter - Det sovande folket (1993) och Nostalgitrippen (1995).
Vad skriver då den blivande moderatledaren om välfärdsstaten? Ja, i Det sovande folket som är den bok Reinfeldt författat på egen hand konstaterar Reinfeldt frankt att ”Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant” (Det sovande folket, s. 42).
Reinfeldt beskriver denna ”hjärntvätt” i en tjugoåtta sidor lång framtidsdystopi med ett tydligt eko av vänstermannen George Orwells skildring av det totalitära samhället i 1984. I Reinfeldts skräckvision är människorna passiviserade så till den grad att alla politiska partier slagits samman i ett ”Välfärdsstatsparti” som vägleds av ideologin att medborgaren ska vara trygg, försörjd och omhändertagen. Huvudpersonen är biologisk far till en 28-årig man (barnen föds genom spermadonation och huvudpersonen kände igen sin sons personnummer i välfärdsstatens informationsorgan) som dött ”välfärdsdöden” för att han inte hade något meningsfullt att leva för. Sonens död blir en väckarklocka som får en av välfärdsstatens mäktigaste personer att ansluta sig till ett hemligt sällskap för ”de som vaknat” (Det sovande folket, s.11-39).
Fredrik Reinfeldts världsbild utgår från att han bor i ett land som är ungefär som Sovjetunionen, och att ”alla symptomen, om än i mindre alarmerande omfattning, finns i Sverige” (Det sovande folket, s. 52). Han menar även att ”beroendeframkallande bidrag” och reformlöften är ”bröd och skådespel [...] i 1900-talets tappning” (Det sovande folket, s. 43). Hans egen generation, 60- och 70-talisterna, är en ”generation av fuskare” (Det sovande folket, s. 53). Reinfeldt drar sig inte heller från att kritisera den liberala människosynen att människan är ”i det närmaste ofelbar”, och pratar i stället om tre typer av människor – ”handlingskraftiga självständiga medborgare”, ”oförbätterliga [...] brottslingar” och så den stora gruppen där emellan, ”det sovande folket” (Det sovande folket, 57-61).
Låt vara att Björn Rosengren i sin irritation över norrmännens hårdnackade hållning vid förhandlingsbordet utbrast att ”Norge är den sista Sovjetstaten”. Att likna ett nordiskt land med en totalitär diktatur som hade ihjäl miljontals människor är fortfarande allvarligt - liksom att likna de stora generella välfärdsreformerna vid röstköpen under romartiden. Särskilt som Reinfeldt uppenbarligen, i sin beskrivning av ”välfärdsdöden”, faktiskt på allvar menar att välfärdsstaten dödar.
Vidare menar Fredrik Reinfeldt att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (s. 52). Detta är det enda av hans uttalanden i Det sovande folket som han i viss utsträckning fått frågor på av journalister, men han kom undan med svepande formuleringar om att det var ungdomssynder. Detta trots att han var 28 år gammal när boken skrevs och hade suttit i riksdagen i två år!
Samma journalistkår som mycket noggrant (och med rätta!) granskade de uttalanden Lars Ohly gjort i 80-talets början under förra hösten accepterade Fredrik Reinfeldts ursäkt utan följdfrågor eller mer genomträngande studier av moderatledarens bakgrund. Detta trots att åtskilliga sprickor i fasaden ger en annan bild än det ”nya arbetarparti” de moderata spinndoktorerna försöker frammana. Några exempel på dessa sprickor är uttalandena i samband med Vaxholmskonflikten, det svikna löftet till de cancersjuka om bibehållen sjukersättning och det ganska ”traditionella” förslaget till gemensamt borgerligt budgetalternativ härom veckan.
En ingående läsning av Nostalgitrippen, den analys av den moderata valförlusten 1994 som Reinfeldt skrev tillsammans med Magnus G Graner och Martin Lindvall. ger nyckeln till förståelsen av Fredrik Reinfeldts båda ansikten – systemskiftaren och samhällsbevararen. Utgångspunkten är att valet 1994 var ett trygghetsval, och att moderaterna inte lyckades möta människors behov av trygghet. Reinfeldt, Graner och Lindvall skriver att ”ofrånkomligen ställs man då inför valet mellan en chockterapi som via massiv otrygghet gör de kommunala lönelistorna kortare och det positiva ledarskapet som förmedlar trygghet i förändringen”. Valfrihetsreformerna lyckades aldrig förmedla den tryggheten, och i en svår ekonomisk situation valde människorna bort förändringen – de visste vad de hade men inte vad de skulle få (Nostalgitrippen, s. 112-113).
Problemet för Reinfeldt och hans medförfattare var inte de moderata målsättningarna – Nostalgitrippen osar av kritik mot den ”passiviserande välfärdsstaten” och ”bidragsberoendet”. Nej, det handlade om framtoningen och framför allt den borgerliga oförmågan att möta folks behov av trygghet. I stället för chockterapi ska man använda ”positivt ledarskap”, men målet är alltjämt detsamma – välfärdsstatens avskaffande.
Fredrik Reinfeldt vårdar sitt språk bättre i dag än för tolv år sedan, och mediakonsulter och spinndoktorer ser till att det moderata budskapet anpassas så att det går hem bland marginalväljarna. Men inget tyder på att hans målsättningar förändrats. Genom en urholkning av den generella välfärden ska de som har möjlighet söka sig till privata lösningar för att lösa sin trygghet. Genom att måla ut vissa grupper – främst personer i behov av offentliga bidrag och kriminella – som en belastning för samhället ska de välbesuttna två tredjedelarna samlas runt att successivt rulla tillbaka välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt som partiledare innebär att moderaterna gått från att vara uttalade revolutionärer till lågmälda reformister, men moderaternas mål är fortfarande att avskaffa välfärdsstaten och den svenska modellen.
Massmedia har fortfarande inte ställt Fredrik Reinfeldt till svars för att han liknat Sverige med Sovjetunionen, för att han beskrivit svenskarna som hjärntvättade, indoktrinerade och mentalt handikappade och för att han pekat ut generationer av svenskar som fuskare. Reinfeldt har ganska enkelt sluppit undan de svåra frågorna om vilken människosyn han egentligen har och vilka underliggande målsättningar moderaterna har med sin politik. När ska media börja granska Reinfeldt?
PETER GUSTAVSSON
Kommentarer
GP hann dock demontera ganska mycket av den svenska välfärden och han hade också idén om att Sverige skulle spara sig ur den förra krisen, med effekten att massor av människor avskedades från offentlig sektor, en bantning av denna alltså, en åtgärd som Sverige fortfarande led av innan nuvarande kris slog till.
Samtidigt slopade han arvskatten och sänkte skatter för de rikaste (i tron att dessa skulle investera i jobbskapande verksamheter, medan de i själva verket bara använde sina extra pengar till att bidra till finansbubblans tillväxt). Dessutom privatiserade han alldeles för mycket, posten ex. Ovanpå detta ordnade han till ett bedrövligt pensionssystem och skyfflade in våra pensionspengar i finansbubblan - idiotiskt så man trodde inte det var sant.
Så FR kunde bara fortsätta på GP:s inslagna väg och GP fortsatte på Bildts väg, som fortsatte på Carlssons väg, som fortsatte på etc. Kort sagt, båda sidorna blev nylliberala efter Olof Palmes död.
Du refererar Reinfeldt;
Reinfeldts skräckvision är människorna passiviserade så till den grad att alla politiska partier slagits samman i ett ”Välfärdsstatsparti” som vägleds av ideologin att medborgaren ska vara trygg, försörjd och omhändertagen
Det verkliga skräckscenariot är istället det motsatta mot det som Reinfeldt förslår, och det är redan förverkligat: Två block som inte skiljer från varandra mer än i marginalen och där det traditionellt socialdemokratiska för länge sedan slängts på sophögen av socialdemokratiska partiet och nyliberalismen härskar i båda lägren - tom nu när denna politik totalhavererar. Därmed har vi fått ett mycket otrevligt klassamhälle tillbaka - och med hjälp av tidigare socialdemokratiska regeringar.
Jag tror att jag för första gången i mitt liv struntar i att rösta vid nästa val - för vad ska jag rösta på??
Som du skriver så är det ingen som granskar,men denne man är smart också,han döljer & avslöjar inte saker!Nu är han vid makten & gör precis det som står i boken!Hemskt!
Jag hoppas innerligt att du har rätt, och jag ställer mitt hopp till dig :-).
Jag har varit nästan bottenlöst förtvivlad över vart socialdemokratin tog vägen under GP.
Nåja, eländet inleddes av Feldt och Åsbrink i mitten av 80-talet redan.
Jag tycker inte alls att det är förvånande att Fredrik Reinfeldt kommer undan med så mycket. De flesta medier i det här landet står politiskt på hans sida. De flesta ledarskribenter tycker som han gör.
Varför hälla grus i maskineriet genom att avslöja honom och hans planer? Jag tror visserligen inte att det pågår eller pågått någon konspiration till hans fördel bland journalister. Men intresset ljuger sällan. Där tror jag förklaringen finns.
Kerstin:
Du har rätt i mycket av det du skriver. Tyvärr är det ingen lösning att låta bli att rösta. Gör din röst hörd i s-föreningar eller genom insändare, om du inte är medlem i partiet.
Partiet är fast i samförståndstänkandet eller mellan det och någon sorts borgerlig anpassning. Det finns ingen ambition att bli av med kapitalismen. Därför tjatas det om "reformutrymme" och "löneutrymme".
Vad det handlar om i klartext är att kapitalisternas vinstnivåer inte ska hotas. Summan av reformer och lönehöjningar får inte bli högre än att de svenska exportföretagens vinster blir ungefär de samma som andra exportföretags inom EU.
Den som vill vara kompis med kapitalet måste hålla lönerna nere.
Men vi ska inte vara kompis med kapitalet. Om utbyggd välfärd och avskaffat privatägande över storföretagen kräver stängda gränser för kapital ska de stängas. Men så resonerar inte dagens partiledning
Alla tips uppskattas!!
krossa borgarna!
Jag tror att det är universitetsbiblioteken som gäller, även om det verkar som att den fått fötter från hyllorna på flera håll. Men Kungliga Biblioteket i Stockholm har ett särskilt uppdrag att ha ett ex av varje bok som tryckts i Sverige - där ska pappersboken kunna återfinnas.