onsdag, augusti 26, 2009

Kritisk massa

Kanske är det ett tecken på att man ägnat lite väl mycket tid på att fundera över olika domedagsscenarier när man använder sig av begrepp som "kritisk massa" i politiken. Men det kan kanske vara ursäktat, när man ägnat sig åt att titta på filmklipp som det här och reflekterat kring hur viktigt det är med demokrati för att hålla barbariet borta.

Begreppet kritisk massa handlar om hur stor mängd som måste finnas av ett radioaktivt ämne för att sätta fart på en kedjereaktion som orsakar en kärnexplosion. I fallet uran-235 - den vanligaste uranisotopen - är den kritiska massan 52 kg.

En folkrörelses kritiska massa handlar om att tillräckligt många människor ska engagera sig i ungefär samma fråga med ungefär samma ståndpunkt vid samma tillfälle och i samma geografiska område. Och när jag nu säger folkrörelse tänker jag inte på en organisation med stadgar och styrelser och allt det där, utan på det P O Enqvist beskrivit som en rörelse i människors hjärtan snarare än en organisation.

Hur skapar man en kritisk massa? Ja, det är lättare sagt än gjort. Dels måste folk vara förbannade, dels ska man ha en analys av det man är förbannad på och någon sorts idé om hur man bekämpar detta man tycker är dåligt. Och inte minst så ska tillräckligt många vara engagerade i att kämpa. Då kan det börja hända saker. Och ibland händer det snabbt.

Metoderna för att skapa den här kritiska massan är av ganska underordnad betydelse. Idag använder vi internet som verktyg för att försöka skapa kritisk massa - det kan vara effektivt men å andra sidan behövs de här intensiva mötena med en elektrisk stämning man nästan kan ta på också för att rätt dynamik ska uppstå.

Jag tror vi som håller på med politik på olika sätt ägnar alldeles för lite tid åt att fundera på hur vi arbetar med kollektiva processer för att få tillräckligt mycket människor tillräckligt engagerade för att saker och ting verkligen ska lyfta. Själv tror jag att frågan om privatiseringarna har all potential att uppnå kritisk massa någon gång i höst-vinter. Om folk är tillräckligt förbannade, och om engagemanget håller i sig i olika organisationer och runt omkring i landet.

Själv ska jag göra mitt bästa för att dra ett strå till stacken genom lite vanlig hederlig landsvägsagitation. På måndag på Bokcafé Pilgatan i Umeå börjar jag höstturnén. Turnéplanen uppdateras löpande på Sälj hela skiten-bloggen. Och saknas din stad i turnéplanen? Hör av dig så bokar vi in något!

söndag, augusti 23, 2009

Kommunalgrå vardag

När högsommarens hetta
övergår i sensommarens friskhet
när kvällarna kallnar
under de höga skyarna
vänder mänskorna åter till lärdomsstaden
Från ödemarkernas skogar,
från byar och städer
från fjärran horisonter.

Mänskofyllda gator
i luckan mellan
semestrarnas slut
och kylans ankomst.

Förväntansfulla postgymnasister
lämnat sina hemstäder
fyllda av drömmar
köar desperat i bostadsbristen
strövande i nollningsgrupper längs gågatan.

Mejlboxar fylls.
Vårens löften
ska förverkligas
beslut effektueras
kompromisser träffas
planer och program sättas i sjön.

Artiklar ska skrivas
föredrag och kurser hållas
e-post besvaras
och möten möten möten
Den oändliga mötescirkusen
Socialism är en bra sak
men den tar för många kvällar.


Den reformistiska socialistens öde
- det ständiga växelspelet
mellan rött och grått.

Rött för fanan
lågan som tändes
i kampens tidiga gryning.
Bekräftad i rörelsens ritualer
och i klasskänslan
djupt där inne i det klappande hjärtat.

Grått för den reformistiska praktiken
att gå in i den borgerliga staten
för att förändra den.
För landet vi byggde
i asfalt, betong och cement
socialismens ABC.
För snigelns långsamma färd mot sitt mål
med sugkoppen fast förankrad i verkligheten
och känselspröten spelande mot framtiden.


Den kommunala vardagens beslut fattas på det grå språket
Budgetuppräkning
Uppdragsplan
Detaljplaneändring

Språket för så många av våra segrar.
Kommunala reningsverk
Grundskola åt alla
Socialförsäkringssystemet
Reformverket byggt på stabil grund
av rättighetslagstiftningar och ramlagar
Land skall med lag byggas.
Marschen in i institutionerna
rönt med framgång.

Språket vi bordlägger vår entusiasm med
Språket som döljer makten
döljer motsättningarna
döljer politiken.
Ämbetsmannaspråket
varmed byråkratins järnhårda lag
maler ner alla motståndsfickor
anpassar oss
gör oss grå.

Kompromisserna
överenskommelserna
handslagen mellan maktens män och kvinnor
i besluten i stort och smått
hitta den smidigaste vägen att nå sina mål
reformismens praktik.

Samtidigt så begränsat
så svarslöst
när välfärdshistorien
spolas tillbaka
när vi låter våra landvinningar
rivas upp en efter en
Vi förbannar vårt tålamod
när spekulanterna
spelar hem ytterligare en giv
medan vi står och ser på.


Visst kan klassernas kamp
skymtas också i frågor om skyltar och infotavlor
eller beslutet om en ny biblioteksbuss
men de är fjärran från högsommarens drömmar.

Drömmar formulerade på det röda språket
språket som bottnar i planetens brunnar
som växer sig starkt överallt där människan inuti
tar ton och reser sig
mot makten.

Det röda språket
kärleken och upprorets språk
livets språk
som sätter hjärtan i brand
som inte lämnar någon oberörd
som kan frälsa
och förleda
agitationens språk
poesins språk.


En röd högsommar
då allt fast förflyktigats
då den jämngrå kommunala vardagen
ersattes av höga berg och djupa dalar
ökenvandring mot ruinstadens högsta topp
och ner igen.
Ständigt nya platser
nya sängar
nya människor.
Förlora fotfästet för en stund
hellre än att förlora sig själv.

Fri att tänka
reflektera
möblera
sitt eget mentala universum.
Närd av
den bottenlösa törsten
att mötas
att förstå.


De nära frågorna
angelägna
Inte socialismens förverkligande
inte ens på lite sikt
likväl viktiga.

Men var ryms de stora tankarna?
Var finns energin att tänka större
bredare
med tjockare penseldrag?
Att brinna
med den outsläckliga elden?

Tillbaka i tryggheten
tillbaka i stressen
tillbaka i den kommunalgrå vardagen
men lågan brinner än.

tisdag, augusti 11, 2009

Drakars namn eller en sommar på resande fot

När jag spelade rollspel som tonåring lärde jag mig att den som kan en drakes sanna namn också besitter makt över den. Jag tänker ofta på det när jag ser på dagens storebrorssamhälle, hur vi både övervakas vart vi än går och hur vi viker ut oss själva över internet. Vi ger andra en oerhörd makt över oss själva genom att berätta de mest intima personliga detaljer. Själv trodde jag knappt mina öron när en vän berättade att han frivilligt installerat ett program som gör att andra kan se vart han är någonstans med hjälp av GPS kopplad till mobiltelefonen. Frivillig övervakning. Bye bye privacy.

Samtidigt känner jag ett växande behov av att faktiskt skriva om mig själv. Det hänger samman med en växande insikt om att den avpersonifierade politik vi lever med idag förfrämligar människor från hur samhället styrs. Makten övergår allt mer från politiker som man känner och kan relatera till och till en kår av anonyma byråkratpolitiker som snart inte går att skilja från ämbetsmannakåren. Jag vill inte vara en del av den utvecklingen.

Men det hänger också samman med att jag allt mer börjar se mig själv som en författare. Det är en dröm jag haft ända sedan jag var barn, som jag äntligen vågat börja kasta loss med. Jag publicerades i två böcker under maj månad. Nu sitter jag och funderar kring min första helt egna bok. Och som författare måste man faktiskt skriva om sig själv. Det finns inga genvägar från det, även om man självklart i exempelvis en romantext kan maskera sin egen person genom att skriva in delar av den i olika karaktärer.

Jag har nu tillbringat snart två månader på resande fot, med bara kortare mellanlandningar där hemma. Så många vandrarhem, stugor, uthyrningslägenheter, hotell och gästhus har passerat förbi att jag knappt minns hur min egen säng känns längre. Så många bussar, tåg, flygplan och färjor att koldioxidkontot är övertrasserat för lång tid framöver. Jag har åkt go-kart i Norfolk, minglat mot privatiseringarna i Almedalen, folkbildat, dansat och klappat händer i Jerusalem, sovit på ett tak i Jaffa, sysslat med ruin spotting i Galiléen och Petra, sett konsert i en amfiteater i Amman, mött halva min bekantskapskrets i min hemstad under SSU-kongressen, varit på bröllop och blivit rånad i Lincolnshire och upplevt Edinburghs stand-up-comedy-festival. Jag har druckit arabiskt och turkiskt kaffe, te med mynta, blaskigt brittiskt nescafé och vanligt hederligt svenskt bryggkaffe. Och jag har träffat så många fantastiska människor.

Jag har också upplevt fascinationen över att resa med en hyfsad internettillgång. De trådlösa nätverken är så pass utbyggda idag att det går att hitta wifi i de flesta städer i världen. Och jagat wifi har jag gjort - för att meddela mig med dem jag stundtals sett som mina följeslagare på resan - mina vänner på Facebook. Jag har haft en perfekt resedagbok och jag har fått glada tillrop från helt andra breddgrader under min resa. Se där en positiv aspekt av den frivilliga övervakningen.

Större delen av tiden har jag rest på egen hand, med en laptop, en iPhone, några skrivböcker och någon bok i släptåg. Dels för att jag trivs med det och dels för att syftet med sommaren har varit att tänka ut vad min nästa bok ska handla om. En frågeställning som kräver ganska mycket arbete på kammaren eller ännu hellre på något café i ett fjärran land. Var bottnar jag som människa, vad är det jag känner en så tvingande nödvändighet att skriva? Jag ska inte säga att jag är ända framme än så länge, men jag har hittat en väg jag nu följer.

Jag har skrivit så pennan har glött - om människor och miljöer jag upplevt, om civilisationers fall, om demokratins idé och utmaningar, om varför mänskliga relationer är så svårt när det borde vara så lätt. Min textsamling växer, och med den mina idéer kring min nästa bok. Och när sensommar så småningom övergår till höst inleds den verkliga kampen för att få tiden att räcka till för att behålla styrfarten i skrivandet. Samtidigt som så mycket annat spännande väntar - inte minst den kommande agitationsturnén mot privatiseringar. Håll utkik på när vi kommer till din stad - och hör av dig om du vill boka in oss!

måndag, augusti 10, 2009

Rötter och rotlöshet

Jag är på resande fot igen, i England och Skottland för ett par dagar, och jobbar för fullt med texter om civilisationens hotande undergång, om kärlek och uppror och om hur vi förverkligar det levande löftet om demokratin. I väntan på att texterna får sätta sig och mogna vill jag bjuda på inledningen till en text om rötter och rotlöshet. Texten är i vemodets tecken - jag skyller på de norrländska rötterna:

Vårt land är kallt, knappt beboeligt. Det har aldrig varit hem för några stora människoskaror, det har alltid funnits gränser för hur många vårt bistra klimat kan försörja. När fler kommit till, har hungerår och epidemier tagit ut sin rätt.

Mina förfäder vandrade västerut, drivna av hungern. Allt längre uppströms Skellefteälven, på jakt efter ny jord att bryta och lägga under plogen. De kämpade med järnhårda vintrar och myggrika somrar, det tog tillvara allt vad naturen bjöd. De var en del av den stora berättelsen om hur samisk mark steg för steg togs ifrån dem, blev nybyggarmark.

Förfäderna tog de jobb som fanns, de dikade, högg, flottade, rallade och bröt. De bevittnade girigheten hos baggbölare, träpatroner och gruvbolag. De drömde om ett annat liv och de organiserade sig. Vapnet hette solidaritet.

Som löpeldar spred sig väckelserna. Sinnena brann i Folkets hus, bönhus, nykterhetsloger. Slavar och syndare vakna. Gör din plikt, kräv din rätt. Himmel och jord må brinna. Från mörkret stiga vi mot ljuset. Från intet allt vi vilja bli.

Agitatorer bringade bud från fjärran huvudstäder. De strävsamma småbrukarna hade inga bastiljer eller vinterpalats att storma. Men de tog finkläderna på sig på första maj.

Den långsamma revolutionen svepte fram, fattigdomen röktes ut på reformernas väg. Järnspisarnas barn såg horisonterna öppnas. Med bil på väg att förverkliga sina bästa stämningars längtan. Universiteten öppnades, sinnena stormade på nytt.

När människan fått jorden att bringa mer, tog flyttlassen nya vägar. Mot industrierna, mot städerna! Som ett stort dragspel säckade norra Norrland ihop - ögonblicket efter dess befolkningsexplosion.

Till de nya nybyggena, som ploppat upp som svampar ur jorden på fälten kring huvudstaden. Statarlängorna på höjden fylldes av ödemarkernas barn. På Uppland och Sörmlands tjocka lerjordar, upprivna från sina egna rötter, i samhällen utan historia. De nya grannarna, kluvna mellan tankar på hemlandet och på den nya framtiden här, bröder och systrar i rotlösheten.

fredag, augusti 07, 2009

Det var sämre förr

Denna artikel är publicerad i dagens nummer av SSU-kongressens tidning Kongressnytt:

När jag sätter mig på cykeln och rullar ner mot Uppsala Konsert & Kongress är det många tankar som snurrar runt i skallen. Det är min åttonde SSU-kongress, men den första någonsin i min hemstad. I den stad där jag sedan länge hunnit göra allt man kan göra som SSU-aktiv - från att vara en nybliven medlem som sprang på kurser och klubbmöten till att vara distriktsordförande.

Kongressen äger rum i det hus vi socialdemokrater tog strid för att bygga - ett helägt kommunalt bolag. De röda rulltrapporna och golven är alltid där, men de magnifika röda skynken som smyckar entrén ger en extra touch till det.

Mycket känns igen vid kongressinvigningen. Kronobergs röda jordgubbsmössor, Norrbotten som vill bygga ut, Skånedistriktets klubbar utav stål. Jag ler igenkännande.

Samtidigt är det så mycket som är annorlunda mot förr. Folk är gladare här än de var på kongresserna i Göteborg 1997, Västerås 1999, Umeå 2001 eller Karlstad 2003. Här pratar folk med varandra över traditionella distrikts- och falanggränser. Ledning och förbundsstyrelse blir valda enhälligt - må så vara efter visst groll. Jag ser ingen som gråter.

SSU har gjort mig till den jag är. När jag blev medlem som finnig sextonåring var jag en ganska osäker kille. I SSU har jag vunnit självförtroende, insikt i hur världen fungerar och många vänner för livet.

Men SSU har också satt andra, mörkare spår i mig. SSU lärde mig mycket om människans mörkaste sidor. Om dubbelspel, svek, manipulation och regelrätt fusk. Om de processer som får i grunden välmenande människor - mig själv inkluderad - att ägna stora delar av sin ungdom till att försöka förgöra varandra.

Jag är ingen långsint människa. Många av de som var mina motkombattanter då räknar jag idag som personliga vänner. Jag är plågsamt medveten om hur jag själv tänkte och agerade i stridens hetta. Men när jag går omkring här och inspireras av entusiasmen hos alla er unga socialdemokrater slås jag ändå ibland av en liten liten strimma av bitterhet. En djupt liggande ilska över att jag aldrig - efter min första glada tid som klubbaktiv - fick vara aktiv i ett SSU där man arbetar med i stället för mot varandra.

Jag slås också av att så många av de åsikter vi hade i SSU Uppland då numera är hela förbundets uppfattning. Att motsätta sig friskolor och vinstintressen i välfärden och att vilja ha en starkare generell välfärd, sex timmars arbetsdag, löntagarfonder och 90-procentig a-kassa är idag att följa SSU:s handlingsprogram.

Den som läst boken “Strebrar, fraspolitiker och alla vi andra” som skrevs av Nisha Besara och Klas Gustavsson inför 90-årsjubiléet härom året beskriver situationen i dåtidens SSU på ett väldigt bra sätt. Då, under SSU:s mörka 90-tal, sågs den typ av åsikter som klubbats igenom på Uppsalakongressen inte med blida ögon av förbundsledningen. Organisationen användes som ett medel för att upprätthålla politisk kontroll. Den som tyckte annorlunda blev motarbetad och fick höra att man inte hade någon framtid i partiet. I skarpa lägen riggades renodlade kupper för att undanröja risken att en kommun eller ett distrikt hamnade i fel kolumn i kongressmyglarnas Excelark.

Dessa tider är numera lyckligtvis över. Men socialdemokratin fick betala ett dyrt pris. Dels därför att vi missade möjligheten att organisera en hel generation unga radikaler i socialdemokratin, och dels därför att de interna strider som kom att förlama organisationen i så många år reducerade SSU:s styrka. Det är en starkt bidragande orsak till att det finns så förtvivlat få aktiva socialdemokrater i min ålder idag. För det är inget kul att vara aktiv i en organisation som får en att må dåligt.

Det är i år trettio år efter att Margaret Thatcher blev premiärminister i Storbritannien. Den mentala istid som högervågen skapade, där socialdemokrater retirerade och utövade självcensur i land efter land, håller på att gå mot ett slut. Finanskrisen sätter bristerna i den marknadsliberala världsordningen i blixtbelysning. Och i denna tid vågar unga socialdemokrater tänka nya djärva tankar, vågar ha självförtroende och vågar säga att en annan värld faktiskt är möjlig.

Så tro inte på dem som hävdar att det var bättre förr. Det var det inte. För det är precis som Jytte Guteland sade i sitt inledningsanförande vid kongressens öppnande - vi står ännu bara i begynnelsen.