Social Democracy / Socialdemokrati

I lördags hade jag äran att hålla tal på Runös röda kulturfestival i egenskap av kulturpolitiskt ansvarig för Arbetarnas Bildningsförbund. På begäran publicerar jag här talet i sin helhet: Tack för inbjudan att vara här på Runös röda kulturfestival – en viktig händelse i svensk arbetarrörelses historia. För något håller på att hända. Fler och fler förstår att ska det finnas en arbetarrörelse räcker det inte med att prata lagar, avtal och socialförsäkringar med tekniska termer så vi storknar. Ska vi nå människors hjärtan behövs det något annat. Kulturen är central för alla som vill påverka ett samhälle. Kulturella yttringar – musik, litteratur, film, bildkonst osv – kan uttrycka människors hopp och längtan och inspirera till förändring. Men de kan också konservera och passivisera. Det svenska tidiga 1900-talet var en tid av kulturell förändring. Folkskolan och arbetarklassens bildningsarbete gav fler människor makten över ordet, och många använde denna makt till att uttry

Under båda de två senaste regnsomrarna har jag befunnit mig på Balkan i slutet av juli. Sol och värme har kombinerats med upplevelser och fördjupad förståelse av de ex-jugoslaviska samhällena. I fjol nåddes jag av nyheterna om massakern på Utøya medan jag befann mig på Balkan. I år befann jag mig i Sarajevo under årsdagen. Huvudstaden i Bosnien-Hercegovina har i modern tid fått se konsekvenserna när människor tappar förmågan att leva tillsammans. Där har man också nyligen uppmärksammat årsdagen av det folkmord som skedde i Srebrenica under perioden 11-22 juli 1995 då omkring 8 000 muslimer dödades.  Här nedan återpublicerar jag en ledare jag skrev i UppsalaDemokraten i oktober 2010 - i efterdyningarna av att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen. En del av texten är daterad, men jag tycker ändå att det är viktigt att den finns på nätet. Den handlar om varför vi aldrig, aldrig får ge vika för hatet och högerextremismen.  Etnisk rensning är hatets slutpunkt Jag

Under vintern har jag föreläst om bildning och kultur i ett flertal olika sammanhang, och alltid återvänt till detta klassiska citat av ABFs grundare Richard Sandler. Jag tycker det beskriver i ett nötskal varför arbetarrörelsens kulturella gren - Arbetarnas Bildningsförbund - behövs som en radikal idérörelse och en bred folkbildningsorganisation. För de avgörande samhällsförändringarna sker långtifrån alltid i riksdagsarbetet - de äger ofta rum på helt andra arenor. Om många människor samverkar, drar åt samma håll och vinner små framgångar på sina respektive fält blir helheten ofta större än delarna. Och grunden skapas för än större förändringar: ”Man må icke inbilla sig själv - ännu mindre andra - att ‘den sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan som hissas som tecken på att huset är färdigt. Men vid husets byggande

När jag öppnar postfacket är det något som fattas. UppsalaDemokraten är inte där. Min lokala rödgröna tidning kom med sitt sista nummer vid årsskiftet och ersätts från och med denna vecka av ETC Stockholm . Tidningens ägare Johan Ehrenberg [i papperstidningen] och dess politiska redaktör Fredrik Jansson har beskrivit situationen på ett bra sätt. Men som en av dem som engagerade mig djupt för att förverkliga drömmen om att återuppliva UppsalaDemokraten efter tio års bortovaro så vill jag ge en personlig kommentar. Jag tror att de flesta som följt tidningen kan konstatera att den inte läggs ned för att den brast i kvalitet. Tvärtom, under de tjugotvå månader tidningen gavs ut innehöll den såväl förstklassig samhällsjournalistik, vassa kultursidor och opinionsjournalistik utöver det vanliga. Jag är helt övertygad om att UppsalaDemokraten utan vidare hade kunnat ha en upplaga på 3 000-4 000 exemplar i veckan om den nått de samhällsmedvetna männis