Antropocen - En nyårsdikt
Ring, klocka, ring, i mörka nyårsnatten. Ring ut det gamla ring in det nya när det gamla året lägger sig att dö. För det är för sent för att inte börja om. För sent för att misslyckas. På bergets topp med utsikt över vulkanen som tronar i ensamt majestät över ön. Den tronar utan kunskap om att den art som formar vår nuvarande geologiska tidsålder bara kan bli människor i relation till andra människor. Genom seklerna slutar vi aldrig vara ständigt upptagna av den aldrig upphörande processen att hitta sätten att leva med varandra och att se sig själv i andra. Vandraren söker finna sig själv på stigarna mellan bergsbyarna men löper risken att bli bedragen. För ingen människa är en ö, hel och fullständig i sig själv, jag är en del av ett fastland en arkipelag av själar. Ständigt sammankopplade uppkopplade beroende djupt influerade av varandra. Sådana är levnadsbetingelserna i tidig antropocen. S