Social Democracy / Socialdemokrati

Under de dryga två år jag varit vice ordförande i Kulturnämnden i Uppsala har jag många gånger haft tillfälle att fundera över kulturpolitikens status. Jag har nu läst stora delar av Kulturutredningen och deltog i torsdags i en hearing kring denna i nämndens regi . Detta något ostrukturerade inlägg avspeglar litegrann av de tankar jag har kring kulturpolitikens framtid. Det finns en utbredd och seglivad uppfattning att det offentliga lägger för mycket pengar på kultur. Synovates/Sveriges Kommuner och Landstings undersökning om medborgarnas skattevilja från i fjol visar att väljarna har en stor vilja att betala hög skatt för att finansiera en god kvalitet i välfärden. Denna skattevilja är betydligt lägre på kulturens område. Hur kommer detta sig? Ju mer jag tänkt på frågan varför det finns en sådan skepsis till att öka stödet till just kultur, desto mer självklart har det känts för mig att det hänger samman med att kulturpolitiken saknar ett rättighetsperspektiv. Jag tror att

"Trollhättan ska inte syssla med bilar" säger Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund (c). Näringsministern själv säger att "vi stänger dörren när det gäller att ta över bilfabriker". På 70-talet var tongångarna annorlunda. Olofsson tröttnar aldrig på att dra upp exemplet med varven, som staten inte lyckades rädda. Men hon nämner aldrig stålindustrin, som regeringen Fälldin räddade genom ett framsynt förstatligande 1978. Svenskt Stål AB (SSAB) omstrukturerades och drevs framgångsrikt av staten fram tills det såldes ut igen under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Utan den borgerliga regeringens genomtänkta näringspolitik på 1970-talet så är det tveksamt om Sverige hade haft någon stålindustri alls. Det går att argumentera både för och emot ifall det finns en framtid för svensk bilindustri. I ena vågskålen finns att Volvo och SAAB har starka varumärken och att företagen inte skötts om särskilt väl av sina amerikanska ägare. Det borde kunna vara möjlig