Dags för en ärlighetsrevolution
Nu tycks alla riksdagspartier vara överens om behoven av kraftiga ökningar av de generella statsbidragen till kommuner och regioner. Det är bra, och det ger förutsättningar för att prata om grundproblemet. När det statsfinansiella ramverket utformades på 90-talet var en viktig grundpremiss att inkomsterna i form av skatter ökade med automatik medan för att öka offentliga kostnader krävs aktiva beslut. När löner och priser stiger ökar statens intäkter i form av skatter och moms, medan anslagsposterna inte ökas på samma automatiska sätt. Det ledde till att det årligen skapades ett utrymme i statsbudgeten - ofta felaktigt beskrivet som ”reformutrymme” - att lägga antingen på pris- och löneuppräkningar eller på det som beskrivs som nya satsningar (som alltså i praktiken ofta finansieras genom att andra anslag sjunker reellt). Det här har år för år byggt upp en allt svårare situation, särskilt i kommunerna men också i urholkningar av exempelvis sjuk- och arbetslöshetsförsäkring. Och en