söndag, januari 24, 2010

Banal kärlek och existentialism

Igår såg jag ”Den banala kärleken” på Uppsala Stadsteater – en pjäs som beskriver relationen mellan den politiska teoretikern och judinnan Hannah Arendt och filosofen och nazisten Martin Heidegger på ett oerhört gripande sätt. Precis som varje riktigt bra kulturupplevelse så vidgar den det mänskliga perspektivet, ger svar och ställer nya frågor.

För mig gav pjäsen framför allt ett perspektiv på en fråga av ständig aktualitet – människans drivkrafter och inre motsägelsefullhet. I den starka slutscenen beskrivs de motsägelsefulla känslor den mogna kvinnan Hannah Blücher, tidigare Arendt, har för Heidegger som en personlighetsklyvning.

Fru Blücher avskyr Heideggers medlemskap i nazistpartiet, hur han avstängde sin läromästare och kollega den judiske professor Husserl från universitetsbiblioteket. Och framför allt – Heideggers vägran att ta avstånd och be om ursäkt för sitt stöd till Hitler.

Fröken Arendt däremot har ett klappande hjärta, en banal kärlek till den filosof som öppnade världen för henne under den tid på tjugotalet då allt var möjligt. Relationen må ha varit ojämlik, Heidegger må ha betett sig illa då han inte lämnade sin hustru och i stället skickade bort den han verkligen älskade, men kärleken fanns där än, tjugo år senare.

Jag har ägnat morgonen åt att åter bekanta mig med den existentalistiska tradition som Heidegger och Arendt båda är en del av. En tradition som inte är mig främmande. Jag har aldrig gått på djupet med vare sig Heidegger eller Arendt, däremot läste jag mycket av vad Jean-Paul Sartre skrivit när jag gick på gymnasiet och var då kraftigt inspirerad av hans existentialistiska filosofi. Tankarna om att vi är dömda till friheten och att människan skapar sig själv. Att vi är utkastade i en värld utan mening och är tvungna att improvisera – att välja våra egna liv. Hur denna frihet från de band som tidigare generationer upplevt i de mer stela och inrutade samhällena som föregått vårt också är en förbannelse som skapar ångest. Hur tvånget att välja också innebär ett ansvar att leva autentiskt, att vara äkta. Och hur föreställningen att vi inte har ett val bygger på ond tro. Men även hur vår upplevelse av världen bygger på våra erfarenheter och på vad i vår omgivning som vi väljer ska ha en betydelse för oss.

När jag återstiftar bekantskapen med existentialismen är det som att träffa en kär gammal vän. Jag påminns om vad som inspirerade mig då som gymnasist, men jag läser det också i skenet av allt jag upplevt sedan dess. I skenet av de val jag gjort, av de meningar jag skapat med mitt liv, vad jag valt ska ha betydelse för mig.

Och inte minst tänker jag på hur mycket i livet som beror på vilket ljusfilter man lägger för linsen. Hur mycket upplevelser färgas av vilken sinnesstämning man är i när man upplever dem. Hur det som ena dagen kan upplevas enahanda, trist och tradigt plötsligt kan bli helt underbart, om du den dagen är utsövd eller hoppfull eller förälskad. Eller upplever dig som en del av ett större sammanhang, andra människor som brinner för samma sak tillsammans med dig och ni arbetar för att åstadkomma något tillsammans – sådana tankestormar som formar tidens skeenden. Eller blir påmind om något som varit, en positiv upplevelse i ditt förflutna. Helt enkelt hur känslan av mening och sammanhang kan förändra allting.

Vilket för oss tillbaka till fru Blücher och fröken Arendt. Under ett långt och djuplodande samtal i veckan så slog det mig plötsligt hur påverkad jag själv är av mitt eget förflutna, än i denna dag. För som William Faulkner sa – något som också citerades i pjäsen – ”The past is never dead. It’s not even past”.

I mitt 32-åriga jag finns också mitt 12-åriga jag, en rädd liten pojke med väldigt lite självförtroende. Trots allt som hänt de gångna tjugo åren, så gör sig denna 12-årings rädslor sig påminda om och om igen. I alla fall så länge jag inte är medveten om att det är just min barndoms spöken som gör sig påminda, så länge jag inte lyckas inse att min frihet och mina möjligheter är mycket större än jag vid första anblick vågar tro. Trots att jag liksom Sartre på äldre dagar i sin bok ”Existentialism och marxism” också inser att vår frihet har begränsningar utifrån materiella och sociala betingelser.

Det existentialistiska perspektivet innebär att se de val vi står inför. Att det liv vi lever och den värld vi befinner oss i inte är för alltid given, utan att vi har valet att förändra den. Att välja att inte handla är också en handling. Det är både en befriande och en skrämmande insikt.