Social Democracy / Socialdemokrati

Kanske är det ett tecken på att man ägnat lite väl mycket tid på att fundera över olika domedagsscenarier när man använder sig av begrepp som "kritisk massa" i politiken. Men det kan kanske vara ursäktat, när man ägnat sig åt att titta på filmklipp som det här och reflekterat kring hur viktigt det är med demokrati för att hålla barbariet borta. Begreppet kritisk massa handlar om hur stor mängd som måste finnas av ett radioaktivt ämne för att sätta fart på en kedjereaktion som orsakar en kärnexplosion. I fallet uran-235 - den vanligaste uranisotopen - är den kritiska massan 52 kg. En folkrörelses kritiska massa handlar om att tillräckligt många människor ska engagera sig i ungefär samma fråga med ungefär samma ståndpunkt vid samma tillfälle och i samma geografiska område. Och när jag nu säger folkrörelse tänker jag inte på en organisation med stadgar och styrelser och allt det där, utan på det P O Enqvist beskrivit som en rörelse i människors hjärtan snarare än en organisati

När högsommarens hetta övergår i sensommarens friskhet när kvällarna kallnar under de höga skyarna vänder mänskorna åter till lärdomsstaden Från ödemarkernas skogar, från byar och städer från fjärran horisonter. Mänskofyllda gator i luckan mellan semestrarnas slut och kylans ankomst. Förväntansfulla postgymnasister lämnat sina hemstäder fyllda av drömmar köar desperat i bostadsbristen strövande i nollningsgrupper längs gågatan. Mejlboxar fylls. Vårens löften ska förverkligas beslut effektueras kompromisser träffas planer och program sättas i sjön. Artiklar ska skrivas föredrag och kurser hållas e-post besvaras och möten möten möten Den oändliga mötescirkusen Socialism är en bra sak men den tar för många kvällar. Den reformistiska socialistens öde - det ständiga växelspelet mellan rött och grått. Rött för fanan lågan som tändes i kampens tidiga gryning. Bekräftad i rörelsens ritualer och i klasskänslan djupt där inne i det klappande hjärtat. Grått för den reformistiska praktiken att gå

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy. Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill

Jag är på resande fot igen, i England och Skottland för ett par dagar, och jobbar för fullt med texter om civilisationens hotande undergång, om kärlek och uppror och om hur vi förverkligar det levande löftet om demokratin. I väntan på att texterna får sätta sig och mogna vill jag bjuda på inledningen till en text om rötter och rotlöshet. Texten är i vemodets tecken - jag skyller på de norrländska rötterna: Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror, det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till, har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt. Mina förfäder vandrade västerut, drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven, på jakt efter ny jord att bryta och lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar, det tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem, blev nybyggarmark. Fö

Denna artikel är publicerad i dagens nummer av SSU-kongressens tidning Kongressnytt: När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande. Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det. Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande. Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, U