söndag, mars 27, 2011

Mer kultur i arbetarrörelsen - mer arbetarrörelse i kulturen!

Detta är anförandet jag precis höll under punkten "Vårt parti" på den extra partikongressen:

”Kulturen tar oss i handen och leder oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Men handen leder oss också utåt så att vi känner igen oss i andra.”

Så fint formulerade sig Håkan Juholt igår.

Och visst måste vi socialdemokrater stå upp för de förutsättningar för eget skapande genom hela livet som vi varit med och skapat.

Visst måste vi utveckla teatrar, bibliotek, samlingslokaler och välfärdsinstitutioner, och fortsätta stå upp för att studieförbunden ska kunna fortsätta göra en annan värld möjlig genom studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram i hela vårt land.

Men det är bara hälften av socialdemokratins kulturpolitiska uppdrag.

I de offentliga organen är vårt uppdrag att stärka kulturens roll i allmänhet och se till att den kommer alla till del.

Men som parti och som folkrörelse har vi också uppgiften att stärka sådan kultur som uttrycker våra värderingar.

Det sägs att det första Gunnar Sträng gjorde när han drivit igenom statarsystemets avskaffande år 1944 var att ringa och tacka Ivar Lo-Johansson.

Ivar Lo beskrev statarnas liv i sina böcker. Han fick läsarna att leva sig in i hur underordningen och fattigdomen kändes in på huden.

Framgångarna i arbetarrörelsens historia handlade om att etablera en berättelse om nuet. Att skildra arbetarklassens villkor här och nu, vad som är fel och vad som behöver göras för att förändra samhället.

Självklart ska socialdemokratin låta kulturen ta oss i handen och leda oss inåt så att vi bättre förstår vilka vi är. Då behöver vi bidra till att det allt brutalare klassamhälle som beskrivits från den här talarstolen de senaste dagarna också beskrivs i böcker, filmer, bildkonst, sång och musik.

Vi behöver fler poeter som kallskänkan Jenny Wrangborg, som skriver så här i en dikt:

”du som har tempot tatuerat i trasiga handleder och
tacksamheten från samhället i löftet om en snabb utförsäkring
vi, vi som går sönder i schemalagd underbemanning och
lägger livspusslet räknandes småmynt i kassan på Ica

vi, vi som är så tysta att vi inte verkar existera
vi som lyfter, vaktar, städar, lagar, tjänar, steker,
väntar, borrar, vårdar, säljer, ringer, serverar,
monterar, svarvar, gräver, värmer, bakar, blandar,
vi som bevakar, sorterar, styckar, klipper, målar,
plockar, reparerar och
bär
de här städerna

vi som på jakt efter en seger som
skrämmer bort alla försämringar
reser oss upp,
hittar våra röster, sträcker våra ryggar
och kräver tillbaka oss själva”

fredag, mars 25, 2011

Mitt anförande på s-kongressen

Detta är det anförande jag höll nyss under punkten "Vår omvärld" på den socialdemokratiska extrakongressen - inklusive några saker jag fick kapa bort för att det blev lite långt:

Partivänner,

Det har varit en lång vinter. Men nu är våren här.

För oss socialdemokrater har det varit en riktig fimbulvinter. Som kriskommissionen konstaterar i sin slutrapport så brottas vi med dåligt självförtroende och dålig intern tillit. Vi lägger mycket kraft på att mäta och följa opinionen snarare än att formulera politiska visioner, utveckla reformer för en positiv samhällsutveckling och bilda opinion, skriver programkommissionen.

Det är svårt att veta vad man ska fokusera på när man har ett par minuter i rampljuset så här under en Ring P1-övning för socialdemokratiska kommunalråd och partiaktiva. Under extrakongressen 2007 talade jag om att vi har råd med rättvisa. Att en jämlikhetspolitik inte bara är moraliskt riktig utan också ekonomiskt gynnsam. Men jag tror att insikten är större nu än då att vi behöver tänka om i den ekonomiska politiken och stå upp för investeringar i infrastruktur, hälsa och utbildning.

Denna gång tror jag att vi måste prata om vägen ur den kris socialdemokratin befinner sig i – inte bara i vårt land utan i hela Europa. En kris betydligt djupare än vad en fin och framåtriktad kongress och en ny och inspirerande partiledning ensamt kan rå på.

Sedan vi ombud fick det tunna lilla häftet som utgör partistyrelsens diskussionsunderlag har det uttrycks farhågor för att kriskommissionens slutrapport ska bli en hyllvärmare. Det är nog en överdriven farhåga – då den tidigare partiledningen inte skickat denna slutrapport till tryckeriet så är det svårt att ställa den i en hylla.

Där är min första uppmaning till den nya partiledningen. Starta inte på ruta ett igen, utan ta tillvara och använd slutrapporten från det arbete kriskommissionen gjort under ett halvårs tid. Låt detta dokument bli grunden för ett stort samtal om framtidens socialdemokrati, och bygg samtidigt det Sveriges mest öppna, nyfikna och ödmjuka parti som kriskommissionen uppmanar oss att bli.

Sedan vill jag precis som Mona inte föregå valet senare i eftermiddag, men vill ändå rikta några ord till Håkan Juholt. Om fler röstar som jag så går du från försvarspolitiken till en väldigt central post i vårt parti. Ta med dig insikten om att framgång aldrig bara är en fråga om stora budgetar eller överlägset materiel. För att vinna krävs en kampvilja och en glädje i att arbeta tillsammans – en känsla i hjärtgropen att det man gör är rätt och riktigt och viktigt. Håkan, gör oss stolta över att vara sossar igen!

Ska socialdemokratin vinna krävs ett gott ledarskap och en rejäl satsning på den folkrörelse, folkbildning och idéutveckling som alltid varit vår styrka. Ta tillvara alla de nya unga krafter som nu bubblar upp från ungdoms- och studentförbund. Återge kulturen den plats den förtjänar i vårt fackliga och politiska arbete. Använd sången, dikten, konsterna som ett sätt att beskriva hur vi uppfattar världen, hur dagens klassamhälle ser ut.

Den här partikongressen kan gå till historien som det tillfälle då svensk arbetarrörelse reste sig och återtog sin reformiver och initiativet i samhällsdebatten. Men om det ska bli så krävs ett hårt och hängivet arbete från såväl partiledning och medlemmar och sympatisörer.

Våren är här nu. Socialdemokratin är på väg tillbaka.

Nu tar vi dem, kamrater!

fredag, mars 04, 2011

Cheddarrevolutionen


När jag stiger av bussen från Milwaukee är det redan kväll. Madisons stora upplysta vita kongressbyggnad i slutet av gatan dominerar synfältet. Jag promenerar förbi rader av TV-bussar med paraboler på taket och går rakt in i Wisconsins maktcentrum.

Den stora folksamling som fyller kongressbyggnadens rotunda har redan blivit en del av den amerikanska fackföreningsrörelsens historia. Lärare, socialarbetare, brandmän, poliser och andra offentliganställda talar, ropar slagord med hjälp av trummor som håller rytmen och sjunger så att taket nästan lyfter. Plakaten och flaggorna är överallt, och väggarna fylls med kampanjbudskap.

Wisconsin har 5,7 miljoner invånare, massor med skog, gott om verkstads- och tillverkningsindustri och vita vintrar. Staten har en stor flora av egna ölsorter och är USA:s största ostproducent. Det senare är också ursprunget till att den pågående protestvågen i delstaten fått namnet ”The Cheddar Revolution” i analogi med de folkliga resningar som pågår i Nordafrika.

Efter finanskrisen och president Obamas stimulansprogram för att få hjulen att rulla igen växte statens roll i amerikansk ekonomi kraftigt. Vintern 2009 växte den högerradikala så kallade Tea Party-rörelsen fram som en reaktion mot detta. De lyckades påverka utgången i mellanårsvalen där valdeltagandet är lägre, och republikanen Scott Walkers seger i Wisconsins guvernörsval i november i fjol var en del av detta.

Walker rivstartade med att lägga fram ett förslag till kompletteringsbudget där udden är riktad mot de offentliganställda. De skulle få betala mer för sina pensioner och sjukförsäkringar och fackföreningarnas rätt att förhandla om löner avskaffas. Detta ledde omedelbart till stora protester i Wisconsin, som har starka fackföreningar efter amerikanska förhållanden.

Offentliganställda i tusental strömmade till kongressbyggnaden och framförde sina protester, och demonstrationer på torget utanför samlade snabbt uppåt 100 000 personer. Åtskilliga tog med sig madrasser och sovsäckar och bosatte sig i kongressbyggnaden för att protestera dygnet runt i något som ett demonstrationsplakat beskrev som ”The Madison Slumber Party”. Twitteraktivister världen över köpte pizza till demonstranterna som bakades på Ian’s Pizza hundra meter från kongressbyggnaden.

Vid den tid jag bestämde mig för att förlägga några dagar av min USA-semester i Wisconsin hade centrala Madison utvecklats till något som närmast liknar ett socialt forum. Precis som dessa stora samlingar av radikala från olika länder så är hela området fyllt av aktivister. T-shirts har tryckts upp till stöd för de fjorton demokratiska delstatssenatorer som flytt till Illinois för att förhindra beslutet – som kräver att två tredjedelar av senaten är närvarande för att kunna fattas. Butiks- och caféinnehavare skyltar med att de stödjer protesterna och sätter upp egna plakat i fönstren. Och överallt dessa leenden på läpparna.

Det är leendet hos människor som länge varit tysta, men som nu tar till orda och ställer krav. Människor som många gånger aldrig demonstrerat förr, men som nu gjort det två-tre gånger på en vecka. Som gjort sitt eget plakat med en egen text som uttrycker deras alldeles egen uppfattning om Walker, hans politik och hans relation till multimiljardärerna bröderna Koch. Som känner känslan i märgen när de ropar slagord som ”This is What Democracy Looks Like” tillsammans med hundra tusen andra på torget utanför kongressbyggnaden.

När jag tog ledigt några veckor och korsade Atlanten var det för att träffa vänner och släktingar och ”to look for America” som det heter i en av Simon and Garfunkels låtar. Jag fann Amerika i Madisons kongressbyggnad – bland alla dessa människor som kämpar för fackliga rättigheter och solidaritet. Jag såg att det bortom alla krigen, storföretagens makt, köpta politiker och skriande orättvisor finns också en tro på att människor tillsammans kan göra världen bättre. Trots allt.

Under den missnöjets vinter 2011 som sett diktaturer falla i Nordafrika och Mellanöstern inleddes också en folklig protestvåg för fackliga rättigheter i Wisconsin, USA. Lördagen den 26 februari arrangerades stöddemonstrationer i varje amerikansk delstat. Amerikansk fackföreningsrörelse har vaknat till liv igen, och mobiliserar till motstånd mot högerpolitiken.

PETER GUSTAVSSON

Artikeln publicerades i UppsalaDemokraten den 4 mars 2011.


Faktaruta

Några av slagorden som ropas under protesterna i Madison:

”What’s Disgusting? Union Busting!”
”Kill the Bill!”
”We are WI! We are WI!”
”Say Hey, Say Ho, Scott Walker’s Got to Go, Hey Hey, Ho Ho…”
”This is What Democracy Looks Like!”

Några av sångerna som sjungs är nationalsången ”The Star-Spangled Banner” och den amerikanska fackföreningsrörelsens kampsång nummer ett, ”Solidarity Forever”.