Social Democracy / Socialdemokrati

Just när jag sitter och tycker att jag undanhåller mina läsare allt som hände under min fantastiska och deprimerande resa till Palestina upptäcker jag att min vän Hanin skrivit ett fantastiskt resereportage från vår utflyktsdag till oasen Wadi al Qelt och Döda havet här . Den dag Hanin skildrar var inte representativ för vår resa - normalt hade partimedlemmarna i Palestina bokat in våra dagar från morgon till kväll och vi hade inget som helst utrymme för sightseeing. Men just för att denna dag var så speciell blev känslan av det absurda med ockupationen särskilt påtaglig. Vi kunde resa till Döda havet för att vi hade svenska och amerikanska pass. Palestinier får inte sätta sina fötter där, fast det ligger bara några mil hemifrån och bevisligen ligger inom det kartorna kallar Västbanken.

Varje försommar de senaste åren har samma fråga inställt sig: Är det värt att åka till Almedalen? Och varje år tvekar jag allt mer, men jag har hittills bestämt mig för att åka i alla fall i sista minuten. Så jag var där ett par dagar i början av veckan, och eftersom jag tydligen tillhör dem som styr Almedalen tänkte jag komma med ett par kommentarer om denna tillställning. Jag kan helt och fullt dela Björn Elmbrants hatkärlek till Almedalen . Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa många gamla och nya politiska vänner i ett oftast soligt sommar-Gotland. Almedalen är en arena som är genuint öppen för alla - det kostar inget att annonsera ett seminarium i det officiella programmet, Almedalsbiblioteket har billigt kaffe och trådlöst nätverk med mera. Det brukar också kunna finnas ett och annat bra seminarium. Men samtidigt finns det så mycket med Almedalsveckan som gör mig så djupt deprimerad. Gotland må vara en vacker ö mitt i Östersjön, men Almedalen är inte isolerad från det omg...

Det är inte varje dag UNT:s spalter fylls med artiklar skrivna av företrädare för både majoritet och opposition, men idag finns där en artikel om varför det är rätt att Uppsala ansöker om att bli Europas kulturhuvudstad skriven av mig och Jan-Erik Wikström (fp). För övrigt tycker jag att riksbankens direktion försöker skjuta elefanter med knallpulverpistol när de höjer räntan för att få ner prisökningarna . Riksbankschef Ingves kan hindra nyinvesteringar, få till fler uppsägningar och ge villaägare sömnlösa nätter med sina räntehöjningar. Men han kan knappast hindra en inflation som drivs av att oljan och maten blir kraftigt dyrare över hela planeten. Visst, räntehöjningen är till viss del orsakad av politik , och guldregnet över de rika är vansinnigt av alla möjliga anledningar. Men ska man på allvar göra något åt inflationen måste det till kraftiga insatser för att minska oljeberoendet världen över - utan att för den sakens skull börja använda våra bästa jordar till att odla etanol...

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet. Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det " finns nu ingen anledning att stressa fram " med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook. Efter ett sådant här besked är det ...