Inlägg

Visar inlägg från juli, 2009

Privatiseringsdebatten inför S-kongressen igång

Denna text skrevs för bokbloggen Sälj hela skiten : Debatten om privatiseringarna inför höstens socialdemokratiska partikongress har inletts. Först ut var socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, oppositionsrådet Carin Jämtin. På DN Debatt den 28 juli argumenterade hon för att stoppa aktieutdelningar i välfärdsverksamheter som finansieras med skattemedel. Det är lätt att hålla med Jämtins argument att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privata vinster. Det verkar rimligt att angripa privatiseringsindustrin där det gör ont - i plånboken. Att arbeta för att få bort vinstdriften ur den privatiserade verksamheten stämmer väl överens med den rågång som socialdemokratin försökte upprätthålla under epoken Palme på 80-talet, då partiet accepterade alternativa driftsformer inom vissa välfärdsområden men motsatte sig privata vinster. Ska man gå vidare med ett sådant här förslag är det dock väldigt viktigt att täppa till alla möjligheter till kryphål genom att plocka ut

Demokrati eller barbari?

Bild
Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen. Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet. Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den rome

The Capital of Fear

I'm back home at last, but still a bit confused as of where I am. To keep up with this sentiment of being both here and there at the same time, I publish another version of a text on Jerusalem. For as my Swedish-speaking friends have seen, I wrote a couple of texts while I was there. I translated the first one of them into English a little more than a week ago, but I failed to publish it. As English isn't my native language, it's not like reading the original , but here - on demand - is The Capital of Fear: Jerusalem is not a city it’s a war zone the machine guns revealing peoples’ fear for each other Seen as a capital by two nations but as a matter of fact a capital of one, undived nation the Nation of Fear It’s in the eyes of every Jerusalemite the badly hidden fear for The Other The settler walking up the stairs to his apartment looking the other way with two security guards in his service very conscious that it’s only violence and the threa

If I could turn back time...

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra. Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet. Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Fil

Från Tårarnas Kulle

Jag har har haft en oerhört intensiv och känslofylld dag i norra Galiléen. Nedanstående text är ett smakprov inför den artikel jag sitter och skriver på. Den tidskrift eller kultursida som är intresserad av att publicera hela artikeln - som kommer att innehålla mer om allt det Ibrahim berättade om och också mer om den etniska rensningen i Palestina år 1948 - hör av er: Det är varmt, men inte stekhett, där vi står och ser ut över norra Galiléens kullar och dalar. Några moln skymmer då och då den starka solen och vinden blåser friskt. Vi ser hela vägen bort till Libanon - till gränsbyn Marun al Ras som Hizbollah försvarade ända in i slutskedet av kriget med Israel 2006. Vi hämtade upp Ibrahim Essa i den palestinska byn Jish ett par kilometer bort. Nu har han följt med oss in i det som nu är en israelisk nationalpark. Hit reser israeliska turistgrupper från när och fjärran för att njuta av lugnet och stillheten bland ruinerna. Informationsskyltarna ger intrycket av att vi befinner oss p

Till dig som blev kvar

Jag är nu färdig med Jaffa och styr norrut. Här kommer ytterligare ett försök att bearbeta allt jag upplevde i Jerusalem, tillägnad dig som blev kvar: Jag gjorde vad du inte kunde jag tog mitt pick och pack tog en sherut till Tel Aviv och blev skrivande turist. Den långe blonde killen som sitter med sin laptop sover på taket badar och läser och överskattar sin tålighet mot den subtropiska solen sticker inte ut mot andra vandrarhemsgäster. Religionsstuderande danskar på resa genom det heliga landet i en månad. En halv busslast amerikaner, en turistguide-författare, de obligatoriska australiensarna. Två yngre män sitter ensamma tittar länge rakt framför sig. Ryssen vars släktingar dog i koncentrationslägren saknar bevis får inte bli israel. Tysken steg upp till Israel härom året tog värvning tjänstgör vid checkpointen till Ramallah promenerar runt vandrarhemmet med ett maskingevär bekänner hur tvivlen växer på det meningsfulla i det till synes ändlösa kriget. Jag tänker på vad som

När allt är politik

Min palestinska svit fortsätter: Fredag. Solen sänker sig över Jaffa. Butikerna har stängt för länge sedan. På tvärgatan intill är gatufesten över där helgen firats in till technotoner och champagnesprut i trettiogradig sommarvärme. Shabbat shalom. Står på Yefet street utanför Abulafia Bakery ska beställa en toast. Den ser riktigt bra ut cream cheese, ägg, paprika, oliver och riven ost i ett gott nybakat bröd - men så hör jag mitt namn ropas på gatan; Vem här vet vad jag heter? Vandrarhemsföreståndaren som jag snackade på telefon med i morse och visade min sovplats i eftermiddags stannar sin cykel och agerar turistguide. Han frågar om jag redan beställt, jag säger nej, han säger att stället på andra sidan gatan är mycket bättre. Jag är turist på ett nytt ställe och har just fått ett tips från en kille med lokalkännedom. Ändå struntar jag i rådet. Jag gjorde rätt. Toasten var fantastisk och google håller med; Fina recensioner i mattidningarna Men det var inte för maten jag st

Tankar i Jaffa

Utbildningen är nu över, och jag har nu lite ledigt och ser mig omkring i regionen. Har just kommit till Jaffa och försökt bearbeta mina kluvna känslor för stället: När jag sitter på ett tak i Jaffa i skuggan för att skydda min dödahavssolbrända hy och känner havsbrisen smeka mig, när jag ser ut över Medelhavets blågröna vatten bak det ottomanska klocktornet frågar jag mig själv; kan jag älska det här? När jag vet att den palestinska staden Jaffa etniskt rensats och att det bara är en liten spillra kvar som fortfarande ser den imponerande havsfrontsmoskén som sin egen religiösa byggnad. När jag vet att det underbara vandrarhemmet, på vars tak jag ska sova i natt, där glada kletzmertoner ljuder medan jag sitter i solstolen, med största sannolikhet tillhört någon annan som flydde i panik i maj 1948 i rädsla för att utsättas för samma öde som invånarna i Deir Yassin. Irgun och Sternligan känns långt borta när segelbåtarna glider fram utanför skyskraporna i Tel Aviv men frågan pockar p

Jerusalem - rädslans huvudstad

Ett annat försök att sammanfatta lite intryck från Jerusalem: Jerusalem är inte en stad det är en krigszon maskingevären avslöjar människors rädsla för varandra Ansedd som huvudstad av två nationer men i själva verket huvudstad för en, odelad nation Rädslans nation Den finns i ögonen på varje Jerusalembo den illa dolda rädslan för Den Andre Bosättaren går uppför trappan till lägenheten med blicken åt annat håll och två säkerhetsvakter i släptåg väl medveten om att det bara är våld och hot om våld som skyddar honom då han valt att leva sitt liv som ockupant Jag ser rädslan i ögonen på Ahmed som kallats till domstol med hot om sex månaders fängelse för att han för fyra år sedan ansvarade för en barngrupp där några spontant utropat “Hizbollah” I en stad där historien lever varje gatsten skriker ut politiska budskap Där framtiden finns i drömmarna om ett annat liv utan ockupation eller utan palestinier Men där nuet inte finns annat än som en förlängning av historien eller som en

Vid Jaffa Gate

Jag sitter och skriver dessa rader vid Jaffa Gate i Jerusalem. Vi bor på samma hotell som Selma Lagerlöf gjorde när hon och Sophie Elkan reste hit för att göra research inför boken om de Nåsbönder som bröt upp och bosatte sig i Det Heliga Landet. Gulnade artiklar ur svenska tidningar pryder väggarna utanför rummet där de vistades - tidningar som dock inte berättar om den kärleksaffär mellan Lagerlöf och Elkan som vi som såg julhelgens filmer om Selma är väl medvetna om. Jag och mina kolleger Adnan Bozkurt och Therese Willstedt tillbringar dagarna i Jerusalems gamla stad. Jag är här med ett projekt som bedrivs av ABF Botkyrka-Salem och Olof Palmes Internationella Centrum - ett projekt för att stödja verksamhetsutvecklingen i Old City Youth Association som kanske närmast kan liknas med ett lokalt Unga Örnar för den palestinska befolkningen. I det som tidigare var Al Aqsa-moskéns stall - en tusen år gammal lokal - bedrivs numera många olika verksamheter såsom exempelvis dans, drama och d