söndag, september 30, 2007

Rapport från Bok och Bibliotek

Jag har en (o)vana att anteckna frenetiskt när jag går på föreläsningar, seminarier och så. Så också på årets bokmässa. Detta år antecknade jag på min bärbara dator och nu ligger anteckningarna på internet. För den som är intresserad finns anteckningarna här.

Kepsar och mobiler - eller ekonomi?

Jag är stolt över hur socialdemokratin varit motorn i utvecklandet av en modern skola i vårt land. Den svenska skolan bidrar till att öka jämlikheten och är en hörnpelare i en kunskapsekonomi som är en av världens mest framgångsrika.

Samtidigt måste vi socialdemokrater erkänna att 90-talets skolpolitik misslyckades på flera väsentliga punkter. Inte för att vi gav elever mer att säga till om eller för att pedagogiken förändrats och moderniserats – tvärtom. Utan för att vår socialdemokratiska skolpolitik var alldeles för lite socialdemokratisk.

I morgon är sista dagen att lämna in sina svar i partistyrelsens blixtrådslag om skolan. Min förening har redan satt ihop lite kloka synpunkter, men frågan förtjänar mer uppmärksamhet än så.

Jag tycker det är väldigt synd att det inte är mer tid avsatt för en mycket mer omfattande diskussion än den som hittills hunnit ta fart. Socialdemokratins skolpolitiska plattform måste tas fram genom en omfattande process där medlemmarna får chansen att sätta sig in i och diskutera frågorna. Jag hoppas rådslaget blir början till en sådan process, och att vi får många tillfällen att vända på stenar och fundera igenom skolpolitiken framöver.

Jag gick i skolan i Uppsala under slutet av 80-talet och början och mitten av 90-talet. Jag såg hur resurserna minskade mer och mer för varje år. Klasstorlekarna växte och vi fick ”lärarhandledda självstudier” – en vacker omskrivning för håltimmar. Jag var själv med och beslutade om detta under en period när jag satt i en kommunal nämnd för första gången.

Krympande kommunala budgetar ledde till att skolan fick utsättas för stundtals ganska brutala nedskärningar. Statistiken talar sitt tydliga språk – speciallärare, skolvärdinnor, kuratorer, skolbibliotekarier och annan kringpersonal blev allt färre. Och samtidigt blev elevernas sociala situation utanför skolan allt sämre när arbetslösheten växte och låginkomstfamiljernas marginaler krympte ner till och under nollstrecket.

Självklart har detta drabbat kvaliteten och förtroendet för den svenska skolan. Och trots Wärnerssonpengar och andra satsningar har skolan fortfarande inte hämtat sig fullt ut. Särskilt som arbetslösheten fortfarande är på höga nivåer bland de sämst ställda i samhället. Och situationen förvärras kraftigt när friskolorna dränerar den kommunala skolan både rent ekonomiskt och när det gäller den sociala sammansättningen bland eleverna som påpekas i rådslagssvaret.

Jag tror att förutsättningen för att en ny socialdemokratisk skolpolitik ska vinna stöd är att vi konstaterar att vi bär ett tungt ansvar för denna utveckling. Vi avreglerade skolan, och lämnade fältet fritt för omfattande nedskärningar i kommunerna. De kortsiktiga behoven av kommunalekonomisk stabilitet har stått i vägen för långsiktighet i arbetet för en skola för alla.

Vi har underinvesterat i humankapital under många år, för att tala i nationalekonomiska termer. Och när s-regeringen 1994 valde att inte riva upp en av världens mest liberala lagstiftningar för offentlig finansiering av fristående skolor – en högerpolitik vi hårt kritiserade medan vi var i opposition – tog vi själva på oss en del av ansvaret för den snabbt tilltagande segregation vi idag ser på skolans område.

Jag tror att vägen till att ta initiativet i skoldebatten är genom att gå fram med tydliga krav som varje skola i det här landet – offentlig eller privat – ska leva upp till. Krav som tvingar fram en höjd ambitionsnivå på olika områden vi pekar ut som de mest centrala. Krav som fredar skolan från såväl vinstjagande VD:ar i skolbolag som från borgerliga politiker som får något religiöst i blicken när de pratar om skattesänkningar.

Jag tror det är nödvändigt att ange en nationell miniminivå som gör att eleverna garanteras att det finns en viss mängd lärare i skolan. Jag tror vi behöver reglera rätten till ett riktigt bemannat skolbibliotek som kan bidra till att stärka upp barnens läsande. Och så vidare – här behöver vi sitta och mejsla ut vilka krav som är rimliga, som inte styr för mycket i bemärkelsen att de hamnar i vägen för en utveckling av verksamheten men som garanterar att det finns tillräckligt med resurser för att skolan ska kunna fullgöra sitt uppdrag.

Min grundtanke är att vi absolut ska ha en kravskola, men att kraven ska riktas åt rätt håll. Vi måste ställa betydligt högre krav på de som har makten över budgetarna för skolan – såväl de offentliga och de privata – så att de inte får snåla på det viktigaste vi har nämligen våra barn. Och genom att förskjuta debattens fokus från kepsar och mobiltelefoner till frågan om vi ska satsa på välfärden eller sänka skatten kan föra tillbaka skoldebatten på rätt köl igen.

Jag har sagt det förr, jag kommer säga det igen - it's the economy, stupid.

fredag, september 28, 2007

Bibliotek - en privatsak?

För de som inte hade möjlighet att delta på gårdagens utmärkta seminarium om "Bibliotek - en privatsak?" på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg i går kommer här en sammanfattning:

Medverkande var Stefan Carlén (ordförande Ordfront), Barbro Borg (bibliotekschef i Solna), Barbro Bolonassos (bibliotekschef Fisksätra) och Lena Lundgren (styrelseledamot BiS). Frågeställningen var om alternativa driftsformer för bibliotek håller på att bli vanligare och vad det då betyder för folkbibliotekstanken. Bibliotek i Samhälle (BiS) har gjort en sammanställning av läget och hur många biblioteken med alternativa driftsformer är.

Stefan Carlén var glad över sammanställningen och konstaterade att han var positivt överraskad. De flesta folkbibliotek med alternativa driftsformer är föreningar som räddat nedläggningshotade filialer. Han levererade en ”spaning” över läget och vart vi är på väg. En våg sköljer över oss med beställar-utförarmodeller och kundvalsmodeller. I direktiven till Kulturutredningen är det tydligt vart man vill – mer marknadsstyrning och mer sponsring. Han citerade ur direktiven och skrivningarna om att näringslivet ska ha en större roll i finansieringen av kulturpolitiken. Han beskrev också hur kulturministern ofta talar om att de kulturpolitiska målen är förlegade, från 70-talet och att de som försvarar den är dinosaurier. Han menade att vinstintresse i biblioteksverksamhet leder till nedskärningar för att finansiera de privata vinsterna. Han pekade också på att det finns ett demokratiskt värde i detta – hur garanterar man allsidigheten vid en privatisering? Bibliotek är inte lämpade att driva som privata aktiebolag. Det strider mot grunden i vad folkbibliotek ska göra. Det skulle leda till mer av marknadsstyrning och kommersialism.

Barbro Borg pekade på att det kommunala huvudmannaskapet är fastlagt i bibliotekslagen. Vid en entreprenad överlåter man driften på någon annan. Nitton av alla tusentals folkbibliotek i Sverige, knappt en procent, är i alternativa driftsformer. Solna kommun har liksom många kommuner idag utmanarrätt. Drivs detta vidare får vi ett systemskifte inom folkbiblioteken. Under 20-50-talen kommunaliserades de tidigare föreningsdrivna folkbiblioteken. Biblioteken blev en del i ett demokratiskt, starkt, kunskapstätt samhälle.

De främsta skälen för biblioteksprivatisering är enligt Barbro Borg ideologiskt. Det leder enligt förespråkarna till lägre kostnader och större effektivitet. Det leder till ökad kreativitet och snabbare verksamhetsutveckling, samt snabbare och smidigare beslutsvägar. Man ställer aldrig frågan om värdet i de formaliserade beslutsvägarna, som ger större insyn.

Riskerna är att kommunens kulturpolitiska inflytande minskar. I ett avtal med en entreprenör gäller avtalstexten och inget annat. Det ger en fragmentisering – det traditionellt starka nätverken mellan biblioteken luckras upp. Det ger en instabilitet med upphandling vart tredje år. Det finns juridiska aspekter då kraven på öppenhet är mindre för privata utförare. Det finns en risk att fokus flyttar från kvalitet till kvantitet – risk för brist på sund eftertanke och långsiktighet. Och ett kommunalt monopol riskerar ersättas av ett privat (som exempelvis inom skolan där konglomeratet Kunskapsskolan växer fram, och på äldreomsorgssidan också där ett fåtal företag dominerar marknaden). Entreprenörer behöver stordrift för att det ska bli lönsamt – den som skulle få ta över några filialer var inte intresserad av det utan lade bud på hela Stockholms stadsbibliotek!

Vad gäller de små bibliotek som idag är föreningsdrivna – ett öppet bibliotek är alltid bättre än ett stängt.

Barbro Bolonassos berättade om hur det fungerar med biblioteket som självstyrande kommunal enhet i Nacka. Varje besökare ger 10 kronor, varje öppettimme 650 kronor. Profileringen startade engagemang och nya aktiviteter. Men också till en rädsla för en negativ spiral om man inte klarar målen. Att driva bibliotek på entreprenad är en skillnad mot utbildning och vård. Många låntagare i Fisksätra är analfabeter och lånar inte så mycket – ekonomiskt olönsamt med denna modell. Är starta eget en kvinnofälla och en tidstjuv? Om detta införs – diskutera beräkningsmodellen. Begär konsekvens/jämförelse i ekonomi och verksamhet etc. Och det är inte självklart att stort öppethållande och mycket barnverksamhet går att förena.

Stefan Carlén kommenterade och sade att privatisering av småfilialer är ofta ytterligare en form för politiker att göra besparingar. Men det är inte där man gör vinsterna – det är där kvinnliga entusiaster tar över och jobbar 25 timmar om dygnet. Det är om man får stordriftsfördelar. Ekonomiskt sett har man mest att vinna på att skära ner insatser riktade till de svagaste grupperna. Men demokratiskt sett är de största förlusterna just där.

Barbro Borg sade att våra politiker måste fundera väldigt mycket på mått som kan leda fram till en verksamhet sådan de vill ha den. Många besökare kanske inte innebär kvalitet. Många av kvantitetsmåtten står i direkt strid mot kvalitetsmåtten.

Barbro Bolonassos säger att man inte frågar på en pub eller en fotbollsmatch om man ”hänger med i utvecklingen”. Biblioteket är 4500 år gammal institution – ett oerhört starkt varumärke. Governing the commons – biblioteket är något vi har gemensamt.

onsdag, september 12, 2007

Fyra år till för Skandinaviens rödaste styre

Aron Etzler, chefredaktör för vänsterpartistiska Flamman och författare till boken Trondheimsmodellen som kommer ut på måndag, var med på Arbeiderpartiets och Sosialistisk Venstrepartis valvakor i Trondheim. Han har skrivit ett mycket bra reportage som ökar förståelsen för vad som hände i det norska valet. Läs!

tisdag, september 11, 2007

Mycket att lära av norska valet

Fredrik Jansson och Ali Esbati skriver intressant om det norska valet. Vi har mycket att lära av och fundera över vad som sker i vårt västliga grannland.

Läs även mitt förra inlägg om Trondheimsmodellen och den fenomenala uppgången för ett radikalt och progressivt Arbeiderparti.

Valseger i Annorlundastaden

Medan de flesta valresultat nu kommit in i det norska kommunvalet står det klart att de rödgröna partierna inte klarat av vinna över de sittande borgerliga majoriteterna i de två största städerna Oslo och Bergen. Arbeiderpartiet går fram i landet som helhet, men nedgången för Sosialistisk Venstreparti gör att detta inte räcker.

Men det finns ett tydligt lysande undantag - Trondheim. I Norges tredje största stad sitter den rödgröna majoriteten kvar. Arbeiderpartiet stannar på rekordresultatet 43,9 procent - en ökning med mer än 13 procentenheter. Detta är till och med bättre än de mycket positiva opinionsmätningar som kommit de senaste veckorna.

Kommunstyrelseordförande Rita Ottervik förklarade häromdagen till Dagsavisen att Arbeiderpartiet i Trondheim är "lite rödare" än i landet i stort, och säger till NRK nu i kväll att orsaken till valsegern är att man kunnat leverera politiskt.

Trondheims högerorienterade dagstidning Adressavisen kallar staden "Annerledesbyen" - Annorlundastaden. Jag har tidigare beskrivit hur de lokala fackförbunden i Trondheim beslutade att sätta upp en kravlista för att ge sitt stöd till partierna med återkommunalisering högst på programmet. Därigenom kom Trondheim att bli skyltfönstret för den rödgröna politiken, och inspiratören till den rödgröna alliansen "Nytt flertall" i 2005 års stortingsval.

De rödgröna i Trondheim införde kommunal fastighetsskatt och har använt det till att bygga ut välfärden. Trondheim är Norges enda större stad med full behovstäckning i barnomsorgen. Nu tar man nästa steg - att få full behovstäckning i äldreomsorgen.

I Trondheim vann de rödgröna, genom att väljarna såg effekterna av en progressiv kommunalpolitik. I resten av landet lyckades de rödgröna inte slå igenom. Den nyss återvalde ordföranden för Södra Tröndelags landsting (fylke) Tore O Sandvik säger att orsaken till att man vunnit i Trondheim och i hela södra Tröndelag är att man varit tydlig och stått för att man vill ha fastighetsskatten för att kunna bygga daghem och ålderdomshem. Mina norska vänner säger också att Jens Stoltenberg på riksnivå inte klarat av att kopiera Trondheimsmodellen tillräckligt mycket - han har tvingat SV att acceptera norska soldater i södra Afghanistan och på andra sätt inte klarat av att stå för den radikala politik som är det trönderska framgångskonceptet.

Det är nog dags för oss socialdemokratiska kommunpolitiker att åka på delegationsresor till Trondheim och lära oss hur man bedriver en radikal kommunalpolitik. Och både Jens Stoltenberg och Mona Sahlin kan nog få ut en hel del av att avlägga besök för att lära sig hur man kan vinna väljare genom att vara politiskt tydlig och vara stolt över att vara socialdemokrat.

söndag, september 09, 2007

En skola för jämlikhet

I onsdags kväll diskuterade Kvarngärdets socialdemokratiska förening det pågående rådslaget om skolpolitiken. Vårt svar finns här. Några axplock:
I rådslagsmaterialet saknas en beskrivning av hur det gått som det gått, historien bakom varför skolan ser ut som den gör: Hur socialdemokratins skolreformer under efterkrigstiden gav alla rätt till utbildning. Och hur nedskärningarna på 1990-talet försämrade standarden i den offentliga skolan och hur friskolorna därmed fick ett utrymme att locka över rikare föräldrars barn. Denna historieskrivning är helt grundläggande för att förstå de centrala skolpolitiska frågorna.
Det är oerhört märkligt att socialdemokraterna stått bakom kommunaliseringen och friskolereformen. Dessa förändringar har splittrat upp skolan och undergrävt jämlikheten. Friskolesystemet är ett stort problem för att uppnå klassutjämning. Barn till rikare föräldrar flyr undan och försvinner till friskolor. Skillnaderna mellan skolor växer. Skolan har blivit en affärsidé. Det har blivit omöjligt att planera långsiktigt i kommunerna.
Vi tror att vägen framåt är en minimilagstiftning som säkerställer kvaliteten i skolan. Den statliga styrning som finns i dag – Skolverkets granskningar av skolor – är fullständigt otillräckliga. Vi vill därför se tydliga miniminormer för vad eleverna har rätt till. Lärarna ska vara behöriga och klasstorlekarna rimliga, det ska finnas skolsköterska och kurator och så vidare. Detta ska anges i lag, som kommuner och friskolor är tvingade att följa och som kan prövas i länsrätterna.
Man sa att socialdemokraterna stod för en flumskola redan för 40 år sen. Men det verkliga flummet var när man skar ner i skolan på 1990-talet. Ibland band socialdemokratin också ris kring egen rygg genom att försvara nedskärningar med att eleverna måste få söka kunskap själva. De nya pedagogiska idéerna blev ett argument för nedskärningar, trots att idéerna inte alls syftade till det.

Hela skoldebatten har fastnat i de här frågorna om ”keps av” och ”mobil bort” de senaste åren – mycket skickligt från borgerligt håll. De egentliga och viktiga frågorna om segregationen, friskolorna och de växande klassklyftorna har försvunnit. Småfrågorna har tagit över, mycket för att vi inte klarat av att fokusera på dem i vår argumentation utan fallit i fällan att prata småfrågor i stället för ideologi.

Vi socialdemokrater har ansvaret för att föra tillbaka skolpolitiken till vad det egentligen handlar om – en skola för eliten eller en skola för alla? Men för att vara framgångsrika i den argumentationen måste vi börja med att kritiskt se på oss själva, och erkänna öppet att vi bär ett stort ansvar för hur nedskärningarna och friskolornas utbredning slagit mot den kommunala skolan.

Kultur, kreativitet och klass

Det ihållande regnet klarade inte av att hindra Uppsalaborna från att fira sin nittonde Kulturnatt med folkfest. Jag höll detta tal i samband med invigningen av Ljudbild Uppsalas scen vid S:t Eriks Torg:

Så är det Kulturnatt igen, för nittonde gången i ordningen. Kreativiteten flödar bland omkring 200 arrangörer – kulturarbetare och föreningar som utformat 520 programpunkter. I årets program hittar vi sång och musik, författaruppläsningar, matlagning, dans, film, museivisningar, yoga, vernissager, teater och mycket mycket annat. Från morgon till natt fylls Uppsala med kulturupplevelser.

Varmt välkomna till denna musikfest som arrangeras av Ljudbild Uppsala, musikföreningen KOM, Delirio do samba, Gloryfires och ABF med inbjudna samarbetspartners LO och SSU. Ljudbild Uppsala är en musikförening som gör det möjligt för våra lokala band att spela, och under dagen och kvällen bjuds vi på musik som görs här i Uppsala. Vi får här se mycket av bredden och mångfalden i vårt musikliv här i stan.

Jag tycker mig se det varje dag. Vår stad håller på att byta ansikte. Bara i år har vi sett hur fantastisk vår stad kan vara när vi smyckade den i festskrud i samband med Linnéfirandet.

De där underbara majdagarna då hela Uppsala kokade av energi, då den gröna mattan rullades ut över gågatan, då barnen blomsterparaderade till en Stadsträdgård fylld av prakt genom tulpanfestivalen, då Nytt liv och Linnaeus Väsen sattes upp på en jättescen på Vaksala Torg, då den japanske kejsaren kom på besök, då det här på S:t Eriks Torg var en stor 1700-talsmarknad med Linné närvarande i egen hög person.

Under de dagarna såg jag framför mig vad Uppsala faktiskt kan vara – en stad som vårdar sin historia och just genom detta också stiger fram som den moderna goda staden, just en sådan stad som de flesta nog faktiskt vill bo i. En stad där det händer saker, där kulturlivet och gatorna blomstrar, en stad fylld av spännande möten mellan gammalt och nytt.

Uppsala – som brukat vara en ganska sömnig småstad som töms under sommaren då studenterna lämnar staden – håller på att få en annan puls, ett annat liv. Vårt självmedvetande som stad växer. I takt med att konserthuset och resecentrum kommer på plats – våra nya profilbyggnader från 2000-talet som beslutades av den förra majoriteten – blir vi också allt mer medvetna om att Uppsala förändrats och förändras hela tiden. Det moderna Uppsala – en stor och ung småstad med ett rikt kulturliv håller steg för steg på att växa fram. Det betyder inte slutet för Uppsala som lärdomsstaden, tvärtom, det gör att lärdomen om hur man skapar en god stad tas till vara och att kreativitet och kunskap kan spira överallt i vår stad.

Men det räcker inte med dessa satsningar för att skapa den goda staden. Uppsala bär med sig en historisk uppdelning mellan öst och väst, en klassegregation stundtals lika skarp som gick det en verklig Berlinmur genom staden.

I Kåbo, Gränby, Centrum, Kvarngärdet, Sunnersta, Gottsunda, Nåntuna och Sävja lever människor sina liv, ofta utan särskilt mycket vetskap eller kontakt om villkoren hos den andre. De omkring 50 000 kommuninvånare som bor utanför staden lever ofta helt andra liv än de lever som bor i Uppsalas västra stadsdelar.

Det finns nog ingen mer revolutionär bok på det svenska språket än Statistisk Årsbok. Sida upp och sida ner berättar tabeller och diagram den nakna sanningen – Sverige är ett klassamhälle. Din bakgrund och ditt arbete avgör i mycket stor utsträckning vilka livschanser du har.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Arbetslösheten är stor i vissa stadsdelar, men närmast obefintlig i andra. I vissa av Uppsalas stadsdelar har nästan alla universitetsutbildning, i andra stadsdelar har nästan ingen det. Sjuktal, antalet böcker du läser och om du har råd med utlandssemester – allt är tätt förknippat med din klasstillhörighet. Och klassamhället dödar – skillnaden i livslängd mellan olika stadsdelar i Uppsala är närmare 10 år!

Om Uppsala ska bli en modern stad måste vi ta itu med klassamhället. Vi måste förbättra våra skolor och vår vuxenutbildning så alla får inte bara en utan många chanser att skaffa en bra utbildning. Vi måste genomföra en miljardsatsning på miljonprogrammet för att rusta upp hus i behov av renovering men också satsa på förenings- och kulturlivet i de förorter som fått stå åt sidan under tjugo-trettio år av kvartalskapitalism. Att som i dag försämra arbetslöshetsförsäkringen, halvera vuxenutbildningen och minska satsningarna på en kultur för alla för att betala skattesänkningar för de rika är stora steg i fel riktning.

I kväll är det fest, i kväll fyller vi S:t Eriks Torg med musik. De musikgenrer vi ska få höra här i kväll – gospel, samba och rock – har sina rötter i den musik som skapades av ättlingar till afrikanska slavar i Amerika. Och även om plantagernas gospel, favelornas samba och industristädernas rock inte direkt är kampmusik, är det folklig kultur skapad av människor som knappast släpptes in i konserthallarna annat än som tjänstefolk.

På Kulturnatten möter salongernas kultur gatornas och garagens kultur. Här på S:t Eriks Torg bidrar vi till Uppsalas ljudbild genom en rejäl musikfest. Varsågod, Uppsala, nu rockar vi loss!