fredag, januari 28, 2011

Odellavgiften

När nu Mats Odell återigen kommer i ropet genom att det Livets Ord-dominerade KD-distriktet i Uppsala nominerar honom till partiordförande blir jag lite inspirerad till att återpublicera denna text som skrevs till Sälj hela skiten men inte fick plats i boken. Mats Odell är ju nämligen ansvarig för att alla som kliver av eller på tåget på Arlanda får betala en avgift som går till en australiensisk investmentbank - den så kallade Odellavgiften.

Texten har två år på nacken och jag publicerar den i befintligt skick - notera att biljettpriser förändrats något och så vidare. Men håll till godo!


250 kronor till flyget

En vanlig dag på Arlanda Express: några kostymklädda herrar med portfölj och en och annan förvirrad backpacker från kontinenten – tåget är mindre än halvfullt. Det är symptomatiskt. Bara 25 procent av flygresenärerna tar tåget till Arlanda. Trots att det går överlägset snabbast och är det miljövänligaste alternativet. Hur kan det komma sig?

Förklaringen ligger i priset. En enkelbiljett på expresståget mellan Stockholm och Arlanda kostar 250 kr. 150 kronor mer än flygbussen, 60 kronor mer än en kollektiv taxi. Att åka med SJ-tåg från Stockholm till Uppsala – dubbelt så långt – kostar 69 kronor, inte ens en tredjedel av priset för Arlanda Express. Men den som åker SJ-tåg eller ett lokalt Upptåg till flygplatsen är tvungen att betala 75 kronor för att få stiga av eller på vid Arlanda. Betalningen säkerställs genom en särskild spärr i Sky City.

De stora vinnarna i denna cirkus är de som står bakom Arlanda Express: A-Train AB och dess ägare Macquarie Group, en australiensisk investmentbank. De har monopol på att trafikera Arlandabanan fram till år 2040 och kan i princip ta ut det biljettpris de vill. De har också rätt att ta ut avgifter av alla andra tågbolag som trafikerar flygplatsen.

Historien om Arlandabanan börjar med regeringen Bildt, som beslutade att den skulle byggas genom offentlig-privat samverkan (OPS). A-Train AB, som vann upphandlingen, skulle stå för delar av investeringen och därmed minska belastningen på statsbudgeten. Som motprestation fick A-Train AB ensamrätten till Arlandabanan och rätten att ta ut ersättning av andra operatörer som använder den under 45 år.

I Riksrevisionens rapport Arlandabanan – Insyn i ett samfinansierat järnvägsprojekt från 2004 framgår det dock att den privata sektorns bidrag till denna ”offentlig-privata samverkan” var blygsamt. Bygget av Arlandabanan kostade ca 6 miljarder kronor. Privata aktörer bidrog med drygt en miljard kronor. Resten bestod av direkta statliga insatser, kapital från statliga Vattenfall, samt ett förmånliga statligt lån som bara behöver betalas tillbaka om projektet går med vinst. Och om det hela går med vinst tillfaller den förstås aktieägarna i Macquarie Group.

Under flera år i början av 2000-talet gick Arlandabanan dåligt till följd av flygets problem åren efter den 11 september. A-Train AB gjorde förluster på sammanlagt en halv miljard kronor under åren 1998-2004. Sedan vände det dock efter att flygresandet tagit fart igen.

En diskussion pågår idag om att staten ska ta över Arlandabanan – en möjlighet som finns eftersom den socialdemokratiska regering som tog över en månad efter att Mats Odell hade skrivit under avtalet med A-Train omförhandlade villkoren. Det skulle innebära att staten år 2010 löser ut bolaget och ersätter det för sina förväntade intäkter under de kommande 30 åren.

Ett förstatligande av Arlandabanan skulle bli en dyr affär. Det skulle innebära ytterligare statliga utgifter på flera miljarder kronor i ett projekt som redan har kostat skattebetalarna åtskilligt. Samtidigt är sannolikt ett förstatligande nödvändigt för att komma till rätta med de skyhöga avgifterna och få fler att välja tåget när de ska till Arlanda – något som är nödvändigt ur klimatsynpunkt. De stora koldioxidutsläpp som det låga tågresandet till Arlanda för med sig riskerar nämligen spräcka flygplatsens utsläppstak. Om det inte minskas till år 2011 hotar stängning.


Texten återfinns också på Ordfronts hemsida som en PDF.

fredag, januari 07, 2011

Route 363

Detta är den andra av mina dikter som publicerades i antologin "Ord från ett rum". Har inte tidigare publicerats digitalt - varsågod:


Route 363

Det norra barrskogsbältet
breder ut sig på bägge sidor
om väg 363
min väg till friheten
min väg hem.

Sätter mig vid Tavelsjön
med sitt djupblå vatten
sjön som är vad den heter
i sensommarsolens sken
tar en tupplur
och en läspaus
fågelfri
lycklig.

Kör förbi Vindelns kyrka
vacker som på vykort
där den står nere i backen
kör vidare
uppströms.

Tall, gran och fur
det storskaliga åkerbruket
av det gröna guldet
jämngamla träd
i väntan på avverkning
Timmerbil efter timmerbil
transporterar skörden
den som en gång i världen
flottades ned för älven
av farfar
och hans arbetskamrater.

Förbi sjölandskapet
uppför backen vid Hällnäs
tänker på en sen vinternatt
för många år sen
en trött chaufför
en längtan att komma fram
jag gick i snön längs vägrenen
tills sovpausen var över.

Blåser på längs flygrakan
inåt, uppåt
till Mårdseleforsen
där älvens dånande fall
förflyttar tankarna
till något större
något mer evigt.

Överraskad av ovädret
där jag står
tre meter över den rasande forsen
Då regnets kyliga piskrapp
förtäljer att hösten är här.

Och blixtens ljus skiner upp
den mörka horisonten
Jag räknar sekunderna
1, 2, 3, 4, 5, 6
åskan är nära
och har något att förtälja.

Vid älven
som ännu brusar i vår natur
påminns jag om
ödemarkernas livsvisdom
Om skönheten
i att få fyr i en järnspis
att höra tystnaden
se på sjöns spegelblanka yta
under sommarnätter utan mörker

Varför dessa karga marker
fött så många författare
a Sara, en P-O, en Torgny
som berättat om sitt förunderliga landskap
alldeles intill odlingsgränsen
där vinterns nätter är så olidligt långa
så bitande kalla.

Elchocken når marken
blott två kilometer bort

Jag lever här
och bara här
utan längtan till morgondagen
utan saknad efter igår.
Någon är alltid med på resan
vart jag än reser
jag är den enda
jag aldrig kan resa ifrån.
En respekt
mer värd än någon annan
Självrespekten.


On the road again
på väg 363
och förstår varför dessa platser
där jag aldrig bott
ändå känns som hemma.
Varför en del av mitt hjärta
alltid kommer finnas här.

Rötterna
i oändliga myrmarker
forsande älvar
flottarkojor
och djupa gruvschakt
Stillheten
enkelheten
friheten.
Ödemarkernas tomhet ekar inom mig
beständig
mitt i det flyktiga
mitt i det som kommer och går.

Viker av i Ålavan
åker över Nordanskog
försöker stå emot impulsen
att köra rally på skogsvägarna
Inser att jag misslyckats
när jag får sladd
i det våta gruset
Imponeras av mig själv
när jag häver sladden
lika lätt som på halkbanan
eller i gokartracet
men min inre trafikpolis
ger mig en varning.

Över den lilla bron över Ajaurkalven
förbi rengärdet
där djuren räknas och märks
medan hjulen kysser asfalten
och jag störtar fram genom landskapet
förbi Maratjärn, badplatsen och båthuset
in på den lilla vägen ner till sjön.

Möter stugan i kvällssolen
sjön ligger blank
Inte varit här sen i fjol
ändå känns det som jag var här igår
Slås av all tid som passerat sen sist
allt som förändrats
och allt som är sig likt
Ett perspektiv på evigheten
så gott som något.

Rötter och rotlöshet

Här kommer en liten dikt jag skrivit, som publicerades i antologin "Ord från ett rum" tidigare i höstas. Den minnesgranne vet att den publicerades första gången här på bloggen, i delvis annan form. Håll till godo.


Rötter och rötlöshet


Vårt land är kallt,
knappt beboeligt.
Det har aldrig varit hem
för några stora människoskaror.
Det har alltid funnits gränser
för hur många vårt bistra klimat
kan försörja.
När fler kommit till
har hungerår och epidemier
tagit ut sin rätt.

Mina förfäder och förmödrar
vandrade västerut
drivna av hungern.
Allt längre uppströms Skellefteälven
på jakt efter ny jord att bryta
att lägga under plogen.
De kämpade med järnhårda vintrar
och myggrika somrar
de tog tillvara allt vad naturen bjöd.
De var en del av den stora berättelsen
om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem
blev nybyggarmark.

De satte barn till världen
ammade, uppfostrade, tvättade, skurade
utfordrade, mjölkade, slog hö, lagade mat
dikade, högg, flottade, rallade och bröt.
De bevittnade girigheten
hos baggbölare, träpatroner och gruvbolag.
Drömde om ett annat liv
och organiserade sig.
Vapnet hette solidaritet.

Som löpeldar spred sig väckelserna.
Sinnena brann i Folkets hus, bönhus, nykterhetsloger.
Slavar och syndare vakna.
Gör din plikt, kräv din rätt.
Himmel och jord må brinna.
Från mörkret stiga vi mot ljuset.
Från intet allt vi vilja bli.

Agitatorer bringade bud från fjärran huvudstäder.
De strävsamma småbrukarna
hade inga bastiljer eller vinterpalats att storma.
Men de tog finkläderna på sig på första maj.

Den långsamma revolutionen svepte fram,
fattigdomen röktes ut
på reformernas väg.
Järnspisarnas barn såg horisonterna öppnas.
Med bil på väg att förverkliga
sina bästa stämningars längtan.
Universiteten öppnades
sinnena stormade på nytt.

När människan fått jorden att bringa mer
tog flyttlassen nya vägar.
Mot industrierna, mot städerna!
Som ett stort dragspel
säckade norra Norrland ihop
ögonblicket efter dess befolkningsexplosion.

Till de nya nybyggena
som ploppat upp som svampar ur jorden
på fälten kring huvudstaden.
Statarlängorna på höjden
fylldes av ödemarkernas barn.
På Uppland och Sörmlands tjocka lerjordar
upprivna från sina egna rötter
i samhällen vars historia inte är deras.
De nya grannarna
kluvna mellan tankar på hemlandet
och på den nya framtiden här
bröder och systrar
i rotlösheten.