fredag, juli 11, 2008

Trip to Freedom

Just när jag sitter och tycker att jag undanhåller mina läsare allt som hände under min fantastiska och deprimerande resa till Palestina upptäcker jag att min vän Hanin skrivit ett fantastiskt resereportage från vår utflyktsdag till oasen Wadi al Qelt och Döda havet här.

Den dag Hanin skildrar var inte representativ för vår resa - normalt hade partimedlemmarna i Palestina bokat in våra dagar från morgon till kväll och vi hade inget som helst utrymme för sightseeing. Men just för att denna dag var så speciell blev känslan av det absurda med ockupationen särskilt påtaglig. Vi kunde resa till Döda havet för att vi hade svenska och amerikanska pass. Palestinier får inte sätta sina fötter där, fast det ligger bara några mil hemifrån och bevisligen ligger inom det kartorna kallar Västbanken.

Hatkärlek - från en av dem som styr Almedalen

Varje försommar de senaste åren har samma fråga inställt sig: Är det värt att åka till Almedalen? Och varje år tvekar jag allt mer, men jag har hittills bestämt mig för att åka i alla fall i sista minuten. Så jag var där ett par dagar i början av veckan, och eftersom jag tydligen tillhör dem som styr Almedalen tänkte jag komma med ett par kommentarer om denna tillställning.

Jag kan helt och fullt dela Björn Elmbrants hatkärlek till Almedalen. Det är ett fantastiskt tillfälle att träffa många gamla och nya politiska vänner i ett oftast soligt sommar-Gotland. Almedalen är en arena som är genuint öppen för alla - det kostar inget att annonsera ett seminarium i det officiella programmet, Almedalsbiblioteket har billigt kaffe och trådlöst nätverk med mera. Det brukar också kunna finnas ett och annat bra seminarium. Men samtidigt finns det så mycket med Almedalsveckan som gör mig så djupt deprimerad.

Gotland må vara en vacker ö mitt i Östersjön, men Almedalen är inte isolerad från det omgivande politiska landskapet i dagens Sverige. Almedalsveckans utveckling från Olof Palmes tal från ett lastbilsflak 1968 till dagens "särintressenas vuxendagis" avspeglar samhällsutvecklingen i stort. Eller som Elmbrant skriver: "Man kanske rentav kan säga att Almedalen är en slags karikatyr av hur det offentliga samtalet i Sverige ser ut: villrådiga partier, arbetsgivarintressen med miljonbudgetar för propaganda, och kaxiga medier, ofta i symbios med reklam- och kommunikationsbolag."

Tvärdrag har tillägnat sitt senaste nummer till den politiska broilern. I tidningen finns att läsa om hur antalet som är anställda för att utforma den socialdemokratiska politiken formligen exploderat under de senaste trettio åren, samtidigt som mer än 90 procent av medlemmarna försvunnit. Och samtidigt som ideologiska studier kommit allt mer på undantag. Detta är en del i ett större mönster där professionella PR-konsulter allt mer påverkar vad som beslutas. Detta är ett stort demokratiskt problem, som alla som läst Stuart Ewens briljanta intervju med public relations' fader Edward Bernays inser.

Det hela är också sammanflätat med det som de senaste veckorna beskrivits av både Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd och Fokus, Swedbank och Synovate - klyftorna i Sverige har vuxit dramatiskt de senaste femton åren oavsett regering. De rika drar ifrån och får ett kraftigt växande privat konsumtionsutrymme, främst som en konsekvens av kraftigt växande kapitalvinster. De allt större bolagsvinsterna hör samman med att makten att påverka politiken tillfaller i växande grad dem som har pengar att betala för sitt inflytande. I Almedalen ser man hur näringslivets organisationer har råd med rosévinsmingel och bjudluncher medan det klagas när Arena bara bjuder på plockmat. Samtidigt ingår denna bjudkultur i det som gör det möjligt för människor som inte har stora organisationer bakom sig att vara i ett sommar-Visby där rika stockholmares efterfrågan tycks sätta prisläget.

Kanske har Emil Berg rätt i att man helt borde strunta i Almedalen och bygga organisation i stället. Och det kunde säkert vara en smart mediastrategi för vänsterpartiet att bojkotta Almedalsveckan och genomföra en organisatorisk offensiv bland alla de som inte har råd att resa bort på semestern - ett sätt att i stil med Ung Vänsters framgångsrika 90-talsstrategi göra en poäng av att man inte är ett parti som alla andra. Men det kan aldrig vara en metod för arbetarrörelsen i sin helhet att utebli från den plats där den centrala zonen möts, där man kan utöva påverkan genom närvaro och argumentation.

Om jag då själv skulle gå in och mediekonsulta för ett ögonblick skulle jag råda framför allt LO att mobilisera folk till Almedalen och se till att dränka arbetsgivarintressenas jippon med det som alltid varit vår starka gren - styrkan i vårt antal. Om rörelsefolk skulle promenera omkring i kvarteren kring Donners plats under den där veckan, kila in på seminarierna och minglen och ställa frågor utifrån ett löntagarperspektiv skulle det nog se ganska annorlunda ut.

Och ärligt talat - det krävs inte så enormt mycket folk för att uppnå denna effekt. Antalet aktiva almedalsdeltagare, som går på mer än ett eller två av partiledartalen, kan inte vara mer än tusen personer. Så ett par hundra fackligt förtroendevalda skulle räcka alldeles utmärkt.

LO genomför redan en utmärkt programverksamhet i Almedalen, som bör kompletteras med en mobiliseringsinsats. LO hyr några vandrarhem och hus i eller i närheten av Visby, och erbjuder gratis boende till alla tillresta fackligt förtroendevalda. Sedan går förbunden in och tar resekostnader och förlorad arbetsförtjänst för ett överenskommet antal. Detta koordineras med mobiliseringsinsatser från partiet och sidoorganisationerna - här är det jätteviktigt med en bred rekrytering så det inte bara blir gruppen av heltidspolitiker och betalda tjänstemän. Totalt sett bör målet vara att arbetarrörelsen ska få 500 personer till Almedalsveckan.

Där kom ett alldeles gratis PR-tips. Nu ska jag sätta mig på uteplatsen och läsa fler goda romaner. Återkommer.

P.S. Måste bara påpeka att Björn Elmbrant är ute och cyklar i sin artikel när han skriver om centern och EMU i Almedalen 2003. De hade bjudit in en brittisk EMU-motståndare - som för övrigt var socialdemokrat - för att framföra varför en stor majoritet av britterna sade nej. Jasidan angrep genom att referera till att den brittiska nej-sidan gjort en film med ett inslag där en komiker körde ett skämt om EU och tredje riket. Det hela blev en stor story först när Maud Olofsson gick till motangrepp och sade att den av socialdemokraterna inbjudne Joschka Fischer var terrorist. En underhållande detalj i sammanhanget är att när Ja till Europa försökte skaffa sig ett exemplar av filmen skickade de ett mail till brittiska No Campaign och kallade sig EMU-motståndare trots att mailadressen uppenbarligen var @jatilleuropa.se.)

Henrik Schyffert i Almedalen 2008

torsdag, juli 03, 2008

Kulturen som (fossilfri) motor

Det är inte varje dag UNT:s spalter fylls med artiklar skrivna av företrädare för både majoritet och opposition, men idag finns där en artikel om varför det är rätt att Uppsala ansöker om att bli Europas kulturhuvudstad skriven av mig och Jan-Erik Wikström (fp).

För övrigt tycker jag att riksbankens direktion försöker skjuta elefanter med knallpulverpistol när de höjer räntan för att få ner prisökningarna. Riksbankschef Ingves kan hindra nyinvesteringar, få till fler uppsägningar och ge villaägare sömnlösa nätter med sina räntehöjningar. Men han kan knappast hindra en inflation som drivs av att oljan och maten blir kraftigt dyrare över hela planeten.

Visst, räntehöjningen är till viss del orsakad av politik, och guldregnet över de rika är vansinnigt av alla möjliga anledningar. Men ska man på allvar göra något åt inflationen måste det till kraftiga insatser för att minska oljeberoendet världen över - utan att för den sakens skull börja använda våra bästa jordar till att odla etanol. Dylikt kan man läsa om i Ordfront.

Och kulturkonsumtion är väldigt resurssnålt...

onsdag, juli 02, 2008

True believers mellan två eldar

Direkt efter den irländska folkomröstningen tycktes uppslutningen vara stor i EU-etablissemanget att man skulle köra på i alla fall som om inget hade hänt. Men nu börjar det bli oro i leden och land efter land darrar på manschetterna kring Lissabonfördraget. I Tjeckien och Tyskland pågår nu rättsliga prövningar av ifall man verkligen kan underteckna fördraget, medan Polens president tycks vilja frysa ratificeringen helt och hållet.

Detta är naturligtvis väldigt tacksamt för den svenska socialdemokratiska partiledningen. För trycket från rörelsen är massivt för att inte godkänna fördraget utan garantier för kollektivavtalen och konflikträtten. Samtidigt vill partiledningen inte stå med skammen i EU för att ha skjutit upp fördragets godkännande. Men nu kan Urban Ahlin med gott samvete kovända i frågan och säga att det "finns nu ingen anledning att stressa fram" med ratificeringen. Man tycker sig höra en rejäl pust av lättnad - off the hook.

Efter ett sådant här besked är det lätt att ställa sig frågor. Varför kunde inte Mona Sahlin ha sagt direkt efter irländarnas nej att det nu är dags att förhandla fram ett nytt fördrag som tar starkare hänsyn till löntagarnas rättigheter? Hon hade garanterat haft ett stöd för det, såväl i rörelsen som i den allmänna opinionen. I stället har partiledningen hymlat i frågan i flera veckor. Och fyra socialdemokratiska EU-parlamentariker har skrivit en artikel i AiP med märkliga formuleringar om att Irlands nej är ett veto mot fördraget men ändå inte.

Vad är det som gör att de svenska socialdemokraterna inte vågade gå i första ledet och säga att ett nej är ett nej, utan överlät det på några centraleuropeiska presidenter? Jag tror att svaret är ganska enkelt. Vi har att göra med true believers, som ännu inte gjort upp med sin barnatro på att allt europeiskt samarbete är bra samarbete. För det ligger faktiskt en kärna av sanning när Ann-Charlotte Altstadt, som skriver krönikör bland annat i LO-tidningen, beskriver EU-entusiasterna som svenska förvirrade maoister på Kinabesök 1967. Visst, allt är inte himmelriket men kineserna var ju på väg mot (eu)topia och det var ju den avlägsna framtiden som räknades, inte verkligheten.

I Ekots lördagsintervju den 24 maj 2008 beskrev Marita Ulvskog situationen i partiet som att socialdemokrater under en lång period var antingen EU-predikanter eller EU-protestanter. Nu är vi i stället EU-praktiker som gillar läget och försöker göra så mycket som möjligt också i EU för att driva vår politik och ideologi, menade Ulvskog.

Jag tycker att Ulvskog satte huvudet på spiken i det uttalandet. Möjligen hade hon kunnat lägga till att det ekumeniska arbetet inte är fullgånget än och att rester av den gamla tron finns kvar i den EU-predikande partiledningen.

Så medan partiledningen nu sitter och funderar på nästa drag kan jag tipsa om förslagen i Socialdemokratiska EU-kritikers uttalande efter den irländska omröstningen. Där finns ett gäng konstruktiva förslag på hur vi kan göra dagens EU-samarbete bättre. Det allra viktigaste - som Sverker Gustavsson förklarat i en mycket bra och pedagogisk artikel i Tiden 2/08 (inte på nätet!) - är att det tydligt markeras att de sociala rättigheterna är överordnade marknadens fria rörlighet.

För övrigt pågår debatten för fullt i Upsala Nya Tidning om framtiden för vårt nya konserthus. Jag och Bo Östen Svensson har skrivit en insändare som publicerades idag där vi säger att "Det är poänglöst att privatisera Konserthuset". Läs mer här.