Inlägg

Visar inlägg från december, 2010

Mot ljusare tider?

Det har redan vänt. Sedan Julius Caesar bestämde att nyåret inföll vid den första fullmånen efter vintersolståndet år 45 före vår tideräknings början så har den västerländska civilisationen alltid kunnat inleda året när det redan går mot ljusare tider. Men går det att säga samma sak om samhällsutvecklingen? En av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) bestående insatser förutom att a-kassan nu kostar mer och ger ett sämre skydd var att begåva det svenska språket med ordet ”skitår”. Nu ledde inte finanskrisen till några skitår för den borgerliga regeringen, utan blev tvärtom ett bra sätt att skylla ifrån sig när skattesänkningarna inte gav de utlovade jobben. I stället blev 2010 ett riktigt skitår för oss som står till vänster. Förutsättningarna var inte alls dåliga när året tog sin början. I december 2009 var upprördheten stor över utförsäkringarna av sjuka människor och klimatmötet i Köpenhamn väckte engagemang. När tågen stod stilla under fimbulvintern i jan

Tomt utan Wibe

Bild
Sören Wibe avled den 29 december på Umeå lasarett, 64 år gammal. Wibe var ekonomiprofessor, men också en folkkär folkbildare och politiker med kampen mot EMU som hjärtefråga. ”Jag är socialdemokratin. Ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det.” Dessa ord kommer från den västerbottniske författaren P O Enquist. Men inställningen delas nog av många andra solidariska individualister med sina rötter djupt ner i folkrörelsemyllan. Däribland Sören Wibe. Men Enquists hållning är lättare att leva efter för en fri intellektuell än för den som själv ger sig in i den politiska hetluften. Wibes lojalitet mot sina värderingar gjorde honom notoriskt illojal mot partiledningar och andra makthavare. Om Sören hade argument för sin uppfattning höll han fast vid den hur mycket partipiskan än ven – ibland så till den grad att han bytte parti. Wibe började i SSU, var inne i VPK och vände och personvaldes sedermera som EU-parlamentariker och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Jag

Bostäder åt alla eller rikemansreservat?

Uppsala lider av en svårartad och kronisk bostadsbrist. Den är allvarlig året om, men blir som allra mest uppenbar under de veckor i augusti-september då kön av desperata nyanlända studenter ringlar runt kårkvarteret vid Öfre Slottsgatan. Den genomsnittliga kötiden för en lägenhet i Uppsalahem är sex år, och betydligt längre än så i de mer attraktiva lägena. För studenter finns Studentstaden och Heimstadens utbud av studentlägenheter samt nationernas bostadsstiftelser. Men för övriga Uppsalabor som vill ha en lägenhet snabbare och inte lyckas ställa sig in hos de privata hyresvärdarna är bostadsrätter för miljonbelopp det enda alternativet. Och hemlöshet är ett reellt problem i dagens Uppsala. I en tid då arbetsgivarnas och statsmaktens krav på att de anställda såväl som de arbetssökande ska vara flexibla, är vår bostadsmarknad mer trögrörlig än någonsin. Storstädernas bostadsinfarkt gör att bostaden inte längre utgör den självklara sociala rättighet som efterkrigstidens framsynta re

Rödgrönt självförtroende vägen till valseger

Denna ledarartikel publicerades i UppsalaDemokraten den 19 mars i år. Vad säger ni - var det min analys eller det rödgröna självförtroendet som brast? Rödgrönt självförtroende vägen till valseger Med ett halvår kvar till valet blåser en rödgrön vind i opinionen. Med ett rödgrönt självförtroende och tydliga alternativ till regeringens politik så håller väljarstödet ända fram till valdagen. ”The only thing we have to fear is fear itself”. Så elegant formulerade sig Franklin D Roosevelt i sitt installationstal som USA:s president 1933. Och samma sak gäller för dagens rödgröna opposition i Sverige – klarar vi av att hålla modet uppe och tro på oss själva så vinner vi det här valet. När LO lät Novus Opinion intervjua 1000 personer under perioden 4-8 mars om vilken fråga de tycker är den viktigaste inför årets val svarade 41 procent arbetslösheten. En procent svarade hushållsnära tjänster – en siffra som ganska väl motsvarar den andel av befolkningen som använder sig av det omtalade s

En tidning ska stå för något

Nedanstående huvudledare i UppsalaDemokratens premiärnummer den 5 mars 2010 kan med fördel läsas som ett svar till Moderaternas finanslandstingsråd i Uppsala Erik Weiman . Du kan också läsa artikeln på UppsalaDemokratens hemsida där du också kan provbläddra i tidningen och själv bli prenumerant. En tidning ska stå för något Svenskarna är ett tidningsläsande folk. De flesta av oss läser en eller flera tidningar om dagen. Men ändå diskuterar vi sällan vilka intressen och värderingar som ligger bakom de tidningar vi läser. Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion är public service-företag – mediebolag i allmänhetens tjänst. Det finns tydliga regler som föreskriver att dessa bolags programverksamhet ska vara opartisk. Om de inte följer reglerna kan de fällas av Granskningsnämnden för radio och TV. Men tidningarna är inte public service-företag, tvärtom. Tryckfrihetslagstiftningen ger stor frihet för en tidningsutgivare att vara precis hur partisk han eller h

Blogglyftet

Mark Twain anses ha sagt att "ryktet om min död är betydligt överdrivet". Och att döma av den kommentar jag fick här på bloggen för ett antal timmar sedan - att det är "ledsamt att du tystnat" - så känns det frestande att citera honom. Jag känner mig inte särskilt tyst. Sedan mars i år har jag varit politisk redaktör för min hemstads nya rödgröna tidning UppsalaDemokraten, där jag löpande kommenterat det politiska skeendet och även skapat en arena för andra att göra detsamma. Mitt bloggande har vandrat in på tidningssidorna, kan man säga. Men det är inte min enda ursäkt för att inte blogga. För vid sidan av mitt halvtidsjobb på UppsalaDemokraten - där jag varit involverad i att bygga upp en tidning från scratch med allt vad det kräver - har jag även jobbat halvtid för Arbetarnas Bildningsförbund centralt, suttit i kommunfullmäktige, varit vice ordförande i Uppsala kommuns kulturnämnd och kassör för Socialdemokraterna i Uppsala. Och så en valrörelse på det...