söndag, november 30, 2008

Marknadsfundamentalismens parentes är över

I går släppte SACO-förbundet Sveriges Ingenjörer resultatet av sin opinionsmätning som visar att sju av tio svenskar vill att staten går in och räddar Volvo Personvagnar. Det säger sig själv att också en stor majoritet av de borgerliga väljarna - 65 procent för att vara exakt - ansåg att ett tillfälligt förstatligande av Volvo PV vore en god idé. I detta håller svenskarna med rektorn för Handelshögskolan i Göteborg Rolf Wolff som argumenterade för detta i Dagens Industri i veckan, och bland annat skrev: "Kan staten äga och säkra finansbolag, kan den väl göra detsamma med biltillverkare. Det finns ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare."

Det är svårt att överskatta den betydelse klimat- och finanskriserna har haft för den allmänna opinionen i västvärlden. Ett tektoniskt skifte håller på att pågå i människors syn på politiken och dess roll i samhället, bort från marknadsfundamentalisternas uppfattning att staten är något ont som ska hålla sig borta från en ekonomi styrd av kvartalskapitalister, bonusdirektörer och hedgefondsmäklare. En ny syn på ekonomin växer fram, där marknaden består som ett sätt att kanalisera människors preferenser men där det offentliga tar en långt större roll än idag för den demokratiska styrningen av ekonomins inriktning. Marknaden är en utmärkt tjänare men en usel herre.

Klimatkrisen började hamra in spikar i den marknadsfundamentalistiska kistan, då allt fler såg behoven av politiska lösningar för att lösa problemen. Höstens finanskris har accelererat denna utveckling, och nu håller den långa marknadsliberala parentesen på att slutas. Pendeln svänger fort nu, och slår till med full kraft mot alla politiska rörelser som inte har vett att anpassa sig till det nya paradigm som håller på att etableras. Den har redan fällt Ronald Reagans en gång så stolta republikanska parti, och den som nu snart tillträder presidentposten ser det som sin främsta prioritet att bekämpa arbetslösheten genom massiva offentliga investeringar.

Egentligen är ju marknadsfundamentalismen en ganska märklig företeelse. Tanken att människorna i ett modernt samhälle skulle vända ryggen från sin nästa och acceptera monumentala orättvisor. Att man i informationen och kunskapens tidsålder skulle ignorera vad man ser och vad man vet om andras villkor. Det går ett tag, med hjälp av skickliga tankesmeder, högerkontrollerade medier och en arbetarrörelse vars ideologiska kompass snurrar vilt, men till slut faller man på eget grepp.

Välfärdsstaten är den mest moderna politiska idén. Framvuxen som den är ur 30-talets stora depression och dess katastrofala konsekvenser för hela den västerländska civilisationen, är den grunden att bygga på för att skapa ett hållbart samhälle. Aldrig mer kris, aldrig mer krig, aldrig mer arbetslöshet, aldrig mer fascism, aldrig mer fattigdom var grunden för uppbyggandet av efterkrigstidens välfärdsstater, och det måste vara grunden för uppbyggandet av efterkristidens hållbara välfärdssamhällen också.

I gårdagens lördagsintervju visar Mona Sahlin att den socialdemokratiska partiledningen sent om sider börjar förstå vad som håller på att hända. Hon öppnar för ett statligt Volvo i ett väl balanserat och genomtänkt svar.

Mona Sahlin uppvisar en oerhörd förmåga att vända på en femöring i debatten om budgetdisciplin och utgiftstak. Ungefär 20 minuter in i intervjun säger Sahlin att man ska följa de budgettak man har fastställt, men att man när som helst också under budgetåret kan ändra dessa tak. Det innebär i praktiken att hon skåpar ut hela grundidén med utgiftstaken som var just att taken låg fast och att politikerna skulle vara tvungna att göra nedskärningar när utgifterna växer över taken. Hon säger att det ekonomisk-politiska ramverket är flexibelt, fast hela grundtanken med regelverket var att det just skulle vara hugget i sten.

I praktiken innebär Sahlins svar i intervjun att det ramverk som beslutades under 90-talet är borta, och ersatt med ett mer flexibelt synsätt på statsfinanserna där man kan ändra takens nivåer och till och med köra med underskott under delar av en konjunkturcykel. Duvorna har vunnit över hökarna i partiledningens debatt om den ekonomiska politiken, med hjälp av det yttre tryck som kravet på vänsterpartiets medverkan i samarbetet skapar. Men för att bilden utåt ska upprätthållas och för att ingen ska förlora ansiktet presenteras det som att det är så här det alltid har fungerat. Det ligger onekligen väldigt mycket tankemöda bakom Mona Sahlins svar i Ekots lördagsintervju.