Har varit pa kortvisit vid Indiska Oceanen och besokt den valdigt arabiskinfluerade staden Mombasa. Moskeerna ligger tatt och nar det ar dags for bonestund overrostar minareterna det mesta av annat ljud i staden. Men i Mombasas gamla stad hejar man pa Liverpool - se bilden.
tisdag, januari 30, 2007
Globalisering
Har varit pa kortvisit vid Indiska Oceanen och besokt den valdigt arabiskinfluerade staden Mombasa. Moskeerna ligger tatt och nar det ar dags for bonestund overrostar minareterna det mesta av annat ljud i staden. Men i Mombasas gamla stad hejar man pa Liverpool - se bilden.
fredag, januari 26, 2007
Kaffe och rosor
I dag akte vi pa studiebesok till ett kaffekooperativ i narheten av Thika, nordost om Nairobi. Scenen var narmast filmisk nar vi klev ut ur minibussen och mottes av en grupp man (nej, jamstalldhetsarbetet har inte kommit sarskilt langt pa den kenyanska landsbygden...) som satt i en cirkel under ett trad och invantade var ankomst.En arrad frihetskampe fran mau-mau-upprorets dagar berattade om den tidens kamp mot de brittiska kolonialherrarna och kooperativets styrelse berattade om svarigheterna att overleva med de laga priserna de far for sitt kaffe. Vi diskuterade den enorma skillnaden mellan deras pris for ett kilo kaffe och det vi betalar i butiken hemma och vi visades runt i en av kooperativets fabriker.
Det var verkligen intressant att lara sig mer om villkoren for de kenyanska bonderna, och det ar en handelse som ser ut som en tanke att Rattvisemarkt idag lanserar de nya rattvisa rosorna som kommer lagom till Alla hjartans dag.
Ser ocksa att Petter Larsson skrivit intressant om kyrkornas starka roll pa 2007 ars World Social Forum. Han tar dock inte upp det som gjorde mig mest upprord under hela forumet - att en liten men hogljudd grupp genomforde en antiabortdemonstration genom omradet med Lennart Nilssons bilder pa foster och allt. Men samtidigt ar det helt uppenbart att det ar de kristna rorelserna som ar de starka sociala rorelserna i Afrika och som genomfor arbete direkt i slummen.
Jag har antligen lyckats fa ner mina bilder fran forumet pa usb, sa ovanstande bild kommer att foljas av fler. Bilden kommer fran vart besok i den folkliga bosattningen Korogocho i samband med forumet. Villkoren i Nairobis slum hanger direkt samman med villkoren pa landsbygden och med priserna pa kenyanska jordbruksprodukter - nar armodet breder ut sig pa landet flyttar fler in till Nairobi, hittar inga jobb och hamnar i slummen.
torsdag, januari 25, 2007
Visst ar en annan varld mojlig
Startade dagen i Korogocho - en peoples' settlement eller slum som som ocksa kallas. Bland skjulen i korrugerad plat startade vi var vandring till avslutningen i Uhuru Park - en promenad pa natta 15 kilometer. Nar man tanker pa att manga av Korogochos invanare gar samma stracka varje dag for att komma till sina uruselt betalda arbeten i den sa kallade informella sektorn far begreppet "ga till jobbet" onekligen en annan innebord.
Under vandringen ropade jag och mina kamrater slagord som "Money for children, not for war" och "Our world is not for sale" likval som att jag hade en lang och mycket givande diskussion med en aidssjuk katolsk kvinna fran Korogocho som vill visa regeringen att de maste gora nagot at omradets problem. Efter vandringen och avslutningsceremonin tog jag mig till ett internetcafe i Nairobis minimala stadskarna. Antligen kan jag skicka nagra halsningar till varlden dar hemma - accessen var inget vidare pa forumarenan minst sagt.
Nar jag laser de svenska nyheterna kanns det valdigt futtigt, maste jag saga. Med ett Narirobiperspektiv pa varlden blir det mesta i svensk media helt obegripligt. Har lever storre delen av befolkningen i obeskrivlig fattigdom, och deras krav ar enkla och sjalvklara - ratt till utbildning for alla, ett arbete med en lon man kan leva pa, ratt till en manniskovardig bostad.
Under World Social Forum har fattigdomen stirrat oss deltagare fran Nord ratt i vitogat, och vi har inte kunnat vanda bort vara blickar. I Nairobi ar fattigdomen narvarande overallt.
Jag reste ner till Nairobi for att jag trodde att en annan varld ar mojlig. Nu vet jag det. Kraften hos alla de mer an 50 000 deltagarna foljer med mig hem till mitt dagliga arbete med att forandra samhallet. Visst ar en annan varld mojlig!
Jag aterkommer en annan dag nar uppkopplingen ar battre och intrycken mer sorterade. Hoppas allt ar bra darhemma i snomassorna. Har ar det sommarvarme och stralande sol.
Under vandringen ropade jag och mina kamrater slagord som "Money for children, not for war" och "Our world is not for sale" likval som att jag hade en lang och mycket givande diskussion med en aidssjuk katolsk kvinna fran Korogocho som vill visa regeringen att de maste gora nagot at omradets problem. Efter vandringen och avslutningsceremonin tog jag mig till ett internetcafe i Nairobis minimala stadskarna. Antligen kan jag skicka nagra halsningar till varlden dar hemma - accessen var inget vidare pa forumarenan minst sagt.
Nar jag laser de svenska nyheterna kanns det valdigt futtigt, maste jag saga. Med ett Narirobiperspektiv pa varlden blir det mesta i svensk media helt obegripligt. Har lever storre delen av befolkningen i obeskrivlig fattigdom, och deras krav ar enkla och sjalvklara - ratt till utbildning for alla, ett arbete med en lon man kan leva pa, ratt till en manniskovardig bostad.
Under World Social Forum har fattigdomen stirrat oss deltagare fran Nord ratt i vitogat, och vi har inte kunnat vanda bort vara blickar. I Nairobi ar fattigdomen narvarande overallt.
Jag reste ner till Nairobi for att jag trodde att en annan varld ar mojlig. Nu vet jag det. Kraften hos alla de mer an 50 000 deltagarna foljer med mig hem till mitt dagliga arbete med att forandra samhallet. Visst ar en annan varld mojlig!
Jag aterkommer en annan dag nar uppkopplingen ar battre och intrycken mer sorterade. Hoppas allt ar bra darhemma i snomassorna. Har ar det sommarvarme och stralande sol.
fredag, januari 19, 2007
Det stormar infor World Social Forum
Den har planeten haller pa att ga over styr sa mycket att till och med nar folk forsoker traffas for att gora nagot at problemen satter extremt vader kappar i hjulet.
En kraftig storm svepte fram over den europeiska kontinenten i gar och ledde till att var landning pa Schiphols flygplats i Amsterdam mest liknade en nara doden-upplevelse. Sedan aksjukan slappt och vi lugnat ner var det dags att ge sig ut i stormen igen, men planet kunde inte packa pa bagaget eftersom planet hade riskerat singla ivag som ett hostlov om de oppnat bagageluckan. Sa min vaska ar fortfarande i Amsterdam medan vi redan hunnit komma till Nairobi, checka in, besoka ett natverk for hiv-smittade kvinnor och barn, ata och ta en tupplur.
En kraftig storm svepte fram over den europeiska kontinenten i gar och ledde till att var landning pa Schiphols flygplats i Amsterdam mest liknade en nara doden-upplevelse. Sedan aksjukan slappt och vi lugnat ner var det dags att ge sig ut i stormen igen, men planet kunde inte packa pa bagaget eftersom planet hade riskerat singla ivag som ett hostlov om de oppnat bagageluckan. Sa min vaska ar fortfarande i Amsterdam medan vi redan hunnit komma till Nairobi, checka in, besoka ett natverk for hiv-smittade kvinnor och barn, ata och ta en tupplur.
torsdag, januari 18, 2007
En annan värld är möjlig!
Om ett par timmar kliver jag på planet på väg mot World Social Forum i Nairobi, Kenya. Jag är inte tillbaka i Sverige igen förrän 4 februari. Men jag kommer att blogga under tiden, oklart hur mycket men håll utkik så får du läsa lite direktrapporter från forumet.
Vi ses!
Vi ses!
onsdag, januari 17, 2007
Ju mer Kokk desto bättre soppa
Sahlins sidor
En vecka är lång tid i politik. Förra veckan hade inte Ulrica Messing själv meddelat att hon säger nej till att kandidera, samtidigt som folk på allvar började fundera på Mona Sahlin som partiledare och kom ihåg allt det gamla som varit. Min bild - och den byggde på samtal med ganska många människor - var att Mona Sahlin inte har ett folkligt stöd och skulle få en rejäl uppförsbacke som ny partiledare.
Nu har vinden vänt. Sahlin är nu ensam på banan, och på allt fler håll väljer partiets organisationer att sluta upp bakom henne. Hon var inte förstahandskandidaten, inte heller andrahandskandidaten, men det betyder inte att hon inte har ett stöd. Nu, när alternativen ett efter ett har försvunnit, visar sig detta stöd.
Jag har i flera kommentarer ombetts att ge min bild av gårdagens Aftonbladet/Sifo om stödet för Sahlin. Undersökningen gjordes i måndags kväll, sedan alla andra kandidater var borta ur leken, och visar att 56 % av s-väljarna och 45 % av svenska folket säger att Sahlin "blir" [!] "ganska bra" som partiledare. Entusiasterna som tycker hon blir "mycket bra" är få - 9 respektive 7 %. Å andra sidan är de benhårda motståndarna ganska få - 7 respektive 13 %. Och så finns det en grupp som tycker hon blir "ganska dålig" 19 respektive 26 %. Sahlin har ett markant större stöd bland kvinnor än bland män.
Min tolkning av detta, och av de samtal jag fört under denna vecka inte minst på min s-förenings möte i går kväll, är att det nu finns ett försiktigt stöd för Mona Sahlin. Det är inte som DN skrev i sin rubrik på förstasidan i går - "Mona Sahlin favorit bland de egna väljarna" - för man mätte aldrig vad folk tyckte om andra kandidater. Men väljarna är beredda att pröva hur socialdemokratin skulle gestalta sig med Mona Sahlin som partiledare. Inte alla - många tvekar fortfarande - men få är stenhårda motståndare.
Själv är jag glad att det blir en kvinnlig partiledare. Det kommer betyda väldigt mycket för kulturen i partiet, tror jag. Mona Sahlin kommer också betyda mycket för att öka socialdemokratins och svenska folkets insikt om att den som tror på jämlikhet måste acceptera alla människor oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning.
Den andra sidan av Sahlin, som fortfarande kvarstår som en oro för min del, handlar om ifall hon kommer att klara den omprövning av partiets politik som krävs inte minst för att ha en trovärdig politik för full sysselsättning. Kan Mona klara av att vara radikal både när det gäller alla människors lika värde och när det gäller den ekonomiska politiken och att laga revorna i välfärden? Det är bara att hoppas, för annars vinner vi inte nästa val.
Vem vet, kanske får Mona Sahlin chansen att blomma ut som partiledare? Många har pratat om att "Mona II" aldrig var lika brinnande och entusiasmerande som "Mona I" före skandalen 1995. Kan det bästa med "den gamla Mona" - hennes förmåga att få folk att ryckas med - spricka fram på partiledarposten? Vem vet.
Så, valberedningen, nominera Mona Sahlin, inte mig emot. Men den här processen har varit en fars, och föranleder en rejäl diskussion om demokratiska reformer i vårt parti. Jag återkommer.
Nu har vinden vänt. Sahlin är nu ensam på banan, och på allt fler håll väljer partiets organisationer att sluta upp bakom henne. Hon var inte förstahandskandidaten, inte heller andrahandskandidaten, men det betyder inte att hon inte har ett stöd. Nu, när alternativen ett efter ett har försvunnit, visar sig detta stöd.
Jag har i flera kommentarer ombetts att ge min bild av gårdagens Aftonbladet/Sifo om stödet för Sahlin. Undersökningen gjordes i måndags kväll, sedan alla andra kandidater var borta ur leken, och visar att 56 % av s-väljarna och 45 % av svenska folket säger att Sahlin "blir" [!] "ganska bra" som partiledare. Entusiasterna som tycker hon blir "mycket bra" är få - 9 respektive 7 %. Å andra sidan är de benhårda motståndarna ganska få - 7 respektive 13 %. Och så finns det en grupp som tycker hon blir "ganska dålig" 19 respektive 26 %. Sahlin har ett markant större stöd bland kvinnor än bland män.
Min tolkning av detta, och av de samtal jag fört under denna vecka inte minst på min s-förenings möte i går kväll, är att det nu finns ett försiktigt stöd för Mona Sahlin. Det är inte som DN skrev i sin rubrik på förstasidan i går - "Mona Sahlin favorit bland de egna väljarna" - för man mätte aldrig vad folk tyckte om andra kandidater. Men väljarna är beredda att pröva hur socialdemokratin skulle gestalta sig med Mona Sahlin som partiledare. Inte alla - många tvekar fortfarande - men få är stenhårda motståndare.
Själv är jag glad att det blir en kvinnlig partiledare. Det kommer betyda väldigt mycket för kulturen i partiet, tror jag. Mona Sahlin kommer också betyda mycket för att öka socialdemokratins och svenska folkets insikt om att den som tror på jämlikhet måste acceptera alla människor oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning.
Den andra sidan av Sahlin, som fortfarande kvarstår som en oro för min del, handlar om ifall hon kommer att klara den omprövning av partiets politik som krävs inte minst för att ha en trovärdig politik för full sysselsättning. Kan Mona klara av att vara radikal både när det gäller alla människors lika värde och när det gäller den ekonomiska politiken och att laga revorna i välfärden? Det är bara att hoppas, för annars vinner vi inte nästa val.
Vem vet, kanske får Mona Sahlin chansen att blomma ut som partiledare? Många har pratat om att "Mona II" aldrig var lika brinnande och entusiasmerande som "Mona I" före skandalen 1995. Kan det bästa med "den gamla Mona" - hennes förmåga att få folk att ryckas med - spricka fram på partiledarposten? Vem vet.
Så, valberedningen, nominera Mona Sahlin, inte mig emot. Men den här processen har varit en fars, och föranleder en rejäl diskussion om demokratiska reformer i vårt parti. Jag återkommer.
tisdag, januari 16, 2007
måndag, januari 15, 2007
SVT ljuger om nästa s-ledare
Idag nådde den farsartade processen för att utse nästa partiledare ett nytt lågvattenmärke. SVT meddelade i sina sändningar under kvällen att "kongressombud från 13 partidistrikt skulle rösta för Sahlin" vilket enligt reportern innebär att hon har en majoritet av kongressen bakom sig.
Det finns bara ett problem. Valet av kongressombud började först i dag, och avslutas den 28 januari. Det är alltså inte ett enda ombud valt än så länge.
Jag tillhör ett av de partidistrikt som enligt SVT skulle rösta för Mona Sahlin. Men när s-föreningarna nominerat här i Uppsala län har de i första hand föreslagit Margot Wallström och Carin Jämtin. Sedan tog partiets toppar över processen och medlemsinflytandet var som bortblåst.
Tiden har för länge sedan runnit ut för den gamla metoden att utse partiledare inom socialdemokratin. Det kanske funkade att ha interna processer där allt hölls inom valberedningen när partiet inte läckte som ett såll till media. Det kanske gick att säga att "man kommer när partiet kallar" när de män som blev kallade hade kvinnor därhemma som skötte markservicen.
Danskarna utsåg sin senaste partiledare genom medlemsomröstning. Detsamma gör fransmän och britter. Då får de som vill bli partiledare deklarera att de kandiderar, och de för en kampanj där medlemmarna får väga för- och nackdelar. Medlemmarna får det avgörande beslutet.
SVT har utsett socialdemokraternas nästa partiledare innan den första medlemmen hunnit lägga sin röst i ombudsvalet. Inte en bra början på återuppbyggandet av socialdemokraterna som en folkrörelse.
Det finns bara ett problem. Valet av kongressombud började först i dag, och avslutas den 28 januari. Det är alltså inte ett enda ombud valt än så länge.
Jag tillhör ett av de partidistrikt som enligt SVT skulle rösta för Mona Sahlin. Men när s-föreningarna nominerat här i Uppsala län har de i första hand föreslagit Margot Wallström och Carin Jämtin. Sedan tog partiets toppar över processen och medlemsinflytandet var som bortblåst.
Tiden har för länge sedan runnit ut för den gamla metoden att utse partiledare inom socialdemokratin. Det kanske funkade att ha interna processer där allt hölls inom valberedningen när partiet inte läckte som ett såll till media. Det kanske gick att säga att "man kommer när partiet kallar" när de män som blev kallade hade kvinnor därhemma som skötte markservicen.
Danskarna utsåg sin senaste partiledare genom medlemsomröstning. Detsamma gör fransmän och britter. Då får de som vill bli partiledare deklarera att de kandiderar, och de för en kampanj där medlemmarna får väga för- och nackdelar. Medlemmarna får det avgörande beslutet.
SVT har utsett socialdemokraternas nästa partiledare innan den första medlemmen hunnit lägga sin röst i ombudsvalet. Inte en bra början på återuppbyggandet av socialdemokraterna som en folkrörelse.
lördag, januari 13, 2007
Scenen är riggad för borgerlig splittring
Den borgerliga regeringens första hundra dagar är över och vi kan se två resultat i opinionen:
- Den rödgröna oppositionen vann övertaget i opinionen rekordsnabbt när det framgick vilka effekter den borgerliga politiken får.
- Moderaterna växer på de borgerliga småpartiernas bekostnad, inte minst i dagens Demoskop.
Båda dessa faktorer bidrar till att skapa oro i det borgerliga lägret. Allra mest bidrar det till att personer inom de tre borgerliga småpartierna som ogillat högersvängen till följd av alliansbildningen börjar vädra morgonluft.
Idag kritiserar Cecilia Wikström (fp), Uppsalabo och vice ordförande i riksdagens kulturutskott, de indragna statsbidragen till scenkonsten. Efter att avtalet med public service rivits upp, museerna avgiftsbelagts och kulturlivets villkor försämrats kraftigt genom de försämrade a-kassereglerna tycks riksdagens ledande borgerliga kulturpolitiker ha fått nog av nyliberalerna i regeringen.
I det här läget är det viktigare än någonsin med en tydlig och skarp oppositionspolitik, där socialdemokratin sätter upp tydliga förslag och visioner för ett annat Sverige. Oppositionspolitiken måste föras i de politiska organen och i media, men minst lika viktigt är att mobilisera på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det placerar regeringen på defensiven och gör systemskiftet allt svårare att genomföra. Under tiden bygger vi folkrörelse och gör oss förberedda för en ny social reformperiod.
- Den rödgröna oppositionen vann övertaget i opinionen rekordsnabbt när det framgick vilka effekter den borgerliga politiken får.
- Moderaterna växer på de borgerliga småpartiernas bekostnad, inte minst i dagens Demoskop.
Båda dessa faktorer bidrar till att skapa oro i det borgerliga lägret. Allra mest bidrar det till att personer inom de tre borgerliga småpartierna som ogillat högersvängen till följd av alliansbildningen börjar vädra morgonluft.
Idag kritiserar Cecilia Wikström (fp), Uppsalabo och vice ordförande i riksdagens kulturutskott, de indragna statsbidragen till scenkonsten. Efter att avtalet med public service rivits upp, museerna avgiftsbelagts och kulturlivets villkor försämrats kraftigt genom de försämrade a-kassereglerna tycks riksdagens ledande borgerliga kulturpolitiker ha fått nog av nyliberalerna i regeringen.
I det här läget är det viktigare än någonsin med en tydlig och skarp oppositionspolitik, där socialdemokratin sätter upp tydliga förslag och visioner för ett annat Sverige. Oppositionspolitiken måste föras i de politiska organen och i media, men minst lika viktigt är att mobilisera på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser. Det placerar regeringen på defensiven och gör systemskiftet allt svårare att genomföra. Under tiden bygger vi folkrörelse och gör oss förberedda för en ny social reformperiod.
Radikala kalendern
Efter att en längre tid ha stört mig på att det inte någonstans finns en samlad sammanställning av arrangemang av intresse för radikala människor i Sverige har jag beslutat mig för att ta saken i egna händer. Under rubriken "Radikala kalendern" kommer du framöver att hitta en sammanställning av arrangemang som kan vara av intresse för dig med hjärtat till vänster, med länkar till arrangemangens webbplatser. Det gäller politiska arrangemang, kulturaktiviteter av stort allmänintresse och större festivaler. Jag kommer inte att lägga in alla arrangemang som sker på ABF-huset, utan hänvisar till ABF Stockholms hemsida för komplement.3-4 februari - Feministiskt Forum i ABF-huset, Stockholm
3-4 mars - Välfärdskonferensen, Norrköping
4 mars - Socialistiskt Forum i Uppsala
17-18 mars - Socialdemokraternas extrakongress, Stockholm
13-15 april - Östergötland Social Forum, Norrköping
21 april - Östergötland Social Forum, Linköping
23 maj - Linné fyller 300 år, jubileumsfest i Uppsala
26 maj - Noam Chomsky utnämns till linneansk hedersdoktor, Uppsala
14-16 juni - Hultsfredsfestivalen
15-17 juni - Gemensamt läger för LO och Attac, Brunnsvik
26-30 juni - Peace and love-festivalen, Borlänge
5-8 juli - Roskildefestivalen
8-14 juli - Almedalsveckan
12-14 juli - Arvikafestivalen
2-4 augusti - Urkult - Folkfest vid Nämforsen
9-11 augusti - Uppsala reggaefestival
13-19 augusti - Stockholms kulturfestival
8 september - Kulturnatten, Uppsala
Oktober - Uppsala Internationella Kortfilmfestival
19-21 oktober - Skåne Sociala Forum, Lund
15-25 november - Stockholms kortfilmfestival
Som du ser är detta bara ett första försök att samla den information som finns spridd på många olika sidor i dag. Om du har synpunkter, ändringar och tillägg kan du skriva in kommentarer nedan eller skicka ett mail till radikalakalendern@comhem.se. Detta inlägg uppdateras löpande.
torsdag, januari 11, 2007
Jag borde egentligen inte heller skriva om Mona
"Jag borde inte skriva om Mona". Så inleder Göran Greider en utmärkt ledarkommentar om att det viktiga inte är personerna utan idéerna. Men han skriver ändå det som måste skrivas i denna stund, att Mona Sahlin inte är den ledare som kan föra socialdemokratin till valseger 2010.
I går kväll skrev jag om den farsartade processen för partiledarvalet. Jag fick många positiva kommentarer, men jag fick också en anonym kommentar som ifrågasatte om jag hade "skrikit lika högt om det vore en av dina egna kandidater som var på god väg att bli partiledare". Och mitt svar blir att jag hade tyckt att processen var precis lika odemokratisk, men nej - jag hade inte använt samma tonläge.
Trots allt som varit, en historia som Christer Isaksson berättat men dragit andra slutsatser om, så tänkte jag länge att Mona nog ändå förändrats under alla dessa år och att så illa skulle det nog ändå inte vara med henne som partiledare. Men under de senaste dagarna har jag känt mig tvungen att tänka om. Orsaken till det är i grunden precis densamma som Erik Laakso uppger när han skriver att Mona inte kan vara hans kandidat. Erik beskriver precis hur jag känner när han skriver:
När jag pratar med "vanliga sossar" är det en allt annat än smickrande bild som framträder. När jag pratar med män boende i glesbygd är det katastrof. Inte för att de är emot kvinnor - bilden av Carin Jämtin, Margot Wallström och Ulrica Messing är en helt annan - utan för att de just är mot Mona.
Man kan spekulera länge i hur denna bild uppkommit. Jag tror Britta Svenssons läsvärda kolumn om att "det handlade om mer än en Toblerone" ger många viktiga ledtrådar. Kontokortsaffären 1995 har för evigt satt en bild av Mona Sahlin, som åtskilliga år i regeringen inte lyckats sudda ut. Vi kan tycka vad vi vill om vad som var rätt och orätt - Mona Sahlin ses inte som "vanlig" och har inte gjort det på mer än tio år. Jag tror dessvärre att de som lever kvar i bilden av Mona Sahlin som den var innan denna skandal lever i den inre partikretsen och inte lyssnat efter vad folk tycker utanför expeditionslokalerna.
Jag tror inte heller att Mona Sahlin har någon speciell dragningskraft bland det som slarvigt kallas medelklassväljarna. Mona-kritikerna är många också i dessa grupper. Och Enn Kokk har vågat ta upp den utbredda kritiken bland partiets trotjänare och organisatörer där många ser Mona som vinglig, ofokuserad, oberäknelig och slarvig.
Uppenbarligen finns det fortfarande tondöva människor i partiets innersta kretsar fortsätter leva i föreställningen att Mona Sahlin är en valvinnare. De som stödjer Mona nu är samma personer som saknade lyhördheten att byta inriktning när Reinfeldt kopplade greppet om opinionen.
Jag är just nu väldigt rädd att de som förde oss till valförlust 2006 håller på att fatta ett beslut som riskerar föra oss till valförlust också 2010. Därför väljer jag att skriva om Mona. Fast jag egentligen inte borde.
I går kväll skrev jag om den farsartade processen för partiledarvalet. Jag fick många positiva kommentarer, men jag fick också en anonym kommentar som ifrågasatte om jag hade "skrikit lika högt om det vore en av dina egna kandidater som var på god väg att bli partiledare". Och mitt svar blir att jag hade tyckt att processen var precis lika odemokratisk, men nej - jag hade inte använt samma tonläge.
Trots allt som varit, en historia som Christer Isaksson berättat men dragit andra slutsatser om, så tänkte jag länge att Mona nog ändå förändrats under alla dessa år och att så illa skulle det nog ändå inte vara med henne som partiledare. Men under de senaste dagarna har jag känt mig tvungen att tänka om. Orsaken till det är i grunden precis densamma som Erik Laakso uppger när han skriver att Mona inte kan vara hans kandidat. Erik beskriver precis hur jag känner när han skriver:
Hon är inte den samlande kraft som partiet behöver, tvärtom. Det sägs att hon går hem hos folk och att det är hennes starkaste fördel, men jag har aldrig, och jag känner inte nån, som vet vilka de där “folk” är. Jag har aldrig hört, träffat eller läst om någon som vittnat om att Mona talat rätt in i deras liv. Vilka är dom där “folk”?
När jag pratar med "vanliga sossar" är det en allt annat än smickrande bild som framträder. När jag pratar med män boende i glesbygd är det katastrof. Inte för att de är emot kvinnor - bilden av Carin Jämtin, Margot Wallström och Ulrica Messing är en helt annan - utan för att de just är mot Mona.
Man kan spekulera länge i hur denna bild uppkommit. Jag tror Britta Svenssons läsvärda kolumn om att "det handlade om mer än en Toblerone" ger många viktiga ledtrådar. Kontokortsaffären 1995 har för evigt satt en bild av Mona Sahlin, som åtskilliga år i regeringen inte lyckats sudda ut. Vi kan tycka vad vi vill om vad som var rätt och orätt - Mona Sahlin ses inte som "vanlig" och har inte gjort det på mer än tio år. Jag tror dessvärre att de som lever kvar i bilden av Mona Sahlin som den var innan denna skandal lever i den inre partikretsen och inte lyssnat efter vad folk tycker utanför expeditionslokalerna.
Jag tror inte heller att Mona Sahlin har någon speciell dragningskraft bland det som slarvigt kallas medelklassväljarna. Mona-kritikerna är många också i dessa grupper. Och Enn Kokk har vågat ta upp den utbredda kritiken bland partiets trotjänare och organisatörer där många ser Mona som vinglig, ofokuserad, oberäknelig och slarvig.
Uppenbarligen finns det fortfarande tondöva människor i partiets innersta kretsar fortsätter leva i föreställningen att Mona Sahlin är en valvinnare. De som stödjer Mona nu är samma personer som saknade lyhördheten att byta inriktning när Reinfeldt kopplade greppet om opinionen.
Jag är just nu väldigt rädd att de som förde oss till valförlust 2006 håller på att fatta ett beslut som riskerar föra oss till valförlust också 2010. Därför väljer jag att skriva om Mona. Fast jag egentligen inte borde.
Slut för inkvotering av män?
Jag ser med glädje att förslagsställarna för Laboremus nya jämställdhetsplan vågat ta ett viktigt steg - att sluta kvotera in män i jämställdhetens namn. Anna Ardin och Joel Malmqvist har redan skrivit om det.
Problemet blev uppenbart för mig när vi kvoterade in män på riksdagslistan under hösten 2005. En 50-50-kvotering riskerar hindra kvinnor när kvinnorna är fler än männen, och då motverkar kvoteringen sitt syfte. I stället bör formuleringen vara att det ska vara minst 50 procent kvinnor. När männen fortfarande dominerar i samhället i stort måste vi kunna tillåta att kvinnorna är i majoritet på de ställen där det är "överskott" på kompetenta kvinnor.
På Laboremus förra årsmöte kunde vi inte komma till något beslut i frågan, men jag föreslog något som tycks likna det förslag som nu läggs här på bloggen. Jag hoppas att detta nu är första steget till att också partiet i Uppsala kan börja hantera listorna annorlunda inför nästa val.
Problemet blev uppenbart för mig när vi kvoterade in män på riksdagslistan under hösten 2005. En 50-50-kvotering riskerar hindra kvinnor när kvinnorna är fler än männen, och då motverkar kvoteringen sitt syfte. I stället bör formuleringen vara att det ska vara minst 50 procent kvinnor. När männen fortfarande dominerar i samhället i stort måste vi kunna tillåta att kvinnorna är i majoritet på de ställen där det är "överskott" på kompetenta kvinnor.
På Laboremus förra årsmöte kunde vi inte komma till något beslut i frågan, men jag föreslog något som tycks likna det förslag som nu läggs här på bloggen. Jag hoppas att detta nu är första steget till att också partiet i Uppsala kan börja hantera listorna annorlunda inför nästa val.
onsdag, januari 10, 2007
Partiledarvalet är en fars
Är det någon som fortfarande undrar hur socialdemokraterna kunde förlora valet? Kolla på hur processen kring partiledarvalet går till, och du får svar på frågan.
Någon av de åtta som styr medievärlden liknade häromsistens valet av ny socialdemokratisk partiledare vid en konklav, alltså det möte där kardinalerna låser in sig i en sal i Vatikanen och inte kommer ut förrän de utsett en ny påve. De skickar upp svart rök för varje misslyckat försök, och sen skickar de upp vit rök och ringer i klockorna när de väl lyckats till sist.
Processen för att utse socialdemokratisk partiledare är ungefär lika demokratisk. Med undantag förstås för att Henrik Brors på DN tycks få samtal från olika kardinaler och deras medhjälpare ibland när de vill sprida rykten för att påverka de andra kardinalerna. Och att man får dagsrapporter om vilka som sagt nej full stop, vilka man tror kommer att säga nej, vilka som bara sagt svaga nej och vem som blir kvar som Svarte Petter i slutet och som vi väl får dras med då fast väldigt få egentligen är särskilt entusiastiska över det.
När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889 var häst och vagn fortfarande det vanligaste transportmedlet för längre sträckor. Idag skriver vi 2007 och kommunicerar sekundsnabbt med mobiltelefoner och internet. Ändå har partiets demokratiska strukturer inte utvecklats sedan dess.
Jag är medlem i det socialdemokratiska arbetarepartiet sedan 1993. Jag är ordförande i en socialdemokratisk förening, ledamot av Uppsala arbetarekommuns representantskap, gruppledare i en nämnd och medlem i den socialdemokratiska fullmäktigegruppen. Men jag har inget inflytande över vem som ska bli nästa ordförande i mitt parti. Inte ens om medlemmarna skulle ge mig förtroendet att åka till partikongressen i mars, då beslutet redan kommer att vara fattat för länge sen.
Jag har haft två möjligheter att tycka till om vem som ska bli ordförande. Min partiförening diskuterade och nominerade - ingen av de vi föreslog visade sig ställa upp. Och vi fick sitta och diskutera kriterier för ordförandevalet på representantskapet - visst togs det anteckningar men inte hade vi något inflytande över någonting. Det enda vi gjorde var att vi skapade en fasad av legitimitet åt en valberedning på elva personer som tillsammans med partiets distriktsordföranden och den centrala partiapparaten bestämmer över det hela.
Det pratas mycket om medlemskapets värde. Till att börja med skulle man ju kunna ge oss medlemmar möjlighet att påverka vem som ska vara ordförande i partiet. Som medlemmarna i massor av andra socialdemokratiska partier runt om i världen där man lämnat de mer medeltida arbetsformerna och inte delar Don Vito Corleones oro för vad som händer när familjemedlemmar säger emot varandra inför andra.
Det här är en fars, en parodi på demokrati. Så enkelt är det.
Någon av de åtta som styr medievärlden liknade häromsistens valet av ny socialdemokratisk partiledare vid en konklav, alltså det möte där kardinalerna låser in sig i en sal i Vatikanen och inte kommer ut förrän de utsett en ny påve. De skickar upp svart rök för varje misslyckat försök, och sen skickar de upp vit rök och ringer i klockorna när de väl lyckats till sist.
Processen för att utse socialdemokratisk partiledare är ungefär lika demokratisk. Med undantag förstås för att Henrik Brors på DN tycks få samtal från olika kardinaler och deras medhjälpare ibland när de vill sprida rykten för att påverka de andra kardinalerna. Och att man får dagsrapporter om vilka som sagt nej full stop, vilka man tror kommer att säga nej, vilka som bara sagt svaga nej och vem som blir kvar som Svarte Petter i slutet och som vi väl får dras med då fast väldigt få egentligen är särskilt entusiastiska över det.
När det socialdemokratiska partiet bildades år 1889 var häst och vagn fortfarande det vanligaste transportmedlet för längre sträckor. Idag skriver vi 2007 och kommunicerar sekundsnabbt med mobiltelefoner och internet. Ändå har partiets demokratiska strukturer inte utvecklats sedan dess.
Jag är medlem i det socialdemokratiska arbetarepartiet sedan 1993. Jag är ordförande i en socialdemokratisk förening, ledamot av Uppsala arbetarekommuns representantskap, gruppledare i en nämnd och medlem i den socialdemokratiska fullmäktigegruppen. Men jag har inget inflytande över vem som ska bli nästa ordförande i mitt parti. Inte ens om medlemmarna skulle ge mig förtroendet att åka till partikongressen i mars, då beslutet redan kommer att vara fattat för länge sen.
Jag har haft två möjligheter att tycka till om vem som ska bli ordförande. Min partiförening diskuterade och nominerade - ingen av de vi föreslog visade sig ställa upp. Och vi fick sitta och diskutera kriterier för ordförandevalet på representantskapet - visst togs det anteckningar men inte hade vi något inflytande över någonting. Det enda vi gjorde var att vi skapade en fasad av legitimitet åt en valberedning på elva personer som tillsammans med partiets distriktsordföranden och den centrala partiapparaten bestämmer över det hela.
Det pratas mycket om medlemskapets värde. Till att börja med skulle man ju kunna ge oss medlemmar möjlighet att påverka vem som ska vara ordförande i partiet. Som medlemmarna i massor av andra socialdemokratiska partier runt om i världen där man lämnat de mer medeltida arbetsformerna och inte delar Don Vito Corleones oro för vad som händer när familjemedlemmar säger emot varandra inför andra.
Det här är en fars, en parodi på demokrati. Så enkelt är det.
tisdag, januari 09, 2007
Marknaden löser inte bostadsbristen
Jag har en pågående debatt på UNT:s insändarsidor med moderaten Magnus Åkerman till följd av ett häpnadsväckande uttalande han gjorde om bostadspolitiken i fullmäktige i slutet av november. Det senaste inlägget, som publicerades i dag, återfinns här. Åkermans artikel från den 2 januari verkar inte finnas på nätet. Här nedan finns min ursprungliga artikel:
Under valrörelsen lovande Fredrik Reinfeldt att värna om hyrestaket och inte införa marknadshyror. Döm då om min förvåning när Magnus Åkerman (m) i kommunfullmäktige 27 november raljerade över hur (s) "förstört marknaden" genom att inte låta hyrorna öka i Uppsala.Det känns som att några av mina viktigaste frågor att driva i kommunen blir bostäder. badstränder och bibliotek.
Den borgerliga kommunledningen i Uppsala vill inte få fler hyreslägenheter utan vill tvärtom genomföra ombildningar till bostadsrätter. Samtidigt genomför regeringen ett idiotstopp på bostadsbyggandet genom att slopa investeringsbidraget för hyreslägenheter. Detta kan leda till att omkring 700 lägenheter i Uppsala aldrig byggs.
Uppsala växer så det knakar. De nya invånarna behöver någonstans att bo, utan att behöva lågga en förmögenhet på att köpa sig en lägenhet. Hur anser de borgerliga partierna att Uppsalas ungdomar, studenter och låginkomsttagare ska hitta någonstans att bo i framtiden?
lördag, januari 06, 2007
Verkligheten överträffar dikten
Det är uppenbart att jag haft för mycket att göra under hösten, när jag inte sett de sista avsnitten av Kina-TV förrän nu. Det är tragiskt att Faktum och därmed också Kina-TV lagts ned, men som Natanael Karlsson skriver i sitt tack-och-adjö-meddelande har Moderaternas pressavdelning överträffat den satiriska fiktionen. Faktums programledare frågar sig hur Sveriges bästa arbetare ska ha tid att äta lunch, även om den blir med arbetsmarknadsminister Toto Littorin.
Nya Kina-TV var om möjligt ännu bättre än det gamla. Avsnitten ligger fortfarande ute på nätet, här. Det sista avsnittet är helt prizeless. Det konstateras att Lars Adaktusson fått plusjobb på oberoende regeringsorganet TV8 och att detta bevisar att också privatkanaler kan visa Fri Television. Och rapporter tillkännages om att det endast återstår 300 000 arbetslösa, som ska stimuleras att ta arbete genom att tvingas bära märken på kläderna. Arbetslösa, förtidspensionärer och sjukskrivna ska känna ett fostrande självförakt när andra medborgare spottar hänsynslöst på dem. Likaså ska alla som nyttjat det skändliga friåret brännmärkas.
Men när det gäller träffsäker parodi är det svårt att slå den här bloggen. Är fortfarande inte säker på om det är satir eller allvar. Hur som helst är det helt otroligt.
Nya Kina-TV var om möjligt ännu bättre än det gamla. Avsnitten ligger fortfarande ute på nätet, här. Det sista avsnittet är helt prizeless. Det konstateras att Lars Adaktusson fått plusjobb på oberoende regeringsorganet TV8 och att detta bevisar att också privatkanaler kan visa Fri Television. Och rapporter tillkännages om att det endast återstår 300 000 arbetslösa, som ska stimuleras att ta arbete genom att tvingas bära märken på kläderna. Arbetslösa, förtidspensionärer och sjukskrivna ska känna ett fostrande självförakt när andra medborgare spottar hänsynslöst på dem. Likaså ska alla som nyttjat det skändliga friåret brännmärkas.
Men när det gäller träffsäker parodi är det svårt att slå den här bloggen. Är fortfarande inte säker på om det är satir eller allvar. Hur som helst är det helt otroligt.
torsdag, januari 04, 2007
Pensionsuppgörelsen är pensionerad
Under tolv år var statsrådet Morgan Johansson och planeringschefen på socialdepartementet Christer Persson tvungna att vara med om att baxa igenom och värna om pensionsuppgörelsen trots att partiets medlemmar i grunden motsatte sig den. I dag tar de bladet från munnen och säger sin hjärtas mening:
I dagens DN-debattartikel pekar Morgan Johansson och Christer Persson på att den uppgörelse de slet med i tolv år nu revs upp av den borgerliga regeringen på mindre än tio dagar. Pensionsuppgörelsen är redan pensionerad, avtalet är brutet. Nu är det dags för socialdemokratin att gå till offensiv i pensionsfrågan och utforma ett eget pensionssystem.
Jag tror att detta är helt rätt, både sakpolitiskt och valtaktiskt. Skribenterna pekar på två konkreta problem med pensionsuppgörelsen - den orimliga inkomstförlusten som drabbar personer som inte klarar av att jobba fram till 65 års ålder och det "stolliga påhittet premiepension". De vill att en arbetsgrupp ser över frågan och lägger ett förslag till 2009 års partikongress. Mycket bra förslag.
Jag menar nog att vi också bör se över den generella inkomsttryggheten i pensionssystemet. Pensionsuppgörelsen präglades väldigt starkt av det usla ekonomiska läget när Sverige lekte EMU i början av 90-talet, och bygger därmed på en trygghet för statskassan - inte för individerna. Två spärrar finns för pensionärernas inkomsttrygghet - dels anpassas pensionsnivån till tillväxten och dels finns en "broms" som gör att pensionerna sänkts automatiskt om pensionssystemets finanser försämras.
Eftersom jag tycker att det är människorna som ska stå i centrum och inte systemen tycker jag att detta bör ses över. Kanske kan det finnas någon slags spärr - kalla det gärna en EMU-spärr - som gör att pensionerna sänks om ekonomin återigen hamnar i fritt fall tack vare en idiotisk ekonomisk politik. Men när socialdemokratin nu utformar sin modell för framtidens pensioner vore det bra vi kunde återskapa en av styrkorna i det gamla ATP-systemet - att medborgarna faktiskt visste hur mycket de skulle få i pension.
Jag har skrivit en hel del tidigare om pensionsfrågan, bland annat i en D-uppsats i ekonomisk historia. Läs mer här.
För övrigt:
- Läs gärna även min artikel i Tvärdrag, Trogna väljare kräver ett troget parti.
- Och läs om Helle Kleins nya partiledarkandidat. Varför inte?
Borgerligheten accepterade till sist ett generöst allmänt pensionssystem, men i gengäld fick socialdemokratin acceptera generellt sett lägre pensioner, ökade skillnader i kompensationsgrad och det stolliga påhittet premiepension. Det sistnämnda innebär att hela pensionssystemet fått ett drag av lotteri över sig, där ens pension avgörs av vilken tur man haft med sina kapitalplaceringar. I motsats till det gamla ATP-systemet blev det nya pensionssystemet också ohyggligt komplicerat. De administrativa kostnaderna mångdubblades, framför allt till lycka för bankernas kapitalförvaltare, som nu kan skumma av en större andel än någonsin av löntagarnas pensionspengar.Johansson och Persson är inte ensamma om att tycka så. I ett uppmärksammat uttalande i februari 2005 sade dåvarande statsminister Göran Persson att "Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort".
I dagens DN-debattartikel pekar Morgan Johansson och Christer Persson på att den uppgörelse de slet med i tolv år nu revs upp av den borgerliga regeringen på mindre än tio dagar. Pensionsuppgörelsen är redan pensionerad, avtalet är brutet. Nu är det dags för socialdemokratin att gå till offensiv i pensionsfrågan och utforma ett eget pensionssystem.
Jag tror att detta är helt rätt, både sakpolitiskt och valtaktiskt. Skribenterna pekar på två konkreta problem med pensionsuppgörelsen - den orimliga inkomstförlusten som drabbar personer som inte klarar av att jobba fram till 65 års ålder och det "stolliga påhittet premiepension". De vill att en arbetsgrupp ser över frågan och lägger ett förslag till 2009 års partikongress. Mycket bra förslag.
Jag menar nog att vi också bör se över den generella inkomsttryggheten i pensionssystemet. Pensionsuppgörelsen präglades väldigt starkt av det usla ekonomiska läget när Sverige lekte EMU i början av 90-talet, och bygger därmed på en trygghet för statskassan - inte för individerna. Två spärrar finns för pensionärernas inkomsttrygghet - dels anpassas pensionsnivån till tillväxten och dels finns en "broms" som gör att pensionerna sänkts automatiskt om pensionssystemets finanser försämras.
Eftersom jag tycker att det är människorna som ska stå i centrum och inte systemen tycker jag att detta bör ses över. Kanske kan det finnas någon slags spärr - kalla det gärna en EMU-spärr - som gör att pensionerna sänks om ekonomin återigen hamnar i fritt fall tack vare en idiotisk ekonomisk politik. Men när socialdemokratin nu utformar sin modell för framtidens pensioner vore det bra vi kunde återskapa en av styrkorna i det gamla ATP-systemet - att medborgarna faktiskt visste hur mycket de skulle få i pension.
Jag har skrivit en hel del tidigare om pensionsfrågan, bland annat i en D-uppsats i ekonomisk historia. Läs mer här.
För övrigt:
- Läs gärna även min artikel i Tvärdrag, Trogna väljare kräver ett troget parti.
- Och läs om Helle Kleins nya partiledarkandidat. Varför inte?
onsdag, januari 03, 2007
Kultur åt alla
Hoppas alla haft sköna helger och känner sig stärkta och utvilade när vi nu börjar ett nytt år. För egen del är jag numera vice ordförande i Kulturnämnden i Uppsala kommun. Ansvaret är stort - både för att Uppsala är en verklig kulturstad och för att det finns mycket kvar att göra innan denna kultur är tillgänglig för alla på samma villkor.
Som Enn Kokk skriver hade jag som mitt första uppdrag förmånen att få delta på Uppsala Akademiska Kammarkörs konsert på nyårsdagen. Konserten var fantastisk men jag kan inte nog understryka vad min företrädare som s-ledare i kulturnämnden Kees Geurtsen sade till mig på mottagningen efteråt - att det här är fantastisk musik och den ska inte bara komma överklassen till del. De kulturella murarna är oerhörda i Uppsala, och jag ser det som min roll att vara med och bryta ner dessa murar.
Vad gäller kammarkören så gör de en stor insats under sitt 50-årsjubileum i år - de inleder ett samarbete med Gottsundateatern där körlyrik och hip-hop möts. Det är ett jättespännande nyskapande och ett exempel på vad som måste vara en av kulturpolitikens huvuduppgifter - att se till att de skattepengar som avsätts bidrar till att göra kultur i alla dess former tillgänglig för alla medborgare.
Därför blir jag också bekymrad när jag ser att kulturnämndens nye ordförande Jan-Erik Wikström (fp) i en artikel i UNT (ej på nätet) tycks se det som sin huvuduppgift att öka kultursponsringen. Privat stöd till kulturen är helt nödvändigt, och precis som Wikström påpekar spelar universitetet och kyrkan också en stor roll för Uppsalas kulturliv. Men kulturnämndens huvuduppgift är och förblir att fördela de offentliga pengar som avsätts till kulturen.
Jag har gratulerat Jan-Erik Wikström till uppdraget och jag måste säga att jag är glad över att det är folkpartiet och inte moderaterna som håller i den kulturpolitiska taktpinnen i Uppsala. Men när Wikström lovar guld och gröna skogar ska man ha i minnet att de borgerliga partierna avsätter 1,9 miljoner mindre än vad socialdemokraterna avsätter till kulturen i sin budget för 2007. Det är välkommet att Jan-Erik Wikström driver opinion inom den borgerliga majoriteten för mer resurser till kulturen, men han har inte lyckats hindra att när högern sänker skatten får kulturen betala mer än sin beskärda del av räkningen.
Som oppositionsledare i Kulturnämnden kommer jag att arbeta konstruktivt för kulturens bästa, men jag kommer inte heller tveka att granska den borgerliga majoritetens politik och inte minst att angripa när de säger en sak och gör en helt annan. Det kommer finnas tid för bägge dessa saker under de kommande fyra åren, det är jag helt säker på.
Slutligen måste jag säga att jag blev väldigt glad när jag såg att Yared Tekeste vunnit UNT:s tävling om Årets upplänning - något jag skrev om tidigare i december. Förhoppningsvis innebär det att hotet mot Uppsala reggaefestival är undanröjt och att denna viktiga del av vårt kulturliv får fortsätta utvecklas och frodas. Grattis, Yared!
Som Enn Kokk skriver hade jag som mitt första uppdrag förmånen att få delta på Uppsala Akademiska Kammarkörs konsert på nyårsdagen. Konserten var fantastisk men jag kan inte nog understryka vad min företrädare som s-ledare i kulturnämnden Kees Geurtsen sade till mig på mottagningen efteråt - att det här är fantastisk musik och den ska inte bara komma överklassen till del. De kulturella murarna är oerhörda i Uppsala, och jag ser det som min roll att vara med och bryta ner dessa murar.
Vad gäller kammarkören så gör de en stor insats under sitt 50-årsjubileum i år - de inleder ett samarbete med Gottsundateatern där körlyrik och hip-hop möts. Det är ett jättespännande nyskapande och ett exempel på vad som måste vara en av kulturpolitikens huvuduppgifter - att se till att de skattepengar som avsätts bidrar till att göra kultur i alla dess former tillgänglig för alla medborgare.
Därför blir jag också bekymrad när jag ser att kulturnämndens nye ordförande Jan-Erik Wikström (fp) i en artikel i UNT (ej på nätet) tycks se det som sin huvuduppgift att öka kultursponsringen. Privat stöd till kulturen är helt nödvändigt, och precis som Wikström påpekar spelar universitetet och kyrkan också en stor roll för Uppsalas kulturliv. Men kulturnämndens huvuduppgift är och förblir att fördela de offentliga pengar som avsätts till kulturen.
Jag har gratulerat Jan-Erik Wikström till uppdraget och jag måste säga att jag är glad över att det är folkpartiet och inte moderaterna som håller i den kulturpolitiska taktpinnen i Uppsala. Men när Wikström lovar guld och gröna skogar ska man ha i minnet att de borgerliga partierna avsätter 1,9 miljoner mindre än vad socialdemokraterna avsätter till kulturen i sin budget för 2007. Det är välkommet att Jan-Erik Wikström driver opinion inom den borgerliga majoriteten för mer resurser till kulturen, men han har inte lyckats hindra att när högern sänker skatten får kulturen betala mer än sin beskärda del av räkningen.
Som oppositionsledare i Kulturnämnden kommer jag att arbeta konstruktivt för kulturens bästa, men jag kommer inte heller tveka att granska den borgerliga majoritetens politik och inte minst att angripa när de säger en sak och gör en helt annan. Det kommer finnas tid för bägge dessa saker under de kommande fyra åren, det är jag helt säker på.
Slutligen måste jag säga att jag blev väldigt glad när jag såg att Yared Tekeste vunnit UNT:s tävling om Årets upplänning - något jag skrev om tidigare i december. Förhoppningsvis innebär det att hotet mot Uppsala reggaefestival är undanröjt och att denna viktiga del av vårt kulturliv får fortsätta utvecklas och frodas. Grattis, Yared!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)