fredag, juni 12, 2009

Almedalsseminarium om privatiseringar

Jag insåg till min förskräckelse idag att Almedalsprogrammet är stängt för nyregistrerade arrangemang. Så slarviga och upptagna jag har missat att få dit årets grej under Almedalsveckan. Så då får vi marknadsföra på andra sätt i stället:

30/6 2009, 13:00 - 16:00 Almedalsbiblioteket, Cramérgatan 5, "Cramérsalen"
Sälj hela skiten eller hur privatiseringarna raserar den gemensamma välfärden
Vilka är drivkrafterna bakom privatiseringsvågen? Vilka är vinnarna - medborgarna eller den transnationella privatiseringsindustri som gör vinst på människors behov? Hur ser det privatiserade samhället ut? Och vilka alternativ finns? Diskussion utifrån nyutkommen bok.

Den gemensamma välfärden privatiseras – i allt snabbare takt och med allt mer raffinerade metoder. Privatiseringarna löper idag per automatik, lagstadgade och skattefinansierade, inlindade i nyspråk om valfrihet och mångfald. Det mesta står på spel: vård, skola, omsorg, bostäder, statlig verksamhet och infrastruktur.

Sälj hela skiten! är en berättelse om privatiseringsvågen, dess drivkrafter och konsekvenser. Om den stora omvandling som blir synlig när alla privatiseringar läggs samman. Ett tudelat system tar form, där några kan välja välfärd de luxe, medan andra får hålla till godo med en luggsliten offentlig sektor. Men utvecklingen är inte ödesbunden. Det går att stoppa privatiseringsvågen. Och det finns alternativ.

Bokens författare Josefin Brink, Jens Ergon, Peter Gustavsson och Kent Werne inleder. Därefter bidrar ett antal fackligt och politiskt engagerade personer med inspel kring hur kampen mot privatiseringarna kan föras.

Varmt välkommen - och hjälp gärna till att sprida infot. Och du som inte hunnit läsa boken än - beställ den här. Boken har också en egen blogg - klicka in!

tisdag, juni 09, 2009

Är inte alla väljare lika mycket värda?

I gårdagens inlägg beskrev jag hur det socialdemokratiska EU-valresultatet var summan av två motstridiga trender som råkade bli lika starka. Det kan beskrivas i geografiska termer, men jag tror att det är mer relevant att beskriva det i sociala termer eftersom man tydligt kan se hur olika bostadsområden i exempelvis min hemstad Uppsala rör sig åt diametralt olika håll.

Min preliminära slutsats är att socialdemokraterna gick fram bland arbetare medan vi förlorade bland tjänstemän. Uppgången bland arbetare blev precis lika stark som nedgången bland tjänstemän.

I den spirande eftervalsdebatten påstår många förståsigpåare och många stockholmsbaserade bloggare att valet är en katastrof för (S) därför att vi var fjärde största parti i Stockholm. Visst, det är dåligt att det är så och inte minst är det illavarslande inför kommande kommun- och landstingsval där, men ibland finns det anstrykningar till elitism i dessa kommentarer. Som att en röst i Stockholm skulle vara mer värd än en röst i Umeå, Jönköping eller Borlänge för att ta tre exempel på orter där Socialdemokraterna går framåt. Eller som att en röst på Söder är mer värd än en röst i Rinkeby eller Botkyrka - två andra områden där socialdemokratin gick fram.

I en kommentar till mitt förra inlägg kallades de delar av Sverige där socialdemokratin står stark för "förlorar-Sverige". Det är en kul retorisk figur, men den glömmer bort att socialdemokratins själva existensberättigande är att organisera dem som förlorar på det ojämlika samhälle vi lever i. Och de kraftiga nedgångar många socialdemokratiska partier runt omkring i Europa drabbades av i detta val hängde samman med att man inte lyckades vinna förtroendet hos dessa "förlorare". Labour fick färre väljare än de konservativa i det annars oerhört stabila arbetarpartifästet Wales. De franska socialisterna fick 16 procent av rösterna, i Nederländerna vann ett kryptofascististiskt parti på arbetarpartiets bekostnad.

Jag är övertygad om att den starkt fackligt präglade socialdemokratiska kampanjen hjälpte till att hålla Sverigedemokraterna utanför EU-parlamentet. Den socialdemokratiska kampanjen tog upp de frågor om lönedumpning och kollektivavtal som oroar stora arbetargrupper på ett mycket seriöst sätt. Det var den fråga som bet, som fungerade när vi var ute och träffade väljarna i deras bostadsområden.

Samtidigt ligger det en viktig sanning i talet om socialdemokratins bekymmer. För ingenstans i Europa lyckades socialdemokratin vinna stödet hos den unga urbana medelklassen. Jag tror huvudorsaken till det är att vi inte lyckades leverera en slagkraftig framtidsvision för hur vi vill föra Europa ur kriserna. Att halvera ungdomsarbetslösheten till år 2015 är en bra målsättning, men inget som fångar människors hjärtan.

Socialdemokratin är förvaltandets fångar, fast i tvångstankar om absolut budgetdisciplin, skatteskräck och att konkurrensutsättning kanske ändå kan vara bra ibland. Vi är så rädda för att någon stans någon gång tänka outside the box så att vi blir fullständigt handlingsförlamade när handling är det som krävs. Vi är så rädda för att vara sossar att vi inte vågar säga vad hjärtat bjuder, vi blir småtrista grå förvaltare utan idéer. Det räcker för att behålla dem som behöver socialdemokratin som mest, för att ens kunna klara sig i ett allt mer rovgirigt konkurrenssamhälle. Men det räcker inte för att fånga de unga, de vars hjärtan stormar.

Alla väljare är lika mycket värda. Därför går det inte att beskriva söndagens val som en katastrof. Men det är ytterligare en bekräftelse på att det krävs mer för att vi ska kunna vinna 2010. Förnyelsen måste fortsätta - men det blir nu också allt viktigare att mejsla ut vad denna förnyelse innebär. Så som Sverige ser ut och så som svensk socialdemokrati fungerar kan denna förnyelse bara fungera om den bygger på de klassiska värderingar och idéer som varit framgångsrika för svensk arbetarrörelse i mer än hundra år.

måndag, juni 08, 2009

Klassröstandet ökar

Det finns anledning till stor oro för den europeiska utvecklingen. Högerkonservativa krafter blir allt starkare, och det sociala Europa rör sig allt längre bort. Kryptofascister och uttalade fascister får allt större väljarstöd. Utvecklingen borde skrämma oss alla.

Trots detta, tänkte jag i detta inlägg fokusera på den svenska ankdammen och på de socialdemokratiska valsiffrorna. Siffran 24,6 procent avspeglar nämligen en falsk stabilitet. Socialdemokraterna gjorde exakt samma valresultat som valet innan, men under ytan finns dramatiska rörelser. Två rörelser i helt olika riktningar har påverkat Socialdemokraternas valresultat, och de råkade i slutändan bli exakt lika starka.

I gårdagens val gick Socialdemokraterna kraftigt fram i skogslänen, och då särskilt i de fyra norrlandslänen. I Jämtland ökade partiet med 11 procentenheter, i Norrbotten med 9, i Västernorrland med dryga 7. Denna ökning skedde utan någon större ökning av valdeltagandet i den norra halvan av landet - det handlar med största sannolikhet om att partiet plockat väljare från Vänsterpartiet och Junilistan. I Västerbotten ökade socialdemokratin med 10 procentenheter trots att Sören Wibe lyckades öka Junilistans stöd - Vänsterpartiet tappade med 32 procentenheter utan Jonas Sjöstedt!

Men ökningen är inte isolerad till skogslänen. Socialdemokratin går framåt i de områden som drabbats hårt av industrikrisen, exempelvis i Västra Götalands län och i Jönköpings län. Partiet växer också i många arbetarstadsdelar i våra större städer - stadsdelar som drabbats hårt av utförsäkringskedjan, av de osynliga varslen av timvikarier och andra effekter av regeringens politik och av krisen.

Däremot går det inte alls bra för Socialdemokraterna i de delar av våra större städer där de mest synliga effekterna av krisen hittills varit sjunkande bolåneräntor. Socialdemokraterna blev fjärde största parti i Stockholm och tappade 4 procentenheter. I de flesta större städer - med landets största bruksort Göteborg som undantag - gick vi bakåt med mellan 2 och 5 procent.

Klassröstandet ökar. I skogslänen och i Uppsalas arbetarstadsdelar ligger valdeltagandet under 40 procent. I rika Norby i Uppsala röstar mer än 70 procent, medan det ligger på mindre än hälften i närliggande och fattiga Gottsunda. De politiska konsekvenserna är uppenbara. Om Socialdemokraterna har 45 procent i norra Gottsunda, får vi mindre än 10 procent i östra Norby. I norra Sunnersta, som också ligger ett stenkast bort, får Socialdemokraterna 5,5 procent.

I Uppsala valde vi att fokusera våra kampanjinsatser på just dessa arbetarstadsdelar. Vårt mål var kort sammanfattat att få de som röstar på oss i riksdagsvalen att också rösta på oss i EU-parlamentsvalet. Att döma av valstatistiken lyckades vi - vi höjde den socialdemokratiska mobiliseringen kraftigt. Det syns tydligt var vi gjorde stora insatser. Uppsala minskade mindre än Stockholm och Socialdemokraterna är fortfarande största EU-parti i vår kommun - till skillnad från hur det gick i det senaste kommunvalet där Moderaterna blev större. I många av de stadsdelar där vi kampanjade som mest fick vi en 50-procentig ökning av vårt röstetal, ibland mer än en 100-procentig ökning.

Min preliminära analys av socialdemokratins siffror är att två starka politiska strömmar löpte parallellt i detta val. Det ena var att socialdemokratiska EU-kritiker återvände till socialdemokratin. Socialdemokratin framstod som trovärdig i de frågor som berörde människor mest - frågor kring fackliga rättigheter och lönedumpning. Dessa frågor fungerade mycket bra för att övertyga och mobilisera väljare på arbetsplatser och i bostadsområden.

Denna väljarström är huvudorsaken till tillbakagången för Vänsterpartiet och Junilistan. Stora grupper i den svenska befolkningen tyckte att socialdemokratin hade en bra EU-politik och var beredda att ge Marita Ulvskog sitt förtroende. De EU-kritiska väljarnas flöde till socialdemokratin gynnades av att EMU-omröstningen inte var i färskt minne och att Lissabonfördraget var en icke-fråga under valrörelsen. Detta var ett resultat av Vänsterpartiet och Junilistans misslyckade kampanjer men också av ett mycket medvetet arbete av socialdemokratin för att neutralisera Junilistan genom EU-kritiska kandidater och ett EU-kritiskt budskap.

Samtidigt löpte en annan politisk ström som missgynnade socialdemokratin. Det var denna ström som bar Piratpartiet, men som också Miljöpartiet klarade av att haka på. Miljöpartiet var framgångsrika med att hoppa på denna trend, och framstod som ett fräscht framtidsalternativ som förenade klimatkamp och EU-kritik med att säga nej till att kriminalisera sin väljarkår. Socialdemokratin fick däremot ta ett politiskt straff för Bodströmsamhället, omvändelsen under galgen under slutdebatten räckte inte.

Visst är det en framgång i sig att ha motat tillbaka den väldigt negativa trend socialdemokratin befunnit sig i under det senaste halvåret, och det är bara opinionsmätningarnas tal om att 30 procent kunde vara möjligt som gör att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda. Men det finns mycket att putsa på, både vad gäller budskap och organisation. Men det får bli ett annat inlägg.

onsdag, juni 03, 2009

Jag kryssar Anna Hedh för att fortsätta förnyelsen

Socialdemokraterna ser ut att kunna gå framåt i årets EU-val, och kanske till och med passera den magiska 30-procentsgräns som partiet aldrig tidigare klarat av att nå upp till under de tre tidigare EU-valen. Detta trots det senaste halvårets alla diskussioner om vilka vi ska samarbeta med och inte, Mona Sahlins ledaregenskaper och bonusvillkoren i AMF:s styrelse. Mycket kan hända än, och allt hänger på vilka som sluter upp på valdagen, men det ser onekligen lovande ut.

Huvudorsaken till detta tror jag är att socialdemokraterna kommit en bra bit på vägen i att förnya sin EU-politik. Vi har gått från att vara ett parti uppdelat mellan EU-predikanter och EU-protestanter till att bli ett parti av EU-praktiker.

Orden jag använder ovan är inte mina egna, utan de användes av Marita Ulvskog i Ekots lördagsintervju för ganska precis ett år sedan. Som partisekreterare och sedermera huvudkandidat till Europaparlamentet har Ulvskog spelat en central roll i utarbetandet av den nya och framgångsrika linje partiet valt.

Vår vikarierande ombudsman i Uppsala arbetarekommun, Per Wikholm, har sammanfattat synsättet på ett mycket bra sätt. Han menar att ”vi ska inte försvara EU, vi ska inte förklara EU utan vi ska förändra EU”. Med andra ord - vi ska inte hamna i de klassiska fällorna att försvara dumma EU-beslut eller hamna i någon lång förklaring av olika institutioner och vem som beslutar vad. Vi ska lägga fram ett rött förändringsprogram för unionen, och koppla det till folks egen vardagsverklighet.

Man kan ha många synpunkter på den socialdemokratiska valkampanjen. Materialet har fokuserat för mycket på personer och för lite på politik, beskeden om vad som gäller gick ut till partidistrikt och arbetarekommuner väldigt sent och det är fortfarande en aning gåtfullt vad det här ”jobben främst” egentligen betyder i praktiken. Men ändå jag tycker ändå att de strategiska beslut partiledningen fattat inför detta val är helt riktiga.

Först och främst har partiet tagit tillvara den vrede som finns inom fackföreningsrörelsen – mot lönedumpningen inom EU och mot regeringens krigföring mot de fackliga rättigheterna. Ilskan uttrycks allra bäst i Transports fantastiska valbroschyr ”Ut med domarn” med en framsidesbild där en EU-domare trycker ner en arbetare. Man kan ha synpunkter på att det är mycket metallare på listan och få andra och att ännu mer energi hade kunnat läggas ner på att sy ihop partiet och fackföreningsrörelsens kampanjer, men sak samma. Jag vågar säga att det är första gången som facken på allvar är på fötter i en EU-valrörelse, och det gör hela skillnaden.

För det andra har partiet valt att göra detta till en vanlig valrörelse som handlar om vanliga frågor. I stället för att göra det här till en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, EMU eller Lissabonfördraget så har socialdemokratin fokuserat på ”fler jobb, grönare jobb och bättre jobb”. Med andra ord – full sysselsättning, klimatet och kampen mot lönedumpning. Särskilt i den sista av dessa tre frågor finns en tydlig konflikt med högern i EU och på hemmaplan. Det hela har konkretiserats i förslag till ändringar i utstationeringsdirektivet och i besked att de rödgröna i hela EU röstar nej till varje kommission som inte är beredd att stoppa lönedumpningen. Det är frågor som är lätt att göra begripliga på en halv minut i en dörröppning eller vid en valstuga – ska alla som jobbar i Sverige få anständiga löner eller ska det vara fältet fritt för att dumpa löner?

Och för det tredje har partiet tagit tydligt ställning för en folkrörelsekampanj. Ibrahim Baylan gjorde en poäng av att vi inte vill köpa tv-reklam utan att vi träffar folk i vardagen i stället. Nu har partiet inte helt och hållet dissat reklam i etermedier – jag har själv hört Mona Sahlins röst i reklamspottar på Spotify – men socialdemokratin har insett att som de inbördes ekonomiska styrkeförhållandena ser ut mellan partierna har vi allt att vinna på att bedriva valrörelse på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg i stället. Dessutom är det mest äldre människor som ser på tv nu för tiden – de yngre väljargrupper som nu i allt större skaror röstar socialdemokratiskt har alltmer övergått till datorn…

I denna valrörelse har partiet fortsatt utveckla det nygamla arbetssättet i en valrörelse att knacka dörr. En metod som fått en renässans tack vare inflytandet från brittiska och inte minst amerikanska valrörelser. Partiledningen har skickat ut budskapet att vi ska fokusera på prioriterade målgrupper – här i Uppsala har vi i stället helt och hållet satsat på att få de väljare som i normala fall röstar (s) att gå ut och rösta i detta val också – vi får se vad som blir mest framgångsrikt. Socialdemokraterna i Uppsala fokuserar sin valrörelse på områden som Gottsunda, Valsätra, Sävja, Stenhagen, Kvarngärdet, Gränby, Löten, Nyby, Storvreta, Björklinge med flera - områden där vi vet att många av våra sympatisörer inte röstar alls i EU-valen.

Det arbete som lagts ner på att förnya den socialdemokratiska EU-politiken förtjänar att belönas. Därför kan jag med lätt hjärta rösta socialdemokratiskt på söndag. Och jag tänker kryssa Anna Hedh.

I förra valrörelsen ledde jag Annas kampanj till EU-parlamentet. Jag arbetade mer än heltid utan betalning i flera månader under våren 2004 för att jag tyckte att det var oerhört viktigt att den majoritet av de socialdemokratiska väljarna som röstat nej till EMU fanns representerade i Bryssel. Såväl Anna, jag och de andra som stödde kampanjen fick ta hårda smällar för vårt engagemang. Kampanjen var verkligen inte populär inom stora delar av partiapparaten, och blev på flera platser direkt motarbetad.

Idag är tiderna annorlunda. Vaxholmsdomen och den europeiska högerns alltmer omaskerade försök att slå sönder vad som finns kvar av fackliga rättigheter gör att den kritiska inställning som vissa då såg som extrem steg för steg kommit att bli common sense inom partiet. Den balanserade inställning Anna Hedh hela tiden stått för – att makten bör ligga där demokratin är som starkast och att EU ska fokusera på de frågor som verkligen är gränsöverskridande – har vunnit allt mer genomslag och präglar exempelvis partiets hållning i den så centrala frågan om kollektivavtal och lönedumpning. Svenska löner och arbetsvillkor ska bestämmas i Sverige – de ska inte EU-anpassas neråt genom någon sorts harmonisering utan i stället ska vi stödja ekonomisk utveckling och fackligt arbete i Öst- och Centraleuropa för att förbättra deras villkor. Gärna minimivillkor, men nej tack till harmonisering.

Jag gillar Anna Hedh för att hon är äkta. Hon är inte något påklistrat, stajlat, fokusgruppat. Hon är sig själv, en trebarnsmorsa från Mörbylånga som engagerat sig politiskt för att hon vill förändra världen. Hon trivs i de vanliga samtalen med vanligt folk.

Samtidigt har Anna vuxit något oerhört under de senaste fem åren. Då, 2004, var hon outsidern, den som katten släpat in med noll och ingen acceptans inom gruppen. Den position hon vunnit steg för steg är inget hon fått av sig självt, utan något hon kämpat sig till. Och detta utan att ge avkall på sina uppfattningar – som ensam bland drygt tvåhundra ledamöter i socialistgruppen röstade hon nej till såväl EU-konstitutionen som Lissabonfördraget. Inte bara en utan många gånger. Hon har stått rakryggad genom många hårda fajter i vad en vän till mig häromdagen beskrev som att ”grupptrycket i de där miljöerna lär ju vara tjugo gånger värre än på vilken högstadieskola som helst”.

Idag är Anna Hedh en av de mest erfarna socialdemokratiska EU-parlamentarikerna. Hon har arbetat med några av de tuffaste frågor man kan arbeta med inom EU – de inre marknadsfrågorna. Hon har tagit många strider med industriföreträdare som kämpat för att få behålla den avreglerade marknad som blivit resultatet av EU-anpassningen. Särskilt har hon slitit för att den vinsthungriga multinationella industri som tillverkar de leksaker våra barn leker med inte får vara farliga och hälsovådliga – en fråga som är långtifrån så självklar som den kan verka.

Anna Hedh har klarat av den viktiga balansgången – att å ena sidan säga nej till att flytta över mer makt till Bryssel men att å andra sidan se till att driva en stark socialdemokratisk linje när det gäller de frågor som faktiskt avgörs i Bryssel. Det är den EU-praktiska linjen, som bygger på en grundläggande skepsis mot maktöverföring till institutioner med svag eller ingen demokratisk förankring men också vågar ta strid för att reglera den inre marknaden och därmed ta strid mot mäktiga industriintressen. En strid som handlar om en kombination av att försvara enskilda länders rätt att ha en hårdare reglering och miniminivåer som lyfter upp golvet och minskar möjligheterna till dumpning av standarder.

Anna Hedhs kampanjarbete under våren har varit imponerande. Hon har arbetat stenhårt i Småland och Södra Älvsborg där hon har en stark förankring och ett starkt lokalt stöd, men har även gjort stora insatser i fackliga grupper över hela landet och i starkt EU-kritiska fästen som Dalarna och Jämtland. Just nu kuskar hon landet runt för att mobilisera än fler väljare till socialdemokratin. Hon har en imponerande samling socialdemokratiska politiker och profiler bakom sig, liksom en hel rad ledarskribenter på s-tidningar. Anna har ett starkt stöd inom nykterhetsrörelsen för sitt engagemang för en solidarisk alkoholpolitik – en strid som till stora delar förs i Bryssel nu för tiden. Och många stödjer Anna Hedh på de mest oväntade ställen – personer som imponerats av hennes arbete och engagemang.

Jag vill att Anna ska bli omvald för att jag är övertygad om att hon behövs i den socialdemokratiska gruppen nere i Bryssel. Hon behövs därför hon har stått för en balanserad hållning under de gångna fem åren, och därför att jag vet att hon kommer att kunna arbeta ännu bättre med en annorlunda sammansättning på gruppen där hon accepteras fullt ut för vem hon är och vad hon står för.

Med Marita Ulvskog som ledare kommer den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att bli EU-praktiker i större utsträckning än idag, och därmed bättre representera den uppfattning som delas av de allra flesta svenska socialdemokrater. Men Marita Ulvskog kan inte göra detta själv. Hon behöver stöd i gruppen för den förnyelselinje som ser ut att kunna ge en socialdemokratisk seger i EU-valet. Jag vet att Anna Hedh kan stå upp för det.