torsdag, september 25, 2008

Utbildning för ett bra liv

Denna film är en aning lång (9 minuter) men det är en väl använd stund för att ta del av ett oerhört viktigt budskap. TCO har helt rätt i att investeringar i utbildning är helt centralt för att bibehålla och stärka välfärden. Att vi måste utbilda fler, att vi måste förbättra kvaliteten i högskolan och stärka studiemedlens köpkraft. Och att vi måste minska snarare än stärka grund- och gymnasieskolans drag av sorteringsskola. Så utbildningsransonerare i alla läger - på regeringskansliet såväl som i LO-borgen - eat this!

måndag, september 22, 2008

Socialdemokratiskt självförtroende hanterar den dubbla krisen

Vi befinner oss i en dubbel kris. En omedelbar finanskris och en mer långsamt verkande klimatkris. Konsekvensen är en snabbt växande medvetenhet om behovet av politik. Den epok då den fria och oreglerade marknaden ansågs kunna lösa alla problem är över när Bush förstatligar stora finansinstitutioner i parti och minut.

Jag är just hemkommen från European Social Forum. Det var en fantastisk upplevelse. Jag har lärt mig mycket folk och träffat fantastiska människor. Och jag såg i ögonen på många av de tusentals - kanske tiotusentals - Malmöbor som såg den längsta demonstrationen i stadens historia att de liksom jag blev inspirerade. Att politik faktiskt kan vara något annat än de eviga referaten från hockeymatchen mellan det röda laget och det blåa laget. Att det kan handla om visioner om ett annat samhälle, om att allting kan ändras om de många går ihop.

Jag ser regeringens politik och jag ser hur de fullständigt tappar fotfästet. Och konstaterar att det enda hindret för en ny rödgrön som handligskraftigt kan ta itu med den dubbla krisen är vi själva. Inte minst det dåliga socialdemokratiska självförtroendet. Tron att vi måste acceptera delar av jobbavdraget om vi inte ska tappa väljarstöd. Uppfattningen att man inte ens ska kunna föra en diskussion kring det Mona Sahlin själv beskrivit som "normpolitiken" i diskussionerna om en framtida rödgrön allians.

Om jag vore Thomas Östros skulle jag föreslå en budget som ser ut ungefär så här:

- Slopa jobbavdraget - lika beskattning för lika inkomst
- Fundera på att höja grundavdraget så att de fattigaste inte får högre skatt - finansiera med återinförd förmögenhetsskatt och en direktörsskatt för de högsta inkomsterna
- Genomför massiva investeringar för att öka järnvägsresandet med 50 procent till 2020.
- Satsa kraftigt på kommuner och landsting för att möta lågkonjunkturen med investeringar i utbildning och hälsa.
- Öka tryggheten vid sjukdom och arbetslöshet. Sänk egenavgiften i a-kassan, höj ersättningsnivåerna till minst 80 procent.

tisdag, september 09, 2008

Går det att förena ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling?

I går var jag med på ett panelsamtal med samma rubrik som detta inlägg. Det var intressant, men ärligt talat känner jag att hela den här debatten om att tillväxt och hållbar utveckling skulle vara någon sorts motsatser är en förlegad frågeställning.

Själv drev jag teserna att tillväxt i sig kan vara både dåligt och bra för miljön - att effekterna av tillväxten på klimatet beror på vad de varor och tjänster som produceras faktiskt består av. Men att målet inte ska vara tillväxt utan hållbar utveckling. Samt att vi ska ta strid mot det fossila kapitalet - den del av kapitalet som har intressen av ett fortsatt oljeberoende - och att vi i vänstern bör alliera oss med det gröna kapitalet vars intressen ligger i det nya som måste komma.

Miljömotståndarna och delar av miljörörelsen befinner sig i en ohelig allians som framställer framtiden som ett val mellan antingen fossilsamhälle eller stenåldern tillbaka. Som en anhängare av idén att ta oss ur den omoderna fossila teknologin och bygga något bättre tycker jag att den här typen av debatter är lite tröttsamma. Jag insåg dessutom igår att tillväxtmotståndet bygger på en märklig omtolkning av marxismen - där man föreställer sig att det är tillväxten och inte vinsten som är kapitalismens motor.

Nåväl. Jag skrev ihop ett litet PM inför debatten där jag samlade lite tankar kring detta ämne, som jag inte haft tillfälle att diskutera på detta sätt tidigare. Det är bland annat inspirerat av lördagens socialdemokratiska klimatseminarium som beskrivs bland annat här. Men också ett sätt att sammanfatta de funderingar jag haft kring den ekonomiska krisens relation till den globala utvecklingen och den ekologiska krisen som jag haft ända sedan i vintras - det jag alltmer börjat tänka på som upptakten till en fjärde industriell revolution. Det är en aning långt, men det får väl litegrann kompensera att jag varit så dålig på att skriva under sommaren. Hoppas det kan vara till nytta för någon:

Om jag ska tolka frågan bokstavligen – alltså om det går att förena ekonomisk tillväxt med en hållbar utveckling – så är svaret enkelt. Det går. Men det krävs en hel del.

Ekonomisk tillväxt handlar om en ökning av produktionen av varor och tjänster. En sådan ökning kan basera sig på väldigt olika saker.

Om ekonomisk tillväxt kan vara både bra och dåligt, beroende på vad det är som växer, så är hållbar utveckling något tveklöst positivt. FN:s Brundtlandrapport från 1987 definierar hållbar utveckling som en utveckling som "... tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov". Hållbar utveckling består av tre delar:

  • Ekologisk hållbarhet, som handlar om att långsiktigt bevara vattnens, jordens och ekosystemens produktionsförmåga och att minska påverkan på naturen och människans hälsa till vad de ”klarar av”.
  • Social hållbarhet, som handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls.
  • Ekonomisk hållbarhet, som handlar om att hushålla med mänskliga och materiella resurser på lång sikt.

    I klimatkristider som denna är det lätt att fokusera enbart på den ekologiska hållbarheten, men grundidén bakom hållbar utveckling är att ekologi, ekonomi och sociala villkor hänger ihop. När våra städer förstörs genom motorleder och externa köpcentra påverkar det också de sociala och ekonomiska villkoren för att leva i dem. Och de som påverkas allra mest av klimatförändringarna är världens fattigaste – av vilka den stora majoriteten är kvinnor. Det handlar om klass och det handlar om kön.

    Jag hade nyligen förmånen att få lyssna på Majora Carter från organisationen Sustainable South Bronx, vars arbete för att göra sitt bostadsområde grönare hänger intimt samman med insatserna för att skapa arbeten och en framtid i USA:s fattigaste distrikt. I det arbetet går hållbar utveckling och ekonomisk tillväxt hand i hand.

    Tillväxten och klimatet
    Ifall man vill vara optimist, kan man säga att Sverige redan visat att det är möjligt att kombinera ekonomisk tillväxt med hållbar utveckling. Vår BNP har ökat med 40 procent sedan 1990, medan våra klimatgasutsläpp har minskat med 10 procent under samma period. Även om vi kan utgå från att en hel del varor vi konsumerar i Sverige tillverkas någon annan stans, och leder till ökade utsläpp där i stället, så ser vi att ökad ekonomisk standard inte nödvändigtvis behöver följas av ökad belastning på miljön.

    Varuproduktion är mer belastande för vårt klimat och våra ekosystem än tjänsteproduktion. Om man spenderar en tusenlapp på att köpa bensin innebär det tio gånger så stora utsläpp som om man väljer att spendera den på böcker i stället. Lyckas vi ställa om ekonomin så att vi ägnar oss mer åt icke-materiell konsumtion av kultur, utbildning, hälsa och så vidare så kommer vi att släppa ut mindre än om vi fortsätter med de konsumtionsexcesser som medelklassen i USA och Europa ägnar sig åt idag. Om vi lägger mer resurser på en bra sjukvård och mindre på platt-tv-apparater kommer det att gagna klimatet.

    Många av de insatser som är nödvändiga för att skapa ett hållbart samhälle leder till ekonomisk utveckling, oavsett om vi vill det eller inte. Bygger vi det höghastighetståg till kontinenten som allt fler nu talar om, så kommer den investeringen att medföra ekonomisk tillväxt.

    Våra föreställningsvärldar är fortfarande märkvärdigt påverkade av en tid som redan har passerat. Då tillväxt betydde stora rökiga fabriker som gav jobb åt tusentals män som sedan kom hem till sina fruar och sina välartade små barn. Samhället har förändrats något oerhört – och BNP har mer än fördubblats – sen den tiden.

    Föreställningen att det nödvändigtvis finns ett motsatsförhållande mellan ekonomisk tillväxt och hållbar utveckling har länge fått hindra utvecklingen. Bilden att det finns två alternativ – fossilsamhället eller tillbaka till stenåldern – har upprätthållits av den energiintensiva industrin och delar av miljörörelsen i en ohelig allians. Det har bidragit till att hålla oss fast i fossilsamhället längre än vi hade behövt genom att det skapat en rädsla för förändringen i stora befolkningsgrupper. Idag håller denna rädsla steg för steg på att ersättas av en nyfikenhet inför det nya, där fler och fler gör klimatsmarta val i sin vardag.

    Energikrisen
    Om dagens ekonomiska kris bara hade handlat om spekulationspriser på fastigheter hade det blivit en kort svacka, inte den allt djupa nedgång vi ser allt tydligare tecken på. Grundproblemet är en energikris.

    Under de senaste åren har vi sett levnadsstandarden stiga snabbt för hundratals miljoner människor, inte minst i Kina och Indien. Den snabba tillväxten i världens två folkrikaste stater, tillsammans med hög tillväxt i många andra länder i Asien och Latinamerika, leder till en rusning mot naturresurserna.

    Under de senaste åren har alla råvaror stigit i pris till följd av den ökade efterfrågan från dessa snabbt växande ekonomier. De stigande metallpriserna har lett till en kraftig uppgång i Norrbottens gruvdistrikt. Den starka efterfrågan på metaller har lett till beslutet att flytta hela Kiruna för att möjliggöra malmbrytning i de rika ådrorna rakt under staden. Och stigande matpriser är inte, om nu någon trodde det, ett isolerat svenskt fenomen. Den första halvan av 2008 blev Kina en nettoimportör av mat.

    Oljepriserna har raketat de senaste åren, då efterfrågan vuxit medan tillgången inte vuxit i samma utsträckning. Jordens oljeresurser börjar sakta avta, och allt sämre oljekvaliteter börjar nu plockas fram ur jordskorpan för att tillfredställa en oljetörstig världsekonomi. ”Peak oil” – den punkt när oljeproduktionen börjar minska – närmar sig.

    Ett högt oljepris är i grunden bra. Det ökar medvetenheten om situationens allvar och det gör det mer lönsamt att producera mer energisnålt och att göra investeringar i alternativa energikällor. Det leder till att människor i större utsträckning väljer att resa i närområdet snarare än att göra långa flygresor mer mera. Men visst svider det i plånböckerna. Och visst bidrar det till att sakta ner världsekonomin.

    Mot den fossilfria ekonomin
    Målet är glasklart – en fossilfri ekonomi. Ska vi klara det krävs målmedveten handling där vi stödjer den nya tekniken och fasar ut den fossila tekniken. Det kommer att kosta, absolut, men som den brittiske ekonomen Nicholas Stern visat i sin berömda rapport kommer det kosta ännu mer att inte göra det.

    Vi har bara börjat diskutera en av de riktigt stora framtidsfrågorna – hur den här övergången till en fossilfri ekonomi ska gå till och hur vi ska se till att människor inte slås ut i de omvälvningar som kommer att bli resultatet.

    Inom ekonomisk historia talar man om tre industriella revolutioner. Först det vi vanligtvis kallar för den industriella revolutionen i Storbritannien på 1700-talet. Sedan en andra omvälvning, präglad av massproduktion i en annan skala med löpande band och masskonsumtion i västvärlden. Och så informationsteknologins genombrott, som radikalt förändrade arbetslivet och samhället i stort.

    Varje sådant här genombrott präglas av olika faser. De förändrade villkoren i det ekonomiska livet slår ut äldre produktionsformer och gammal teknik. Det kan ske smygande, successivt, kontrollerat, men det kan också ske okontrollerat och krisartat. I dessa omvälvningar kommer stora grupper av människor ofta emellan. De som drabbas hårdast är de som har svagast position i samhället, minst marginaler och minst möjligheter att klara omställningen.

    Dessa omvälvningstider utgör en grundgrund för social oro och konflikter. Om människor inte upplever en trygghet i förändringen – i form av sociala skyddsnät och fungerande former för dem som förlorar sina jobb i den gamla ekonomin att kvalificera sig för jobben i den nya – så kan extremistiska rörelser lätt vinna fotfäste för sina förenklade förklaringar av orsakssambanden.

    Jag tror det finns stora skäl att tro att vi är på väg in i en fjärde industriell revolution. De stora omvälvningar som omställningen från fossilsamhället till det hållbara samhället kräver är av den omfattningen.

    Vägen genom den fjärde industriella revolutionen
    Marknadsliberalismen har härjat under 30-35 år vid det här laget, och politikens huvudsakliga rörelseriktning har varit mot avregleringar och privatiseringar. Men klimatfrågan är ett problem marknaden inte kan lösa. I alla fall inte ensam.

    Stora kapitalintressen sitter fast i och försvarar därför det gamla fossilsamhället – politiken måste våga utmana dessa. Och det krävs enorma offentliga insatser, både vad gäller regleringar och vad gäller investeringar. Det behövs skatter, forskningsstöd och förbud av olika slag för att underlätta omvandlingen till en fossilfri ekonomi. Marknaden är en god tjänare men en usel herre.

    Det gäller att göra två saker på samma gång. Det handlar om teknikförändringar, men det handlar också om livsstilsförändringar. Klarar vi inte av att förändra våra konsumtionsmönster finns en stor risk för re-bounding – att de vinster vi gör genom bättre tekniker äts upp av en ökad konsumtion.

    Konsumtionsexcesserna bland dem som redan har vad de behöver och mer därtill är ett enormt problem för omställningen. Förutom att den allt uppskruvade takten i produktionen och konsumtionen är ett problem för människor i största allmänhet – den skapar stress, utbrändhet, sjukdomar, sämre mänskliga relationer, sämre livsmiljöer, sämre uppväxter för barn och så vidare. Hur vill vi använda vår ökade produktivitet? Och hur ska vi få människor att orka med att jobba fram till pensionen? Det är dags att börja diskutera på allvar igen kring kortad arbetsdag, bättre arbetsmiljöer och relationen mellan privat och offentlig konsumtion.

    Kommunerna spelar en mycket viktig roll i omvandlingen. Jag har haft den stora äran att leda Uppsala arbetarekommuns trafikrådslag. Vår målsättning är att skapa förutsättningar för många fler att leva utan egen bil, och sättet att göra det är genom omfattande satsningar på ett fungerande kollektivtrafiksystem.


    P.S. För övrigt känns det väldigt märkligt att läsa dagens inlägg på etablissemangets klotterplank efter gårdagens diskussion. Om man på något sätt vill problematisera dagens livsstil i västvärlden och den privata konsumtionsexplosion som skett är det väldigt märkligt att acceptera att man fortsätter reducera den offentliga konsumtionen för att gynna den privata. Kan ingen berätta för Peter Eriksson att offentlig konsumtion är mycket klimatsmartare än privat konsumtion - och framför allt mycket mer angelägen i dagens situation?