Fälldin räddade SSAB - nu låter regeringen SAAB gå under
"Trollhättan ska inte syssla med bilar" säger Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund (c). Näringsministern själv säger att "vi stänger dörren när det gäller att ta över bilfabriker".
På 70-talet var tongångarna annorlunda. Olofsson tröttnar aldrig på att dra upp exemplet med varven, som staten inte lyckades rädda. Men hon nämner aldrig stålindustrin, som regeringen Fälldin räddade genom ett framsynt förstatligande 1978. Svenskt Stål AB (SSAB) omstrukturerades och drevs framgångsrikt av staten fram tills det såldes ut igen under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Utan den borgerliga regeringens genomtänkta näringspolitik på 1970-talet så är det tveksamt om Sverige hade haft någon stålindustri alls.
Det går att argumentera både för och emot ifall det finns en framtid för svensk bilindustri. I ena vågskålen finns att Volvo och SAAB har starka varumärken och att företagen inte skötts om särskilt väl av sina amerikanska ägare. Det borde kunna vara möjligt för en mer engagerad ägare att göra mer av företagen än vad Ford och GM gjort. En kapitalstark ägare i stil med svenska staten eller AP-fonderna, som inte kräver lönsamhet nästa kvartal utan som orkar klara några års förluster under en omstruktureringsperiod, bör kunna ge sig in i ett långsiktigt ägande utan att behöva bli besviken. Kanske kan det också vara läge att återigen pröva den idé som gick i stöpet för några decennier sedan - att samverka med norrmännen om bilindustrin.
I andra vågskålen finns självklart klimatfrågan, som sannolikt lär leda till en minskad efterfrågan långsiktigt på bilar i västvärlden. Samtidigt finns en stark långsiktig tillväxt i världens medelrika länder, och ingenting säger att svensk bilindustri skulle ha svårare än andra att klara av konkurrensen om att producera klimatsmartare bilar. Rimligen borde också det kunnande som finns i svensk fordonsindustri kunna användas till att producera andra typer av fordon än stora bilar av den sort amerikanerna har velat ha fram till denna kris.
Oavsett vad vi tror om bilindustrins framtid så verkar det huvudlöst att likt regeringen kasta in handduken på förhand. Jobben för 4 000 SAAB-anställda och tiotusentals anställda hos underleverantörer - och framtidstron för en hel region - hänger på om regeringen agerar dysterkvistar eller om de är beredda att föra en framsynt näringspolitik.
På 70-talet var tongångarna annorlunda. Olofsson tröttnar aldrig på att dra upp exemplet med varven, som staten inte lyckades rädda. Men hon nämner aldrig stålindustrin, som regeringen Fälldin räddade genom ett framsynt förstatligande 1978. Svenskt Stål AB (SSAB) omstrukturerades och drevs framgångsrikt av staten fram tills det såldes ut igen under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Utan den borgerliga regeringens genomtänkta näringspolitik på 1970-talet så är det tveksamt om Sverige hade haft någon stålindustri alls.
Det går att argumentera både för och emot ifall det finns en framtid för svensk bilindustri. I ena vågskålen finns att Volvo och SAAB har starka varumärken och att företagen inte skötts om särskilt väl av sina amerikanska ägare. Det borde kunna vara möjligt för en mer engagerad ägare att göra mer av företagen än vad Ford och GM gjort. En kapitalstark ägare i stil med svenska staten eller AP-fonderna, som inte kräver lönsamhet nästa kvartal utan som orkar klara några års förluster under en omstruktureringsperiod, bör kunna ge sig in i ett långsiktigt ägande utan att behöva bli besviken. Kanske kan det också vara läge att återigen pröva den idé som gick i stöpet för några decennier sedan - att samverka med norrmännen om bilindustrin.
I andra vågskålen finns självklart klimatfrågan, som sannolikt lär leda till en minskad efterfrågan långsiktigt på bilar i västvärlden. Samtidigt finns en stark långsiktig tillväxt i världens medelrika länder, och ingenting säger att svensk bilindustri skulle ha svårare än andra att klara av konkurrensen om att producera klimatsmartare bilar. Rimligen borde också det kunnande som finns i svensk fordonsindustri kunna användas till att producera andra typer av fordon än stora bilar av den sort amerikanerna har velat ha fram till denna kris.
Oavsett vad vi tror om bilindustrins framtid så verkar det huvudlöst att likt regeringen kasta in handduken på förhand. Jobben för 4 000 SAAB-anställda och tiotusentals anställda hos underleverantörer - och framtidstron för en hel region - hänger på om regeringen agerar dysterkvistar eller om de är beredda att föra en framsynt näringspolitik.
Kommentarer
Det är idag en överproduktion på bilmarknaden, vilket torde vara bekant även för dig.
Dete är samma konstruktionsinsats om man ska tillverka 100 000/år som om man gör 600 000.
Följaktligen blir overheaden per bil mycket högre, tungt för den lilla fabriken.
GM har också hystat in 7 miljarder (SEK) i SAAB, bara senaste året.
T o m en sosse bör förstå att sådan förluster är omöjliga i längden.
SSAB är skillnad, stål behövs och rationaliseringsmöjl och nya ideer fanns.
Men, säljer man inte, då går det inte i längden.
Var det -97 SAAB gick med vinst senast? Ett par 100 miljoner.
/WR
Få skulle nog hävda att GM skött SAAB på ett bra sätt, så där är vi överens. Beslutet om ifall staten ska gå in i någon form bör fattas efter en bedömning av vilka framtidsmöjligheter som finns i bolaget, inte utifrån ideologiska skygglappar om att staten inte ska sköta företag.
Frågan är om och i så fall hur SAAB kan göras samhällsnyttigt. Staten ska inte socialisera förluster för att sedan auktionera ut klabbet när de blir plus i bokslutet.
Om företaget ska tas över ska det ske för att göra något vettigt av det. Då ska hela styrningen anpassas till det: inga skyhöga direktörslöner, ultra-profacklg personalpolitik, hög grad av inflytande för de anställda, stor långsiktighet i produktionen, klimatsmarta produkter e t c.
Kanske kan SAAB ta in ordrar från kommuner, landstind, regioner och staten för att ställa om den offentliga delen av fordonsparken.
Med tanke på att den offentliga sektorn troligen äger tio tusentals bilfordon borde inte det vara omöjligt.
På så sätt skulle kapitaliet dessutom knytas inom landet gränser och bidra till vettiga satsningar. Någon kommunpolitiker som är med på tåget (PG?)?