Det sovande folket

Upptäcker till min glädje att gänget runt Alliansfritt Sverige gjort en pdf-version av Fredrik Reinfeldts författardebut Det sovande folket från 1993.

Enligt de alliansfria piraterna Anders Utbult och Björn Fridén så är Det sovande folket "boken alla citerar men ingen har läst". De skriver att "Trots att dess författare intagit den mäktigaste posten i Sverige har den inte kommit i nytryck, och på de få bibliotek i Sverige där den funnits är den registrerad som försvunnen eller sedan länge borttagen ur hyllorna."

Den minnesgode kommer ihåg att back in the days of the summer of -05, då jag just börjat blogga och inte hade bättre för mig än att frenetiskt lägga upp nya poster, så gav jag mig också på ett sovande folket-projekt. Då, när Fredrik Reinfeldt bara var en enkel oppositionsledare under sommaren 2005, kilade jag in på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala och lånade hem denna lilla skrift. På den tiden fanns boken fortfarande på detta bibliotek, som förvarar ett exemplar av varje bok som tryckts i Sverige, men nu är den uppenbarligen försvunnen och piratkamraterna fick fråga Lund för svar.

Då lade jag upp min sovande folket-recension på den numera saligen insomnade motallians.se. Eftersom recensionen därmed lämnat cyberspace så kommer den igen här nere. Jag tycker rubrikens inledande fråga håller än. Förhoppningsvis kan tillgängliggörandet av hans debutantbok hjälpa till på traven...

När ska media börja granska Reinfeldt?
Den nya moderatledaren har ägnat stor energi på att framställa sig själv som en resonabel person och försökt distansera sig från bilden av moderaterna som ett systemskiftesparti. I detta har han fått hjälp av en journalistkår som följt med flocken och inte bekymrat sig om att granska moderatledaren särskilt ingående. Reinfeldts mittenframtoning har gått hem, så som det formulerades på DN Debatt den 17 december 2004 att ”den svenska modellen med en stor skattefinansierad välfärdssektor och omfattande trygghetssystem har bidragit till att öka tryggheten för många människor och till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor”.

Men vad tycker egentligen Fredrik Reinfeldt, bakom presskonsulternas strömlinjeformning av den moderata retoriken? En enkel sökning på det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS visar att utmanaren till statsministerposten varit författare eller medförfattare till fem böcker samt står som ansvarig utgivare för Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt under ett par årgångar. Framför allt är det två av dessa böcker som ger en god uppfattning om Reinfeldts ideologiska ståndpunkter - Det sovande folket (1993) och Nostalgitrippen (1995).

Vad skriver då den blivande moderatledaren om välfärdsstaten? Ja, i Det sovande folket som är den bok Reinfeldt författat på egen hand konstaterar Reinfeldt frankt att ”Det går inte att peka på, det är ingenting konkret och de flesta människor skulle inte ställa upp på att de är offer för socialdemokratisk hjärntvätt. Det gör det inte mindre sant” (Det sovande folket, s. 42).

Reinfeldt beskriver denna ”hjärntvätt” i en tjugoåtta sidor lång framtidsdystopi med ett tydligt eko av vänstermannen George Orwells skildring av det totalitära samhället i 1984. I Reinfeldts skräckvision är människorna passiviserade så till den grad att alla politiska partier slagits samman i ett ”Välfärdsstatsparti” som vägleds av ideologin att medborgaren ska vara trygg, försörjd och omhändertagen. Huvudpersonen är biologisk far till en 28-årig man (barnen föds genom spermadonation och huvudpersonen kände igen sin sons personnummer i välfärdsstatens informationsorgan) som dött ”välfärdsdöden” för att han inte hade något meningsfullt att leva för. Sonens död blir en väckarklocka som får en av välfärdsstatens mäktigaste personer att ansluta sig till ett hemligt sällskap för ”de som vaknat” (Det sovande folket, s.11-39).

Fredrik Reinfeldts världsbild utgår från att han bor i ett land som är ungefär som Sovjetunionen, och att ”alla symptomen, om än i mindre alarmerande omfattning, finns i Sverige” (Det sovande folket, s. 52). Han menar även att ”beroendeframkallande bidrag” och reformlöften är ”bröd och skådespel [...] i 1900-talets tappning” (Det sovande folket, s. 43). Hans egen generation, 60- och 70-talisterna, är en ”generation av fuskare” (Det sovande folket, s. 53). Reinfeldt drar sig inte heller från att kritisera den liberala människosynen att människan är ”i det närmaste ofelbar”, och pratar i stället om tre typer av människor – ”handlingskraftiga självständiga medborgare”, ”oförbätterliga [...] brottslingar” och så den stora gruppen där emellan, ”det sovande folket” (Det sovande folket, 57-61).

Låt vara att Björn Rosengren i sin irritation över norrmännens hårdnackade hållning vid förhandlingsbordet utbrast att ”Norge är den sista Sovjetstaten”. Att likna ett nordiskt land med en totalitär diktatur som hade ihjäl miljontals människor är fortfarande allvarligt - liksom att likna de stora generella välfärdsreformerna vid röstköpen under romartiden. Särskilt som Reinfeldt uppenbarligen, i sin beskrivning av ”välfärdsdöden”, faktiskt på allvar menar att välfärdsstaten dödar.

Vidare menar Fredrik Reinfeldt att ”svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd” (s. 52). Detta är det enda av hans uttalanden i Det sovande folket som han i viss utsträckning fått frågor på av journalister, men han kom undan med svepande formuleringar om att det var ungdomssynder. Detta trots att han var 28 år gammal när boken skrevs och hade suttit i riksdagen i två år!

Samma journalistkår som mycket noggrant (och med rätta!) granskade de uttalanden Lars Ohly gjort i 80-talets början under förra hösten accepterade Fredrik Reinfeldts ursäkt utan följdfrågor eller mer genomträngande studier av moderatledarens bakgrund. Detta trots att åtskilliga sprickor i fasaden ger en annan bild än det ”nya arbetarparti” de moderata spinndoktorerna försöker frammana. Några exempel på dessa sprickor är uttalandena i samband med Vaxholmskonflikten, det svikna löftet till de cancersjuka om bibehållen sjukersättning och det ganska ”traditionella” förslaget till gemensamt borgerligt budgetalternativ härom veckan.

En ingående läsning av Nostalgitrippen, den analys av den moderata valförlusten 1994 som Reinfeldt skrev tillsammans med Magnus G Graner och Martin Lindvall. ger nyckeln till förståelsen av Fredrik Reinfeldts båda ansikten – systemskiftaren och samhällsbevararen. Utgångspunkten är att valet 1994 var ett trygghetsval, och att moderaterna inte lyckades möta människors behov av trygghet. Reinfeldt, Graner och Lindvall skriver att ”ofrånkomligen ställs man då inför valet mellan en chockterapi som via massiv otrygghet gör de kommunala lönelistorna kortare och det positiva ledarskapet som förmedlar trygghet i förändringen”. Valfrihetsreformerna lyckades aldrig förmedla den tryggheten, och i en svår ekonomisk situation valde människorna bort förändringen – de visste vad de hade men inte vad de skulle få (Nostalgitrippen, s. 112-113).

Problemet för Reinfeldt och hans medförfattare var inte de moderata målsättningarna – Nostalgitrippen osar av kritik mot den ”passiviserande välfärdsstaten” och ”bidragsberoendet”. Nej, det handlade om framtoningen och framför allt den borgerliga oförmågan att möta folks behov av trygghet. I stället för chockterapi ska man använda ”positivt ledarskap”, men målet är alltjämt detsamma – välfärdsstatens avskaffande.

Fredrik Reinfeldt vårdar sitt språk bättre i dag än för tolv år sedan, och mediakonsulter och spinndoktorer ser till att det moderata budskapet anpassas så att det går hem bland marginalväljarna. Men inget tyder på att hans målsättningar förändrats. Genom en urholkning av den generella välfärden ska de som har möjlighet söka sig till privata lösningar för att lösa sin trygghet. Genom att måla ut vissa grupper – främst personer i behov av offentliga bidrag och kriminella – som en belastning för samhället ska de välbesuttna två tredjedelarna samlas runt att successivt rulla tillbaka välfärdsstaten. Fredrik Reinfeldt som partiledare innebär att moderaterna gått från att vara uttalade revolutionärer till lågmälda reformister, men moderaternas mål är fortfarande att avskaffa välfärdsstaten och den svenska modellen.

Massmedia har fortfarande inte ställt Fredrik Reinfeldt till svars för att han liknat Sverige med Sovjetunionen, för att han beskrivit svenskarna som hjärntvättade, indoktrinerade och mentalt handikappade och för att han pekat ut generationer av svenskar som fuskare. Reinfeldt har ganska enkelt sluppit undan de svåra frågorna om vilken människosyn han egentligen har och vilka underliggande målsättningar moderaterna har med sin politik. När ska media börja granska Reinfeldt?

PETER GUSTAVSSON

Ett bra lag och en bra lagledning

Nu är det officiellt. Om valberedningens förslag antas av representantskapet om en vecka så har Socialdemokraterna i Uppsala en ny ledartrio som tar över som kommunalråd vid en rödgrön valseger i nästa års val.

Marlene Burwick, Erik Pelling och Ulrik Wärnsberg. Jag tänkte säga några ord om mina personliga erfarenheter av dem:

Marlene Burwick har jag lärt känna som ganska ung SSUare, då hon var studentförbundare. Jag har alltid upplevt Marlene som en öppen människa - lätt att prata med. Hon har sysslat med landstingspolitik de allra senaste åren, men vi har haft tillfälle att jobba tillsammans tidigare med bland annat arbetarekommunens studier och det har alltid varit trevligt. I ledartrion tror jag att Marlene kan bidra med sitt öppna och lyssnande ledarskap, sin långa erfarenhet från politik på alla nivåer och med det vård- och landstingsperspektiv som hon fått under de senaste åren som ofta saknas när besluten ska fattas i kommunen.

Erik Pelling är den kandidat jag känt längst. Ja, han är faktiskt den jag känt längst i hela arbetarrörelsen. Det var han som ringde i juni 1993 och försökte få den alldeles nyblivna SSU-medlemmen Peter Gustavsson sexton år att hänga med klubben på resor - dels till ungdomsförbundets kongress i Kalmar och dels på kanothajk. Vettskrämd som jag var sa jag naturligtvis nej till båda förslagen, men jag kom på möte i augusti och jag och Erik har varit vänner och kamrater sen dess. Han har alltid haft ett brinnande engagemang för internationell solidaritet och miljöfrågor - ett engagemang som smittat av sig också på mig. Erik är idag kanske den socialdemokratiska kommunpolitiker i Uppsala som är bäst på att synas och höras i media, och har byggt upp ett starkt förtroende inom partiorganisationen för sitt långa och hängivna engagemang.

Ulrik Wärnsberg har jag inte känt lika länge som de övriga två. Men när vi väl fick tillfälle att lära känna varann, kom jag att gilla honom skarpt. Ulrik är först och främst en ideolog, med ett starkt idépräglat perspektiv på de frågor som kommer upp i kommunpolitiken. Han kan hålla långa, faktaspäckade och lysande föredrag kring de flesta frågor, med styrkan av en god förankring i de socialdemokratiska idéerna och sina stora professionella kunskaper i samhällsekonomi. Ulrik är också en mycket ödmjuk människa, med en stor förmåga att lyssna och ta till sig andras uppfattningar. Ulrik bottnar politiskt i det sena 70-talets och det tidiga 80-talets levande idépolitiska debatt inom SSU, och det märks på hans sätt att tänka och argumentera att han fortfarande processar hur man bäst förenar idéerna om självförvaltning inom offentlig sektor med behovet av att försvara välfärden mot de nyliberala angreppen. Jag ser fram emot hur denna tankeprocess kan få praktiskt utlopp i framtiden.

Sammantaget är detta ett väldigt bra lag och en väldigt bra lagledning för den socialdemokratiska gruppen i Uppsala kommun. En ny generation tar plats - en generation van vid ett öppet och lyssnande ledarskap och en öppen relation till medier och andra rörelser. Valberedningens förslag visar också på att man valt att lyssna på medlemsopinionen i partiet. Marlene var den kandidat som fick klart flest nomineringar till finanskommunalråd, och Erik och Ulrik var om jag förstår det rätt de två personer som hade flest nomineringar efter henne. Det tyder också på att laget har en stark förankring i rörelsen.

Jag vill också passa på att tacka alla dem som visat mig sitt stöd genom att nominera mig till posten som kommunalråd. När min egen förening tillfrågade mig i somras om jag ville kandidera hade jag aldrig trott att jag skulle ha en chans att bli kommunalråd. Men sedan strömmade nomineringarna in och om jag förstått det hela rätt var jag den person efter de tre som valdes som fick flest nomineringar. Allra särskilt vill jag tacka fackföreningsrörelsen i Uppsala, som valde att ställa sig bakom mig och helhjärtat backa upp min kandidatur. Det känns väldigt hedrande.

Den nya ledartrion ska utses på arbetarekommunens årsmöte på måndag den 9 mars. Sedan inleds den långa valrörelsen. Vi har ett bra och genomarbetat kommunalpolitiskt handlingsprogram, nu väljer vi de som ska gå i första ledet för att driva igenom det. Idag känner jag mig mycket mer hoppfull om en rödgrön valseger i Uppsala.