fredag, mars 28, 2008

På drift allt längre åt höger

Någon gång ibland läser man en artikel som man bara måste säga åt alla man träffar att läsa. Och nu har jag gjort det.

Klicka in på GöteborgsPostens hemsida och läs gästprofessorn vid Göteborgs universitet Brian Palmers artikel om hur det progressiva Sverige numera på flera sätt faktiskt är mer konservativt än hans hemland USA. Och om hur våra liv i allmänhet och utbildningssystemet i synnerhet allt mer präglas av ängslan.

Läs!

onsdag, mars 26, 2008

Våld mot kvinnor är våld mot kvinnor är våld mot kvinnor

"Jag är svensk tills jag gör något fel" sade Gülay Yüksel till mig i förra veckan. "Precis som Ludmila var svensk tills det avslöjats att hon dopat sig".

Gülay var en av de som ordnade demonstrationen mot mäns våld mot kvinnor i samband med Tubay Mavis begravning. Gülay och andra har gång på gång försökt få folk att förstå en grundläggande fråga: Tubay Mavi var inte en isolerad, beslöjad och nedtryckt människa som inte kunde språket. Hon var uppvuxen och utbildad i Sverige, hon levde sitt liv i det svenska samhället. Hon blev slagen och slutligen dödad av sin make - precis som alltför många andra kvinnor i Sverige. Visst var både Tubay och hennes make kurder, men det våld Tubay utsattes för är ett våld som drabbar kvinnor överallt i världen och som drabbar tiotusentals svenska kvinnor varje år.

Som Gülay skriver i en kommentar på sitt mycket läsvärda blogginlägg i frågan:
Oavsett hennes makes bakgrund, så slog han inte henne av hedersrelaterade skäl, han slog henne för att han är en misshandlare och har alltid varit en misshandlare, han har misshandlat många före henne, han är en typisk svag kille som måste ha kontoll och makt för att känna sig någorlunda "mäktig".
Han kunde lika gärna vara svensk, ingen skillnad.
Läs Gülays blogg, det finns mycket där att läsa och fundera över. Som hur det kommer sig att när en vit kvinna mördas av sin make är det mäns våld mot kvinnor, medan det tolkas som hedersmord så fort kvinnans namn och/eller utseende skvallrar om en härkomst från Mellanöstern.

Det finns många attityder och många föreställningar som behöver utmanas om vi ska kunna leva tillsammans och förstå varandra i det här samhället. Låt oss börja utmana oss själva.

söndag, mars 23, 2008

Dags att förstatliga drivmedelsbranschen?

De stora oljebolagen vill lägga ner mackar i drivor. Det är det senaste exemplet på att drivmedelsmarknaden inte fungerar. Här behövs politiska insatser för att se till att de delar av landet som behöver bilen allra mest får tillgång till drivmedel.

I sin doktorsavhandling "Socialiseringen som kom av sig - Sverige, oljan och USAs planer på en ny ekonomisk världsordning 1945-49" beskriver historikern Thomas Jonter hur USA:s inblandning stoppade genomförandet av de mer radikala delarna av det socialdemokratiska Efterkrigsprogrammet. En utredning hade föreslagit ett statligt oljemonopol eftersom oljan var en för landet viktig resurs - en del av infrastrukturen. Efter att utredningsförslaget lagts på hyllan byggdes ett stort och vittförgrenat nät av bensinmackar upp i landet - delvis i kooperativ form genom Oljekonsumenterna (OK).

Vid oljekrisen 1973 fick bolagen i uppgift att planera för bensinransonering. Detta behövde aldrig realiseras, men oljebolagens roll i samhällsekonomin stod alldeles klart. Bensin är inte vilken vara som helst - staten var tvungen att gripa in för att inte ett land som hade gjort sig självt otroligt beroende av oljan plötsligt skulle stanna mitt på motorvägen.

Idag har ett omfattande oligopol utvecklats inom det som idag bör kallas drivmedelsbranschen (det säljs ju trots allt en del bränsle som inte är fossilt där numera). De fyra jättarna Shell, OKQ8, Statoil och Preem kontrollerar marknaden, och Konkurrensverket har fått gripa in för att agera mot bolagens prissamarbete.

Att drivmedelsmarknaden inte fungerar står alldeles klart när man hör att 1 000 av 3 700 mackar kommer att läggas ner de kommande åren på grund av "dålig lönsamhet". Det är klart att om man kan slippa ha en stor distributionskedja och tvinga berget att komma till Muhammed i stället för tvärtom kan man tälja guld. Speciellt som man kan känna sig trygg om att det inte blir så mycket konkurrens eftersom alla bolag är överens om tagen.

Till och med en centerledare som är så lite centerpartist som Maud Olofsson blir lite stressad av sådant här. Det är ju hennes väljare som drabbas, och som kommer att hålla henne ansvarig. Så nu blir det andra ord i skällan än vad vi är vana vid. Plötsligt menar den mest fackföreningsfientliga ministern i Sverige sedan 30-talet att "även om de har ansvar för sitt bolag har de också ett samhällsansvar eftersom de verkar i ett samhälle". Det finns visst begränsningar för den fria marknaden också för en så hårdhudad motståndare till arbetsrätt och kollektivavtal som Maud Olofsson.

Jag tycker att Olofsson gör rätt i att sätta sig ner med drivmedelsbolagen och diskutera "samordnade servicelösningar". Men jag tycker inte att hon ska göra det utan att sätta kraft bakom orden.

Jag tycker att det ska stå klart för alla inblandade att om inte oligopolisterna tar sitt samhällsansvar för att se till att det också i fortsättningen finns drivmedel just i de delar av landet där bilen behövs som mest så kommer staten att fixa det på annat sätt. Antingen genom att stat, landsting och kommuner bygger upp en ny distributionskedja, med den offentliga sektorns drivmedelsbehov som grund för att få upp volymerna. Eller helt enkelt genom att staten löser in ägarna till oljebolagen och tar över hela branschen, som tanken var på 40-talet och som man gjorde med apoteken på 70-talet.

Marknaden är en bra tjänare, men en usel herre.

tisdag, mars 18, 2008

Folkbildning - The American Way

Titta på detta tal om rasism och politik som Barack Obama höll idag i Philadelphia - det är värt varenda sekund. Det är folkbildning the American Way. Obama utmanar oss alla genom att våga beskriva samhället precis så komplext som det är.

Så här kan politik också bedrivas. Inte som ett cyniskt kalkylerande, utan som ett resonerande med väljarna. Man kan välja att ta väljarna på allvar, att höja nivån i stället för att sänka den.

Det är det här som är den nya politiken för ett modernt samhälle. Titta på det här, Mona och 68an. Så här engagerar man människor, så här tar man väljarna på allvar.

måndag, mars 17, 2008

Tubay Mavi är död - låt oss kämpa för att vi alla ska kunna leva!

Detta sade jag vid dagens manifestation mot mäns våld mot kvinnor till minne av Tubay Mavi:

Det privata är politiskt.

När kvinnor organiserade sig mot ojämlikheten mellan könen är det detta enkla budskap de försökt få en ofta skeptisk omvärld att förstå.

Att det som händer inom hemmets fyra väggar angår oss alla.

Att det inte bara är så att det som händer samhället i stort påverkar det som händer i det lilla. Utan också att det som händer i familjerna påverkar samhället i stort.

Idag har vi tagit farväl av Tubay Mavi.

Älskad av många. Saknad av ännu fler.

Hon vågade vara sin egen. Inte styrd av någon annan. En självständig mänsklig varelse.

För min egen del var mordet en väckarklocka. Våldet finns mycket närmare än vad vi ofta tror.

Det vackra hjärta av ljus som hennes anhöriga och vänner placerat utanför där hon bodde på Bruno Liljeforsgatan 39 finns på vägen där jag cyklar mellan mig och min pappa.

Och alldeles intill där jag bor på Kvarngärdet lyser ljusen för Tubay, där hennes systrar och föräldrar bor.

När en kvinna blir slagen av en man hon älskar eller älskat är det en tragedi.

När 20 000 – 30 000 kvinnor blir slagna är det ett samhällsproblem.

För så är det i Sverige i dag, mitt i allt tal om att vi är världens mest jämställda land.

(Hur det då inte måste vara i alla andra länder!)

Så många anmäler att de blivit slagna. Och vi vet att mörkertalet är fler gånger större.

Ibland får detta systematiska våld mot kvinnor dödlig utgång. En till två kvinnor i månaden dödas i nära relationer i Sverige.

Men siffror och statistik säger ganska lite om mänskligt lidande.

Om Tubays syskon, föräldrar, släktingar, vänner.

Om lilla Iza, som berövats sin mamma.

Hur kommer det sig att dessa män anser sig ha rätt att slå, till och med rätt att döda?

Hur kommer det sig att de anser sig ha den rätten och den makten?

Jag tror att det är så enkelt att många av oss män fortfarande inte förstått själva grunden.

Många män har inte tagit till sig att alla människor har lika rätt och värde.

Och det är inte konstigt att de inte gjort det.

Hela det samhälle vi lever i formligen skriker ju till oss att män är mer värda än kvinnor.

Män har mer makt.

Män har högre lön.

Män jobbar mycket oftare heltid.

Män arbetar alldeles för lite i hemmet och är alldeles för lite hemma med sina barn.

Män pratar mer i klassrum, styrelserum och fikarum.

Mannens överordning över kvinnan avspeglas i filmerna, i reklamen, i porren, överallt.


Det finns mycket vi behöver göra.



Vi behöver få polisen att ta våld mot kvinnor på större allvar.

Vi behöver stödja kvinnojourerna.

Vi behöver ha temadagar om mäns våld mot kvinnor på skolorna.

Men mest av allt behöver vi få ett slut på hela det här systemet – mannens överordning över kvinnan.

För om män och kvinnor har samma makt, samma löner och samma ansvar, då vågar jag påstå att då kommer mycket färre män att inbilla sig att de har rätt att slå kvinnor.

På det sättet blir det politiska också det privata.

De män som hatar kvinnor och anser sig ha rätt att slå och mörda dem vill skrämma oss att sluta.

Sluta stå upp för vilka vi är.

Sluta stå upp för allas rätt att själva välja sin väg i livet.

Sluta vara självständiga.

Låt oss göra dem besvikna.

Det privata är politiskt.

Därför kan vi inte bortse från att vi alla är samhällsmedborgare.

Vi påverkas alla av vad som händer i världen, oavsett om vi vill det eller ej.

Låt mordet på Tubay Mavi bli en väckarklocka för oss alla.

Tubay Mavi är död. Må hon vila i frid.

Låt oss nu kämpa för att vi alla ska kunna leva!

Vänd upp och ner på partiet eller dö

Katrine Kielos skriver klokt och vasst som vanligt, idag om det socialdemokratiska partiets hopplöst omoderna organisationskultur. Ett utdrag:
Att gå med i ett parti är inte att köpa en uppsättning tankar att vara lojal med, det är att vilja ta ansvar. Självklart är moderna människor tveksamma inför att engagera sig i en organisation som enbart pratar genom pressmeddelanden, informationsbroschyrer, och "din-åsikt-är-viktig-skriv-till-vår-arbetsgrupp".

Idag verkar SAP tro att ett öppet parti är ett parti som åker ut och lyssnar på människor för att på så sätt kunna skapa en bättre anpassad politisk produkt. Det är fel. Ett öppet parti är ett parti som åker ut och frågar människor: "vad behöver ni av oss för att ni själva ska kunna göra någonting åt de problem ni nu berättar om?"
Katrine inspireras liksom jag av hur moderna politiska kampanjer over there utbildar frivilliga i att organisera sig själva, och därmed på kort tid mobiliserar hundratusentals aktiva kampanjarbetare.

Egentligen är det märkligt - socialdemokratin har varit drivkraften bakom Sveriges demokratisering, 1900-talets utbildningsrevolution och tillskapandet av ett socialt mycket jämlikare samhälle. Men självt lever partiet kvar i arbetsformer som bygger på kadaverdisciplin, inordning och "tyst i klassen". Lyckligtvis börjar vi bli så många nu i partiet som vuxit upp i ett samhälle som präglats av denna sociala jämlikhet, och vi börjar sluta acceptera de här arbetsformerna. Förändringen är redan på gång.

Och du - glöm inte eftermiddagens manifestation. Vi ses där!

fredag, mars 14, 2008

Våldet måste få ett slut!

Mäns våld mot kvinnor skördar offer dagligen. 26-åriga Tubay Mavi är inte den första att bli dödad av någon hon älskat. Hon försvann från sitt hem dagen efter nyår, och hennes kropp hittades i skogen vid Fjällnora för någon vecka sedan. Hennes make har erkänt dådet.

Tubays anhöriga arrangerar en manifestation mot mäns våld mot kvinnor till minne av Tubay. Manifestationen äger rum efter Tubays begravning på måndag den 17 mars. Vi samlas i Slottsbacken klockan 16.30, och går iväg mer mot Stora torget klockan 17.00.

Skicka vidare detta meddelande till vänner och bekanta, och slut upp på måndag.

Vi ses!

onsdag, mars 12, 2008

Politikens förändringskraft: Exemplet Stenhagen

När jag var fem-sex år var vi ett helt gäng som rymde från dagis. Vi gick omkring i skogarna bortom Berthåga lekplats, det kändes som mil efter mil av skogar och träsk. Till slut hittade vi en liten skogsväg som förde oss tillbaka mot civilisationen.

Ett par år senare expanderade Uppsala vidare västerut, och rymlingsmarken fylldes med nya vackra hus i tegel och trä. De första barnen från området fick vara med oss Berthåga- och bortre Luthagenbarn på den bullerbyidylliska Eriksskolan. De tillfälliga byggnader som hyste de nya eleverna i väntan på att Stenhagenskolan skulle stå klar gav upphov till begreppet ”barackbarnen”.

Det hade säkert också sin betydelse att de flesta av dessa barn som inte gick i de vackra stenhusen utan i dragiga längor uppsmällda på skolgården råkade ha en annan etnisk bakgrund än oss rågblonda knattar. Den mark där jag och mina dagiskompisar – de flesta av dem själva barn till rymlingar från chockdoktorernas södra Latinamerika – hade rymt var nu en fristad för rymlingar från krigsskådeplatser som Libanon, Iran och Irak.

Knappt hade tapetklistret hunnit torka i Stenhagenhusen förrän 90-talskrisen kom. Expansionen stannade av och planerna på ett centrum i området gick i stå. Arbetslöshetssiffrorna i Stenhagen blev snabbt astronomiska, samtidigt som de nybyggda bostadsrätterna fick leva med riksbankens ”the sky’s the limit”-räntor. Stenhagen fick snabbt ett rykte om att vara ett enda stort socialt problem. I ett av de första numret av tidskriften Arena fanns en stort uppslagen artikel om bostadsområdet som var helt övergivet av samhället.

Nu inleddes en kraftsamling för att förändra Stenhagen och bilden av området. Eldsjälar i den kommunala förvaltningen, i hembygdsföreningen, i kyrkan och i studieförbunden samarbetade för att få till stånd en bra skola, ett aktivt föreningsliv och bra fritidsaktiviteter i området. Själv blev jag tidigt inblandad i att dra igång en SSU-klubb i området, som levde ett par år och hade verksamhet i den ABF-lokal som varit centrum för väldigt mycket aktivitet. Dessa satsningar på att skapa ett starkt lokalsamhälle i Stenhagen var lyckade, men de löste inte alla problem.

Runt millennieskiftet Under 90-talets slut kom den första stora vändpunkten. Kommunen valde att acceptera bygget av ett nytt externt kopcentrum, för att få till stånd någon form av service för Stenhagenborna. ICA Maxi och andra butiker etablerade sig. Men Stenhagen stod fortfarande utan ett ställe för människor att mötas. Därför beslutade den dåvarande rödgröna kommunmajoriteten – trots moderaternas motstånd – att bygga ett medborgarcentrum i Stenhagen.

Stenhagens kultur- och bildningscentrum står nu på plats, och jag har idag fått förmånen att gå på förhandsvisning. Det är ett mycket imponerande bygge – en kombination av ett allhus och en F-9-skola. Förskolan och äldreboendet ligger i samma komplex. I allhuset finns skol- och folkbibliotek, fritidsgård, föreningslokaler för fri disposition, ateljéer, musikstudio, danslokal och en fullskalig idrottshall med plats för över 200 åskådare. I anslutning finns konstgräsplan och flera ”vanliga” fotbollsplaner. Kort sagt – där finns allt.

När beslutet om byggandet av Stenhagens kultur- och bildningscentrum var fattat, blev det en klarsignal för byggherrarna att påbörja en lång rad utbyggnadsprojekt. Nu byggs det villor som aldrig förr i Stenhagen. Den stora offentliga investeringen på 175 miljoner kronor ger upphov till en mängd andra investeringar, genom att den signalerar framtidstro och utvecklingspotential. Så bedrivs genomtänkt och framtidsinriktad jämlikhetspolitik, och så blir satsningen på kultur, fritidsverksamheter och utbildning lönsam redan innan vi sett vad detta leder till i form av mänsklig utveckling.

Jag får ofta frågan hur jag orkar hålla på så mycket med politik, vad det är som driver mig. Det här är vad som driver mig. Insikten om att politiken har en sådan oerhörd betydelse för oss alla, att vi genom politiken kan förändra det samhälle vi lever i och göra det bättre.

Politiken kan vara bra eller dålig. Den politik som förde oss in i krisen, och den som fördes under och närmast efter krisen, svek Stenhagenborna och krympte deras livschanser. Den politik som fördes under de senaste åren, under välfärdsstatens renässans under 2000-talets första år, reparerade en del av de skadorna och lade grunden till en ny framtid i Stenhagen. Visst drabbar den nuvarande regeringens politik Stenhagenborna, men just på denna plats överväger fortfarande de positiva konsekvenserna av den modiga investering som gjordes under den förra mandatperioden.

Stenhagens framgångssaga väcker också nya tankar. Kan vi lyfta andra områden med liknande medel? Hur bygger vi upp en lokal samverkan och ett medborgerligt deltagande i besluten som gör att folk känner äganderätten till dessa våra gemensamma byggnader och satsningar? Hur kan vi tillsammans lyfta Stenhagens syskon i sydost, som byggdes vid samma tid och dras med liknande problem – Sävja? Hur kan framåtriktade kommunala investeringar lyfta andra områden som drabbats av negativa spiraler? Hur skapar vi den goda staden för alla Uppsalas medborgare?

fredag, mars 07, 2008

Demonstrera på internationella kvinnodagen

Det har sällan känts så viktigt att demonstrera på 8 mars som i år. Demonstrationen i Uppsala samlas i Slottsbacken kl 12:30, avmarsch kl 13:00 och därefter möte på Stora Torget. I samband med demonstrationen hålls en tyst minut för Tubay Mavi - ett offer för mäns våld mot kvinnor.

Det blir min andra demonstration på två dagar - i dag demonstrerade jag och höll en apell om det fruktansvärda som händer i Gaza. Politik skapas inte i sammanträdesrum allena - knappt alls faktiskt. Om detta berättar Rolling Stone.

torsdag, mars 06, 2008

När våldet kryper närmare

Ibland kryper det fruktansvärda mycket närmare. Jag har i kväll insett att Tubay Mavi, den 26-åriga kvinna och Uppsalabo som mördats av sin make, är systern till en bekant och partikamrat till mig. Hon bodde inte långt ifrån där jag bor.

Snart är det den internationella kvinnodagen 8 mars. Dessvärre tvingas vi konstatera att mäns våld mot kvinnor ständigt är aktuellt, att kvinnor dör i Uppsala idag på grund av mäns våld.

Tubay har dock ännu inte lagts i jorden och familjens fokus ligger på att ge henne en värdig begravning. Men det kommer att bli en manifestation framöver, jag återkommer med information när jag vet mer.

Denna blogg, som drivs av en av Tubays anhöriga, berättar mer om det fruktansvärda som hänt.

onsdag, mars 05, 2008

Eftergiven EU-politik

I dagens krönika i Göteborgs-Posten argumenterar Leif Pagrotsky skickligt och effektivt mot regeringens passiva hållning i EU-politiken. Linjen är klok och torde kunna samla socialdemokratin och en majoritet av det svenska folket bakom sig:

Med EU kan vi göra Sverige bättre om vi samarbetar om saker som påverkar oss, som miljön eller jobben. Vi kan också påverka vår omvärld i kampen mot fattigdomen, för demokratin och för freden mycket effektivare om vi arbetar genom EU än vad vi kan med vår egen utrikespolitik. Men för att det skall vara någon mening med dessa möjligheter måste man veta vad man vill. Och man måste vara beredd att driva sin vilja, även om det ibland kan innebära att strida och ta konflikt. Tyvärr präglas Sveriges agerande i EU numera av motsatsen.


Pagrotsky vågar sig också på att vara kritisk mot de regeringar har själv ingått i, vilket är nödvändigt för att vi socialdemokrater ska kunna förnyas:
När jag ser tillbaka tycker jag att de socialdemokratiska regeringar där jag ingått förtjänar kritik för att vi inte tagit för oss mer i EU och slagits mer aggressivt för svenska intressen. Men den undfallenhet och passivitet som jag ser nu är långt värre. Den förtjänar tyvärr att beskrivas som ren och pinsam finlandisering. Så osjälvständigt har Sverige blivit.

Leif Pagrotskys krönika är nyttig läsning för dem som funderar över hur socialdemokratins EU-politik ska utvecklas och mer specifikt hur vi ska vinna EU-valet i juni 2009. Argumenterar vi som Pagrotsky kan vi undvika att upprepa de fatala misstag som gjorde att vi hamnat under 30 procent i varje EU-val sedan vi gick med 1995.

Ja, vi kan!

Hillary Clinton fick fler röster än Barack Obama i tre av fyra delstater i nattens primärval. Det var segrar hon desperat behövde för att klamra sig kvar, men Obama leder fortfarande i antal delegater. Den som försöker sig på att räkna lite på vad hon behöver för att vinna det här inser att hon fortfarande har en stor uppförsbacke om hon ska klara denna kampanj, även om det är intressant att följa vilka medel Clinton använde för att stoppa Obamas snabba framfart de senaste dagarna.

Men det mest spännande med att följa det amerikanska valet är det folkliga engagemang som växer fram och som gör att demokraterna plötsligt blir närvarande i områden som pekats ut som evigt republikanska - exempelvis Texas. Man mobiliserar och organiserar genom nätet, man kan snabbt bygga en stark och hängiven organisation byggd på visioner och drömmar om en bättre värld. Per Wirtén har beskrivit en del av denna mobilisering och entusiasm. Men jag tror den beskrivs bäst i denna artikel i New York Times:
Instead of relying on a president who fights for those who feel invisible, Obama, in the climactic passage of his speech, described how change bubbles from the bottom-up: “And because that somebody stood up, a few more stood up. And then a few thousand stood up. And then a few million stood up. And standing up, with courage and clear purpose, they somehow managed to change the world!”

For people raised on Jane Jacobs, who emphasized how a spontaneous dynamic order could emerge from thousands of individual decisions, this is a persuasive way of seeing the world. For young people who have grown up on Facebook, YouTube, open-source software and an array of decentralized networks, this is a compelling theory of how change happens.

Clinton had sounded like a traditional executive, as someone who gathers the experts, forges a policy, fights the opposition, bears the burdens of power, negotiates the deal and, in crisis, makes the decision at 3 o’clock in the morning.

But Obama sounded like a cross between a social activist and a flannel-shirted software C.E.O. — as a nonhierarchical, collaborative leader who can inspire autonomous individuals to cooperate for the sake of common concerns.

Clinton had sounded like Old Politics, but Obama created a vision of New Politics. And the past several months have revolved around the choice he framed there that night. Some people are enthralled by the New Politics, and we see their vapors every day. Others think it is a mirage and a delusion. There’s only one politics, and, tragically, it’s the old kind, filled with conflict and bad choices.

Det finns mycket som är oerhört spännande i dessa tankar om "den nya politiken". Vi skapar den tillsammans, många av oss, de politiker vi utser sätter sig inte över folk utan inspirerar och samlar människor till att göra förändringen tillsammans. Obamas budskap överensstämmer med det bästa i den svenska folkrörelsetraditionen - något socialdemokratin inte alltid klarat av att leva upp till när vi i stället ofta slutit upp kring "den röde patriarken". Att skapa en deltagande demokrati är en stor utmaning, men Obama tycks vara beredd att ta den. Oavsett hur det går tycker jag att det är väl värt för oss att låta oss inspireras.

måndag, mars 03, 2008

Vaxholmsdomen kräver omprövning av EU-fördraget

För allt i världen - läs vad Morgan Johansson och Bosse Bernhardsson skriver på etablissemangets klotterplank. Det de skriver är otroligt viktigt. Här är de för mig centrala styckena i denna välformulerade och betydelsefulla artikel:

"Vi kan inte bara fortsätta i samma hjulspår. Vi måste bli mycket mer ifrågasättande, och noggrant granska alla förslag som kommer från EU för att bedöma hur de påverkar svensk välfärd. Sverige ska vara med i EU, men vi behöver ju inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.

Denna hållning måste gälla också det nya EU-fördraget. Det finns de som påstår att det inte har med Vaxholmsdomen att göra, eller att vi i så fall borde agerat tidigare. Det är fel. För det första är det just vid fördragsprocesserna som medlemsstaterna har möjlighet att ta upp frågor om vad som ska beslutas på EU-nivå, och vad som ska beslutas av medlemsstaterna. Om man vill ha en ordning där varje land själv bestämmer över konfliktreglerna på arbetsmarknaden, så är det då man ska ta upp det.

För det andra så kom utslaget i Vaxholmsdomen bara några dagar efter det att det nya fördraget undertecknats. En slump? Ja, kanske. Eller också höll domstolen på ett utslag som de visste var kontroversiellt, för att inte störa fördragsförhandlingarna. För tänk om utslaget kommit ett halvår tidigare - då hade vi socialdemokrater med all säkerhet inte tvekat om att lyfta in frågan i förhandlingarna. Vaxholmsdomen hör hemma i fördragsfrågan.

En del påstår att Europafacket sluter upp bakom fördraget, och att utgången i Vaxholmsmålet hade blivit en annan om det gällt. Men häromdagen krävde Europafackets generalsekreterare John Monks att en ny klausul om fackliga rättigheter förs in i fördraget, just för att möta bland annat Vaxholmsdomen. Det måste göras före det att EU-fördraget träder i kraft, sa Monks inför Europaparlamentets sysselsättningsutskott. Det förefaller alltså vara ett utslag av önsketänkande att tro att fördraget som det nu ser ut skulle vara tillräckligt för att förebygga fler Vaxholmsutslag i EG-domstolen."



Vid sidan av detta - kvällens workshop där ett tjugotal Uppsalabor spånade fram idéer inför stadens ansökan om att bli kulturhuvudstad 2014 var över all förväntan. Uppsalas arbete inför kulturhuvudstadsåret kommer att bli djärvt och omvälvande, var så säker. Förhoppningsvis kommer staden inte att vara densamma efter detta. Fortsättning följer.