torsdag, juli 30, 2009

Privatiseringsdebatten inför S-kongressen igång

Denna text skrevs för bokbloggen Sälj hela skiten:

Debatten om privatiseringarna inför höstens socialdemokratiska partikongress har inletts. Först ut var socialdemokraternas gruppledare i Stockholms stadshus, oppositionsrådet Carin Jämtin. På DN Debatt den 28 juli argumenterade hon för att stoppa aktieutdelningar i välfärdsverksamheter som finansieras med skattemedel.

Det är lätt att hålla med Jämtins argument att skattepengar ska gå till välfärd, inte till privata vinster. Det verkar rimligt att angripa privatiseringsindustrin där det gör ont - i plånboken. Att arbeta för att få bort vinstdriften ur den privatiserade verksamheten stämmer väl överens med den rågång som socialdemokratin försökte upprätthålla under epoken Palme på 80-talet, då partiet accepterade alternativa driftsformer inom vissa välfärdsområden men motsatte sig privata vinster.

Ska man gå vidare med ett sådant här förslag är det dock väldigt viktigt att täppa till alla möjligheter till kryphål genom att plocka ut vinsterna på annat sätt än genom ren aktieutdelning. Och all utdelningsbegränsning i världen kan inte göra något åt att ett omfattande kapital byggs upp med skattepengarna som i slutändan inte kommer skattebetalarna till del.

Ett annat problem med Jämtins argumentation är att den stryker privatiseringsförespråkarna medhårs. När man läser artikeln är det lätt att få intrycket att privatiseringarna i huvudsak varit positiva, men att det finns ett problem med att privata aktörer plockar ut vinster. När det i själva verket är så att privatiseringspolitiken misslyckats med att uppfylla sina löften på område efter område. Risken är att det blir svårt att vinna argumentationen för att stoppa vinstuttaget om man inte sätter in det i en helhetsbild av vad privatiseringarna inneburit för det svenska samhället.

Enn Kokk - mångårig huvudsekreterare för Socialdemokraternas programkommission - argumenterar på sin blogg i ett läsvärt inlägg för att Jämtins förslag är ett steg framåt men att partiet bör gå längre i att stärka den gemensamma välfärden.

Den 30 juli besvarades Jämtins inlägg av sex socialdemokratiska skolpolitiker, i huvudsak från Stockholms län. I sin artikel menar de att Socialdemokraterna måste "sluta motarbeta friskolorna" och hävdar att de fristående skolorna inte utgör något hot mot den gemensamma skolan - samtidigt som de medger att de privata skolorna inte har någon skyldighet att ta emot alla elever.

De motsätter sig ett kommunalt veto mot etableringen av fristående skolor och vill öka "rättssäkerheten" för de som vill starta och driva dem. Här stämmer de in i privatiseringarnas höga visa - att företag ska ha rättighet att plocka ut skattemedel och juridiska verktyg till hands för att driva in dessa pengar, oavsett vad de folkvalda tycker om saken.

De sex socialdemokratiska skolpolitikerna föreslår att ge de fristående skolorna en "skyldighet att ta emot elever inom sitt upptagningsområde". Förslaget utvecklas inte vidare, men tanken om att de fristående skolorna skulle ha en skyldighet att ta emot de elever som söker till dem är onekligen intressant.

Artikelns argumentation mot aktieutdelningar i offentligfinansierade skolor förefaller vara medvetet vilseledande. Motiveringen är att detta förslag skulle gynna de stora friskolekoncernerna, när det i själva verket bara är dessa som är intresserade av att plocka ut vinstmedlen ur skolorna. När hade ett kooperativ aktieutdelning senast?

Debatten om privatiseringar i allmänhet och om friskolor i synnerhet lär bli en given följetong inför partikongressen i slutet av oktober.

Andra som bloggat i frågan: Ali Esbati, Enn Kokk, Enn Kokk igen, Knut Lindelöf, Anna Vikström

måndag, juli 27, 2009

Demokrati eller barbari?

Jag står på bergets topp och ser ut över det förlovade landet. Vinden viner friskt och gör att det känns ganska svalt i den starka ökensolen.

Platsen jag befinner mig på är historisk på så många sätt. Dalen nedanför - Wadi Mousa - sägs vara en plats Mose passerade på sin väg in i Kanaans land. Senare, under århundradena närmast före och efter Kristi födelse byggde nabatéerna sin huvudstad Petra på denna plats. Petra låg där karavanrutten som förde varor från Kina och Indien via Babylonien mötte andra rutter i riktning mot Arabiska halvön, Egypten och Medelhavsområdet.

Jag känner mig som en pilgrim som vandrat en så lång sträcka med mina sandaler genom öknen. Men det 48 meter breda och 47 meter höga kloster som tornar upp sig när jag tittar österut från berget har ingen specifik roll i någon nu existerande religion. Byggnaden var ursprungligen en gravplats för en nabateisk kung, användes sannolikt inom kulten av gudomar som Afrodite och Baal och kom mot ett hundratal år efter den romerska erövringen av staden att bli ett kristet kloster.

Människor vallfärdar inte till Petra av religiösa skäl. Petra är en plats att hylla människan, i all sin skaparkraft och förmåga. Mitt i öknen höggs denna fantastiska stad ut ur berget mitt i öknen för mer än två tusen år sedan. Petra är ett magnifikt exempel på sin tids arkitektoniska och ingenjörsmässiga landvinningar.


Civilisation och politik hör samman. När människor slår sig samman i större grupper, förutsätter det en högre form av ordning i organiserandet av gemensamma angelägenheter. De egyptiska faraonernas ställning byggde på deras kontroll över de bevattningssystem som gjorde att Nilen kunde försörja så många jordbrukarfamiljer. Antikens städer såsom Aten, Rom och Petra, men också andra mänskliga städer tidigare och senare runt om i världen, förutsatte omfattande offentliga system och investeringar för att fungera. Vattentillförseln och stadens försvar mot yttre angrepp var bara några av de saker som behövde lösas gemensamt.

Politiken är en del av livet - en nödvändighet. Det handlar om hur vi löser våra gemensamma problem. Men det handlar också om något så mycket mer. För inneboende i frågorna om hur vi löser våra gemensamma angelägenheter finns också frågor om makt och om fördelning.

Historien om civilisationen är till stor del en historia om auktoritära styrelseskick. Det har funnits många varianter av det såsom exempelvis furstligt och kungligt envälde, militärdiktatur och oligarkier där några mäktiga klaner delat på makten.

Men som en röd tråd genom historien löper också de folkliga kraven på en rättvisare fördelning av makt och resurser. Antikens ekonomier skakades då och då i sina grundvalar av slavuppror. Under medeltiden reste sig Europas bönder vid oräkneliga tillfällen i protest mot fogdeväldet. Och i modernare tid växte arbetarrörelsen fram i protest mot den rovdrift på människor som kapitalismen medförde.

Vid 1900-talets början styrdes världen av ett fåtal regeringar i Europa och Nordamerika som var i händerna på mäktiga affärsintressen. På hemmaplan utmanades de av arbetarrörelsens krav på demokratisering, i kolonierna utmanades de av nationella befrielserörelser. Det händelserika 1900-talet kom att präglas av kampen för demokratin – trots det gamla samhällets motstånd, fascismens genombrott, två världskrig, ett kallt krig och de senaste årtiondenas nya reaktion från kapitalets sida. 1900-talets facit blev en kraftig ökning av det folkliga deltagandet, en kraftigt ökad levnadsstandard för stora grupper framför allt i västvärlden och ett förbättrat hälsoläge överallt på denna jord.

Men utvecklingen är bara i sin linda. Den process som inletts, där människor ställer krav och lyckas genomföra dem, kommer att pågå långt efter vår livstid. Krav på demokrati präglar vår tid precis som de präglade 1900-talet och är vår tids viktigaste politiska kraft. Men de krafter som står emot demokratin – privilegiets krafter – är starka och väl organiserade.

Vår tids stora samhällsförändringar har varit resultat av rörelser som vuxit fram i utmaning mot den nuvarande ordningen. Vare sig det varit arbetar-, kvinno-, medborgarrätts- eller fredsrörelse så har det handlat om att krav som formulerats av människor utanför maktens boningar lyckats vinna gehör hos tillräckligt många och påverkat samhällets utveckling.


Men häri finns också reformistens stora utmaning. En folkrörelse i klassisk mening är ”en idé i människors hjärtan, en idé och inte en organisation” som P O Enquist skriver. Det är idéerna som bär och gör rörelsen stark – det heliga raseriet mot orättvisor och förtryck den mylla som ger den näring. Samtidigt som alla framgångsrika rörelser förr eller senare institutionaliseras som maktbärande organisationer i samhället, för att effektivt kunna driva på den önskade förändringen genom beslutsapparaten.

I denna motsättning mellan folklig rörelse och maktbärande institution finns en oerhörd utmaning för den som ser demokrati som mer än ett rent instrumentellt sätt för att tillsätta och avsätta makthavare. För när den folkliga rörelsen stelnar, försvinner rörelsens radikala kraft och folket mister kontrollen. Då är vi tillbaka i samma gamla maktspel som vi känt sedan tidernas begynnelse, då olika maktgrupperingar tävlar om makt och inflytande. Det är få som blir engagerade av något sådant.

Politik kan vara dödstrist, långtråkigt och alldeles alldeles underbart. Det som gör skillnaden är om folket är med eller inte.


Mänskligheten står inför valet mellan demokrati eller barbari. Vi kan välja ett demokratiskt samhälle där vi fattar besluten gemensamt och delar på jordens resurser på ett sätt som gör att de räcker också för framtida generationer. Vi tar med oss det bästa från de mänskliga civilisationer som föregått vår egen, och skapar den första globala, demokratiska civilisationen.

Alternativet är barbariet. Att också vår civilisation faller, därför att enskilda grupper skor sig på andras bekostnad, därför att konflikterna växer, därför att vi inte har vett att hushålla med begränsade resurser.

Petra föll i betydelse och glömdes bort av alla utom de lokala beduiner som bosatte sig i ruinstadens grottor. Den en gång så viktiga staden lämnade få spår i omgivningen.

Den moderna civilisation som numera täcker hela jordklotet - i ett enda ömsesidigt beroende som blir större för var dag - är redan för utvecklad för att någonsin kunna falla i glömska. Vissa av de produkter vår vetenskap och produktionsapparat konstruerat, såsom atomenergianläggningar och -vapen och biologiska stridsmedel, skulle kunna leda till fullständig katastrof om de inte var minutiöst bevakade. Om detta vittnar ett oräkneligt antal dystopiska science fiction-filmer som skildrar den mörka framtid som väntar om vår civilisation misslyckas och faller.

Skillnaden mellan vår civilisation och tidigare mänskliga samhällen är att vi inte får misslyckas.

söndag, juli 26, 2009

The Capital of Fear

I'm back home at last, but still a bit confused as of where I am. To keep up with this sentiment of being both here and there at the same time, I publish another version of a text on Jerusalem. For as my Swedish-speaking friends have seen, I wrote a couple of texts while I was there. I translated the first one of them into English a little more than a week ago, but I failed to publish it. As English isn't my native language, it's not like reading the original, but here - on demand - is The Capital of Fear:

Jerusalem is not a city
it’s a war zone
the machine guns
revealing peoples’ fear for each other

Seen as a capital by two nations
but as a matter of fact a capital of one, undived nation
the Nation of Fear


It’s in the eyes of every Jerusalemite
the badly hidden fear for The Other

The settler
walking up the stairs to his apartment
looking the other way
with two security guards in his service
very conscious that it’s only violence
and the threat of violence
that’s protecting him
as he’s chosen to live his life
as an occupier.

I see the fear in the eyes of Ahmed
called to a trial
threatened with six months prison
because four years ago
he was responsible for a group of children
where some spontaniously cried “Hezbollah”


In a city where History is alive
where every streetstone cries out political messages

Where Future exists
in dreams of a better life
without occupation
or without Palestinians.

But where the Present is non-existant
otherwise than as a prolongation of history
or as waiting for the future to come.


In every second in this city
occupier and occupied interact
yet they act as if The Other doesn’t exist
Two parallell realities
one Israeli
one Palestinian.


Ignoring
is also a way of communication.

The occupied ignore the occupation soldiers
say that they’re here
will continue be here
that they’re not torn down
Childen play with their friends on the street
won’t let the occupying power
be right.

We won’t move
we won’t give in
every day the occupied are still here
is a victory.


The occpation
a mental prison
also for the occupier
a mental ghetto.

I don’t see a smile on the face
of any Israeli in the old city of Jerusalem
Not on the soldiers
Not on the orthodox
Not on the settlers

Focused
tunnel sighted
they’re walking
waiting for the day
when they don’t need to meet
the eyes of the occupied any more.

The occupier is watching the occupied
through the lens of a surveillance camera.

I enter Israel
Twenty meters downstairs
in a shopping arcade
into another world.

I find two things tn West Jerusalem
that I haven’t seen before -
smiling Israelis
and female Israelis.


Night in Jerusalem
barbecue on a roof
under the sky
a stone throw away from the Weiling Wall.

Young people singing, drumming, laughing
hour after hour
the energy never seems to disappear
life is an eternal wirveling dance
in the epicenter of the war zone.

måndag, juli 20, 2009

If I could turn back time...

En negativ konsekvens av att vara ute och resa är att man får tid att gräma sig. Och det är något jag är en expert på. Över saker jag gjort, som jag vill göra ogjorda. Och över saker som jag aldrig gjorde, men så gärna hade velat göra.

Jag vågar mig inte ens på att försöka lägga samman den tid av mitt liv hittills jag ägnat mig åt att fundera på vad som hade hänt “om inte”. Om jag hade stannat kvar, om jag hade haft vett att gå. Om jag hade vetat då vad jag vet nu. Om orden hade fallit annorlunda, om jag hade kommit i tid, om jag hade tagit det där erbjudandet. Det är som att alla valen i livet paralyserar mig - både när de ska göras då jag står och velar och när de väl är gjorda då jag undrar vad som blivit utfallet om jag valt det andra alternativet.

Ämnet för grämelsen just nu är att jag lämnade Jerusalem för tidigt den här gången. Jag har under den senaste veckans resande lärt känna en hel bunt helt fantastiska människor som liksom jag engagerar sig i Palestina på olika sätt. Filmare, fotografer, skribenter, forskare, manusförfattare och backpackers. Jag trivdes väldigt bra med dem, men kände också att jag ville skaffa mig lugn och ro att tänka och skriva på det sätt jag gör nu. Så jag lämnade Jerusalem - och kände direkt hur mycket jag saknade dessa fantastiska människor. När jag satt där på bussen mot öknen ville jag trycka på rewind och spela tillbaka tiden ett par timmar för att kunna stanna med dem längre.

Så där kan man ju hålla på och leva i “om inte inte hade varit”-världen. Eller man kan leva i den värld vi är i. Där tidens flod bara strömmar i en riktning. Där de dörrar vi öppnar och stiger in genom ständigt slår igen bakom oss - dörrar som bara gick att öppna åt ett håll.

Det är inte en slump att det finns filmer som “Tillbaka till framtiden” och “Sliding doors”. Vi nutidsmänniskor tröttnar aldrig på att fundera över hur saker och ting hade sett ut om de handlat annorlunda. Och likt Cher önskar vi att vi kunde vända tillbaka tiden och ställa saker och ting till rätta. Men tiden tycks förbli enkelriktad och det finns inget sätt att omformatera sitt liv och börja allt från början.

Begreppet “path dependence” eller spårbundenhet är stort inom samhällsvetenskaperna. Begreppet handlar om att om utvecklingen styrt in på en bana kommer den att fortsätta på den genom minsta motståndets lag. Det kräver en större ansträngning att vända utvecklingen, och effekterna av den utveckling som varit sitter kvar i samhällsstrukturen länge framöver.

Vi människor önskar oss dock bort till att leva i drömvärldar fjärran från verkligheten. Israel har ända sedan sitt bildande varit uppbyggt kring antagandet att man på något sätt skulle kunna bli kvitt de där besvärliga palestinierna - eller “araberna” som de kallas för att upprätthålla illusionen att judarna var ett folk utan land som kom till ett land utan folk. En i grunden helt felaktig och farlig tanke som är orsaken till att Jerusalems busstation igår - mer än sextio år efter statens Israels bildande - såg ut som en militärbarack när alla de unga männen och kvinnorna i uniform med jättelika automatvapen skulle ut till sina posteringar.

Men palestinierna har sina egna path dependence-problem. Är det något israelerna varit bra på så är det att etablera “facts on the ground” genom att bomba och bulldozra byar och bygga bosättningar, vägar och murar som förändrar den verklighet alla tvingas leva i. Man kan drömma om att det skulle kunna vara annorlunda - att det nya landet hade byggts utifrån Martin Bubers humanitära sionism som utgick från att judarna var gäster i Palestina och måste leva i fred och samförstånd med sina grannar i ett gemensamt land - men så är det inte. Staten Israel finns och kommer inte att försvinna i en handvändning. Varje fungerande lösning i närtid kommer att kräva en kompromiss med den reellt existerande sionismen - en lösning som är bättre än nuläget men sämre än den vision om ett fritt, demokratiskt Palestina som det palestinska folket med rätta drömmer om.

I Sverige är vi många som skulle önska oss att trettio år av nyliberal utveckling bara kunde trolla bort sig själv och försvinna. En vällovlig tanke - men om man vill komma längre än att bara gräma sig och drömma sig tillbaka till vad som varit måste man ha en strategi för att hantera den nyliberala verklighet vi lever i. Folkhemsnostalgin är fin, men den innehåller ingen väg framåt. Jag tycker politiken ofta blir för personfixerad, men missförstå mig rätt om jag säger att vad vi behöver inte är en ny Olof Palme utan snarare en vänsterns Margaret Thatcher. Som kan stå upp för en konsekvent systemkritik av det nyliberala samhälle som skapats under dessa vansinnets år och föreslå praktiskt genomförbara strukturreformer för jämlikhet.

Häromdagen hamnade vi i en trafikstockning på en by-pass road på väg mot Jerusalem. Vi undrade vad som hänt, och så såg vi de lemlästade resterna av en flicka där vid refugen. Hur gärna vi då än hade velat vrida tillbaka klockan ett par minuter för att hindra flickan från att gå över den högtrafikerade vägen så kunde vi det inte. Det som har hänt har hänt - oavsett om det var fem miljoner år sen, fem år sen eller fem sekunder sen.

Vi är det förflutnas fångar. Vi måste lära oss att leva med det. Och hoppas, hoppas att våra misstag och vår känsla av otillräcklighet får oss att handla mer rätt nästa gång.

onsdag, juli 15, 2009

Från Tårarnas Kulle

Jag har har haft en oerhört intensiv och känslofylld dag i norra Galiléen. Nedanstående text är ett smakprov inför den artikel jag sitter och skriver på. Den tidskrift eller kultursida som är intresserad av att publicera hela artikeln - som kommer att innehålla mer om allt det Ibrahim berättade om och också mer om den etniska rensningen i Palestina år 1948 - hör av er:

Det är varmt, men inte stekhett, där vi står och ser ut över norra Galiléens kullar och dalar. Några moln skymmer då och då den starka solen och vinden blåser friskt. Vi ser hela vägen bort till Libanon - till gränsbyn Marun al Ras som Hizbollah försvarade ända in i slutskedet av kriget med Israel 2006.

Vi hämtade upp Ibrahim Essa i den palestinska byn Jish ett par kilometer bort. Nu har han följt med oss in i det som nu är en israelisk nationalpark. Hit reser israeliska turistgrupper från när och fjärran för att njuta av lugnet och stillheten bland ruinerna. Informationsskyltarna ger intrycket av att vi befinner oss på en gammal hebreisk boplats. Vår guide har en helt annan historia att berätta.

När den israeliska armén kom till Ibrahim Essas hemby Kfor Bir’im den 24 november 1948 togs den emot med öppna armar. Byn samlades vid kyrkan, och erbjöd soldaterna mat och sovplatser. Byns äldste bjöd på den palestinska nationalspriten arak.

Efter tre dagar fick den då fjortonårige Ibrahim Essa och de andra byborna veta att de måste lämna Kfor Bir’im eftersom gränstrakten mot Libanon var tillfälligt osäker. De skulle få komma tillbaka efter femton dagar. Men så blev det inte. Invånarna i Kfor Bir’im fråntogs sin jord och allt de ägde, och kom att leva som flyktingar i den närbelägna byn Jish.

Byborna drog sitt fall inför rätta. När domstolen beslutat att övertagandet av byn var lagvidrig tågade de tillsammans för att ta tillbaka det som rättmätigen var deras. Men militären stoppade dem på vägen, tvingade in dem i bussar och dumpade av trubbelmakarna vid gränsen till Västbanken. Efter två månaders mödosam vandring mitt i vintern, via Amman, Damaskus och Beirut, lyckades byborna ta sig tillbaka till Jish genom att smyga sig under gränsstängslet i skydd av natten.

Nu inleddes en långdragen rättslig strid, som slutade med att den israeliska högsta domstolen 1952 bekräftade att deporteringen av invånarna i Kfor Bir’im stred mot lagen. Under tiden hankade byborna sig fram som tiggare och genom att göra diverse småjobb. De hade berövats det land som tidigare hade gett dem rikliga skördar av spannmål, oliver och allehanda frukter.

Men segern i domstolarna kom inte att spela någon roll i slutändan. Militären förhalade processen med att återlämna marken, och i september 1953 skickades flygvapnet in för att lösa problemet Kfor Bir’im. Byborna samlades på det som senare har fått namnet Tårarnas kulle och stod maktlösa medan deras hemby demolerades - först genom bombning från luften och sedan genom att de hus som klarat attackerna sprängdes med dynamit. Deras hemby hade förvandlats till ruiner, och på de omfattande marker som en gång tillhört byn byggdes kibbutzen Ber’am och den israeliska bosättningen Dovev upp.

måndag, juli 13, 2009

Till dig som blev kvar

Jag är nu färdig med Jaffa och styr norrut. Här kommer ytterligare ett försök att bearbeta allt jag upplevde i Jerusalem, tillägnad dig som blev kvar:

Jag gjorde vad du inte kunde
jag tog mitt pick och pack
tog en sherut till Tel Aviv
och blev skrivande turist.

Den långe blonde killen
som sitter med sin laptop
sover på taket
badar och läser
och överskattar sin tålighet
mot den subtropiska solen
sticker inte ut
mot andra vandrarhemsgäster.

Religionsstuderande danskar
på resa genom det heliga landet i en månad.
En halv busslast amerikaner,
en turistguide-författare,
de obligatoriska australiensarna.

Två yngre män
sitter ensamma
tittar länge rakt framför sig.

Ryssen
vars släktingar dog i koncentrationslägren
saknar bevis
får inte bli israel.
Tysken
steg upp till Israel härom året
tog värvning
tjänstgör vid checkpointen
till Ramallah
promenerar runt vandrarhemmet
med ett maskingevär
bekänner hur tvivlen växer
på det meningsfulla
i det till synes ändlösa kriget.

Jag tänker på vad som hänt
om du följt med.
Hade du ens
släppts in genom porten
till detta vandrarhem
som bekänner sig till värderingar
om fred, samförstånd och jämlikhet?
Hade du liksom jag
kunnat röra dig fritt på gatorna
som en turist vilken som helst?

Du hade blivit som Jaffas palestinier
andra klassens medborgare
tolererade
så länge de inte sticker upp
protesterar
börjar vifta med palestinska flaggor.

I det gamla Jaffa
har man rensat upp i slummen
renoverat,
snyggat upp
och på köpet
gjort staden judisk.

Hade du följt med mig hit
sex mil från ditt hem
hade de tittat snett på dig
min rörelsefrihet
större än din
i ditt hemland.


Du blev kvar i Jerusalem
kvar i medinan
i myllret
bland människor du känner
vänner sen barndomen
från familjer som levt i staden
i åtta hundra år
och mer.

Du grillar med dina vänner
ljumma sommarnätter
på hustaken
intill al-Aqsa
någon börjar sjunga en sång
en annan tar fram en trumma
några börjar dansa
du insuper röken från vattenpipan
ser på stjärnorna ovanför
du lever
du är här
i Jerusalem
staden i ditt hjärta.

Men ditt folks drömmar
om ett liv här
kolliderar med andras drömmar
som vill bygga Det Nya Jerusalem
bokstavligen
enligt skrifterna
inte enligt William Blake
och otåligt väntar på den dag du ger upp.

Då de kan bilda Old Jerusalem Development Group
rensa upp i droger och kriminalitet
och få väck palestinierna på samma gång.

De vill få bort dig
skrämma dig
förnedra dig.


Våldet
ständigt närvarande
i israelernas turistbutiker
säljer de t-shirts med motiv
Guns N Moses
UZI - how to win way in Israel
Super Jew
America don’t you worry - Israel is behind you

Människors paniska rädsla för varandra
det lågintensiva kriget
klaustrofobin
den eviga väntan
på oklart vad
ger sig på våra psyken
ingen är oberörd.


Jag ska erkänna
det var en befrielse
att lämna
Jerusalem.

Men Jerusalem kommer tillbaka till mig
envist
för Jerusalem ville åt mig
ville ha mig levande.

Jag tänker på
hur två månader på ockuperat område
etsade sig fast i min vän
hur ockupationens maror
red varje natt.

Jag tänker på dig
som lever i det
hur påverkar det dig
att leva
i rädslans huvudstad?

Jag hade svårt att sova i Jerusalem
längtade hem
ville avbryta min resa genom Mellanöstern
innan den ens börjat.
Projicerade hemlängtan
blev patetisk
gjorde misstag
fick hjärnsläpp.

Klarade mig lindrigt undan.
Flydde i tid
kunde fly.
För dig
som inte känner
något annat hem
är det annorlunda.

fredag, juli 10, 2009

När allt är politik

Min palestinska svit fortsätter:

Fredag.
Solen sänker sig över Jaffa.
Butikerna har stängt för länge sedan.
På tvärgatan intill är gatufesten över
där helgen firats in till technotoner
och champagnesprut
i trettiogradig sommarvärme.
Shabbat shalom.

Står på Yefet street
utanför Abulafia Bakery
ska beställa en toast.

Den ser riktigt bra ut
cream cheese, ägg, paprika, oliver och riven ost
i ett gott nybakat bröd
- men så hör jag mitt namn ropas på gatan;
Vem här vet vad jag heter?

Vandrarhemsföreståndaren
som jag snackade på telefon med i morse
och visade min sovplats i eftermiddags
stannar sin cykel
och agerar turistguide.

Han frågar om jag redan beställt,
jag säger nej,
han säger att stället på andra sidan gatan är mycket bättre.

Jag är turist på ett nytt ställe
och har just fått ett tips
från en kille med lokalkännedom.
Ändå struntar jag i rådet.

Jag gjorde rätt.
Toasten var fantastisk
och google håller med;
Fina recensioner i mattidningarna

Men det var inte för maten jag stannade kvar hos Abulafia Bakery.

Och det var inte därför han stannade sin cykel på väg hem för shabbat.

Jag valde det palestinska stället.
Han ville gynna den judiska konkurrenten.

Allt är politik
lärde jag mig på ungdomsförbundskurserna
ingenstans är det mer sant än här.

I det här landet är konflikten ständigt närvarande
men den tar olika former.
Jaffa är ovanligt.
Inte ockuperad mark
inte tale of two cities
blandad befolkning,
kors i taket.
Judiska israeler och palestinier badar bredvid varandra på stranden
bor intill varandra
utan våldets ständiga närvaro.
Jaffa är som Jerusalems gamla stad
men utan maskingevären.

I Jerusalem är gatusopning politik.
Vackra välputsade gatstenar i Gamla stans judiska kvarter
gå ett par meter
in i det muslimska kvarteret
och smutset är djupt ingrott.

Bostadsbyggen och järnvägar
på ockuperad mark
stadsplanering för successiv land grab.

I Jaffa uttrycks det i en viskning;
Handla inte av araberna.

Google berättar mer
under andra intifadan attackerades Abulafia Bakery
av en judisk mobb
veckorna efter att Sharon klivit in i al-Aqsas haram.

Flashbacks från historiens skräpkammare
flimrar fram för mina ögon.
Jag hejdar mig från att uttrycka dem
i skrift.

På vandrarhemmet surrar fläkten
på väggen hänger Theodor Herlzs porträtt
intill en karta över Israel
som det såg ut innan freden med Egypten
ändlösa mil av Sinaiöken.

Bakom mig hör jag böneutroparen
i Mahmudiye-moskén
det gröna ljuset i den höga minareten
skiner i havsutsikten
Gud är stor
i ändlösa variationer
kallar till nattbönen.

Allt är politik.

Tankar i Jaffa

Utbildningen är nu över, och jag har nu lite ledigt och ser mig omkring i regionen. Har just kommit till Jaffa och försökt bearbeta mina kluvna känslor för stället:

När jag sitter på ett tak i Jaffa
i skuggan
för att skydda min dödahavssolbrända hy
och känner havsbrisen smeka mig,
när jag ser ut över Medelhavets blågröna vatten
bak det ottomanska klocktornet
frågar jag mig själv;
kan jag älska det här?

När jag vet att den palestinska staden Jaffa
etniskt rensats
och att det bara är en liten spillra kvar
som fortfarande ser den imponerande havsfrontsmoskén
som sin egen religiösa byggnad.

När jag vet att det underbara vandrarhemmet,
på vars tak jag ska sova i natt,
där glada kletzmertoner ljuder medan jag sitter i solstolen,
med största sannolikhet tillhört någon annan
som flydde i panik i maj 1948
i rädsla för att utsättas för samma öde
som invånarna i Deir Yassin.

Irgun och Sternligan
känns långt borta
när segelbåtarna glider fram
utanför skyskraporna i Tel Aviv
men frågan pockar på ett svar;
kan jag älska detta?

För frågan är inte teoretisk.

Flyktingarna, deras barn och barnbarn får inte flytta hit.
Det får däremot alla med en judisk mormor
oavsett var de bor i världen.

De som lever under militär ockupation
i Hebron, Nablus, Ramallah, Betlehem, Gaza och Jenin
får inte besöka Jaffa utan specialtillstånd
än mindre bosätta sig här.
De är fast i sina gigantiska utomhusfängelser
kallade Gaza och Västbanken
under ständig kontroll av en militariserad stat
utan medborgarskap
utan rättigheter.
Samtidigt som staten Israel
bygger stora städer
på ockuperad mark
i syfte att helt ta över Jerusalem
och reducera de palestinska områdena
till enklaver kontrollerade av bantustanhövdingar.

Jag skulle vilja säga som Axel Danielsson,
när han frågade sig om en socialist kan älska den stjärnklara natten
när de hungrande fryser ihjäl under den.
Danielsson älskade forsars brus
trots att det var de rika förunnat att fiska laxöring
liksom han älskade kvinnan i sina drömmar
som han en dag hoppades få hålla i sin famn.

För visst drömmer jag om den dag Muhammed, Mariam, Yusuf och Leyla,
uppvuxna i Betlehem, Khan Younis, Shatila eller Rosengård,
får leva sina liv i Jaffa,
sida vid sida med stadens nya majoritetsbefolkning,
förbrödras på stadens caféer och barer,
och skratta åt tiden då de var varandras värsta fiender,
men den dagen tycks inte komma.

Jaffa ligger i en apartheidstat
därför känns det inte bekvämt
hur fantastiskt här än är.

De människor jag möter
har tjänat med maskingevär i två eller tre år
i den väldiga våldsmaskin
som krävs för att upprätthålla
en ockupation som står i bjärt kontrast
till lugnet på taket i Jaffa.

Så länge människor lever sina liv utan hopp,
mindre än sex mil härifrån,
förtryckta av den stat jag befinner mig i,
och så länge situationen gör människor så desperata
att de är beredda att spränga sig själva i en buss,
är fascinationen uppblandad med äckel.

onsdag, juli 08, 2009

Jerusalem - rädslans huvudstad

Ett annat försök att sammanfatta lite intryck från Jerusalem:

Jerusalem är inte en stad
det är en krigszon
maskingevären avslöjar människors rädsla för varandra

Ansedd som huvudstad av två nationer
men i själva verket huvudstad för en, odelad nation
Rädslans nation


Den finns i ögonen på varje Jerusalembo
den illa dolda rädslan för Den Andre

Bosättaren
går uppför trappan till lägenheten med blicken åt annat håll och två säkerhetsvakter i släptåg
väl medveten om att det bara är våld och hot om våld som skyddar honom
då han valt att leva sitt liv som ockupant

Jag ser rädslan i ögonen på Ahmed
som kallats till domstol med hot om sex månaders fängelse
för att han för fyra år sedan ansvarade för en barngrupp där några spontant utropat “Hizbollah”


I en stad där historien lever
varje gatsten skriker ut politiska budskap

Där framtiden finns
i drömmarna om ett annat liv
utan ockupation
eller utan palestinier

Men där nuet inte finns
annat än som en förlängning av historien
eller som en väntan på framtiden


Varje sekund i denna stad interagerar ockupanter och ockuperade
ändå agerar de som att Den Andre inte finns
Två parallella verkligheter
En israelisk, en palestinsk

Att ignorera
är också ett sätt att kommunicera

De ockuperade ignorerar ockupationssoldaterna
säger de att de är här
tänker vara kvar här
att de inte bryts ned
Barnen leker med sina vänner på gatan
ger inte ockupationsmakten rätt.

Vi flytt’ int’
vi ger inte upp
varje dag de ockuperade är kvar
en seger


Ockupationen
ett mentalt fängelse
också för ockupanten
ett mentalt getto.

Jag ser inte ett leende hos någon israel i Jerusalems gamla stad
Inte hos soldaterna
Inte hos de ortodoxa
Inte hos bosättarna

Sammanbitet
tunnelseende
går de i väntan på dagen
då de slipper möta de ockuperades blickar

Ockupanten ser på den ockuperade
genom linsen i en övervakningskamera


Jag går in i Israel
Tjugo meter ned för en trappa
ner till en shoppingarkad
in i en annan värld

I västra Jerusalem finns två saker jag hittills inte sett
leende israeler
och kvinnliga israeler


Kväll i Jerusalem
grillkväll på ett hustak
under himlen
ett stenkast från Klagomuren

Ungdomar sjunger, trummar, skrattar
timme efter timme
energin tycks aldrig ta slut
livet är en evig virvlande dans
i krigszonens epicentrum

måndag, juli 06, 2009

Vid Jaffa Gate

Jag sitter och skriver dessa rader vid Jaffa Gate i Jerusalem. Vi bor på samma hotell som Selma Lagerlöf gjorde när hon och Sophie Elkan reste hit för att göra research inför boken om de Nåsbönder som bröt upp och bosatte sig i Det Heliga Landet. Gulnade artiklar ur svenska tidningar pryder väggarna utanför rummet där de vistades - tidningar som dock inte berättar om den kärleksaffär mellan Lagerlöf och Elkan som vi som såg julhelgens filmer om Selma är väl medvetna om.

Jag och mina kolleger Adnan Bozkurt och Therese Willstedt tillbringar dagarna i Jerusalems gamla stad. Jag är här med ett projekt som bedrivs av ABF Botkyrka-Salem och Olof Palmes Internationella Centrum - ett projekt för att stödja verksamhetsutvecklingen i Old City Youth Association som kanske närmast kan liknas med ett lokalt Unga Örnar för den palestinska befolkningen. I det som tidigare var Al Aqsa-moskéns stall - en tusen år gammal lokal - bedrivs numera många olika verksamheter såsom exempelvis dans, drama och data. Under de kommande veckorna genomförs ett barnläger.

Min roll här är att vara med och leda en ungdomsledarutbildning. Det är inte helt lätt - ungdomarna som är organisationens framtida ledare påverkas av såväl en starkt patriarkal samhällsstruktur som av den press och stress som den israeliska ockupationen vållar. Vi handledare måste därför jobba väldigt mycket med att se till att de arbetsformer vi väljer fungerar bra för en grupp hyperaktiva tonåringar. Vi gör värderingsövningar, låter dem göra samarbetsövningar med Lego och låter dramagruppen illustrera de fem härskarteknikerna med en specialgjord pjäs.

Det funkar inte heller att komma från väst och “berätta hur det är” - vi arbetar väldigt mycket med att plocka fram de goda idéer som redan finns hos kursdeltagarna. När vi ska fastställa vad som kännetecknar en bra ledare är det deltagarna som plockar fram de viktigaste kännetecknen och förhandlar med varandra om vilka som är viktigast. Kort sagt - alla folkbildarerfarenheter måste fram.

Jerusalem är en otrolig stad på så många sätt. Myllret, människorna, livet. Varje gatsten du kliver på är så fylld av mångtusenårig historia - och av en ständigt pågående kamp i nutid.
Jerusalem är Mellanösternkonfliktens kärnfråga. Den andra intifadan handlade om Jerusalem, liksom den storskaliga bosättarpolitiken som skapar en ring av israeliska förstäder öster om staden som isolerar det palestinierna ser som sin självklara huvudstad från övriga delar av Västbanken. Också i själva Gamla Stan pågår denna strid, där bosättare tar över steg för steg, lägenhet för lägenhet. Ovanför Old City Youth Association, mitt i Gamla Stans muslimska kvarter, bor numera två bosättarfamiljer som rör sig in och ut med hjälp av inhyrda ryska säkerhetsvakter. Ariel Sharon, Israels tidigare premiärminister, har tagit över ett hus som ligger mellan Damaskusporten och Via Dolorosa.

Jerusalem är platsen för en långsam men obönhörlig etnisk rensning. Målet är tydligt uttalat från kommunledningen - staden ska ha en stark judisk majoritet och den palestinska befolkningen ska reduceras kraftigt. Medlen varierar, men inte minst använder man sig av planeringsinstrumentet för att förhindra palestinska familjer från att bygga om och bygga ut sina hus. Familjerna växer, men husen tillåts inte växa med dem. Palestinsk nybyggnation stoppas, medan man bygger för högtryck för israeler. Just nu byggs en spårlinje som ska förbinda centrala Jerusalem med israeliska bosättningar på Västbanken - en linje som ska köras av Veolia som för närvarande också kör Stockholms tunnelbana.

Utbildningen befinner sig nu i halvtid. Vi vet ännu inte om vi ska lyckas med att göra något bestående intryck genom denna utbildning, men arbetet med att bygga upp ett starkt palestinskt civilt samhälle i Jerusalem känns oerhört meningsfullt. Viktigt för de palestinska barn och ungdomar som får ett bättre liv med hjälp av detta, liksom för arbetet för en rättvis fred i regionen i stort..