lördag, november 28, 2009

Riksdagslistan klubbad och klar

Partidistriktets valkonferens har just klubbat riksdagslistan. Jag står på plats 13. Detta sade jag på konferensen:

För ett par veckor sedan hade jag inte ens drömt om att ställa upp till votering på valbar plats på riksdagslistan. Men så beslutade den socialdemokratiska partikongressen att rekommendera att var fjärde kandidat på valbar plats ska vara under 35 år.

SSU kämpade stenhårt för det här på partikongressen. Vi 70- och 80-talister har varit med ett tag nu. Men de generationer som drabbades hårdast av 90-talskrisen är fortfarande väldigt underrepresenterade i de beslutande organen.

Jag sade ja till att nomineras till riksdagen därför att jag vill att vår politik ska vara tydlig inför väljarna. Vi ska stå för våra värderingar om solidaritet och jämlikhet. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på en otydlig socialdemokrati. Det är bara våra politiska motståndare som vinner på om väljarna har svårt att se skillnad mellan partierna.

Exempelvis vill jag vara med och se till att vi förverkligar kongressbeslutet om att ”Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag”. Kongressen var ett steg i rätt riktning, men vi behöver göra ännu mer för att bli tydliga inför väljarna om att vi socialdemokrater står upp för att bevara och utveckla den gemensamma välfärden.

För en vecka sedan fick jag frågan från Laboremus och SSU Uppsalas styrelser om att ställa upp till votering på valbar plats på listan. Jag är mycket hedrad, och har övervägt frågan mycket under veckan som gått.

Till slut har jag beslutat mig för att tacka nej, för att låta er ombud ta ställning mellan de övriga två kandidater som föreslås på denna plats. Däremot står jag hemskt gärna kvar på den plats valberedningen föreslagit mig på – trettonde plats – jag är inte skrockfull.

Jag kan lova er ombud att jag kommer att bedriva ett mycket aktivt valkampanjande inte minst som nybliven politisk redaktör för den nyuppstartade UppsalaDemokraten, som lanseras lagom till valrörelsen med sitt första nummer den 12 februari.

Om en liten stund kommer vårt mötespresidium att säga ”votering är begärd och skall verkställas”. Då är det upp till er valda ombud att fatta beslut. Sedan går vi ut tillsammans i valrörelsen för att byta regering och byta politik. Tack.

onsdag, november 18, 2009

Erkänn ett självständigt Palestina!

Jag befinner mig för närvarande i Betlehem för att planera det projekt Socialdemokraterna i Uppsala län bedriver tillsammans med ett par av Fatahs partidistrikt i de södra delarna av Västbanken. Det finns väldigt mycket att säga om vad vi upplever och om den rådande politiska situationen, men jag nöjer mig för närvarande med att publicera Fatahs utrikeskommissions alldeles färska uttalande om varför PLO och Arabförbundet kräver ett FN-erkännande av en oberoende palestinsk stat.

Initiativet hänger samman med en allt större otålighet bland palestinier med en fredsprocess som fullständigt gått i stå. Och som synes är det också en konsekvens av de beslut som Fatahs kongress i Betlehem i augusti fattade kring de olika alternativ som rörelsen seriöst överväger i den fortsatta kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina.

Uppmaningen till de europeiska staterna är tydlig - att erkänna ett självständigt Palestina inom 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad. Carl Bildt har sagt att det är "för tidigt" att erkänna Palestinas självständighet. Detta trots att Sverige 2008 erkände Kosovo trots att denna stat inte har kontroll över landets serbiska enklaver.

Svensk socialdemokrati har en lång tradition av solidaritet med det palestinska folket, och fattade nyligen ett kongressbeslut om att vi vill att Sverige ska erkänna Västsaharas självständighet. Vad blir vårt och de övriga rödgrönas svar?

Our Position on the Security Council decision recognizing the Independent State of Palestine.
Meeting of the Arab Foreign Ministers in Cairo decided to initiate action on the Palestinian issue at the UN Security Council. The Arab motion asks the Security Council to recognize the Independent State of Palestine on the 1967 borders with East Jerusalem as its capital. The immediate reason for the action is the Israeli total blockage of the peace process, its continuation of the settlement activities in the West Bank, particularly in Jerusalem, and the acquiescence of the Obama Administration to the Israeli actions, retreating from earlier American promises and commitments. After 18 years of negotiations under the ongoing peace process, and more than doubling of the settler colonial population in the West Bank, other alternatives had to be considered. The Palestinians went into a peace process under the formula of “land for peace:” no peace was achieved, no freedom and independence won, and the land was eaten through settlements “piece by piece”.

Resort to a renewed war of independence is definitely not the chosen option.

The Political Program of Fatah, approved by the Bethlehem Sixth Congress of last August indicate some of the options seriously considered by Fatah, All of them are non-violent:
1. Non violent popular strikes, demonstrations, and sit ins around the Israeli separation Wall, settlements, and Jerusalem sites.
2. International action modeled after the ANC boycott of Apartheid South Africa, and pursuant of Israel’s gross violations of International Humanitarian Law. The Goldstone report provides an opportunity to seek sanctions against Israel for its violation of Palestinian human rights.
3. International action, particularly at the UN seeking support of the right of Palestinians to an Independent State of their own on the 1967 borders, with East Jerusalem its Capital.
4. Serious consideration of other Palestinian options, such as seeking the establishment of one democratic non sectarian state in Palestine instead of two states.

The Arab decision to seek a Security Council resolution on the Independent Palestinian State is certainly one of these options. IT IS NOT a unilateral declaration of Independence. That declaration was made in November of 1988 in Algeria. It was not unilateral either, as 125 countries including Russia, China, India, Turkey, and all the Arab and Muslim countries recognized that State. What is being attempted is a reaffirmation, and full recognition of that State on the specified border of the 4th of June 1967, with East Jerusalem as its Capital by the UN and other Countries that have not recognized that State yet. Most of these states are in Europe, North America and the Pacific Region. They are important countries, and their recognition will strengthen our case against Israel’s occupation of our land.

The action sought is based on the Two State Solution, and the body of international law and UN resolutions that supported the ongoing peace process. It is also based on statements of Presidents Clinton, Bush, and Obama of the US, and other European statements and the Berlin Summit resolution.

We recognize that such resolution will not, on its own, liberate the Occupied Palestinian Territories from Israeli occupation, and change matters on the ground there, but, it would pose a real challenge to that illegal occupation that lasted too long. It would also end, once and for all, the Israeli claim that the Palestinian Territories occupied in 1967 are “Disputed Territories”. They are Occupied Territories that must be liberated from occupation if a real, fair and lasting peace is to be achieved in the Middle East.

The Israeli Netaniahu Government labeled the decision a Unilateral Declaration. There is nothing that Israel has done, particularly in the last nine years that is not unilateral: Its reoccupation of the West Bank, its withdrawal from Gaza, its building of walls and settlements, its dearibization measures in Jerusalem, its barriers and barricades in the West Bank, its aggression against Gaza, and its draconian siege of the Gaza Strip. All are unilateral aggressive actions that have almost destroyed the Peace Process.

By contrast, the Security Council’s desired Arab action seeks the acceptance of the international community, and its recognition of Palestinian rights under international law, and earlier UNSC decisions. But, that is another glaring example of the Israeli spin of political actions. Palestinian insistence on Israel’s compliance with the Road Map commitments and obligations, as a minimal attempt to regain minimal credibility for the peace process is labeled by Israel as “preconditions”, whereas Israel’s requirement that we recognize Israel as a “Jewish state for the Jews”, that Jerusalem and Refugees be dropped from the agenda of permanent status negotiations, and that we start these negotiations from point zero, destroying all its accomplishments of 18 years are not preconditions.

We urge our friends, the supporters of Peace, freedom, and justice, to support the UNSC resolution we and our Arab brethren are seeking. This is an urgent call to support non violent means, based on international law, and a two state solution, to achieve peace, and justice in the Middle East.

fredag, november 13, 2009

Regeringen tvättar Vattenfalls avregleringsbyk

När Maud Olofsson nu meddelar att hon “vet att Lars Josefsson ska gå i pension” är det regeringens sätt att tvätta byken för den usla ägarstyrningen av Vattenfall.

Nu är inte dagens regering ensamt ansvariga för misskötseln av folkets energibolag. Vattenfall har utvecklats i riktning mot det transnationella statsföretag vi ser i dag under en lång följd av år med socialdemokratisk regering.

Att Vattenfalls VD Lars Josefsson pantsatt våra svenska älvar genom sitt avtal med den tyska regeringen och diskuterat en försäljning av det svenska elnätet för att köpa brittiska kärnkraftverk är bara det sista i raden av exempel på att bolaget utvecklats till att bli något helt annat än den ursprungliga tanken.

Grundproblemet är att Vattenfall fungerar efter samma princip som alla de privata bolagen. Jakten på största möjliga vinst har drivit bolaget ut på kontinenten. Under det senaste decenniets stora shoppingrunda har vi svenska skattebetalare blivit storägare i tysk brunkol, östtyska kärnkraftverk och holländsk elproduktion. Allt medan Vattenfalls koncernledning krattat manegen för en framtida privatisering av bolaget.

Från och till under de senaste åren har det förts en diskussion om vilken riktning bolaget valt. Men regeringen har aldrig agerat kraftfullt för att styra in Vattenfall på en annan kurs. Det har stundtals skyllts på att ministrar inte kan gå in och detaljstyra, men regeringens agerande gentemot Apotekets styrelse för någon månad sedan visar att om man vill så kan man. Det handlar om vilka man utser till bolagsstyrelse och vad man skriver i ägardirektiven.

När den svenska statens energibolag är den stora elleverantören i Berlin är det inte märkligt att den tyska staten ställer krav på Vattenfall. Det är inte märkligare än att vår regering ställer krav på det halvstatliga finska energibolaget Fortum som är den dominerande aktören i Stockholm, eller det tyska energibolaget Eon som dominerar i södra Sverige.

Men konsekvensen blir att en av Sveriges viktigaste konkurrensfördelar - tillgången till billiga och förnyelsebara energiresurser - blir villkorad med att ingen av de gamla risiga kärnkraftverk Vattenfall köpt upp råkar ut för det Tage Danielsson en gång beskrev som “så osannolikt att det nästan inte har hänt”.

Det är inte en dag för tidigt att vanskötseln av Vattenfall blir förstasidesstoff. Men debatten får inte inskränka sig till en diskussion om enskilda personer i koncernledningen, deras beslut och avtalsvillkor. Debatten måste handla om vad hände med energipolitiken medan vi sov. Och vad vi vill göra åt det.

söndag, november 01, 2009

Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin

Den stora stridsfrågan på den socialdemokratiska partikongressen har handlat om vinster i välfärden.

De ofta transnationella vård- och skolkoncernernas miljardvinster på våra skattemedel upprör socialdemokrater. Allt fler ser också hur privatiseringspolitiken håller på att skapa ett helt nytt samhälle, där allt fler beslut om människors grundläggande välfärd kommer att vägas på lönsamhetsvåg. Om man pratar med ombud på tu man hand så säger de allra flesta att de tycker att vinstuttag inte hör hemma i välfärden, utan att eventuella vinster måste återinvesteras i verksamheten.

En högljudd men ganska liten grupp S-politiker i Stockholms län har dock ridit till vinstdriftens försvar, och fått eldunderstöd av privatiseringsindustrins lobbyister. De lyckades få igenom sina krav i det förslag partistyrelsen lade till kongressen, där man inte går emot vinsterna utan i stället vill ha mer av det jag brukar beskriva som privatiseringsbyråkrati. Den privatiserade verksamheten ska kvalitetskontrolleras.

Under kongressen har det pågått intensiva förhandlingar mellan partistyrelsen och de kongressdelegationer som krävde vinstförbud och/eller vinstbegränsningar för privatiseringsindustrin. Förhandlingarna har varit svåra och ansträngda, men i slutändan blev man överens.

Kärnformuleringen på detta område i de igår antagna riktlinjerna lyder: “Gemensamma resurser för välfärd ska gå till välfärd - inte till aktieägarnas vinstuttag. För att genomföra detta krävs en ny reglering som syftar till att uppnå högre kvalitet i välfärden och skärpta etableringskrav.”

Det jag och många med mig saknar i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att Socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen. Avsaknaden av detta gör skrivningen något schizofren. Den första meningen är ju ett tydligt nej till vinster i välfärden. Men i den andra meningen står bara att vi vill skärpa regleringen av den privatiserade verksamheten, inte att vi vill lagstifta om begränsade vinstuttag.

Det var denna skrivning man kunde mötas i. Det är en klassisk socialdemokratisk kompromiss - ingen är riktigt nöjd, ingen är riktigt besviken. Kompromissen förhindrade en öppen och skarp konflikt som skulle ha spelats upp i medierna i dagar och veckor framöver och stått i vägen för den mediebild av en enad och revanschlysten socialdemokrati som partiapparaten arbetat så hårt för att etablera.

För egen del konstaterar jag att det var så här långt man kunde driva det i det läge det socialdemokratiska partiet och samhällsdebatten befinner sig i under hösten 2009. Jag är helt övertygad om att den folkliga ilskan mot privatiseringarna bara befinner sig i sin linda.

Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering, som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.