tisdag, februari 23, 2010

Industrisamhällets problem

En dag som denna, som så övertydligt illustrerar hur mycket vi behöver varandra i vårt samhälle och vad som händer om vi försummar det gemensamma, kommer jag att tänka på detta tal från Olof Palme i en riksdagsdebatt 1979:

Visst är det viktigt att människorna ska ha så stort privat armbågsutrymme som möjligt. Det gäller den privata ekonomin och bostaden. Men det gäller också tillgången till en ren och oförstörd natur, till kulturella upplevelser, Det gäller möjligheten att utvecklas och, som det heter, att förverkliga sig själv. Att leva i frihet och jämställdhet med andra.

I ett utvecklat och organiserat industrisamhälle som vårt är denna frihet för människorna hotad från olika håll. Många upplever att deras ekonomiska resurser är begränsade när hyror och priser går upp, när bilen ska betalas, när ungarna ska ha nya kläder eller nya skidor. Vi har inte lyckats göra jobben till den självklara rättighet de borde vara. Vi har inte lyckats skapa den gemenskap människor emellan som är nödvändig för friheten. Vi har stora och svåröverskådliga och som det verkar närmast opåverkbara företag, myndigheter och organisationer.

I ett sådant perspektiv är vårt samhälle inte särskilt behagligt, och man kan gå vidare. Man kan stå här på Sergels Torg, och se de unga och så brutalt misshandlade narkotikaoffrens förnedring. Lyfter man blicken ser man de glasade fönstren i detta hus, eller den till synes ointagliga penningbunker som är vår största affärsbanks huvudkontor. Och går man ner till tunnelbanan ser man de allt tydligare spåren av det snålhetens förfall som sakta gör sig märkbar när det gäller den kollektivtrafik som borde vara varje storstads stolthet.

Och det är kanske nånstans här som lockelsen till det privata kan bli stark. Glöm vem det är som sitter på den ekonomiska makten, ty den är orubblig. Blunda för utslagningens fasor, ty det är inte ännu dina barn som går under. Åk helst inte tunnelbana, ty det är bättre att sitta i bilen en halvtimme, om den möjligheten finns, än att stå i en buss eller ett tåg i trekvart. Fly undan allt detta, till det som du själv kan påverka, spara sen in till den egna familjen, till villan, till bilen, ytterligare några hundralappar på de utslagnas och på tunnelbanans bekostnad. Och sänk skatten, då kan det egna armbågsutrymmet bli ännu lite större.

Detta är naturligtvis en förenkling, en karikatyr. Men den kan användas för att dra två ganska viktiga politiska slutsatser.

Den första är helt enkelt följande; liksom gröna vågens flykt är det också en flykt att isolera sig i det privata och utestänga den omvärld vi är så beroende av. Ty även om du har ett eget privat armbågsutrymme, så är du fortfarande en del av ett komplicerat samhälle, av ett genomorganiserat företag eller förvaltning. Dina barn går i skolan eller kanske i bästa fall har en plats på dagis. Du får din information genom de stora organisationer och företag som ger ut tidningar eller sänder ut radio- och TV-program. Och när det gäller alla dessa för vardagen så viktiga företeelser sitter du inom andras armbågsutrymme. Och det är ofta fråga om mäktiga och vassa armbågar. Om det enda företaget läggs ner i Horndal eller Hällekis hjälper det inte med armbågsutrymme genom sänkta skatter och stora ränteavdrag, ty människor riskerar att berövas sitt levebröd och sin hembygd.

Det andra handlar om socialdemokratins ansvar för det samhället. Det finns brister idag som vi medverkat till. Det finns andra brister som vi inte haft insikten eller makten att rätta till. Vi säger ofta att dagens samhälle är bättre än våra pionjärer kunde drömma om, när de kämpade för arbetarnas rösträtt eller byggde arbetarnas egna folkparker och mötesplatser. Och det stämmer på väldigt många punkter. Men samtidigt är det på andra områden sämre än vad de sannolikt trodde skulle vara möjligt att uppnå.

Vi har inte utvecklat den engagerande gemenskap som är en av socialismens grundtankar. I stället har gemenskapens villkor på många sätt blivit sämre genom strukturomvandling, sterila bostadsmiljöer, automatiserad produktion. Vi har inte i tillräcklig grad lyckats bryta det ekonomiska fåtalsväldet, och demokratisera och decentralisera den ekonomiska och politiska makten. På det privata området, liksom inom stat och kommun, möter vi byråkratier som är effektiva i mångt och mycket, men ofta fjärmade från människornas egentliga inflytande. Vi har inte i tillräcklig grad utvecklat det utrymme för varje människa att följa ”sina bästa stämningars längtan”, som Branting uttryckte det en gång. I stället har kommersialism och konkurrens fått sätta en stark prägel på värderingar och levnadssätt.

Centern kunde inte bryta upp industrisamhällets avigsidor, de kunde peka på dem och utnyttja dem partipolitiskt. Inte heller Moderaterna kan genom flykt till det privata eller till något slags kallhamrad egoism för de bättre ställda lösa de problemen. Vi kan inte vandra tillbaks från industrisamhället som Centern tycks mena, vi kan inte hoppa åt sidan in i en avskild privat sfär som blir konsekvensen av högerpolitik. Vi måste lära oss att bemästra industrisamhället; att skapa ett privat armbågsutrymme för alla som inte något utrymme för de vassa armbågarna. Men vi måste också demokratisera och decentralisera de beslut som vi alla berörs av, och medverka till den aktivitet och det engagemang som är nödvändigt för att en sådan demokrati blir en levande demokrati, och att samhället blir ett levande samhälle, med en varm gemenskap människor emellan.

Det är min bestämda övertygelse att en sådan samhällsutveckling aldrig kan åstadkommas med högern vid landets politiska ledning. Det är socialdemokratins förpliktelse att utveckla en politik som gör det möjligt för människorna att i demokratiska och rättfärdiga former kunna bemästra industrisamhället, röja bort avarterna och ta tillvara möjligheterna till ett gott och utvecklande liv för alla människor, som ändå teknik och ekonomisk effektivitet skapar.