Inlägg

Visar inlägg från 2010

Mot ljusare tider?

Det har redan vänt. Sedan Julius Caesar bestämde att nyåret inföll vid den första fullmånen efter vintersolståndet år 45 före vår tideräknings början så har den västerländska civilisationen alltid kunnat inleda året när det redan går mot ljusare tider. Men går det att säga samma sak om samhällsutvecklingen? En av arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorins (M) bestående insatser förutom att a-kassan nu kostar mer och ger ett sämre skydd var att begåva det svenska språket med ordet ”skitår”. Nu ledde inte finanskrisen till några skitår för den borgerliga regeringen, utan blev tvärtom ett bra sätt att skylla ifrån sig när skattesänkningarna inte gav de utlovade jobben. I stället blev 2010 ett riktigt skitår för oss som står till vänster. Förutsättningarna var inte alls dåliga när året tog sin början. I december 2009 var upprördheten stor över utförsäkringarna av sjuka människor och klimatmötet i Köpenhamn väckte engagemang. När tågen stod stilla under fimbulvintern i jan

Tomt utan Wibe

Bild
Sören Wibe avled den 29 december på Umeå lasarett, 64 år gammal. Wibe var ekonomiprofessor, men också en folkkär folkbildare och politiker med kampen mot EMU som hjärtefråga. ”Jag är socialdemokratin. Ibland lämnar partiet mig och ibland återvänder det.” Dessa ord kommer från den västerbottniske författaren P O Enquist. Men inställningen delas nog av många andra solidariska individualister med sina rötter djupt ner i folkrörelsemyllan. Däribland Sören Wibe. Men Enquists hållning är lättare att leva efter för en fri intellektuell än för den som själv ger sig in i den politiska hetluften. Wibes lojalitet mot sina värderingar gjorde honom notoriskt illojal mot partiledningar och andra makthavare. Om Sören hade argument för sin uppfattning höll han fast vid den hur mycket partipiskan än ven – ibland så till den grad att han bytte parti. Wibe började i SSU, var inne i VPK och vände och personvaldes sedermera som EU-parlamentariker och riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Jag

Bostäder åt alla eller rikemansreservat?

Uppsala lider av en svårartad och kronisk bostadsbrist. Den är allvarlig året om, men blir som allra mest uppenbar under de veckor i augusti-september då kön av desperata nyanlända studenter ringlar runt kårkvarteret vid Öfre Slottsgatan. Den genomsnittliga kötiden för en lägenhet i Uppsalahem är sex år, och betydligt längre än så i de mer attraktiva lägena. För studenter finns Studentstaden och Heimstadens utbud av studentlägenheter samt nationernas bostadsstiftelser. Men för övriga Uppsalabor som vill ha en lägenhet snabbare och inte lyckas ställa sig in hos de privata hyresvärdarna är bostadsrätter för miljonbelopp det enda alternativet. Och hemlöshet är ett reellt problem i dagens Uppsala. I en tid då arbetsgivarnas och statsmaktens krav på att de anställda såväl som de arbetssökande ska vara flexibla, är vår bostadsmarknad mer trögrörlig än någonsin. Storstädernas bostadsinfarkt gör att bostaden inte längre utgör den självklara sociala rättighet som efterkrigstidens framsynta re

Rödgrönt självförtroende vägen till valseger

Denna ledarartikel publicerades i UppsalaDemokraten den 19 mars i år. Vad säger ni - var det min analys eller det rödgröna självförtroendet som brast? Rödgrönt självförtroende vägen till valseger Med ett halvår kvar till valet blåser en rödgrön vind i opinionen. Med ett rödgrönt självförtroende och tydliga alternativ till regeringens politik så håller väljarstödet ända fram till valdagen. ”The only thing we have to fear is fear itself”. Så elegant formulerade sig Franklin D Roosevelt i sitt installationstal som USA:s president 1933. Och samma sak gäller för dagens rödgröna opposition i Sverige – klarar vi av att hålla modet uppe och tro på oss själva så vinner vi det här valet. När LO lät Novus Opinion intervjua 1000 personer under perioden 4-8 mars om vilken fråga de tycker är den viktigaste inför årets val svarade 41 procent arbetslösheten. En procent svarade hushållsnära tjänster – en siffra som ganska väl motsvarar den andel av befolkningen som använder sig av det omtalade s

En tidning ska stå för något

Nedanstående huvudledare i UppsalaDemokratens premiärnummer den 5 mars 2010 kan med fördel läsas som ett svar till Moderaternas finanslandstingsråd i Uppsala Erik Weiman . Du kan också läsa artikeln på UppsalaDemokratens hemsida där du också kan provbläddra i tidningen och själv bli prenumerant. En tidning ska stå för något Svenskarna är ett tidningsläsande folk. De flesta av oss läser en eller flera tidningar om dagen. Men ändå diskuterar vi sällan vilka intressen och värderingar som ligger bakom de tidningar vi läser. Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion är public service-företag – mediebolag i allmänhetens tjänst. Det finns tydliga regler som föreskriver att dessa bolags programverksamhet ska vara opartisk. Om de inte följer reglerna kan de fällas av Granskningsnämnden för radio och TV. Men tidningarna är inte public service-företag, tvärtom. Tryckfrihetslagstiftningen ger stor frihet för en tidningsutgivare att vara precis hur partisk han eller h

Blogglyftet

Mark Twain anses ha sagt att "ryktet om min död är betydligt överdrivet". Och att döma av den kommentar jag fick här på bloggen för ett antal timmar sedan - att det är "ledsamt att du tystnat" - så känns det frestande att citera honom. Jag känner mig inte särskilt tyst. Sedan mars i år har jag varit politisk redaktör för min hemstads nya rödgröna tidning UppsalaDemokraten, där jag löpande kommenterat det politiska skeendet och även skapat en arena för andra att göra detsamma. Mitt bloggande har vandrat in på tidningssidorna, kan man säga. Men det är inte min enda ursäkt för att inte blogga. För vid sidan av mitt halvtidsjobb på UppsalaDemokraten - där jag varit involverad i att bygga upp en tidning från scratch med allt vad det kräver - har jag även jobbat halvtid för Arbetarnas Bildningsförbund centralt, suttit i kommunfullmäktige, varit vice ordförande i Uppsala kommuns kulturnämnd och kassör för Socialdemokraterna i Uppsala. Och så en valrörelse på det...

Årets valstugereportage

Stellan Skarsgård: Valet en folkomröstning om privatiseringar

Våra fina torg kan vara annat än parkeringsplatser

Om jag har blivit en aning dålig på att blogga på sistone, så är det för att jag numera skriver mina alster på ledarplats i UppsalaDemokraten . Men här är den reservation som vi rödgröna i Kulturnämnden idag lämnade mot det borgerliga beslutet att gå emot en motion om att göra om parkeringsplatserna S:t Erikstorg och Fyristorg till vistelsetorg: Vi delar motionärernas ståndpunkt att S:t Erikstorg och Fyristorg bör omvandlas till stadsrum. Miljöerna i Uppsalas historiska stadskärna kan användas på betydligt mer kreativa sätt än som parkeringsplatser. Kulturnämnden bör självfallet medverka i en sådan omvandling. Som motionärerna skriver kommer stadskärnan aldrig kunna konkurrera med externhandeln i tillgänglighet med bil. Att göra innerstadsmiljön mer attraktiv att vistas i gör Uppsala som helhet mer attraktivt för boende och besökande. Därför är att göra dessa två torg i vårt historiska centrum till vistelsetorg mer prioriterat än att använda dem som parkeringsplatser i gatuplan. Det

Industrisamhällets problem

En dag som denna, som så övertydligt illustrerar hur mycket vi behöver varandra i vårt samhälle och vad som händer om vi försummar det gemensamma, kommer jag att tänka på detta tal från Olof Palme i en riksdagsdebatt 1979: Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra. I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är n

Banal kärlek och existentialism

Bild
Igår såg jag ”Den banala kärleken” på Uppsala Stadsteater – en pjäs som beskriver relationen mellan den politiska teoretikern och judinnan Hannah Arendt och filosofen och nazisten Martin Heidegger på ett oerhört gripande sätt. Precis som varje riktigt bra kulturupplevelse så vidgar den det mänskliga perspektivet, ger svar och ställer nya frågor. För mig gav pjäsen framför allt ett perspektiv på en fråga av ständig aktualitet – människans drivkrafter och inre motsägelsefullhet. I den starka slutscenen beskrivs de motsägelsefulla känslor den mogna kvinnan Hannah Blücher, tidigare Arendt, har för Heidegger som en personlighetsklyvning. Fru Blücher avskyr Heideggers medlemskap i nazistpartiet, hur han avstängde sin läromästare och kollega den judiske professor Husserl från universitetsbiblioteket. Och framför allt – Heideggers vägran att ta avstånd och be om ursäkt för sitt stöd till Hitler. Fröken Arendt däremot har ett klappande hjärta, en banal kärlek till den filosof som öp