lördag, februari 28, 2009

För en generell kulturpolitik

Under de dryga två år jag varit vice ordförande i Kulturnämnden i Uppsala har jag många gånger haft tillfälle att fundera över kulturpolitikens status. Jag har nu läst stora delar av Kulturutredningen och deltog i torsdags i en hearing kring denna i nämndens regi. Detta något ostrukturerade inlägg avspeglar litegrann av de tankar jag har kring kulturpolitikens framtid.

Det finns en utbredd och seglivad uppfattning att det offentliga lägger för mycket pengar på kultur. Synovates/Sveriges Kommuner och Landstings undersökning om medborgarnas skattevilja från i fjol visar att väljarna har en stor vilja att betala hög skatt för att finansiera en god kvalitet i välfärden. Denna skattevilja är betydligt lägre på kulturens område. Hur kommer detta sig?

Ju mer jag tänkt på frågan varför det finns en sådan skepsis till att öka stödet till just kultur, desto mer självklart har det känts för mig att det hänger samman med att kulturpolitiken saknar ett rättighetsperspektiv. Jag tror att många när de tänker på kultur tänker på stadsteatrar, konserthus och konstmuseer. Bra saker tycker nog många, men de kanske inte går dit så ofta. Nog borde man kunna sänka skatten lite och låta de som vill gå dit betala lite mer själva? Det är bara det att den klart största kulturpolitiska kostnadsposten i kommunerna är biblioteken. Två andra viktiga delar är musikskola/kulturskola och stöd till fri och frivillig folkbildning.

Inom snart sagt alla andra politikområden finns lagar som skyddar medborgarens rättigheter, och som i slutändan kan prövas i skarpt läge genom att den missnöjde medborgaren kan gå till länsrätten. Skollagen ger rätt till utbildning. Hälso- och sjukvårdslagen ger rätt till vård efter behov. Socialtjänstlagen och Lagen om Särskilt Stöd ger rätt till bistånd när man inte klarar sig på egen hand. Med mera.

På kulturens område finns ingen rättighetslagstiftning, förutom en ganska tandlös bibliotekslag som kom för drygt tio år sedan. Att det gör att kulturen inte har samma muskler bakom sig som andra områden i dragkampen om den offentliga kakan har jag varit medveten om länge. Men under läsningen av och diskussionerna om Kulturutredningen har jag också insett att det också får annan effekt. Det leder till att inga av de inblandade riktigt greppar vad och vem det offentliga stödet till kulturen är till för.

Om man ska vara lite hård, så bygger mycket av det statliga stödet till kulturen på idén om den goda mecenaten. Den demokratiska makten gör samma sak som kungarna gjort i århundraden – stödjer excellens och god smak. Smaken har varierat över tiderna, men det offentliga stödet består. Demokratin har ”ärvt” kulturinstitutionerna från kungamakten som föregick den.

Den kulturpolitik som tillkom på 1970-talet stärkte kulturens roll i samhället. Vi fick ett starkare och bredare offentligt stöd till kulturlivet, och det fria skapandet var centralt. Allt detta var viktigt och betydelsefullt, men det var inte tillräckligt. Fokus för kulturpolitiken fortsatte att ligga på att stödja kulturlivet, snarare än på att ge varje medborgare rätt till kultur.

Inom alla andra politiska sakområden är jämlikhet ett centralt mål. Vi vill att alla elever ska klara skolan, och vi vill att alla ska ha tillgång till god vård när de behöver den. Inom kulturpolitiken görs det stundtals undersökningar, som samfällt visar att såväl tillgång och användande av kulturella resurser är oerhört skilda i befolkningen. Märkligt nog har inte Kulturutredningen gjort någon sådan undersökning.

Jag vill föreslå att kulturpolitiken görs till en del av den generella välfärdspolitiken. Att hela politiken – på kommunal- och landstingsnivå såväl som på den statliga – ses över utifrån målsättningen att göra kulturpolitiken så lik övriga politikområden som möjligt utifrån områdets specifika förutsättningar.

Den bärande delen av en sådan politik skulle vara att lägga fast vissa rättigheter som varje individ i vårt land ska ha när det gäller kultur. En stark plats för kulturen i förskola och skola är en viktig grund, med allt ifrån litteratur till teaterföreställningar till möjlighet att själv skapa och utöva kultur. Likaså är rätten till en avgiftsfri kulturskola för alla barn, där man kan utvecklas inom en konstart man själv väljer, en central del. Förstklassig biblioteksservice i hela landet är viktigt, liksom ett basutbud i varje landsända med teater, dans, film, musik och museum. Så kan man jobba på, och diskutera fram vilka rättigheter vi ska ha. Och skriva en portalparagraf i den kommande kulturlagen som säger att alla som lever i Sverige ska beredas möjligheter att skapa och uppleva konst och kultur, och att kommuner och landsting/regioner bär ansvaret för att garantera dessa kulturella rättigheter.

Det fina med ett rättighetsperspektiv är att man utgår från de man borde utgå ifrån – medborgarna. Om alla greppar grundidén – att det behövs en bas som ger alla medborgare möjlighet att njuta av och själv skapa konst och kultur – så är det också lättare att argumentera för att det måste finnas en spets i form av professionella kulturarbetare med anständiga arbetsvillkor. För statens uppdrag i en generell kulturpolitik blir att stödja det arbete som bedrivs lokalt, inte minst genom utvärdering och stöd till kulturell utveckling.

Jag är skeptisk till Kulturutredningen. Inte egentligen så mycket på grund av det som står där. Jag har invändningar mot en del saker, stödjer andra, men det stora felet är egentligen att utredningen missat det viktigaste. Kulturutredningen har fokuserat på hur man stödjer kulturlivet, men diskuterar inte hur man ska minska de kulturella klyftorna. Det konstateras att klyftorna finns, men ojämlikheten kartläggs inte och det föreslås absolut ingenting för att minska den. Bakgrunden är uppenbar – utredningen får inte föreslå några utgiftsökningar så därför inskränker sig förslagen till omstuvningar i myndighetsstrukturen, omskrivningar av de kulturpolitiska målen och en ny förhandlingsmodell för de statliga kulturanslagen till regionala kulturinstitutioner och fria grupper. Roligare blir det inte.

Jag vill att vi socialdemokrater börjar skissa på en kulturpolitik där lokalt, regionalt och centralt stöttar varandra i att stärka medborgarnas rättigheter till att skapa och uppleva konst och kultur.

onsdag, februari 18, 2009

Fälldin räddade SSAB - nu låter regeringen SAAB gå under

"Trollhättan ska inte syssla med bilar" säger Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglund (c). Näringsministern själv säger att "vi stänger dörren när det gäller att ta över bilfabriker".

På 70-talet var tongångarna annorlunda. Olofsson tröttnar aldrig på att dra upp exemplet med varven, som staten inte lyckades rädda. Men hon nämner aldrig stålindustrin, som regeringen Fälldin räddade genom ett framsynt förstatligande 1978. Svenskt Stål AB (SSAB) omstrukturerades och drevs framgångsrikt av staten fram tills det såldes ut igen under slutet av 1980- och början av 1990-talet. Utan den borgerliga regeringens genomtänkta näringspolitik på 1970-talet så är det tveksamt om Sverige hade haft någon stålindustri alls.

Det går att argumentera både för och emot ifall det finns en framtid för svensk bilindustri. I ena vågskålen finns att Volvo och SAAB har starka varumärken och att företagen inte skötts om särskilt väl av sina amerikanska ägare. Det borde kunna vara möjligt för en mer engagerad ägare att göra mer av företagen än vad Ford och GM gjort. En kapitalstark ägare i stil med svenska staten eller AP-fonderna, som inte kräver lönsamhet nästa kvartal utan som orkar klara några års förluster under en omstruktureringsperiod, bör kunna ge sig in i ett långsiktigt ägande utan att behöva bli besviken. Kanske kan det också vara läge att återigen pröva den idé som gick i stöpet för några decennier sedan - att samverka med norrmännen om bilindustrin.

I andra vågskålen finns självklart klimatfrågan, som sannolikt lär leda till en minskad efterfrågan långsiktigt på bilar i västvärlden. Samtidigt finns en stark långsiktig tillväxt i världens medelrika länder, och ingenting säger att svensk bilindustri skulle ha svårare än andra att klara av konkurrensen om att producera klimatsmartare bilar. Rimligen borde också det kunnande som finns i svensk fordonsindustri kunna användas till att producera andra typer av fordon än stora bilar av den sort amerikanerna har velat ha fram till denna kris.

Oavsett vad vi tror om bilindustrins framtid så verkar det huvudlöst att likt regeringen kasta in handduken på förhand. Jobben för 4 000 SAAB-anställda och tiotusentals anställda hos underleverantörer - och framtidstron för en hel region - hänger på om regeringen agerar dysterkvistar eller om de är beredda att föra en framsynt näringspolitik.