lördag, juni 30, 2007

Egenintresse bakom privatiseringar

När de borgerliga partierna införde tvångskonkurrens av de kommunala verksamheterna – så kallad utmanarrätt – beskrev vi socialdemokrater det som att ”Uppsala blir en ideologisk experimentverkstad”. Jag undrar om vi inte hade för höga tankar om våra politiska motståndare då vi trodde att det handlade om ideologi. Att döma av vad som skrivs i UNT:s spalter i dagarna är det lätt att tro att det för flera borgerliga politiker lika mycket handlar om rent ekonomiskt egenintresse.

fredag, juni 29, 2007

Holländska socialdemokrater för folkomröstning

Den parlamentariske ledaren för de holländska socialdemokraterna Jacques Tichelaar har sagt att han "inte ser ett enda argument för att inte hålla en folkomröstning", rapporterar EU Observer. Socialdemokraterna sitter i regeringsställning sedan valet i vintras och kommer därför att spela en viktig roll i regeringens beslut om holländarna ska få rösta om den ompaketerade EU-grundlagen. Det finns även starka krafter för folkomröstning bland både förespråkare och motståndare till EU-grundlagen i parlamentet.

Irlands grundlag stipulerar landet alltid måste hålla folkomröstning om nya EU-fördrag, och den irländska folkomröstningen äger rum under nästa år.

Kulturprivatiseringskommittén kritiseras

I dagens UNT intervjuas jag om direktiven till kommittén som ska se över kulturpolitiken. Jag säger ungefär samma sak i tidningen som jag skrev här på bloggen. Astrid Claeson skriver också en läsvärd kommentar:
När Lena Adelsohn Liljeroth i ett pressmeddelande anklagar den förra regeringen för att ha fört en stillastående kulturpolitik glömmer hon ett antal saker. Den förra regeringen kanske inte var hysteriskt aktiv vad gällde kulturen - men de drog inte in stöd i rasande fart, de försökte med mångkultursatsningar och genusperspektiv. Oavsett vad man tycker om dessa - misslyckade och på många vis idiotiska - satsningar kan man knappast säga att de inte försökte. Den nuvarande regeringen har mest varit tyst. Bortsett från standardkommentarerna som "vi vill värna kulturarvet" eller "kulturen måste värnas". [...]
Om kulturen skulle bli beroende av sponsring är det en olycklig utveckling. Dels omöjliggörs långsiktig planering, dels är man beroende av sponsorns godkännande av projekt. [...] Sponsring leder, på teaterns område, oundvikligen till strömlinjeformade uppsättnigar, inget risktagande och kravet att tillfredsställa sponsorn. Vem vill riskera sitt kapital för att en liten teater ska få presentera en dramatiker som ingen hört talas om? Moderaterna talar om frihet inom kulturen. Sponsring leder till ökad ofrihet.

Debatten om det offentliga stödet och kulturens frihet har börjat. I kommentarerna till motsvarande inlägg på Oppositionen.se stormar debatten rejält.

Uppdatering: För en gångs skull kan jag faktiskt rekommendera DN:s ledarsida, som skriver riktigt klokt om detta.

torsdag, juni 28, 2007

Kulturen får betala skattesänkningar?

Dagen efter att Anders Borg meddelat att skatterna ska sänkas ytterligare skriver Kulturdepartementet i direktiven till sin privatiseringskommitté att "andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka". Och gör Skatteverkets generaldirektör till ledamot av en kommitté som ska se över kulturpolitiken.

När de rika får mer pengar över ska de bli kulturmecenater med finfina skatteavdrag. Hurra! Läs mer här.

Ledarkrig i Skånska Dagbladet

Det är sällan man får se ett ordkrig mellan två ledarsidor i samma tidning, men sedan c-tidningen Skånska Dagbladet skaffat en s-ledarsida för att ta över Arbetets gamla läsare har det blivit fullt möjligt i Malmö. Och nu är det i gång.

Jag tar mig för pannan när jag läser Lars J Erikssons urbota korkade ledare från söndagens Skånska Dagbladet. Det gjorde Tony Johansson också, och skrev ett svar. Och i dag skriver Lars J Eriksson en replik.

To be continued.

Kulturministern tillsätter privatiseringskommitté

Cecilia Stegö Chilò blev inte långvarig som kulturminister, men Lena Adelsohn Liljeroth fortsätter arbetet med att privatisera kulturpolitiken med betydligt större framgång. På ett drygt halvår som kulturminister har Adelsohn Liljeroth bland annat lyckats avskaffa den fria entrén på statliga muséer, strypa stödet till En Bok För Alla, riva upp avtalen för Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion. Adelsohn Liljeroth medverkade i beslutet att kraftigt försämra kulturarbetarnas villkor genom att urholka deras försäkringsskydd vid arbetslöshet, och hon såg på utan att göra något när EG-domstolens beslut ledde till momschock för åtskilliga teatrar.

I dag tillsätter Adelsohn Liljeroth en kommitté med det popiga namnet Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det finns ingen anledning att tveka - privatiseringen av kulturen har bara börjat. Direktiven säger att "andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka" och att kommittén därför ska se över hur Sverige kan bli mer som "många andra länder i västvärlden" [USA? Storbritannien?] och finansiera kulturen mer genom "samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer".

Det är bara en liten del av kulturen som är kommersiellt lönsam. Under århundrade efter århundrade före kulturpolitikens genombrott var därför kulturarbetarna beroende av rika mecenater som stod för större delen av finansieringen av deras verksamhet. Genom det offentliga stödet till kulturlivet tog staten ansvar för existensen av ett fritt kulturliv oberoende av förmögna företag och individers välvilja. Det var ett stort framsteg för demokratin och yttrandefriheten.

Jag har inget att privatpersoner, organisationer och företag stödjer kultur - det händer dagligen och är en förutsättning för ett levande kulturliv. I Uppsala är kommunen den största finansiären av kultur, men Svenska Kyrkan, Uppsala Universitet och det privata näringslivet är också viktiga kulturfinansiärer. Linnéjubileet hade aldrig blivit så stort om det inte hade varit för privata sponsorer. Men detta är ett komplement, aldrig en ersättning av en kraftfull offentlig kulturpolitik som står upp för ett fritt och mångsidigt kulturliv och kan balansera de kommersiella intressena.

Lena Adelsohn Liljeroths kulturprivatiseringskommitté är tillsatt för att backa bandet. I stället för att diskutera hur det offentliga stödet kan ökas för att ge utrymme till ett stöd till nya kulturformer utan att behöva ge avkall på stödet till de gamla, ska kommittén öka sponsringen av kulturverksamhet. Och det minst sagt udda draget att utnämna Skatteverkets generaldirektör till ledamot av kommittén talar sitt tydliga språk. Kommittén ska utarbeta förslag för hur förmögna mecenater ska kunna få skatteavdrag för donationer till kultur. Och ingen ska inbilla mig att detta kommer att ske utan att anslagen till kulturpolitiken minskas. Det offentliga stödet till det fria kulturlivet minskas, medan rika människors stöd till sina favoritkulturformer får förmånliga skattevillkor. Det är borgerlig kulturpolitik.

Kulturpolitik är inte en liten perifer företeelse som bara angår ett fåtal kulturarbetare och storkonsumenter av kultur. Ett fritt och självständigt kulturliv är en förutsättning för en levande demokrati. Det finns all anledning att ta en rejäl ideologisk strid kring kulturpolitiken.

tisdag, juni 26, 2007

Sven Otto Littorin om sin masterexamen

Fantastisk intervju med Sven Otto Littorin om hans "examen" - måste ses till slutet. Jag tycker fortfarande att det är helt otroligt att han kommer undan utan att lämna ut sin uppsats, fast hans ständiga argument är att han har skrivit en sådan och har haft en handledare. Så länge han inte ens kan lämna fram uppsatsen är papperet från Fairfax inte värt mer än om Kelloggs hade skrivit ut ett akademiskt diplom för att Littorin samlat fem flikar från cornflakespaket. Och detta från regeringen som talar om mer kunskap i skolan...

Ut ur EU-skyttegravarna!

Jag kommer snart att kommentera det nya EU-fördrag som förhandlades fram i helgen. I väntan på detta lägger jag upp den artikel av Anna Hedh och undertecknad som publicerades i senaste Tiden - Ut ur EU-skyttegravarna! Jag vill också passa på att rekommendera en prenumeration på arbetarrörelsens idétidskrift Tiden som blivit mycket mer intressant med Bosse Bernhardsson som chefredaktör - klicka här för mer information.

Nästa val i Sverige är till EU-parlamentet i juni 2009. Detta val blir en generalrepetition inför de allmänna valen året därpå. Men förutsättningen för en s-framgång är att rörelsen lyckas komma upp ur skyttegravarna och formulera en gemensam EU-politik.

En socialdemokratisk röst i Europa tystnade i september 2006. För första gången sedan Sveriges inträde företräds vi nu av en borgerlig regering i EU. Detta är djupt tragiskt för alla progressivt inriktade människor i Europa. Den svenska s-regeringen var viktig både för att driva frågor som miljö och konsumentskydd och som motkraft mot den borgerliga majoriteten i EU-systemet.

De tre EU-parlamentsval som genomförts i Sverige – 1995, 1999 och 2004 – har lett till katastrofala resultat för socialdemokratin. Vårt parti har fått mellan 25 och 28 procent i alla tre val – siffror som varit fullständigt otänkbara i ett riksdagsval.

Många väljare ser EU som avlägset och svårbegripligt och avstår från att rösta eftersom de är osäkra på om det gör skillnad. Det farligt låga valdeltagandet i EU-valen drabbar vårt parti mer än andra. Men det är inte huvudförklaringen till socialdemokraternas usla siffror.

Valanalysgruppen skriver i sin slutrapport att ”Uppdelningen i två ’läger’ i EU-frågorna kan ha varit till nackdel för mobiliseringen och kan ha bidragit till att banden med partiet försvagats, inte minst hos många kärnväljare, vilket satt sina spår också i de vanliga valen.”

De socialdemokratiska kärnväljargrupperna är kritiska till EU för att det är odemokratiskt och högerstyrt. Vårt parti har aldrig lyckats fånga upp dessa stämningar och göra konstruktiv politik av dem. Därför har stora delar av vår väljarbas stannat hemma på valdagen eller röstat på ett annat parti i EU-valen.

Socialdemokratin har aldrig riktigt lyckats komma ur ja-och-nej-debatten. I stället för att lyssna på människors oro över vart EU är på väg och formulera vår egen politik har har partiet gått i ett reflexmässigt försvar för hur bra EU är och allt bra man kan göra med det. Konsekvensen har vi sett i tre katastrofval i sträck.

Arbetarrörelsen har ett obearbetat trauma när det gäller EU. De som försöker lyfta frågorna ses som lite besvärliga och debatten tystas ofta innan den ens hinner börja. Man är rädd för att slita upp nya sår. Men bara för att man sticker ned huvudet i sanden försvinner inte EU.

Den stora tystnaden om EU leder också till att vi aldrig på allvar försöker reda upp vad vi egentligen är oense om. Väldigt få socialdemokrater tror på allvar på ett svenskt EU-utträde, och få svenska socialdemokrater tror på ett Europas Förenta Stater. De allra flesta vill se ett europeiskt samarbete om viktiga gränsöverskridande frågor, som inte sätter upp hinder för enskilda länder att gå före och som inte står i motsättning till ett starkt engagemang för fred, nedrustning och en rättvisare världsordning.

När man väljer att betona vad vi är överens om i stället för att leta efter skillnader blir debatten också annorlunda. Det blir istället en konstruktiv dialog mellan dem som är mer entusiastiska och dem som är mer kritiska, baserad i socialdemokratiska värderingar. Framför allt blir det en socialdemokratisk dialog om hur vi tillsammans kan jobba med EU för att genomföra det vi tror på.

Låt oss konstatera det en gång för alla. Vi hade en folkomröstning för mer än tio år sedan som sade ja till EU. EU är numera en fjärde nivå i politiken vid sidan av kommun, landsting och riksdag. Det som beslutas i EU påverkar oss alla, och när EU som nu domineras av högern får det stora konsekvenser. Socialdemokratin måste bedriva en klar, tydlig och rejäl opposition.

För att undvika en omfattande social dumpning som ställer länder mot varandra måste frihandeln i EU kompletteras med miniminivåer för arbetsvillkor och välfärd. Detta får dock inte innebära en harmonisering eftersom det skulle omöjliggöra för länder att gå före. De länder som har svagast socialt skyddsnät ska lyftas, utan att länder med god standard tvingas försämra sina villkor. EU ska lägga golv. Inte bygga tak.

Liknande motsättningar finns om allt från miljöpolitik, alkoholpolitik, konsumentfrågor, jämställdhet och arbetsrätt. De politiska striderna inom EU är desamma som striderna på hemmaplan. Det handlar om vem som ska sättas i första rummet – människan eller marknaden?

Det pågår nu diskussioner om att återuppväcka den EU-konstitution som förkastades av holländare och fransmän 2005. Socialdemokratin har nu möjlighet att på allvar formulera vår EU-politik på partimötena i stället för i regeringskansliet.

Mona Sahlin har vid upprepade tillfällen meddelat att hon vill lyssna till partiets ”kärleksfulla kritiker”. EU-politiken är en av de frågor där partiet hittills inte gått i takt med sina egna medlemmar och sympatisörer. Därför är det särskilt viktigt att partiledningen nu låter medlemmarna diskutera frågorna ordentligt innan man går in i någon uppgörelse med regeringen om EU:s framtida struktur.

I arbetet med att hitta en gemensam s-linje finns det all anledning att se sig om i Europa om vilka idéer som finns kring hur framtidens EU skulle kunna se ut. Tyska och franska Attac förespråkar ett konvent valt i direkta val. Konventet skulle ta fram ett nytt fördrag som skulle stärka den parlamentariska demokratin i EU – både på nationell och europeisk nivå – och fastställas genom folkomröstningar i alla länder. Den tyska demokratirörelsen Mehr Demokratie håller med, och anser att dagens ordning där regeringar är med och stiftar lagar genom ministerrådet ska avskaffas. De vill i stället införa en andra kammare i EU sammansatt av de nationella parlamenten som granskar så att unionen inte tar sig makt det inte ska ha enligt närhetsprincipen.

Riksdagens tidigare talman Björn von Sydow (s) har i Dagens Nyheter den 17 april gett ett praktiskt förslag till hur en sådan granskning efter närhetsprincipen skulle kunna gå till. Han menar att de 27 nationella parlamenten genom konferenser och datanätverk skulle kunna undersöka EU-förslag och om en fjärdedel av parlamenten vill stoppa ett förslag måste det dras tillbaka.

En annan idé som är värd diskussion är tanken om ett EU uppbyggt som ”olympiska ringar” där länderna själva väljer vilka samarbeten man vill ingå i och vilka man helst står utanför. Bitvis har vi denna ordning i dag då bara en minoritet av EU-länderna är medlemmar i EMU och vissa EU-stater valt att stå utanför Schengensamarbetet.

Oavsett vilken linje vi socialdemokrater fastnar för när det gäller framtidens EU är det viktigt att vi låter folket säga sitt. I många europeiska länder har det genomförts folkomröstningar om nya EU-fördrag. Vi ser det som självklart att beslutet om Sverige ska godkänna ett nytt fördrag eller konstitution ska fattas genom en folkomröstning.

Det är sällan ens fel när två träter. EU-debatten är inte något undantag. Både entusiaster och kritiker har bidragit till att gräva arbetarrörelsens EU-skyttegravar. I stället för att söka samförstånd och samsyn har debatten präglats av smutskastning och konfliktsökande.

Detta debattklimat har stått i vägen för utvecklandet av en genuint socialdemokratisk linje i EU-politiken. Vi hoppas att den internationella grupp som tillsatts under ledning av Margot Wallström och Jan Eliasson kan bidra till att överbrygga arbetarrörelsens konflikter i synen på EU. Vi har ingen tid att förlora – låt oss prata om EU!

måndag, juni 25, 2007

Hej då Blair, hej då blairism!


Tony Blair gjorde vad Göran Persson borde ha gjort. Han avgick medan tid var. I går morse, några timmar innan Gordon Brown tillträdde som Labours nya ledare, låg regeringspartiet före de konservativa för första gången på åtta månader.

Gårdagen bjöd på stor dramatik när rösterna i valet av vice partiledare sammanräknades. Som jag beskrivit tidigare skickar detta val en signal om vart partiet är på väg.

Sammanräkningen återfinns här. Systemet för ledarval i Labour är något komplicerat till följd av långvariga strider som landat i en kompromiss, så en kort förklaring kan vara på plats. Medlemmarna i partiet, medlemmarna i affiliated associations (främst facken) och Labours parlamentariker har en tredjedel av rösterna var. Man röstar genom att gradera kandidater som på barnens julklappslista ungefär. Den kandidat som får minst förstahandsröster åker ut, och denna kandidats andrahandsröster fördelas på de övriga kandidaterna. Så håller man på, slår ut den som får minst röster i varje omgång och fördelar andra-, tredje-, fjärde- och kanske till och med femtehandsröster, tills någon kandidat har mer än femtio procent.

Nåväl, som synes fick vänsterkandidaten Jon Cruddas flest röster i den första omgången. Inte oväntat var hans stöd som störst i fackförbunden. Den som fick minst försthandsröster och slogs ut var Hazel Blears - Labours nuvarande partiordförande (en ickevald post som Blair utsett sina trogna till). Blears var den tydligast blairistiska kandidaten och hade helhjärtat stått upp för Irakkriget, mot skattehöjningar och för en ensidig inriktning mot att vinna medelklassrösterna. Signalen är tydlig.

Andrahandsrösterna från Labours hårda höger gick till den likaledes tämligen högerinriktade tidigare fackföreningsmannen, förhandsfavoriten Alan Johnson, som nu tog täten i de följande omgångarna. Den tidigare antiapartheidkämpen och fredsförhandlaren på Nordirland Peter Hain åkte ut. I nästa omgång följdes denne av ministern för internationell utveckling Hilary Benn, vars stöd till inte en oansenlig del härrör från att han är son till vänsterlegenden Tony Benn som med knapp marginal förlorade omröstningen om vice partiledare 1981.

Så återstod tre kandidater - Cruddas, Harman och Johnson. Cruddas ledde bland facken, Harman bland partimedlemmarna och Johnson bland parlamentarikerna. Min analys är att här föll Cruddas på grund av det problem han led av under hela kampanjen - hans starka budskap och retoriska skicklighet till trots så är han tämligen ny som parlamentariker och sitter inte i regeringen. Han var helt enkelt inte tillräckligt känd bland partimedlemmarna. När Jon Cruddas åkte ut och andrahandsrösterna fördelades fick Harriet Harman den nödvändiga pushen för att ta hem en knapp seger mot Alan Johnson. Hennes stöd bland medlemmarna räckte för att klara av Johnsons större stöd bland parlamentarikerna och fackföreningarna.

Flera av kandidaterna hade under kampanjens gång anpassat sitt budskap när de såg slagkraften hos Cruddas kampanj - skickligt anförd av Matthew McGregor. Den som tydligast hade tagit upp Cruddas handske och kampanjat för vänsterförnyelse var biträdande justitieminister Harriet Harman. Cruddas hade själv deklarerat att hans andrahandalternativ var Harman. Det ska heller inte underskattas att det fanns en stor vilja att få en kvinnlig ledargestalt i ett parti och ett land som har långt kvar till jämställdhet i det politiska livet. Polly Toynbee ger argumenten i en krönika i Guardian.

De gångna månaderna har förändrat Labour. Förändringen har uppenbarligen uppskattats bland väljarna. Flera av kandidaterna till vice partiledare har tävlat med varandra i att kritisera privatiseringar inom den offentliga sektorn, bostadsbristen, de växande sociala klyftorna och kriget i Irak. Medlemmarna har lyssnat och medlemmarna har röstat. Blairs gamla hejaklack har gastat om tokvänster och återgång till 80-talets ökenvandring, men orden har fallit på hälleberget.

Den nya tid som nu kommer blir ingen tid av dramatiska förändringar av politiken. Brown-Harman-epoken kommer att innebära försiktiga steg åt vänster, det är allt. Den stora förändringen är den organisatoriska. Kampanjen inför vice partiledarvalet har handlat väldigt mycket om att återuppbygga partiet och att sluta bygga allt på spindoktorer och pressekreterare. Folkrörelsebygge är på mode igen i Labour. Det är mycket goda nyheter för alla som hoppas de brittiska konservativa misslyckas i sina försök att göra en Reinfeldt.

Uppdatering: Den brittiska tankesmedjan för en modern vänster, Compass, har en mycket innehållsrik analys av valet här.

onsdag, juni 20, 2007

Förnyelse i EU-politiken

Det var ord och inga visor från Morgan Johansson i gårdagens riksdagsdebatt inför förhandlingarna om ny grundlag för EU:
Folket har inte valt de där slängkapporna i EG-domstolen. De är oavsättliga. De deltar inte i något offentligt samtal, de fattar beslut och sedan är det locket på. Makten har talat [...] Vi har varit naiva när det gäller EG-domstolens roll. I praktiken har bestämmanderätten över centrala delar av svensk alkoholpolitik överlåtits till EG-domstolen. [...] Har man rätt att vidta fackliga stridsåtgärder för att hävda svenska kollektivavtal? Alltså den ordning som växte fram under 20- och 30-talen med arbetsdomstol och Saltsjöbadsavtal och som nu några jurister i Bryssel ska sitta och döma över. Det är egentligen inte klokt när man tänker på det. [...] Då ska de här juristerna sitta och bestämma över vilka tidningar som ska få leva och vilka som ska få dö. Inte undra på att Bonniers redan börjar lobba. Vad kommer härnäst? Bostadspolitiken? Eller någon av våra grundlagar?

Jag har hört många socialdemokrater säga liknande saker i slutna sällskap. Men när det sedan ska till att hålla tal i kammaren har de vackra fraserna tagit över. Men lyssna på hur Morgan Johansson beskriver EG-domstolen:
Om du tar EU-kommissionen i hand så får man räkna fingrarna efteråt för att veta om de verkligen är kvar. För har de tagit ett lillfinger tar de hela handen, sedan tar de hela armbågen och sedan klättrar de upp över axlarna också.

Med Morgan Johanssons anförande i går håller socialdemokratins attityd i EU-politiken på att förändras på allvar. För Morgan Johansson är inte någon marginell figur - han är tidigare minister och har en stark ställning i det största partidistriktet, i partistyrelsen såväl som i riksdagsgruppen.

tisdag, juni 19, 2007

SSU Uppland arrangerar en streetbasketturnering med hiphopkonsert, grafitti-workshop, tv-spel, barbecue med mera i Gränby den 6 juli.
Folkrörelsearbete i praktiken!

måndag, juni 18, 2007

Sju av tio sossar vill folkomrösta om EU-grundlag

I dag damp Tiden ner i brevlådan med en artikel av mig och Anna Hedh om att vi måste upp ur EU-skyttegravarna. Samtidigt kommer en ny mätning som visar att sju av tio s-väljare vill folkomrösta om EU:s grundlag.

En stor del av kritiken mot socialdemokratin har handlat om maktfullkomlighet och att vi inte låtit folk komma till tals. Mona Sahlin har tagit denna kritik på allvar och talat om en förnyelse nerifrån och upp.

Förhandlingarna om EU:s nya grundlag pågår nu för fullt, och trots holländarnas och fransmännens nej ser det bara ut att bli kosmetiska förändringar. Fredrik Reinfeldt tycks vara helt med på tåget, trots att han representerar EU:s mest EU-kritiska folk.

Synovate Temo har gjort en mätning på uppdrag av vänsterpartiet som visar att sex av tio vill ha en folkomröstning om denna nya grundlag. Bland s-väljarna är denna uppfattning ännu starkare - sju av tio sossar vill ha en folkomröstning medan endast en av fyra s-väljare är mot en sådan. Se fjärde sidan i undersökningen.

Som framgick vid Tankesmedjans seminarium nyligen är behovet av en vänsterdebatt om EU:s framtid mycket stor. Frågan finns där, även om partiledningen tycker att den är svårhanterad. I min och Annas Tiden-artikel finns vårt förslag till hur vi tycker att vi skulle kunna komma upp ur EU-skyttegravarna och hantera frågan inom socialdemokratin.

söndag, juni 17, 2007

Kajsa Borgnäs ny ordförande för s-studenter

Jag kan inte annat än hålla med Marta Axner i omdömet om s-studenters nya ordförande:
Jag känner Kajsa som en drivande och engagerad person med enorm kapacitet - få personer jag har träffat kan så snabbt som hon sätta sig in i nya sammanhang och områden och lära sig de viktiga frågorna och linjerna. Hon har en skarp analytisk förmåga och dessutom förmågan att formulera sig, inte minst i skrift. Kajsa har också förmågan att omsätta idéer i praktisk handling och det ska bli mycket spännande att följa studentförbundet under hennes ledarskap.
Kajsas linjetal som inleder hennes nya blogg är högklassigt och ideologiskt skarpsinnigt, precis som Kajsa själv. Grattis Kajsa, grattis s-studenter och grattis socialdemokratin!

fredag, juni 15, 2007

Sommarprat och McDonalds-miljoner

LO-tidningen intervjuar sommarprataren Åsa Linderborg (10 juli - då sitter jag klistrad vid radion) och skriver om miljonregnet över McDonalds som är följden av regeringens dyra och dumma "arbetsmarknadspolitik". Läs!

torsdag, juni 14, 2007

Labour viker åt vänster

I dagens debatt i brittiska underhuset "anklagade" den konservative ledaren David Cameron den avgående premiärminister Blair för att hans parti "viker åt vänster". Och nog är den pågående debatten om vem som ska bli Gordon Browns parhäst intressant.

Under de gångna veckorna har kandidater försökt överträffa varandra i krav på återvitalisering av partiorganisationen, fler bostäder, ökad fördelning, ett slut på privatiseringar och kritik mot Irakkriget. I dag krävde Jon Cruddas en åternationalisering av de brittiska järnvägarna.

På söndag den 24 juni vet vi vem som vinner Labours medlemsomröstning.

Klassröstandet växer

Det har sagts förr och det tål att upprepas: Den goda nyheten är att vi skulle vinna om det var val i dag. Den dåliga nyheten är att valet var för ett drygt halvår sen.

Som vanligt visar SCB:s partisympatiundersökning vilket extremt tydligt klassamhälle Sverige är. Bland icke facklärda varuproducerande arbetare röstar 70 % på socialdemokraterna medan 79 % av de större företagarna röstar på moderaterna. Och klassröstandet växer.

Explosionen i väljarstöd för socialdemokraterna handlar uteslutande om ett växande stöd i arbetar- och tjänstemannagrupperna. Bland SACO-medlemmar och företagare står vi still, medan vi ökar mycket kraftigt bland samtliga arbetargrupper och bland lägre tjänstemän (gruppen I - inte gruppen II som innehåller arbetsledare och förmän) och tjänstemän på mellannivå. Vi växer överallt, men mest i Stormalmö och östra Mellansverige. Och som vanligt är socialdemokraterna som starkast i 50-talistgenerationen (53,4 % bland personer mellan 50 och 54 år) medan v och mp starkast bland 80-talisterna.

Min korta analys av detta är att det varit jackpot för socialdemokratin att ta benhård strid för den generella välfärden när borgerligheten attackerat socialförsäkringarna. Starkt oppositionsarbete lönar sig. Men vi får inte slå oss till ro - vi måste mota tillbaka de borgerliga hoten mot den svenska modellen!

Allt ska bort

Borgarna har gjort Uppsala till en ideologisk experimentverkstad. I går antog de borgerliga majoriteten i Uppsalas kommunstyrelse regler för det tvångsprivatiseringsprogram som lägger en tung bila hotande över hela den kommunala verksamheten. Samtidigt beslutade borgarna i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden att godkänna sju nya gymnasiefriskolor med cirka 1500 nya elevplatser - trots att vi vet att det är betydligt lägre lärartäthet på friskolor än på kommunala skolor. Läs mer här.

Vänsterpartiet i Uppsala har nu utmanat Uppsalas borgerliga kommunalråd - de kan göra jobbet billigare och effektivare. Riktigt roligt.

Här nedan ser ni en artikel jag skrev i höstas men aldrig hann med att få publicerad nånstans - alltid kan det inspirera någon:

Tvångskonkurrens - den nya svenska modellen?
Borgerligt styrda kommuner och landsting nedmonterar nu den offentliga sektorn genom en ”utmaningsrätt” som innebär en tvångsmässig konkurrensutsättning. Driften av förskolor, vårdboenden, sjukhus och bibliotek slumpas bort till lägstbjudande. Oron ökar bland kommunanställda vars framtid nu blivit osäker.

Inför valet, när ledaren för ”den nya arbetarpartiet” Fredrik Reinfeldt duellerade med Göran Persson i SVT sade han att ”Vi vill inte sälja akutsjukhus som du påstod i en tidigare debatt. Vi har inte det förslaget. Jag är glad att du gav mig möjlighet att ge det beskedet här i kväll.”

Efter valet är det andra ljud i skällan. Filippa Reinfeldt, nytt landstingsråd i Stockholm, sade den 13 november till Dagens Nyheter på en direkt fråga om fler akutsjukhus kan drivas privat att ”vi vill införa en utmaningsrätt där andra kan komma in och säga att vi skulle kunna tänka oss att ta över och driva den här verksamheten. Varje enskilt förslag som kommer in måste man pröva och se om det blir någon kvalitetsförbättring. I de fallen ställer jag mig positiv till det."

Även om det inte är en fullkomlig nyhet – det har tillämpats tidigare bland annat i Stockholm – har ”utmaningsrätt” har blivit det nya inneordet i borgerligt styrda kommuner och landsting. I exempelvis Stockholm och Uppsala är beslut redan fattade om att införa utmaningsrätt, medan debatter i frågan pågår på många håll i landet. Och Hans Backman, folkpartist i riksdagens arbetsmarknadsutskott, vill driva igenom en lag som ger företag och anställda möjlighet att tvinga fram upphandlingar av verksamheter i kommuner och landsting.

Ord har betydelse för hur vi uppfattar verkligheten runtom oss, och själva ordet ”utmaningsrätt” är utformat för att ge positiva associationer. Nog ska väl de strävsamma småföretagarna få chansen att utmana den kommunala byråkratin? Men i realiteten innebär utmaningsrätten en av de viktigaste ingredienserna i den borgerliga systemskiftespolitiken – det handlar om konkurrensutsättning med tvång.

Förslaget handlar om att göra hela den offentliga sektorn till en marknad. Det ska inte längre krävas politiska beslut för att upphandla en kommunal verksamhet, utan Attendo Care, Galne Gunnar och alla andra som vill in på marknaden kan när som helst lägga ett skambud. Privatiseringen drivs fram närmast med automatik och bilan vilar ständigt över den offentliga sektorn. Välfärdskostymen ska krympas genom ett alltid närvarande hot om att bli utkonkurrerad av något företag med ännu mer jäktad personal och ännu mindre tid att erbjuda vårdtagarna något utöver minimum i förordningarna.

Tvångskonkurrens bär många likheter med den gamla fattigvården från tiden innan välfärdsstaten. De sociala kostnaderna hölls nere genom fattigauktioner där den som tog minst betalt för besväret fick ansvaret för vårdnaden av gamla, handikappade, föräldralösa barn och andra som inte kunde försörja sig själva.

Den generella välfärden växte fram för att ersätta den inhumana fattigvården. Principen var att endast det bästa är gott nog åt folket. Det offentliga skulle erbjuda alla individer en högklassig skola, vård och omsorg. Detta ansågs också vara det bästa sättet att få de högavlönade att ställa upp på höga skatter eftersom de också var nöjda med kvaliteten på den offentliga servicen. Så skapades sektorer i samhället som var fredade från marknaden.

De senaste decennierna har konkurrenstänkandet återvänt till den sociala sektorn. Multinationella koncerner får allt större marknadsandelar inom vård och omsorg, trots återkommande larmrapporter om att omtanken om patienterna kommer i andra hand när lönsamheten ska upp. När kommunerna mister vårdboende efter vårdboende, förskola efter förskola, blir det också allt svårare för de kvarvarande enheterna att klara priskonkurrensen med den multinationella bjässarna. Och när utvecklingen fått löpa på får marknaden samma karaktär som på andra områden, med tre-fyra stora koncerner som dominerar fullständigt och kan hålla uppe priserna på medborgarnas bekostnad.

I Uppsala kommun skriver den borgerliga majoriteten i sin budget att syftena med utmaningsrätten ”inte [får] motverkas genom en alltför komplicerad handläggning”. I klartext innebär det något i stil med den hantering Skolverket kritiserats för när det gäller friskolor – man fyller i ett enkelt formulär och uppfyller man villkoren är man godkänd. Ett utmanarkansli ska handlägga ansökningarna från företag som lockar med låga priser för att få en fot in på marknaden, och de ska inte få ställa för många frågor.

De borgerliga politiker som nu driver igenom utmaningsrätt runt om i landet tar också strid med de anställda i de kommuner och landsting de själva styr. Genom att säga att det krävs konkurrens för att utveckla verksamheterna säger de också indirekt att det utvecklingsarbete som pågår inom kommunens ram inte duger. I argumentationen kring utmaningsrätten har argument som att det gäller att få slut på ”den kommunala lunken” förekommit – ord som är svåra att förstå för den som sett situationen på arbetsplatser inom offentlig sektor. Med sjuktalens drastiska ökning bland offentliganställda till följd av oro och stress i åtanke kanske utmaningsrätten i själva verket är en utmattningsrätt?

Efter att ”det nya arbetarpartiet” nu vunnit makten och kastat av sig masken visar sig nu högerpolitiken i sin fulla skepnad. Om den tvångsmässiga konkurrensutsättningen får fotfäste kommer multinationella vårdföretag att kunna slå ut den offentliga sektorn på många håll i landet. När marknaden tar över får det konsekvenser för kvaliteten i verksamheterna och för de anställdas villkor. Det är oklart i vilken utsträckning det går att vända utvecklingen igen efter ett majoritetsskifte om fyra eller åtta år.

Framtiden för den offentliga sektorn ligger nu i händerna på de sociala rörelserna, de fackliga organisationerna och de politiska partierna i opposition. Om tvångskonkurrensen får breda ut sig utan motstånd finns en stor möjlighet att marknaden är här för att stanna i det som tidigare var den offentliga sektorn. Då är tvångskonkurrensen den nya svenska modellen.

torsdag, juni 07, 2007

Är det bara jag ...

... som tycker att det intressanta i det här fallet inte är huruvida Jens Henriksson är rätt man för jobbet (det är jag helt säker på att han är) utan att den person som var Pär Nuders närmaste man faktiskt är gudfar till Anders Borgs dotter?

Född den sjätte juni

Enn Kokk skriver klokt om nationalism och nationaldagen. Själv hade jag ytterligare ett skäl att fira på republikens dag - jag fyllde trettio i går.

måndag, juni 04, 2007

Mona tycker vi har råd med rättvisa

Hade inte sett det här förrän nu - och enligt Kommunalarbetaren sade Mona att "Vi har råd med högre lägstalöner och vi har råd med rättvisa."

Lyckade formuleringar är till för att användas!