Banal kärlek och existentialism
Igår såg jag ”Den banala kärleken” på Uppsala Stadsteater – en pjäs som beskriver relationen mellan den politiska teoretikern och judinnan Hannah Arendt och filosofen och nazisten Martin Heidegger på ett oerhört gripande sätt. Precis som varje riktigt bra kulturupplevelse så vidgar den det mänskliga perspektivet, ger svar och ställer nya frågor. För mig gav pjäsen framför allt ett perspektiv på en fråga av ständig aktualitet – människans drivkrafter och inre motsägelsefullhet. I den starka slutscenen beskrivs de motsägelsefulla känslor den mogna kvinnan Hannah Blücher, tidigare Arendt, har för Heidegger som en personlighetsklyvning. Fru Blücher avskyr Heideggers medlemskap i nazistpartiet, hur han avstängde sin läromästare och kollega den judiske professor Husserl från universitetsbiblioteket. Och framför allt – Heideggers vägran att ta avstånd och be om ursäkt för sitt stöd till Hitler. Fröken Arendt däremot har ett klappande hjärta, en banal kärlek till den filosof som öppna...