fredag, oktober 24, 2008

Brev till valberedningen

Det är numera officiellt genom såväl UNT som Uppsalatidningen att jag är en av nio kandidater till socialdemokratisk gruppledare och kommunstyrelseordförande för nästa mandatperiod. Vi som kandiderar har blivit uppmanade att skriva en presentation av oss själva och jag har precis skickat in mitt brev till valberedningen. Här är det:

Kära valberedning,

Det känns väldigt ärofullt att vara nominerad till uppdraget som socialdemokratisk gruppledare och kommunstyrelseordförande. Jag har en stor respekt för det tuffa arbete ni i valberedningen står inför. För även om det är partiet som fastställer politiken, så kommer våra främsta företrädares uppfattningar och personliga egenskaper att påverka vårt partis utveckling och framtoning inför väljarna. I detta brev vill jag beskriva vem jag är som person och hur jag vill utveckla Uppsala.

Om mig

Jag heter Peter Gustavsson och är född och uppvuxen i Uppsala. Med undantag för ett och ett halvt år i Malmö och ett par månader i London har jag bott här hela mitt liv, även om jag flyttat runt en hel del och hunnit uppleva Berthåga, Rickomberga, Gottsunda, Eriksberg, Flogsta, Ekeby, Kvarngärdet och nu sedan en månad tillbaka Tuna backar.

Mina föräldrar kommer från arbetar- och småbrukarhem i Västerbottens inland, och var de första i sina familjer som fick möjlighet att studera med undantag från min mormor småskollärarinnan. I stort sett hela min släkt bor norröver, och dessa mina dubbla rötter har i stor utsträckning präglat mig som person. Min bakgrund gör att jag känner mig väldigt hemma i arbetarrörelsen, samtidigt som jag inte känner mig främmande för den akademiska miljö som spelar så stor roll i vår stad.

Jag har varit aktiv inom arbetarrörelsen i drygt femton år. Under denna tid har jag fått lära känna många olika delar av rörelsen och många politikområden. Allt sedan mitten av 90-talet har jag skrivit och utbildat kring frågor som ideologi, ekonomi, den svenska modellen, organisation, ledarskap, välfärdspolitik och arbetarrörelsens historia. Först gjorde jag detta inom ungdomsförbundet, sedan allt mer inom partiet, fackföreningsrörelsen och folkbildningen.

Sedan april förra året har jag haft förmånen att kunna arbeta på heltid med att skriva och utbilda inom ramen för ett eget företag, och har under denna tid utfört större och mindre uppdrag åt ett tjugotal olika organisationer inom arbetarrörelsen. För att beskriva lite mer hur jag jobbar är det nästan enklast att beskriva några saker jag gör inom ramen för mitt arbete under den närmaste tiden:

- På tisdag-onsdag håller jag en utbildning för EU-informatörer inom Handelsanställdas förbund för att de ska kunna mer om unionen och om europeiskt fackligt arbete inför EU-valet nästa år. Utbildningen utgår från ”Rättvist Europa” – ett studiematerial jag var med och skrev i våras (se www.rattvisteuropa.abf.se).

- På torsdag-fredag håller jag en vidareutbildning för cirkelledare på Wiks folkhögskola, för att sedan på kvällen åka till Djibouti. Där deltar jag i ABF:s projekt i landet där man stödjer sin systerorganisation med studiecirklar för att lära nomader att läsa och skriva. Min roll är att leda en cirkelledarutbildning och hjälpa till att kartlägga vilka framtida samarbeten arbetarrörelsen kan ha i Djibouti.

- Jag skriver en artikel för SSU:s debattidskrift Tvärdrag om hur välfärdens minskade andel av ekonomin under de senaste årtiondena skapat en privat rikedom och en offentlig fattigdom.

- Jag är medskribent i en bok om privatiseringsvågen. Mina avsnitt i boken handlar om välfärdens idéer och hur de minskade resurserna till den offentliga sektorn skapade ett utrymme för en debatt om privatiseringar.

- Jag medverkar i en antologi om socialdemokratins framtid, där det bidrag jag är med och författar handlar om framtidens partiorganisation.

Vid sidan av mitt politiska engagemang tycker jag om att umgås med vänner och att lära känna nya människor. Jag drivs av en önskan att ständigt förstå mer av vad som händer i världen omkring mig, och älskar att resa och att uppleva miljöer, musik och människor jag aldrig upplevt förut. Att sitta på caféer och diskutera, se på bra filmer och läsa en god skönlitterär bok är fritidssysselsättningar som jag alltför sällan tar mig tid att ägna mig åt.

Mina politiska erfarenheter

Jag är vice ordförande i kulturnämnden, där arbetsformerna till viss del skiljer sig från hur man jobbar i kommunfullmäktige. För att förenkla det något så är vi alla kulturvänner oavsett partifärg – man sätter sig inte i kulturnämnden om man är emot kultur. Det gör inte att det saknas konflikter kring storleken och inriktningen på det offentliga stödet till kulturen, men för det mesta hanterar vi det i samförstånd. Den rödgröna gruppen kan påverka nämndens dagordning och få igenom viktiga förändringar för att stärka Uppsalas kulturliv. Det är ett mycket roligt och givande arbete. Om man går in med rätt inställning går det att genomföra en hel del i en sådan situation – också när man sitter i opposition.

Jag är en allmänpolitiker, med en stor bredd i mina kunskaper. Här i Uppsala har jag förutom kulturpolitiken arbetat med utbildningspolitik i Nämnden för Frivillig Utbildning, med bostadspolitik i Uppsalahem och jag har nyligen lett arbetarekommunens rådslag om trafikpolitik. Dessutom har jag arbetat med internationella frågor, och deltagit på internationella läger, konferenser och sociala forum. Jag har besökt Palestina två gånger inom ramen för partidistriktet och Palmecentrets projekt i området.

Mitt specialområde är dock ett annat. Jag blev politiskt aktiv i samband med 90-talets stora nedskärningsvåg, och sedan dess har mitt huvudintresse varit välfärd och ekonomi. När jag studerade på Uppsala universitet kom mina studier att fokusera sig på att försöka förstå om det fanns några alternativ till den marknadsliberalism som varit så dominerande under så många år. Mina uppsatser i idé- och lärdomshistoria och ekonomisk historia handlar om ämnen som hur välfärdsstatens idéer föddes, pensionsfondernas roll i ekonomin och de stora ekonomiska och politiska förändringarna under 1980- och 90-talen.

Jag upplever att jag har en bred förståelse för hur välfärden leder till social och ekonomisk utveckling, och hur investeringar i ett rättvist samhälle kan vara lönsamt också rent ekonomiskt. Och jag har ägnat de senaste åren åt att hitta sätten att förklara dessa samband – att ”Sverige tjänar på rättvisa” som partistyrelsen numera säger – för en bred publik i mitt skrivande och inom de utbildningar jag håller.

Jag har en bred organisatorisk erfarenhet – just nu som ordförande för Kvarngärdets s-förening och som kassör i arbetarekommunen. Jag har en vana av valkampanjer och mediaarbete på såväl lokal som central nivå. Jag var organisationschef för den framgångsrika kampanjen Socialdemokrater Mot EMU och fungerade då som arbetsledare för omkring 30 lokalt anställda. Dessa erfarenheter gjorde att jag också blev anställd för den brittiska organisationen Centre for a Social Europe inför den folkomröstning om EU-konstitutionen som kom att ställas in efter de franska och holländska omröstningarna 2005. Jag ledde även Anna Hedhs segerrika personvalskampanj inför EU-parlamentsvalet 2004.

I valet 2006 organiserade jag kampanjen i det valdistrikt jag då bodde i, Södra Kvarngärdet, och tack vare ett idogt arbete och samtal med människor lyckades vi se till att socialdemokraternas valresultat steg från 43 till 51 procent i ett läge när partiet tappade stort i Uppsala som helhet. Detta hade självklart inte bara med mina insatser att göra – det var många som bidrog till det – men jag lade upp och organiserade kampanjen.

Min vision för Uppsala kommun

Uppsala är en spännande kommun att bo och leva i, men det finns oerhört mycket att göra för att förändra och utveckla den. Jag upplever att vi socialdemokrater är på mycket god väg med att utveckla en rödgrön vision för Uppsala, och jag tror och hoppas att vi nästa mandatperiod ska kunna ta stora steg för att förverkliga den. Det handlar om förstklassiga kommunala verksamheter inom exempelvis förskola, skola och äldreomsorg, men också om kraftfulla satsningar på kollektivtrafiken, en mer levande stadskärna, fler samlingslokaler, ett starkt kulturliv och fler och grönare parker.

Uppsala präglas av uppdelningen mellan arbetarstaden och akademikerstaden – såväl geografiskt som i folks medvetande. Men också av uppdelningen mellan stad och landsbygd –Uppsala är ju en av Sveriges största landsbygdskommuner med sina alldeles speciella förutsättningar och utmaningar. Väldigt många av Uppsalas studenter uppfattar sig som tillfälliga besökare och gör sig aldrig riktigt hemmastadda i staden utanför studentkvarteren. Här finns stora uppgifter att göra för att få fler att vilja stanna i Uppsala efter examen.

Vad jag skulle vilja arbeta vidare med är den medborgerliga förankringen för det vi arbetar med i kommunen. Jag vill att Uppsalas politiker ska vara mycket mer aktiva i samtal med såväl medborgare som kommunanställda. Och då handlar det i stor utsträckning om de små sammanhangen, där medborgarna kan diskutera direkt med de förtroendevalda.

Jag är väldigt inspirerad av det arbetssätt man valt i Norge med modell- och kvalitetskommuner. I stället för att söka vägarna till utveckling genom konkurrensutsättning arbetar man med att demokratisera organisationen för att göra det lättare för de anställdas egna idéer om förbättringar att hitta fram i den kommunala hierarkin. Utvärderingarna av de norska försöken är mycket positiva och visar på att om konkurrensutsättning ger kortsiktiga vinster så innebär ett ökat personalinflytande större effektivitet på sikt.

Detta arbetssätt, där medborgare och anställda på ett annat sätt inkluderas i beslutsfattandet, handlar också om hur vi långsiktigt kan stärka socialdemokratins ställning. Arbetarrörelsen står alldeles för svagt i Uppsala, och sedan förra valet är vi inte ens det största partiet i fullmäktige. Uppsalas sociala struktur gör att vi alltid kommer att vara beroende av samarbete med andra partier för att kunna skapa majoriteter, men vi skulle kunna vara betydligt starkare än vad vi är idag.

Vi pratar från tid till annan om att våra politiker inte ska fastna i Stadshuset, men i praktiken är det väldigt lätt att den kommunala apparaten slukar tiden och kraften. Det gör att vi inte tar tillvara det fantastiska nätverk vårt parti har tillgång till genom alla de folkrörelser som står oss nära. Sedan ett antal år tillbaka har jag använt mig av principen att jag ska jag vara ute och träffa folk där de är två-tre dagar i veckan, medan jag ska ägna lika mycket tid åt skrivande och möten på kontoret. Jag tänker sträva efter att arbeta på samma sätt om jag blir socialdemokratisk gruppledare och kandidat till ordförande för kommunstyrelsen.

Tveka inte att höra av er om ni har frågor eller funderingar.

Med vänliga hälsningar,

Peter Gustavsson

söndag, oktober 12, 2008

När laget är större än jaget

I onsdags fick vi veta att en ny fas i svensk politik hade tagit sin början. Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle bilda en ny allians och ställa vänsterpartiet utanför. Det tredje oppositionspartiet hade försuttit sin chans.

Händelseutvecklingen inom arbetarrörelsen efter detta besked visar att laget är större än jaget. Det dröjde inte många minuter efter Mona Sahlins uttalande förrän telefonerna började gå varma mellan människor som inte var nöjda med den "nya fasen". Blogginlägg skrevs, facebookgrupper startades och fick snabbt många medlemmar och artiklar snabbskrevs till etablissemangets klotterplank. Och det visade sig snart att Sahlins stängda dörr till vänsterpartiet var lika förankrad i den verkliga världen som balansräkningen i Kaupthing Edge. Snacket började snabbt gå om Sahlins bunker - en inre krets vid sidan av partiets valda styrelse och verkställande utskott där de verkliga besluten fattas.

I går höll jag en ideologiutbildning för Jönköpings partidistrikt. Tjugofem partimedlemmar i Vaggeryd och Värnamo kommuner diskuterade ideologi under en hel dag, och det stod helt klart att gräsrötternas bild av socialdemokratins framtid inte handlar om bortre parenteser i a-kassan. I denna industritäta region - fylld av småföretag som är underleverantörer till bilindustrin - vill medlemmarna att partiet ska bli tydligare med sin ideologi och tycker att det är alldeles för trångt i mitten. Vad gäller den helt avgörande frågan om jobbavdragets framtid vid ett regeringsskifte insåg medlemmarna precis som en klar majoritet av ledamöterna i LO-förbundens styrelser att man inte kan föra en socialdemokratisk välfärdspolitik med en borgerlig skattepolitik.

Efter onsdagens besked om "den nya fasen" fördes det oroade samtal på arbetsplatserna i Vaggeryd och Värnamo om vad det här innebär. Precis som i resten av landet. Det tryck som uppstod ute i partidistrikten tvingade i fredags Mona Sahlin att "göra en pudel" och skicka ett öppet brev till Lars Ohly där den nyss stängda dörren öppnades igen. Henrik Brors har helt otippat gjort en bra analys av händelseutvecklingen och situationen inom rörelsen.

Vad händer nu då? Jag delar Brors' bedömning att Sahlins missräkning försvagat partiledaren, åtminstone tillfälligt. Hon gick ett steg för långt, och det ledde till att rörelsen vaknade ur den slummer den befunnit sig i sedan den extra partikongressen i mars förra året. Sahlins arton månader långa smekmånad är nu över, och vi kan räkna med en mer levande debatt inom arbetarrörelsen. Jag räknar med att vi kan få se en rejäl debatt kring framtidens vägval.

Partiledningen har talat en tid nu om att det gäller att vinna mittenväljarna och att vi då inte kan gå till val på skattehöjningar och minskad valfrihet. Det sättet att se på verkligheten må vinna gehör i borgarpressen och i ett isolerat inom-tullarna-perspektiv, men det blir snabbt allt mer obsolet och omodernt. I den nya fas ekonomin nu hamnat i är det plötsligt helinne att vara radikal. När alla plötsligt kritiserar kapitalismen och när Bush förstatligar banker verkar det ganska fantasilöst av socialdemokratin att gå på som om inget hade hänt.

Vi förlorade inte valet för att väljarna var trötta på socialdemokratisk politik, utan för att de tyckte att vi inte förde en socialdemokratisk politik. Den omsvängning av den ekonomiska politiken som Göran Persson och Pär Nuder genomförde under det sista regeringsåret - som ledde till den fenomenala uppgången i sysselsättning under 2006-07 - kom för sent för att påverka valresultatet. Det bestående intrycket av den socialdemokratiska politiken för väljarna var därför en fortsatt hög arbetslöshet och otillräckliga satsningar på välfärden. Moderaternas historiska insats under den långa valrörelsen 2004-06 var att lyckas inbilla tillräckligt många väljare att de var bättre än socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik.

Den fråga Sahlin försökte splittra den enade oppositionsfronten med var de ekonomisk-politiska ramverken. Hon har försökt framställa det som att vänsterpartiet är ensamma om att kritisera utgiftstak, överskottsmål, oberoende riksbank med mera, och att den hållningen handlar om att vara oansvarig för landets ekonomi. För ett hälsosamt, tankeväckande och inspirerande annat perspektiv på vem som tar ansvar och inte rekommenderar jag vänsterpartisten Erik Bergs inlägg om utgiftstaken.

Vad Sahlin klädsamt nog håller hon tyst om är den starka opinionen INOM socialdemokratin för att se över och ompröva ramverken så att de bättre klarar utmaningarna som ligger framför oss. Göran Perssons gamla presschef Peter Akinder, numera ledarskribent på Östran, ifrågasätter överskottsmålet i artikel efter artikel. Till och med den gamle normpolitikern Assar Lindbeck konstaterar att överskottsmålet spelat ut sin roll när statens skuldsättning klarar EU-kraven med mycket bred marginal. Det borde vara läge att sätta sig ner och förutsättningslöst reda ut hur vi kan kombinera ordning och reda i statsfinanserna med ett rejält reformutrymme för framtidens investeringsbehov i saker som utbildning, folkhälsa och klimatsmart infrastruktur.

Under de senaste månaderna har vi sett besked efter besked från s-ledningen om att man anpassar sig högerut och försöker vinna plats i det trånga mittfältet. Det har handlat om fastighetsskatten, jobbavdraget och Lissabonfördraget. Samtidigt pågår personförändringar i partiets högsta ledning som potentiellt kan vara mycket betydelsefulla för vilken riktning utvecklingen tar. Genom veckans händelser har det blivit betydligt svårare för Sahlin att manövrera in socialdemokratin i mittenfållan, sedan det blivit uppenbart för alla att hon inte har förankring för den processen i rörelsen.

I morse försökte Mona Sahlin återta initiativet genom att gå tillbaka till den utpressningslinje hon körde innan hon smällde igen dörren för Ohly i onsdags. Stalltipset är att veckans händelser stärkt v-ledningen både opinionsmässigt och partiinternt och att Lars Ohly kommer hålla fast vid att vänsterpartiet inte är någon "dörrmatta". Efter ett par månaders dragkamp och maktspel kommer vi sannolikt att hamna i en situation där oppositionsleden sluts och en arbetsgrupp bildas som får till uppdrag att se över och modernisera de ekonomisk-politiska ramverken. Förslagsvis med utgångspunkt i ett budgetbalansmål och i att riksbankens inflationsmål kombineras med ett tillväxtmål. Men det kräver en hel del manövrerande för att ingen inblandad ska tappa ansiktet fullständigt. Så kan det gå om man inte lyssnar på rörelsen från början.

Så kanske har veckans händelser ändå lagt grunden till en ny fas i svensk politik. Fortsättning följer.

onsdag, oktober 08, 2008

Fel tajming, fel strategi och fel politik av Sahlin

Det enda positiva med dagens utspel från s och mp:s partiledningar är att vi kan hoppas på en grönare socialdemokratisk politik och att mp inte kommer att göra nya uppgörelser med de borgerliga partierna.

Annars så är det ett korkat utspel på alla sätt och vis.

Utspelet är feltajmat och en del i en felaktig strategi. Jag brukar inte alltid hålla med Henrik Brors, men han har helt rätt i att det är vansinne att prata om sånt här samma dag som var femte varslas från Volvo Personvagnar. I denna tid är det viktigt med klara besked, och detta utspel ökar i stället osäkerheten.

Det intressanta med dagens besked är inte att två partier som gjort sexton budgetar tillsammans går vidare med sitt samarbete, utan att man lämnar det tredje partiet som var med och gjorde budgetarna utanför. Utspelet pekar i riktning mot en s-mp-regering, men realistiskt sett är det högst osäkert om dessa två partier skulle ha en majoritet i kammaren efter valet. En sådan regering skulle behöva stöd av fler partier och Lars Ohlys besked att vänsterpartiet inte kommer att vara med och rösta fram en sådan regering ökar osäkerheten om vad som egentligen är alternativet till Reinfeldt & co. Sahlin, Eriksson och Wetterstrands utspel bidrar inte till klarheten om alternativen i svensk politik, utan tvärtom bidrar det till osäkerheten.

Men vad värre är - utspelet är ett led i utvecklandet av en politik som det blir svårt att få partimedlemmar och väljare att ställa sig bakom.

En av politikens huvudfrågor är hur stora resurser som ska gå till våra gemensamma behov och hur mycket som ska gå till privat konsumtion. Moderaterna - de "nya" såväl som de gamla - har som sitt främsta politiska mål att sänka skatterna och minska den offentliga sektorn. Och i det avseendet har regeringen lyckats - skatterna har sjunkit kraftigt, mest för de allra rikaste. I somras kapitulerade den socialdemokratiska partiledningen om fastighetsskatten. Mona Sahlin meddelade att (s) bara vill höja skatten för de 5-10 000 hushåll som äger fastigheter värda mer än 5 miljoner kronor. I går kom beskedet att socialdemokraterna accepterar också det andra steget av jobbavdraget.

Om man accepterar den borgerliga skattepolitiken är det svårt att inte få den borgerliga välfärdspolitiken på köpet. För reformerna måste finansieras. Låter man skattekvoten sjunka kraftigt så innebär det också att välfärdskvoten faller. Då kan det stå hur vackra ord som helst i de omkring hundrafemtio sidor rådslagstexter som nu skickats ut till partiorganisationen - utan skattekronor att finansiera reformerna blir s-mp-politiken i sina huvuddrag ganska lik regeringens politik. Den panikartade rädslan för att säga att vi kommer att höja skatten om vi vinner valet bakbinder partiet och leder till politisk apati och bristande engagemang när alternativen blir alltmer otydliga för väljarna.

Fram till sommaren var det fortfarande ganska oklart vart socialdemokratin skulle ta vägen efter valförlusten. Partiet pratade om att Sverige tjänar på rättvisa och olika steg togs i riktning mot en genuin omprövning av 80- och 90-talens politik. Nu blir det däremot alltmer klart att kursen är satt - och den går högerut. Den handlar inte bara om den ekonomiska politiken utan också om att ignorera LO-kongressens krav på att inte ratificera Lissabonfördraget förrän vi fått garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen. Jag tror att det är hög tid för de kärleksfulla kritikerna att vakna och säga ifrån om att partiet är på fel väg.

För det finns fortfarande tid att göra om och göra rätt. Att konstatera att vi befinner oss i en tid då kritiken av nyliberalismen är starkare än på mycket länge och att det är viktigare än någonsin med en socialdemokratisk politik för att reglera marknaden. Det där Mona Sahlin säger samtidigt som hon gör något helt annat i praktiken.