tisdag, oktober 31, 2006

Ideologisk experimentverkstad

Den nya borgerliga majoriteten förvandlar Uppsala till ideologisk experimentverkstad. De inför en ”utmanarrätt” som innebär att privata aktörer kan utmana kommunen om att göra äldreomsorg, förskola och bibliotek billigare. Detta veckan efter att Uppsala kommun tagit över ett äldreboende från Attendo Care till följd av ett uppmärksammat fall av vanvård.

Samtidigt kör Sven Otto Littorin på som en ångvält med slakten på arbetslöshetsförsäkringen. Skickligt av en arbetsmarknadsminister att göra sig till ovän med hela det samlade löntagarkollektivet – inklusive SACO – och nu också landets kommuner efter bara några veckor i tjänst.


Tur då för högern att de lägger ner den svenska arbetslivsforskningen. Så slipper vi få vetenskapliga rön som visar hur den nya låglönemarknad som skapas leder till sämre hälsa, ökade klyftor och större utslagning.

I Brasilien är det annat ljud i skällan. Den just omvalde president Lula inleder med att avskaffa riksbankens oberoende och regeringen deklarerar att ”det är slut med den ensidiga och neurotiska oron över inflationen”. Korståget mot fattigdomen inleds. Go Lula!

måndag, oktober 30, 2006

(M)iljonerna som styr regeringspartiet

Expressen har gjort en intressant granskning av hur moderaterna finansieras genom hemliga donationer som ger stenrika människor direkt inflytande över politiken. Samtidigt skriver Olle Svenning mycket läsvärt om Carl Bildts egna lilla värld.

De senaste veckornas debatt om a-kassan har äntligen gjort att fler fått upp ögonen för hur moderaternas politik precisionsbombar den svenska modellen - något som beskrivits i den mycket läsvärda boken Åtta år med Reinfeldt. Om du inte redan läst den - beställ den i dag!

Finns det någon kvar som inte drar på smilbanden när de hör orden "de nya moderaterna" och "det nya arbetarpartiet"?

lördag, oktober 28, 2006

Bloggblogg: Nya länkar

Jag har nu någon dag i förväg lagt upp mina rekommenderade länkar för november. Denna förteckning består är bloggar som tidigare inte funnits med i min numera ganska digra länklista längre ner till höger här på sidan.

Några av dessa bloggar har funnits ett tag och jag följer dem men har missat att länka, några är nytillkomna. Alla är de läsvärda. Håll till godo!

EU får hålla i yxan

Vi pratar sällan om EU i Sverige, trots att så många beslut i EU påverkar oss hela tiden. Då är EU-debatten betydligt mer livaktig i vårt västliga grannland Norge, som jag hade äran att gästa under förra veckan.

Jag var inbjuden för att hålla ett anförande om "Hvor går EU videre" på Globaliseringskonferensen i Oslo. Anförandet kan läsas här.

Mitt anförande innehåller en sammanfattning av mina grunduppfattningar om ett mellanstatligt samarbete och att bekämpa EU-högern. Jag ger min ideologiska motivering för varför demokrati och välfärdsstat hänger intimt samman, och varför makten bör ligga där demokratin är som starkast.

Jag har dock lagt in några helt nya avsnitt i detta anförande, som handlar om hur vår nya regering kommer att förhålla sig till EU. För vi har nu en ny situation, med en regering som delar ideologisk grunduppfattning med EU:s ledarskikt. Om den socialdemokratiska regeringens grunduppgift i EU var att hålla emot högervridningen, kommer den borgerliga regeringen på ett helt annat sätt kunna luta sig mot EU för att genomföra de beslut de vill få igenom men inte vågar förespråka öppet.

Det finns stora skäl för oss alla, oavsett grunduppfattning om EU i stort, att hålla ett öga på hur regeringen Reinfeldt agerar i EU. Jag tror vi kommer att finna att det är ganska lite av "de nya moderaterna" på EU-sammanträdena.

På tal om EU noterar jag även att Margot Wallström vill "behålla kärnan" i EU-konstitutionen trots Nederländerna och Frankrikes nej. Och att hennes kollega Joaquin Almunia menade i EU-parlamentet att Sverige måste följa sina förpliktelser och införa euron trots nejet i folkomröstningen. Så mycket är demokratin värd i EU anno 2006.

fredag, oktober 27, 2006

Left opposition ahead in first poll

Not much more than one month after the election, the new right-wing government of Sweden is below the opposition in a poll.

In the first Synovate Temo poll after the election, the Social Democrats increase their support by 2 per cent. The balance between the government and the opposition, that was 48-46 in the election, has now shifted to the opposite.

According to the Dagens Nyheter article, this is not mainly due to the scandals that faced the new government. Instead, voters have turned against the conservative government because of the ongoing debate on big cutbacks in the unemployment insurance. The proposals on increasing the fees dramatically while making the unemployment insurance compulsory and reducing the level of the benefits has been hardly critizised from both blue collar and white collar unions.

torsdag, oktober 26, 2006

"Den finansiella krisen 2004"

Jag var på mitt första möte med den socialdemokratiska kommunfullmäktigegruppen i förrgår. Vi informerades om det beslut som fattats kvällen innan i arbetarekommuens styrelse om att inte ingå en valkartell med vänsterpartiet och miljöpartiet. Eftersom jag inte var med om att fatta beslutet har jag inte fördjupat mig i för- och nackdelarna med det, men det är min bestämda uppfattning att de tre partierna i opposition bör ha ett tätt politiskt samarbete på alla nivåer och gå fram som ett gemensamt alternativ till systemskiftespolitiken i valet 2010.

Under mötet gick något upp för mig som hittills inte tagits upp särskilt mycket i eftervalsdebatten. Det talades om "den finansiella krisen 2004" som tvingade den dåvarande vänsterledningen i Uppsala kommun att dels höja skatten med 50 öre per hundralapp och dels göra nedskärningar. I stället för att fortskrida med reformer fick man dra ner i verksamheterna.

Vad beror denna finansiella kris på? Jag är ännu en novis på kommunal ekonomi, men jag vet åtminstone en sak. Kommuners ekonomi är extremt sysselsättningsberoende. Den huvudsakliga intäkten för kommunerna är kommunalskatten, som självfallet beror oerhört mycket på hur många invånare som försörjer sig på arbete. Likaså påverkas utgifterna kraftigt om människor mister sin försörjning och är tvungna att helt eller delvis leva på socialbidrag/försörjningsstöd.

Mellan 2002 och 2004 steg den öppna arbetslösheten i Sverige med ungefär 40 procent. Det hade i sig en stor betydelse för att förtroendet för regeringen i allmänhet och för arbetsmarknadspolitiken i synnerhet minskade. Men det måste ha haft kraftiga effekter för de kommunala ekonomierna, och därmed också för förtroendet för s-politiken då det gjorde det mycket svårare att göra nödvändiga satsningar i skola, vård och omsorg.

Jag tycker detta är en oerhört viktig aspekt som hittills lyst med sin frånvaro i eftervalsdebatten. Någon som kan mer än jag om ämnet som kan hänvisa till om det skrivits artiklar och/eller rapporter om det?

onsdag, oktober 25, 2006

Partiledarfrågan igen

Jag var bortrest i helgen och stängt upptagen i början av veckan så det är först nu jag börjar få lite koll på läget igen. Medan både Ulrica Messing och Wanja Lundby Wedin tycks ha lite luft under vingarna, tycks Pär Nuder vara helt av banan. Inte mig emot.

Enn Kokk analyserar partiledarfrågan i en mycket initierad och läsvärd artikel.

Fritt museum!

Stäng inte portarna till våra statliga museer! Kulturen är till för alla! Liksom våra allmänna bibliotek garanterar att även den som inte har pengar får möjlighet att läsa böcker och tidningar, är våra nationellt ägda museer en garant för att vårt materiella kulturarv kan ses och upplevas av alla.

Klicka in och skriv på namninsamlingen för fortsatt fritt museum!

Uselt, Urban Ahlin!

Är han lika principfast som tidigare mot Kina så är jag lite skeptisk. Sverige behöver den kinesiska marknaden.
Den kommentaren gav den socialdemokratiske ordföranden i utrikesutskottet, Urban Ahlin, till utnämnandet av Sten Tolgfors som ny handelsminister efter skatteflyktingen Maria Borelius. (I Dagens Nyheters pappersupplaga, artikeln verkar inte ligga på nätet.) Ahlin menar att det är ett problem att ha en handelsminister som värnar om mänskliga rättigheter i relationerna med den kommunistiska diktaturen Kina.

Urban Ahlin har själv profilerat sig genom att driva en skarp kritik mot diktaturen i Vitryssland. Men där är det tydligen okej att vara hård, eftersom vi inte behöver den vitryska marknaden?

Ärligt talat, vad har Urban Ahlin för människosyn egentligen? Och hur lyckas han placera sig själv och socialdemokratin till höger om moderaterna?

Kom på Socialistiskt Forum!

I år är det mer viktigt än någonsin - Socialistiskt Forum den 18 november. Det arrangeras av ABF Stockholm och äger rum i den klassiska mötesplatsen för svensk vänster - ABF-huset. I stort sett hela det politiska fältet till vänster om mitten är där - be there!

Själv är jag med på två arrangemang. Jag är med och debatterar "Socialdemokratins ideologiska framtid efter valet" med Anne-Marie Lindgren och Anders Isaksson och jag är moderator för det högintressanta och -aktuella seminariet om "Röd-grön allians?" med medverkan av bland andra Asbjörn Wahl som är en av de aktörerna bakom den röd-gröna allians som nu styr Norge.

Gå in och läs det späckade programmet här.

fredag, oktober 20, 2006

Rör inte a-kassan!

En viktig namninsamling har startat. Skriv under och sprid vidare!

torsdag, oktober 19, 2006

Can Cruddas avoid a Sweden?

It was only ten days between Tony Blair's declaration that he will resign within a year and Goran Persson's declaration that he will resign in half a year.

In so many aspects, the British and Swedish debates are the same. Both our parties have been successful in the past, but has now lost much of their energy and vision. We both need new ideas, new leadership and re-building of our party structures as our parties both have lost half their membership in the last 10-15 years.

Both our parties face challenges from two directions. Our respective conservative parties have turned to the centre in the rhetoric, and are trying to outflank us to the left just as Blair out-Toried the Tories in 1997. But we also both face challenges among our traditional core voters in the white working class and the ethnic minorities. The far-right's increasing support is due to unemployment, lack of housing and increasing social injustices that have not been addressed enough by our parties.

Still, the UK has got an opportunity that Sweden did not take. Tony Blair resigns while the party is still in government, which makes renewal possible without letting the Tories back in.

Yesterday night I visited the launch of Jon Cruddas' campaign to become deputy leader of the Labour Party. The launch was in the MP's constituency in Dagenham, Essex, far away from the Westminster bubble. And Jon Cruddas said so many things that are relevant for our debate as well.

A year ago, I wrote about the Compass pamphlet "Can we do a Sweden?". The pamphlet is very interesting and shows how Labour is looking for ways to go forward, not back. I genuinely believe that the Swedish model has much to give to the debate in many countries. I think it is especially interesting to study in the UK as the debate here is very focused on helping the poor. The Swedish model can inspire Brits to continue in the tradition of the NHS and build a universal welfare that can attract the middle class for a strong public sector for all.

Today, the concept of "doing a Sweden" is less attractive. In my speech for MPs two days ago, I described why we lost the Swedish election on being out of touch with ordinary people and not taking unemployment seriuously. I think that the campaign for Jon Cruddas is asking the right questions for Labour and for Britain, and I really hope that he will be successful. Unless, the risk is very big that the UK will do a Sweden.

Read Cruddas' website and blog and get to know more about him. You can also read what the BBC and the Guardian are saying about Cruddas.

tisdag, oktober 17, 2006

Outflanked!

I have just finished my Compass speech on the Swedish election in the UK Parliament. You can find it online here.

Livsviktiga valanalyser

Läs vad Morgan Johansson och Bosse Bernhardsson skriver.

Uppdatering: Och läs for allt i världen de socialdemokratiska sidoorganisationernas tydliga ställningstagande för en kvinnlig partiledare också. Det skrivs mycket bra saker nu, till och med på etablissemangets klotterplank!

måndag, oktober 16, 2006

Stjernqvist ångrar EMU-munkavle

Jag var organisationschef for Socialdemokrater Mot EMU under folkomröstningen 2003. Jag såg den berömda munkavlen i extrem närbild. Jag såg hur människor skrämdes till tystnad efter att partiledningen i slutet av april 2003 skruvat åt tumskruvarna gentemot partiets alla EMU-motståndare.

Jag är övertygad om att partiledningens sätt att missköta partiet under och strax efter EMU-omröstningen aktivt bidrog till valförlusten i årets val. Många aktiva partimedlemmar tappade sugen och var inte så engagerade som de hade behövt vara för att det nymoderata hotet skulle kunna bekämpas med kraft. Och munkavlarna skapade ett motstånd i folkopinionen mot ett parti som sågs som toppstyrt, odemokratiskt och ur takt med folkviljan.

Jag stötte ihop med Lars Stjernqvist på en gata i Visby under Almedalsveckan 2005. Redan då märkte jag av att han uppenbarligen brottades med frågan om hur han som partisekreterare hanterade åsiktsklyftan i EMU-frågan. Idag har han skrivit en väldigt läsvärd artikel på temat i Skånska Dagbladet. Ett utdrag:
Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Ja, alla partier var kluvna, och därför borde vi ha kunnat leva med oenigheten. Men i stridens hetta lyckads inte jag försvara takhöjden. Jag och andra blev beskyllda för att sätta munkavle på partiets nej-sägare. Och beskyllningen var befogad. Jag hänvisade till kongressbeslutet med sådan kraft att många kände sig rejält nedtryckta.

Det var inte särskilt
klokt av en företrädare för ett folkrörelseparti. Och det var som sagt knappast förenligt med ambitionen att vara ett parti med många väljare och viljor.
Lars Stjernqvist uppmanar till en eftertänksam och självkritisk debatt. För egen del har jag varit självkritisk, bland annat i Upsala Nya Tidning, gentemot hur jag själv gjorde övertramp under de strider som fram tills för något år sedan rasade i SSU.

Någon annan?

Högern bekämpar de arbetslösa - inte arbetslösheten

I hate to say I told you so...

söndag, oktober 15, 2006

Elit i ett eget universum

Marita Ulvskog har skrivit en mycket läsvärd artikel på SVD Brännpunkt. Om detta blir kvaliteten på oppositionen framöver blir det svettigt för Reinfeldt.

Sällskap

Vi var visst flera som tog planet till London i går. Och Magnus får den ära han förtjänar.

Här i London träffar jag kampanjmakare som jobbar utifrån budskapet "change, not more of the same". I den svenska valrörelsen var det moderaterna som stod for förändringen. Medan den senaste veckan visat att det var samma gamla höger som hamnade på taburetterna i alla fall.

Ska bli spännande att se Anders E Borgs budget. En lärdom av debatten om skatteväxling är att folk inte märker när inkomstskatten sänks på marginalen, medan vi verkligen märker när punktskatter går upp. Folk trodde verkligen att skatterna hade höjts, fast varje höjning av energiskatter motsvarades av en sänkning av inkomstskatter.

Om finansministern gör som ryktena säger och skjuter upp delar av "tusenlappen" på framtiden kommer en svekdebatt att starta. Samtidigt som fackföreningar, bilister och andra kommer att ge sig på punktskattehöjningarna. Den svåra starten lär fortsätta.
åäö

lördag, oktober 14, 2006

I västerled

I dag åker jag till London där jag ska föreläsa för en grupp Labourparlamentariker om bakgrunden till den svenska valförlusten, delta på politiska möten med mera. Därefter åker jag direkt till Oslo där jag deltar på en globaliseringskonferens och pratar under rubriken "Hvor går EU videre?". Så under den kommande veckan kommer aktiviteten på bloggen vara mindre än vanligt, även om jag ska försöka skriva ihop någon sorts rapport om läget i Labour på plats i Storbritannien.

Vi ses!

torsdag, oktober 12, 2006

Göraneffekt i Götet

– Jo, säger Ann Lundgren eftertänksamt. Vi socialdemokrater har en väldigt bra politik här i Göteborg. Vi har gjort tydligt att vi nu kan återgå till traditionell reformpolitik. [...]

– ”Jobbare! Göteborg behöver fler trygga jobb med svenska kollektivavtal. Hälsningar Göran Johansson”. Detta har vi varit ute och pratat om, säger Eva Olofsson och visar upp en valaffisch.

– Det var precis vad människor ville höra oss säga. Det gjorde skillnad, tror jag.

– Om jag hade gått ut och sagt att det går bra för Sverige till folk i Hammarkullen och Gällbo, hade de trott att jag kommit från en annan planet. Och det hade jag gjort då också, säger Ann Lundgren. De skulle inte känt igen sig.


Aktuellt i Politiken beskriver hur Göteborg blev en socialdemokratisk ö i ett blått hav. Sammanhållning, facklig-politisk samverkan, jobbsatsningar och byggande, börja tidigt, ha kul, starka personligheter och traditionellt fotarbete - det är den göteborgska modellen. Traditionellt, javisst, men det funkar uppenbarligen.

Jag brukar trötta ut mina läsare med att skriva att bästa sossen vinner valen. Men Göteborgsexemplet visar det extra tydligt. I Göteborg var sossarna sossar - och vann.

I riket sade sossarna att det går bra för Sverige och att jobben kommer. Oavsett vad Persson sade i Björkvik framstod vi mer som trötta rikshushållare än som rastlösa reformister. Och resultatet blev därefter.

"Stegö Chilò ljuger grovt"

Nu träder Anders Carlgren fram - den journalist som i går hävdade att Cecilia Stegö Chilò sagt "jag skulle gärna bli åtalad för licensskolk" i sitt arbetsrum på Timbro. Tidningen Resumé har hela uttalandet.

Carlgren säger bland annat att Stegö Chilòs vägran att betala tv-licens var ett "medvetet ideologiskt beslut" och att "hennes uppfattning var ganska känd på tankesmedjan Timbro".

Det är lätt att hålla med Pelle Andersson i Aftonbladet:
Reinfeldt tyckte inte att folkpartiets dataintrång före valet var någon stor sak, och nu är han villig att ge kulturministern ”en andra chans”.

Signalen är tydlig. Lite olagligheter är helt okej. För vissa.

Andra ska däremot straffas hårdare. Till exempel ska det marginella bidragsfusket bland arbetslösa, invandrare och sjuka bekrigas med hårdare kontroller och högre straff.
Men Stegö Chilò kör på som en ångvält. Hon river upp en blocköverskridande överenskommelse om villkoren i public service och hon avgiftsbelägger museibesök.

Stegö Chilò är uppenbart placerad på sin position för att hon inte har några skrupler när det gäller att slakta kulturpolitiken. Hon är moderatregeringens hit man när pengarna ska skrapas ihop för att sänka förmögenhetsskatten och slopa fastighetsskatten. Uppdraget har just blivit mycket svårare.

Nymoderata fasaden var ett fuskbygge

onsdag, oktober 11, 2006

Kulturministerns nollprisfilosofi

Nej, jag tycker inte att kulturens ställning stärks av ett slags nollprisfilosofi.

Så formulerade kulturminister Cecilia Stegö Chilò sitt motstånd mot fri entré på muséer, enligt DN:s ledarsida nu på morgonen. Men Stegö Chilò tycks själv ha tillämpat "nollprisfilosofin" när det gäller en annan av kulturpolitikens kärnområden - public service-televisionen. Kulturministern, som har en månadslön på 53 000 kronor, har aldrig betalat tevelicensen och skyller det på att hon bodde i Tyskland under två år i slutet av 90-talet. Hon har undanhållit public service minst 15 000 kronor de senaste åren.

När det framkom att Stegö Chilò och hennes ministerkollega Maria Borelius tillämpat nollprisfilosofin när det gäller att betala avgifter för sina anställdas sociala trygghet var Fredrik Reinfeldts första uttalande mycket anmärkningsvärt. Han uttryckte mycket stor tolerans för fusk - en tolerans han aldrig visat när det handlar om vanliga löntagare som fifflar med a-kassa och sjukförsäkring "för att få ihop tillvaron":
Både i Cecilias och Marias fall handlar det om två personer som vi kunnat attrahera tillbaka till politiken efter många år. Ingen av dem har levt ett liv i tron att de skulle bli statsråd och därmed utsättas för hård granskning, säger Fredrik Reinfeldt.

Tydligen är alltså ekonomisk brottslighet okej, bara man inte har planer på att bli statsråd. Reinfeldt har nu mjuknat avsevärt, sedan Magnus Ljungqvist avslöjat att Borelius hade råd att betala sociala avgifter för sina anställda. Men han är fortfarande väldigt ursäktande för den brottsliga handling detta innebär.

Utgången i detta affär är högst oviss - i USA blev två ministrar som anlitat svart hemhjälp slutligen tvungna att avgå på grund av detta vid 90-talets mitt.

Kanske återvänder Cecilia Stegö Chilò till Timbro tidigare än väntat. Men hon hinner förmodligen inte med att göra Mattias Svensson bönhörd och lägga ner kulturdepartementet innan dess.

Läs mer i Dagens Nyheter. Reinfeldtcitatet finns bland annat hos SVT.

Detta inlägg återfinns även på Oppositionen.se.

Uppdatering: Enn Kokk har som vanligt skrivit läsvärt i frågan.

tisdag, oktober 10, 2006

Jämtin tar tillbaka Stockholm

Stockholms arbetarekommuns styrelse föreslår nu Carin Jämtin som oppositionsledare i stadhuset. Med sig in i oppositionskansliet tar hon det tidigare borgarrådet Roger Mogert.

En bra lösning för Stockholms arbetarekommun, och en bra lösning för alla oss socialdemokrater i landet. Utan ett bra valresultat i Stockholm kan vi inte vinna riket, så enkelt är det.

För en gångs skull kan jag faktiskt rekommendera en "analys" i Dagens Nyheter. On spot!

Förnyelse i traditionens tecken

Som synes har jag gjort en liten översyn av layouten på sidan och mina länkar. Personer som inte klarar av att uppdatera sina sidor på ett par månader har rykt - hur mycket jag än tycker om dessa människor i övrigt. Eftersom jag märkt att allt fler faktiskt använder min sida för att få del av den rödgröna debatten kan jag inte ha döda eller halvdöda länkar på min sida.

Jag har också börjat rekommendera ett antal bloggar som förtjänar en större läsekrets - de återfinns direkt under min presentation till höger på sidan. Nya rekommendationer kommer en gång i månaden - kom gärna med tips på sidor jag borde länka till.

Ojämlikhetens pris

I går eftermiddag presenterades två spännande publikationer från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Partisekreterare Marita Ulvskog inledde seminariet med att självkritiskt konstatera att vi tappat våra tänkande strukturer i arbetarrörelsen - de strukturer vi hade långt innan tankesmedjornas tid men som högern nu gått om oss i. Arbetarrörelsens nya tankesmedja och detta första seminarium är en kampsignal till dem som nu makten haver.

Och visst var seminariet en kampsignal - både till dem som makten haver och till dem som makten haft. Bo Bernhardsson tog hjälp av både LO:s och TCO:s chefsekonomer för att presentera sitt första nummer som chefredaktör för Tiden. Och Bosse lyckades väcka mitt intresse för att Tiden kan växa till att bli vad den är tänkt att vara - en tidskrift som utvecklar den socialdemokratiska idédebatten. Jag tänker teckna en prenumeration.

LO-ekonomernas kritik mot s-regeringens sysselsättningspolitik är mycket skarp, och utgår från devisen att "vi tänker rätt men vi gör inte som vi tänker". Mål har satts upp om 80 procents sysselsättning, mål som inte nåtts och inte utvärderats. Man har talat vackert om arbetslinjen, men i praktiken minskat ambitionerna inom arbetsmarknadspolitiken. Arbetslinjen har misskötts, och detta har varit ett kraftigt bidragande skäl till att högern kunde "gå bakom våra linjer" och vinna initiativet när det gäller jobben.

LO-ekonomen Lena Westerlund beskrev vältaligt och med tung statistik hur regeringspolitiken gått från aktiv arbetsmarknadspolitik till aktiveringspolitik. I stället för att bygga mänskligt kapital genom (dyra) arbetsmarknadsutbildningar har man allt mer gått över till att disciplinera arbetslösa genom vad en i publiken kallade "vuxendagis och kränkningar".

Seminariet fortsatte med att Anne-Marie Lindgren presenterade en splitter ny rapport om ojämlikheten i Sverige - Ojämlikhetens pris (pdf). Det är en skrämmande genomgång av hur flexibilisering och växande inkomstskillnader skapar klassklyftor och segregation. Värst ut är, som vanligt, kvinnor och invandrare. Anne-Marie hade suttit och skrivit rapporten fram till halv två på natten innan och hon brann av ilska över samhällets orättvisor - jag tror hon sade ordet "klass" en gång var trettionde sekund under sin presentation.

Utrymmet räcker inte för att redogöra för alla de idéer jag fick av diskussionerna på detta seminarium - de lär dyka upp här på bloggen i mer bearbetad form de kommande veckorna. Men helt klart är att det finns mycket svagt gehör för de tankar från den maillista som snabbt fått öknamnet "Vägval Höger" som vi fick läsa på etablissemangets klotterplank i förra veckan och som snabbt fått stor respons hos borgerliga ledarskribenter.

Den breda huvudfåran i dagens socialdemokrati har tagit till sig de växande sociala klyftorna i det nya tjänstesamhället och ser som sin huvuduppgift att ta itu med dem genom en jämlikhetspolitik som ställer oss i skarp opposition till vår nya högerregering. Sedan står vi fortfarande och famlar när det gäller medlen. Detta famlande är också i grunden den främsta anledningen till att vi förlorade - rörelsen har tappat tron på att den gamla politiken kan leda framåt men har ännu inte utvecklat någon ny politik att ersätta den med.

Därför hoppas jag verkligen att det nya numret kommer upp på Tidens hemsida snart. Jag hoppas också att det finns mod från flera att ta ut svängarna i den fråga som både Bo Bernhardsson och socialdepartmentets tidigare planeringschef Christer Persson tog upp på seminariet - den "övergripande ekonomisk-politiska regimen". För visst kritiserar LO-ekonomerna i sin artikel också "den bortglömda efterfrågepolitiken" i sin artikel, och kritiserar hur utgiftstaken motverkar både en aktiv och en passiv motverkan av konjunktursvängningarna genom statsbudgeten. Visst kritiserar de att ingen diskuterat efterfrågan, men de vågar faktiskt inte diskutera det själva på allvar.

Jag är övertygad om att övergången från aktiv arbetsmarknadspolitik till aktiveringspolitik hör ihop med den ekonomiska politik som introducerades på 90-talet och som hänger kvar än. Den ortodoxa antiinflationspolitiken har inneburit att hundratusentals arbetstillfällen aldrig tillskapats, utan förhindrats genom räntehöjningar och åtstramningar i offentliga budgetar. Om socialdemokratin inte vågar se denna sanning i vitögat kommer vi aldrig kunna avskaffa arbetslösheten.

måndag, oktober 09, 2006

Timbro beställer slopad kulturpolitik

Mattias Svensson är en trevlig kille, egentligen. Vi jobbade tillsammans för ett par år sen för att stoppa euron. Men Mattias hade ett dollartecken i ett halsband när vi satt där på mötena. Det hade inte jag.

Nu ber Mattias sin gamla chef Cecilia Stegö Chilò att avskaffa sitt eget departement. I en artikel som är precis så där osaklig och arrogant som Timbroartiklar brukar vara får Mattias det att verka som att det är kulturministern personligen som "delar ut bidrag". Det verkar på artikeln som att det bara är ett hundratal personer som håller på med kultur och att de lika gärna skulle kunna leva på sina arv (!)

Ingenstans nämner Mattias med ett ord folkbiblioteken, folkbildningen eller den kommunala musikskolan. Det är ingen slump - om han skulle erkänna att kulturpolitik handlar om att ge fler tillgång till något som annars bara är förunnat några få skulle hans planer för kulturrevolution råka på större motstånd. Men varför skulle vi behöva bibliotek, det finns ju Pocket Shop?

Politkovskaja-mordet stoppar inte forum för mänskliga rättigheter

Detta pressmeddelande gick just ut från MR-dagarnas kansli.

- Det var med stor bestörtning vi mottog beskedet om mordet på Anna Politkovskaja. Detta fasansfulla dåd sätter världens ögon på vad Anna skulle ha pratat om på MR-dagarna i Malmö den 23-24 november - hur Putinregimen åsidosätter mänskliga rättigheter. Anna Politkovskaja och hennes arbete kommer att hedras fredagen den 24 november klockan 15.15-16.00 då hon skulle ha hållit avslutningstalet på MR-dagarna, säger Leif Eriksson som leder arbetet med att förbereda årets MR-dagar.

- Mordet på Anna Politkovskaja visar på vikten av arbetet för mänskliga rättigheter. Hon gav röst åt många med sitt mod. Vi kommer att göra MR-dagarna till en manifestation för rätten att fritt yttra sin mening och ta strid mot krig och förtryck, fortsätter Leif Eriksson.

När folkrörelsernas forum för mänskliga rättigheter i år genomförs för femte året är intresset rekordstort. MR-dagarna den 23-24 november har 60 programpunkter, vilket är en fördubbling jämfört med förra året. För första gången lämnar forumet huvudstaden och äger rum i Malmö.

- Kampen för mänskliga rättigheter är mer aktuell nu än någonsin. I spåren av kriget mot terrorismen sätts mänskliga rättigheter ur spel genom en allt hårdare lagstiftning där Sverige på flera områden är pådrivande, säger Leif Ericsson.

- Samtidigt växer insikten om att mänskliga rättigheter inte bara är en fråga för ”de andra” på andra håll i världen, utan att dessa rättigheter kränks också i människors vardag här hemma i Sverige. Stadsplanering, arbetsmarknad, bostäder, tillgång till hälso- och sjukvård och så vidare är också frågor om mänskliga rättigheter, fortsätter Leif Ericsson.

MR-dagarna är en mötesplats för praktiker, forskare, politiker, tjänstemän, aktivister och forskare kring mänskliga rättigheter. Arrangörer är DemokratiAkademin, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter, Teologiska högskolan, Utrikespolitiska institutet och Ordfront i samarbete med Svenska Röda Korset, Svenska Kyrkan, Sensus studieförbund, Olof Palmes Internationella Center, Svenska Helsingforskommittén och Raoul Wallenberg-institutet.

Dagarna genomförs med stöd av Sida, Utrikesdepartementet, Folke Bernadotteakademin, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, Malmö stad och Länsstyrelsen i Skåne län.

Läs mer på www.mrdagarna.se. Mer information om Anna Politkovskaja finns på hennes svenska förlags hemsida, www.ordfront.se.

Kontakt:
Leif Ericsson, 070-664 96 54
Peter Gustavsson, 070-638 10 75

Stäng inte in er i riksdagen!

Thage G Peterson skrev en bra artikel i Aftonbladet häromdagen. Den handlar om att inte göra om misstagen från tiden efter valförlusten 1976, att fokusera för mycket på riksdagsarbetet och att inte öppna för en kritisk diskussion om värderingar. Han menar att partiet förlorade valet på att inte prata visioner, jag tror han har helt rätt. Och jag tror han har alldeles rätt om behovet av att reorganisera partiets basorganisation:
Nu måste vi med kraft och med glädje diskutera folkrörelsens ställning och bestydelse i oppositionsarbetet. Vi måste använda oppositionstiden till att satsa på det demokratiska samtalet, till att vara ute och agitera och vinna människorna för socialdemokratin också mellan valen. Vi måste förnya partiorganisationen och skapa bättre relationer mellan Stockholm och gräsrötterna ute i landet.

I lördags stod vi några socialdemokrater på Vaksala Torg i Uppsala och pratade med folk. Det regnade, så uppslutningen på torget var mindre än vanligt, men många kom fram och var pratsugna efter allt som hänt de sista veckorna. Vi värvade två nya medlemmar och förde en diskussion med många fler. Med fler sådana aktiviteter kommer vi tillbaka med besked 2010.

söndag, oktober 08, 2006

Riksdagsgruppen tog makten

Utnämningen av den socialdemokratiska skuggregeringen tycks ha hamnat just i skuggan. Just nu verkar det som att Carl Bildts högeropposition mot den formella regeringschefen 23 minuter in på sin nya statsrådsperiod - med stöd av den gamla Mauderat som låg bakom att denne trojanske häst släpptes in i regeringen - är mer intressant. Jag kan inte annat än hålla med.

För så spännande är faktiskt inte den (s)kuggregering som utnämndes på Djurönäset. Mest av allt ser den ut att vara präglad av den mångåriga motsättningen mellan Göran Persson och riksdagsgruppen om utnämningspolitiken. Nu får den gamle statsministern känna på konsekvenserna av att han gång på gång gått vid sidan av de folkvalda när han utnämnt "sina" statsråd. Konsekvensen blir en halvdan kompromiss mellan regeringskansli och riksdagsgrupp där flera unga sossar med stor lyskraft ställs på avbytarbänken.

Bara sju av Perssons ministrar får hänga med in i skuggregeringen - med något enstaka undantag folk som redan hade en stark förankring i riksdagsgruppen. Det är Berit Andnor, Thomas Bodström, Ulrica Messing, Pär Nuder, Mona Sahlin, Sven-Erik Österberg och Tomas Östros som tar plats som skuggministrar.

Att Sven-Erik Österberg tar plats i arbetsmarknadsutskottet var väntat, och känns tryggt då han har en stark förankring i fackföreningsrörelsen. Österberg inte kommer sky att ta hård strid mot det borgerliga systemskiftet som kommer fokusera på arbetsmarknaden alldeles oavsett om Reinfeldt eller Bildt vinner striden om arbetsrätten. Men visst känns det märkligt att det blir Sven-Erik mot Sven Otto i arbetsmarknadsdebatterna...

Pär Nuder som skuggfinansminister är dock ett sämre val. Valet var en svidande vidräkning med den förda ekonomiska politiken, och jag är tveksam till om Nuder kommer klara den omställning som krävs till en politik som sätter sysselsättningen i första rummet. Dessutom delar jag Erik Laaksos bedömning att Thomas Bodström inte är det bästa valet till justitieutskottet. En kursändring hade verkligen behövts, bort från det som kommit att beskrivas som "Bodströmsamhället" som gjorde Piratpartiet till en bubblare bland unga väljare i årets val.

Jag ställer mig däremot svagt positiv till att Leif Pagrotsky tar den viktiga posten som vice ordförande i riksbanken. Pagrotsky har tidigare visat prov på integritet och intellektuell rörlighet, inte minst i sitt ställningstagande mot EMU, och nu hoppas jag att han mäktar med att inleda en omprövning av den räntehökspolitik som bidrog kraftigt till socialdemokratins nederlag.

Leni Björklund, Jan Eliasson, Barbro Holmberg, Hans Karlsson, Ann-Christine Nyqvist, Jens Orback och Lena Sommestad sitter inte i riksdagsgruppen och är därmed borta ur spelet. Jag beklagar att Jan Eliasson inte fick den födelsedagspresent han önskade sig den 17 september och fick fortsätta som utrikesminister - han hade varit briljant. Likaså beklagar jag att Lena Sommestad inte fick fortsätta som minister, även om jag har gott hopp om att hon kommer att göra mycket betydelsefulla insatser i framtiden med att stärka kontaktytorna mellan socialdemokratin och progressiva inom akademin.

Bosse Ringholm hade redan före valet deklarerat att han går över till att bli vanlig ledamot, och jag är övertygad om att han kommer att göra ett strålande jobb från ledamotsbänkarna med att se till att hålla partiet på en klok kurs på behörigt avstånd från den högerregering vi måste bjuda hårt motstånd mot.

Perssonministrarna Ibrahim Baylan, Carin Jämtin, Lena Hallengren, Morgan Johansson och Ylva Johansson har ställts på avbytarbänken. I Morgan Johanssons fall kan det handla om att Skåne annars skulle ha haft tre platser då de kloka riksdagsledamöterna Marie Granlund och Anders Karlsson också utnämnts till skuggministrar. Men det mindre partidistriktet Stockholms län har tre skuggministrar med Pär Nuder, Mona Sahlin och Carina Moberg så det argumentet håller inte. Gissningsvis väntar andra viktiga uppdrag för den gode Morgan, som utan tvekan skulle klara av mycket tunga positioner i partiet med bravur.

Visst har Urban Ahlin en lång tid bakom sig i riksdagsgruppen, men att ha kvar honom som gruppledare i utrikesutskottet när det finns en utrikespolitiker med Carin Jämtins lyskraft i riksdagsgruppen känns oerhört märkligt. Kanske stämmer spekulationerna om att Jämtin är på väg att bli oppositionsledare i Stockholms stad, men jag tycker att hon behövs på en ledande position i den nationella politiken.

Är då uppgörelsen på Djurönäset en höger- eller vänstersväng? Ingetdera, blir nog mitt svar. Framför allt har riksdagsgruppen sagt ifrån tydligt att den kräver inflytande. Flera av de nya gruppledarna såsom Anders Ygeman och Marie Granlund har en radikal profil och ansvarar nu för två mycket centrala framtidsfrågor där konflikten kan bli skarp gentemot den moderatledda politiken - miljön och utbildningspolitiken. Samtidigt ser uppgörelsen med 90-talspolitiken ut att kunna vänta på sig i och med att flera av de viktigaste aktörerna fortfarande finns kvar i skuggregeringen. En försiktig omprövning av gamla positioner kommer nog att ske rent naturligt som en följd av oppositionsställningen, men ska det till rejäla förändringar får nog initiativen komma från andra håll än från Riksdagshuset. Framtiden står öppen.

Några tips:
- Har inte förrän nu sett Kajsa Borgnäs' utmärkta krönika över hur det val där jämställdheten skulle bli den stora frågan i stället kom att bli ett stort bakslag. Vi är flera som lobbar för att Kajsa ska bli med blogg så omvärlden kan få ta del av hennes briljanta analyser. Det ryktas dock att Laboremus snart ska skaffa gruppblogg...

- Klas Corbelius har utnämnt mig till socialiseringsminister i den nya regering som ska tillsättas efter 2010 års val. Jag är hedrad, men har avböjt erbjudandet i en kommentar.

Uppdatering: Har visst glömt bort att länka min blogg till bloggkartan, så nu gör jag det.

Uppdatering: Helle Klein är visst inte helt nöjd med att Perssons grabbar behåller greppet.

Satans mördare

När vi fått beskedet att Anna Politkovskaja mördats i går kväll sade min vän att "fan, varför är det alltid de goda människorna som mördas"? Vi satt och räknade upp orädda människor, människor som vågat ta strid för fred och frihet och som knäppts just därför.

Trots de stora skillnaderna mellan människor som Olof Palme, Anna Lindh, Salvador Allende, Martin Luther King, John F Kennedy, Robert Kennedy, Zoran Djinjic och nu Anna Politkovskaja finns det en röd tråd. Människor som tar ställning för fred och för rättvisa väcker hat hos mäktiga grupper som ser sina intressen hotade. Det inte säkert att det låg en konspiration bakom alla dessa mord - ibland stämmer de teorier som ensamma galningar som alltid lanseras vid politiska mord.

Anna Politkovskaja skulle ha besökt Sverige i slutet av november för att vara huvudtalare på MR-dagarna. Hennes röst kommer att saknas. Bittert.

Uppdatering: Helle Klein har skrivit bra om Politkovskaja på sin blogg och i en ledare.

lördag, oktober 07, 2006

Släpp fångarne loss - det är vår?

Det finns visst ingen hejd på alla områden där Fredrik Reinfeldt övertar vänsterståndpunkter. Nu tycks han ha mjuknat också när det gäller brott och straff, och bestämt sig för att kriminella förtjänar en andra chans.

Två av våra nya ministrar har gjort sig skyldiga till ekonomisk brottslighet. Och två andra ministrar är inblandade i en härva gällande dataintrång.

Hur gick det med kravet på lag och ordning?

Media gäspar när Livets Ord får makt i Uppsala

En av Sveriges mest omtalade sekter har just vunnit omfattande politisk makt i min stad, tillika Sveriges fjärde största. Kristdemokraterna i Uppsala tagits över av extremister inför öppen ridå.

Jag har skildrat denna utveckling tidigare, men i dag skriver UNT att det avgående kommunalrådet (kd) i Uppsala Ola Leife lämnar sitt parti. Motiveringen är minst sagt uppseendeväckande:


Det finns en spricka i partiet och jag känner ingen samhörighet med de grupper som moraliserar över människors privatliv och stigmatiserar vissa grupper, säger Ola Leife.

Han pekar bland annat på förekomsten av ett starkt abortmotstånd och inslag av homofobi hos partiföreträdare.

Så som media fungerar tror man ju att de borde tänt till på alla cylindrar på denna historia. Här finns allt - hårda interna konflikter, sexanklagelser och religiös extremism i Ulf Ekmans och Åsa Waldaus kommun.

Några lokalmedier har skildrat utvecklingen. Men inga uppföljningar har skett och riksmedia har inte hakat på. Några månader efter kommunalrådsstriden kunde Alf Svensson gå i förstamajtåg för "rättvis barnomsorg" i Uppsala utan att få några kritiska frågor om Livets Ord, abortmotstånd och homofobi. Nyheten blev i stället att kristdemokraternas tåg samlade fler än sossarna - undra på det när Livets Ord kallat ut hela församlingen! Jämför detta med hur regeringen jagades för att folk inte var på kontoret på annandag jul och hur vänsterpartiet fått löpa gatlopp hela mandatperioden!

Dagens UNT-artikel om att kommunalrådet lämnar partiet och kommer med sensationella anklagelser puffas inte på framsidan och ligger inte ute på nätet. Frågan återstår fortfarande om riksjournalisterna tänker fortsätta underlåta att berätta att den kristna högern nu är med och styr över Uppsala.

Läs vad media skrev om kommunalrådsstriden i kd: Uppsalatidningen är som vanligt bäst, men det är en stor pdf man får ladda ner för att läsa artikeln på sida 5. Radio Uppland och UNT har också skrivit. Läs även Catharina Drougges debattartikel som visar på hur öppet denna hårda strid utkämpades.

fredag, oktober 06, 2006

Oppositionen.se

Jag har nu skrivit mitt första, korta, inlägg på Oppositionen.se. Det blir mer framöver, och lite längre saker, det kan jag försäkra. Så här beskriver vi varför denna gruppblogg finns:
Vi skribenter här på Oppositionen.se har givit oss själva det nödvändiga uppdraget att granska regeringen. Den första högerregeringen på tolv år. Och alla är vi aktiva socialdemokrater vilket gör detta till ett socialdemokratiskt projekt. Dock måste påpekas att alla här skriver som privatpersoner och att varje skribent ansvarar för sina egna inlägg. Vi kommer att vara kritiska, progressiva och driva framtidsfrågor. Vi kommer att skriva om solidaridet och jämlikhet i moderaternas Sverige bland mycket annat. Vi kommer att skriva med hjärta och humor. Och vi kommer att ha kul under tiden. Det är vi som är Oppositionen.se.
Sidan strävar efter att hålla en hög kvalitet, hellre än en stor kvantitet. Räkna med konstruktiv oppositionspolitik och ideologisk diskussion. Klicka in!

De gamla moderaterna och deras stödpartier

I den nya regeringen har de gamla moderaterna fått en mycket tongivande roll. Carl Bildt blev utrikesminister. Timbrochefen Cecilia Stegö Chilò blev kulturminister - har ordspråket "att sätta bocken som trädgårdsmästare" någonsin varit mer träffande? Moderaterna har halva regeringen och de flesta tunga regeringsposter.

Jag tänker aldrig mer använda uttrycket "alliansen" för att beskriva regeringen. Det är moderaterna som dominerar regeringen. Det är moderaterna och deras stödpartier som regerar Sverige.

Här går du med i motståndsrörelsen. Och hörni på parti't - jag vill att ni gör en knapp med texten "Skyll inte på mig - Jag röstade rött". Jag vill verkligen ha på mig en sådan nu!

Erik Åsbrink har rätt om mycket

Det vore en överdrift att säga att jag och Erik Åsbrink har samma syn på ekonomisk politik. Jag kan ändå konstatera att när det gäller huvudpoängen i hans debattartikel i dag blir min kommentar "I couldn't agree more".

Samma sak hade Åsbrink velat säga till den kanadensiske finansministerkollega som 1998 ifrågasatte fokuset på öppen arbetslöshet i regeringens politik och tyckte det hade varit bättre att ha ett sysselsättningsmål. Att se till att alla människors förmåga till arbete tas tillvara är ett självfallet mål för den ekonomiska politiken, och då räcker det inte med att fokusera på öppen arbetslöshet. Regeringens sysselsättningsmål om att 80 procent av arbetskraften har inte prioriterats, för det hade krävt en annan ekonomisk politik än den som förts.

Att konstatera detta behöver dock inte betyda att man tar avstånd från idéer som friåret, som jag tycker var en bra satsning om än inte den ultimata. I dagens uppspeedade ekonomi behöver vi förslag för hur vi hushållar rätt med humankapitalet. I klartext - det är mycket bättre att människor får möjlighet till ett uppehåll mitt i livet och prövar något nytt än att de bränner ut sig och inte kommer tillbaka till arbetskraften. Visst ska vi ha arbetslinjen, det är jag en varm förespråkare för, men människor ska orka jobba hela arbetslivet och i dagens högproduktiva samhälle behöver vi lägga ner en hel del tankekraft på att luska ut hur detta ska bli möjligt.

När vi kommer till konkreta åtgärder är jag överens med Åsbrink om en del, medan jag tycker att han är ute och cyklar när det gäller annat. Nej till vårdnadsbidrag och differentierade arbetsgivaravgifter, utbildnings- och forskningssatsningar, ett moderniserat Ams och påskyndat inträde för invandrare på arbetsmarknaden är bra idéer för ett socialdemokratiskt sysselsättningsprogram. Sänkt skatt på arbete, bortre parentes i a-kassan (som jag gissar att han menar i punkt 7), privatiseringar i välfärdssektorn och försvagad arbetsrätt är sämre förslag, som ekar tillbaka till den tid då Åsbrink och grabbarna härjade i kanslihuset på 80-talet och hade tagit till sig alldeles för många av högerekonomernas idéer.

Jag har skrivit ett tidigare inlägg om vad som bör komma när den nuderska konjunktursocialismen nu nått vägs ände. Åsbrink och jag kan säkerligen komma överens om att göra kunskap till en kungstanke för den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken. Jag är rentav övertygad om att ett framåtriktat program för att utveckla Sverige med kunskap kan omfattas med entusiasm av hela partiet, och föreslår att partistyrelsen genast tar initiativ till att skriva ett sådant.

Men att utveckla ett kunskapssamhälle kostar pengar, mycket pengar. Då har vi inte råd med stora skattesänkningar. Jag tror att man får välja. Antingen subventionerar vi fram jobb i den privata tjänstesektorn genom att försämra löner, trygghet och anställningsvillkor för dem som har det sämst, eller så fortsätter vi hålla samman landet enligt den numera utslitna devisen "Alla ska med".

Men för att kunna skapa arbete åt alla utan att öka klyftorna måste vi ifrågasätta den normpolitik som Åsbrink och den övriga kanslihushögern var de första förkämparna för och som Persson och Nuder hållit fast vid. Vi behöver en riksbank som slutar höja räntan så fort arbetslösheten börjar sjunka. Vi behöver en regering som slutar lägga pengar på hög och investerar statsöverskottet i produktiva kunskapssatsningar.

Ett annat problem med Åsbrinks förslag är att om socialdemokratin plötsligt skulle svänga 180 grader och bli för tillskapandet av en låglönemarknad skulle vi bli till förväxling lika den borgerliga regeringen. Vi skulle svika alla de partimedlemmar och väljare som engagerar sig mot ett borgerligt systemskifte, bara för att själva ställa oss bakom den viktigaste beståndsdelen i detta systemskifte. Vår oppositionspolitik skulle bli otydligare än vägen framför mig var på morgonen den 18 september. Det håller inte, och på denna punkt tror jag det är mycket få socialdemokrater som håller med Åsbrink. Men däremot en hel del borgare, som vi såg redan i gårdagens SvD.

Sedan verkar det finnas en spännande e-postlista där man får diskutera det socialdemokratiska valnederlaget om man är inbjuden. Enligt Annika Åhnberg har listan "kommit att bestå av alla möjliga olika riktningar och idéer. Det är en ganska härlig blandning av uppfattningar och just nu en ganska ostrukturerad, men spännande diskussion". Så om någon på listan läser det här, bjud in mig, vetja!

torsdag, oktober 05, 2006

Björntjänst till Rörelsens "kloka gubbar"


Mörkblåa ledarskribenter vill också vara med och diskutera socialdemokratins framtid.

Uppdatering: Esbati också.

Jag vill också byta statsminister

Uppdatering: I dag har han blå slipsen på sig. Och utnämner Johan Forsell till stabschef. Vart tog nya moderaterna vägen?

Bloggutmaning: Politisk identitet

Så har då Syrrans utmaning nått mig, med Anders Erikssons försorg. Så jag får väl göra mitt bästa för att svara på frågorna

1) Politisk ideologi du förespråkar?
Demokratisk socialist med stolthet och glädje. Feminist och antirasist.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Nazism och fascism.

3) Materialist eller idealist?
Jag är materialist i grunden, men menar att det finns ett stort utrymme för människors vägval inom den ram den materiella utvecklingen ger. Den ekonomiska utvecklingen är viktig för samhällsutvecklingen, men människors kollektiva och individuella val styr också mycket och kan även påverka den ekonomiska utvecklingen. Vi är inte utvecklingens fångar.

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Förmodligen mest konsekvensetisk. Saker som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna står högt i kurs hos mig, men förmodligen för att jag vet att konsekvenserna av att följa dem är positiv.

5) Politiskt uppvaknande?
När regeringen Bildt slog sönder det solidariska välfärdssamhälle jag vuxit upp i.

6) Politisk detour?
Stödde nedskärningspolitiken 1994-95 och kallade mig socialliberal ett par förvirrade stunder. Sen började jag läsa mer om ekonomi och kom fram till att nedskärningarna var överdrivna och bidrog till att öka arbetslösheten, och blev vänstersosse. Har fortsatt ha samma grundsyn sedan dess, även om jag rycktes med lite åt det radikalare hållet under protestvågen 2000-01 och nu kanske blivit lite mer fokuserad vid den kortare sikten och vad vi kan göra här och nu för att föra saker framåt.

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Det kanske låter patetiskt men jag får nog säga Olof Palme. Det är konstant. Sedan är det väldigt många olika människor som påverkat mig på olika sätt genom olika perioder i mitt liv. Det gäller min familj, mina vänner inom och utanför den politiska sfären, mina åtskilliga förebilder och följeslagare inom SSU och i partiet, många personer under mina universitetsstudier som gett ytterligare stadga och analys och inte minst många alldeles vanliga människor som jag träffat under årens lopp som med sina livsberättelser gett mig en ökad förståelse av förtryckets samhälle.

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Om jag måste nämna någon: Göran Greiders "Arbetarklassens återkomst" betydde mycket för mig under de år i mitten av 90-talet då mina värderingar fick den form de fortfarande har. Nina Björks "Under det rosa täcket" bär ett mycket stort ansvar för mitt feministiska uppvaknande.

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Ett blint öga för könsförtryck. På väg att ändras, men klass- och könsanalysen är fortfarande inte helt integrerade vilket de borde vara.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Just nu tror jag det är att förändra den ekonomiska politiken för att nå arbete åt alla.

Min tur att utmana - då skulle jag gärna läsa vad Johanna, Fredrik och Enn har att säga om sin politiska identitet.

onsdag, oktober 04, 2006

Besök MR-dagarna!

MR-dagarna är folkrörelsernas forum för mänskliga rättigheter, och genomförs 23-24 november 2006 för femte året. Under två dagar möts människor från när och fjärran som intresserar sig för mänskliga rättigheter.

I år är intresset för MR-dagarna rekordstort. Det finns 59 olika seminarier och workshops på programmet vilket är en fördubbling jämfört med förra året. För första gången lämnar forumet huvudstaden och äger rum i Malmö högskolas fantastiska lokaler alldeles invid Öresund.

Kampen för mänskliga rättigheter är mer aktuell nu än någonsin. I spåren av kriget mot terrorismen sätts mänskliga rättigheter ur spel genom en allt hårdare lagstiftning där Sverige på flera områden är pådrivande.

Samtidigt växer insikten om att mänskliga rättigheter inte bara är en fråga för ”de andra” på andra håll i världen, utan att dessa rättigheter kränks också i människors vardag här hemma i Sverige. Stadsplanering, arbetsmarknad, bostäder, tillgång till hälso- och sjukvård och så vidare är också frågor om mänskliga rättigheter.

MR-dagarna är en mötesplats för praktiker, forskare, politiker, tjänstemän, aktivister och forskare kring mänskliga rättigheter. Arrangörer är DemokratiAkademin, Frivilligorganisationernas fond för mänskliga rättigheter, Teologiska högskolan, Utrikespolitiska institutet och Ordfront i samarbete med Svenska Röda Korset, Svenska Kyrkan, Sensus studieförbund, Olof Palmes Internationella Center och Svenska Helsingforskommittén.

Dagarna genomförs med stöd av Sida, Utrikesdepartementet, Folke Bernadotteakademin, Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige och Länsstyrelsen i Skåne län.

Efter konjunktursocialismen

Kretsen kring Göran Persson har ett stort ansvar. Det gäng som förlitade sig mer på konjunkturen än på den aktiva politiken kan knappast ha något att tillföra den förnyelseprocess som nu måste till.
Så skriver Helle Klein i dagens Aftonblad. Och nog visade detta val på att konjunktursocialismen - den fromma förhoppningen att den ekonomiska uppgången på egen hand ska leverera allt gott - var en återvändsgränd. Vi behöver en aktiv ekonomisk politik för full sysselsättning, som kan sättas emot högerns raserade trygghet som ska skapa finfina låglönejobb i privat tjänstesektor.

Vi socialdemokrater behöver komma fram till kloka förslag på hur sysselsättningspolitiken ska kunna bli vassare utan att ekonomin hamnar i olag. En god idé vore att komplettera riksbankens mål om prisstabilitet med ett mål om full sysselsättning, och göra båda dessa mål lika prioriterade. En annan idé vore att ersätta överskottsmålet i statens finanser med ett balansmål, alltså att statsfinanserna ska vara i balans över en konjunkturcykel.

Men det räcker inte med en bra makroekonomisk politik. Vi behöver vassa förslag för att göra Sverige starkt i den internationella konkurrensen. För att lyckas med det, tror jag på att göra kunskap till kungstanken i socialdemokratisk politik de kommande åren.

Kunskap är en kollektiv nyttighet. Kunskap växer när man delar med sig av den. I det kreativa tankeutbytet - i första hand utbytet mellan människor öga mot öga men också naturligtvis digitalt - skapas ny kunskap.

Tjänstesamhället kommer, det är redan i full gång. Men kunskapssamhället kommer bara om vi vågar satsa på det politiskt. Ju mer vi kan satsa på kunskap, desto starkare kan vi bli som land. Därför ska kunskapssatsningar ses som investeringar. Några idéer för att stärka Sverige som kunskapsnation:

- Höj lärarlönerna, inte minst i för- och grundskolan. Våra lärare är bland det viktigaste vi har, låt oss höja statusen på att vara lärare så att vi kan locka fler till lärarbanan.
- Inför ett kommunalt veto mot friskolor. Kommunerna ska själva kunna avgöra om en skola är bra eller dålig för utbildningen på orten, så att de skattepengar som läggs på utbildning hamnar på rätt ställen.
- Fortsätt satsningen på vuxenutbildningen, och lägg om arbetsmarknadspolitiken så att mer resurser går till högkvalitativa arbetsmarknadsutbildningar och KY.
- Håll fast vid målet att minst 50 procent av en årskull ska gå på högskolan - ingen kunskapsransonering!
- De offentliga forskningsanslagen ska uppgå till minst 1 procent av BNI, i dagsläget ungefär 25-30 miljarder kronor.
- Bygg ut biblioteken - våra kunskaps- och kulturpalats - och gör dem till stommen i kunskapsekonomin.

Det är också oerhört betydelsefullt att tänka igenom hur dagens överutnyttjande av människor skapar utslitning och i slutändan kapitalförstöring då människor inte klarar av att hänga med längre. Stressen i nutidssamhället är yrkesskador - därför handlar satsningar på ett humanare arbetstempo och humanare arbetstider också om att vårda det humankapital som skapat.

Denna politik för att skapa ett kunskapssamhälle på allvar bör inte minst vara grunden för den socialdemokratiska oppositionspolitiken i Uppsala - en kunskapsstad som kan bli så mycket mer än vad den är i dag.

Dags att pigga på sig

Efter att ha läst en bitter mans sura uppstötningar på DN Debatt blir man glad av att läsa en mycket fräschare och mycket mer framtidsinriktad analys av läget och behoven för socialdemokratin i Aftonbladet. Dags att pigga på sig!

Samma gamla inbördeskrig med Jan Andersson

Vid sitt skrivbord i Bryssel sitter en förorättad och bitter EU-parlamentariker vid namn Jan Andersson. Andersson klarade inte av sin förra arbetsuppgift - att leda den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet. I stället höll han liv i partiets splittring i EU-frågan och detta bestraffade väljarna genom att välja bort socialdemokraterna i EU-valet 2004. Följaktligen byttes Jan Andersson ut som gruppledare. Så nu straffar han partiledningen genom att skicka en drapa om att partiet måste gå högerut på DN Debatt.

Under Inger Segelströms ledarskap har den socialdemokratiska EU-parlamentsgruppen kunnat hålla ihop och bland annat med kraft drivit en linje för att desarmera EU-högerns förslag till tjänstedirektiv. Detta direktiv stödde för övrigt Jan Andersson fram till dess att facken i Sverige började vakna och såg riskerna med att det skulle öppna för underbudskonkurrens och lönedumpning.

De senaste åren har partiet börjat läka ihop den gamla splittringen gällande 90-talspolitiken och EU. Nyckeln till detta är att se EU-frågor som höger-vänsterfrågor. Men EU-entusiasten Jan Andersson har svårt, mycket svårt, att se att det någon gång kan finnas några fel med förslag som kommer från EU. Därför kommer Jan Andersson alltid i konflikt med det stora flertalet i partiet, som har svårt att se något egenvärde med att beslut flyttar till EU-nivån utan väljer att se mer pragmatiskt på EU-frågorna.

Nu vill Jan Andersson förklara krig igen. Förutom att säga självklara saker som alla håller med om - att vi inte pratade om jobben och Göran Perssons ledarstil - så försöker sig Jan Andersson på att skylla valförlusten på en "flytt från mitten vänsterut" som ska ha letts av Marita Ulvskog.

Från Bryssels horisont blir visst allt lite dimmigt och rökigt. Men vad exakt är det som är så himla vänster med att vara "stolta och nöjda"?

Jan Andersson har missat det viktiga i det här valet - moderaterna körde om oss i vänsterfilen. Vi framstod som förvaltarna av det bestående medan moderaterna var "det nya arbetarpartiet". Det är bästa sossen som vinner valen, och eftersom partiledningen inklusive Marita Ulvskog inte såg till att driva igenom kongressbesluten om att sätta den fulla sysselsättningen främst torskade vi. Vi framstod som trötta och visionslösa - men det är knappast vänster att vara trött och visionslös.

Jan Andersson tycks inte ha tänkt många nya tankar sedan den socialdemokratiska framtidsdebatten fastnade i skyttegravarna vid 90-talets mitt. Han vill uppenbarligen fortsätta utkämpa 90-talets interna strider. Jag tror inte han har mycket för det. Även om Jan Andersson stått still har rörelsen utvecklats runt om honom. Släpp bitterheten och kom in i matchen!

Uppdatering: Enn Kokk blev uppenbarligen lika provocerad som jag, och skrev en långt bättre text med mer av skarpsynt politisk analys. Ett måste - läs den!

tisdag, oktober 03, 2006

Lyssna på rörelsen!

Nu är det för sent, man kan aldrig mer komma tllbaka till det som var. Den möjligheten har socialdemokraterna sumpat för länge sedan. Mitt tips är dessutom att inför nästa val kommer partiet att försöka få tillbaka de förlorade väljarna med att vara ännu mer borgerligt i sin framtoning.

Så skriver Kerstin i en kommentar här på bloggen. I detta uttrycker hon hur flera vänstermänniskor utan insyn i arbetarrörelsen tolkat valutgången. Denna typ av kommentarer bortser från att partiet fortfarande är en folkrörelse, som dessutom vuxit kraftigt i medlemsantal under och efter valrörelsen.

Jag var på Uppsala arbetarekommuns representantskap i går. På detta möte deltog mer än hundra socialdemokrater från staden, och stämningen var mycket god, på gränsen till uppsluppen. Den första besvikelsen har lagt sig, och den känsla som omedelbart infann sig så fort man kom in i lokalen är att det här gänget är mycket inställda på att komma tillbaka.

Hur tolkade då partimedlemmarna valutgången? Det är alltid vanskligt att sammanfatta ett stort möte med massor av viljor, men intrycket var verkligen att vi behöver mer och inte mindre s-politik för att vinna valet 2010.

Den vanligaste kommentaren i redovisningarna från de grupparbeten vi genomförde under kvällen var att vi hamnade på defensiven om sysselsättningen. Vi var för trötta, inte hungriga, förvaltare - något som inte minst ledde till att vi tappade ungdomsväljarna och dem som ville ha "förändring". Vi fick ta straffet för att klassklyftorna vuxit under en socialdemokratisk regering - det är svårt att vara i opposition till sig själv. Ekonomismen har fått styra för mycket, budgettak och inflationsmål har stått i vägen för de viktiga reformerna. Våra värderingar kom inte fram - grupperna diskuterade välfärdsstaten, utbyggd offentlig sektor, den ekonomiska politiken, utrikespolitiken, flyktingpolitiken, integrationspolitiken. Vi har varit för självgoda, vi har brustit i empati. Vi har inte i tillräcklig utsträckning kommunicerat med människor direkt utan litat till tjänstemän och till medier. Folkrörelsetanken har kommit bort.

Visst finns det de som ropar i öknen om att vi måste "vinna tillbaka medelklassen". Men på gårdagens möte tittade folk lite konstigt på varandra när någon sade så. Det är helt enkelt inte erfarenheten, intuitionen från de som stod i valstugorna och knackade på dörrarna. Partiarbetarna har uppfattat mycket tydligt att detta var ett vänsterval, att högern vann genom att ha större trovärdighet när det gäller sysselsättningen. Vi blev utflankade på vänsterkanten - lösningen på det kan knappast vara att gå till höger!

Mycket, mycket vanligare än förvirrade röster om att möta Reinfeldt på mitten är att folk säger som en högt uppsatt kommunalpolitiker i Uppsala - "nu är det dags att sluta försöka vinna light-moderater, det är dags att få de våra att gå och rösta!". Medlemmarna efterfrågar en reorganisering av vår basorganisation - både de geografiska föreningarna och andra sätt att engagera sig på. Vi ska vara där folk är, lyssna med stora öron, ompröva, våga förnyelse.

Av allt att döma är detta stämningen i övriga landet också - det upplever jag när jag pratar med kamrater på andra håll och också i gårdagens DN-artikel från Trosa. Som Ann-Sofie Soleby Eriksson säger i artikeln:
Vi måste prata mer solidaritet och kollektiva lösningar. Man måste till exempel sätta ord på vad det innebär med hushållsnära tjänster. För mig är kopplingen femtitalets hembiträden. Ska våra barn bli hembiträden i stället för att ha jobb att vara stolta över? frågar hon sig.

Det är rörelsen som själv kommer att fälla avgörandet vilken riktning vi ska ta - inte förståsigpåare och dysterkvistar utanför rörelsen. Jag är ganska övertygad om att extrakongressen i mars 2007 kommer att strama upp och tydliggöra politiken än mer än den tydliga vänstersväng som gjordes redan vid kongressen i november 2005.

Oavsett hur den nya partiledningen kommer att se ut kommer dess mandat att vara att kämpa för de klassiska socialdemokratiska värderingarna i en tid då de är mer aktuella än någonsin. Det handlar om att klä tidlösa idéer i en modern dräkt och att bygga upp en slagkraftig organisation som kan mobilisera brett i folkrörelse-Sverige för att bekämpa högerregeringen och se till att den inte blir återvald. Och som jag sagt förut så är det bästa sossen som vinner valen i Sverige.

Nätundersökningar är crap

Under valrörelsens drev mot s-regeringen var ett av kvällspressens favoritknep att upphöja sina egna nätundersökningar till fakta. Gång på gång fick vi läsa, inte minst i Expressen, att "läsarna" utnämnt högern till segrare i debatterna.

Ju närmare valet kom, desto mer ignorerade tabloidjournalisterna att nätundersökningar inte på något sätt är statistiskt säkerställda utan närmast kan sägas avspegla åsikterna inom medelklassen i storstadsområdena. Om undersökningarna inte rakt av är manipulerade av unga män i karriären som plockar bort cookies och röstar tusen gånger från datorerna på PR-byrån de lyfter lön ifrån.

Nu har Sifo frågat hur många som vill köpa städhjälp för max 155 kronor i timmen. Hela 70 procent svarar nej. Knappt en fjärdedel av befolkningen - men hela 46 procent av alla moderater - vill köpa städhjälp. Bland socialdemokrater svarar bara 12 procent ja, men å andra sidan är det ju arbetarklassen som är tänkta att ta de här finfina pigjobben när regeringen dumpar a-kassan för att "värna arbetslinjen".

Nu är det så fint att Expressen bestämt sig för att leda i bevis att deras nätundersökningar är notoriskt missvisande genom att göra en mätning på vad "läsarna" tycker. Och heureka - just nu kan 60 procent tänka sig att köpa städhjälp. Lyckligtvis har Expressen inte någon permalink till denna mätning så man framöver slipper möjligheten att kunna jämföra denna mätning med Sifos mätning av vad befolkningen i helhet tycker.

måndag, oktober 02, 2006

Riksdagens rikaste ledamot vald till talman

Det nya arbetarpartiet börjar starkt med att utse riksdagens rikaste ledamot till talman.

Per Westerberg med en förmögenhet på 137 011 160 kronor ska nu leda den lagstiftande församlingens förhandlingar. Westerberg, mest känd för att han reade ut statliga företag som Assi Domän, SSAB och Pharmacia under sin tid som näringsminister i Bildtregeringen 1991-94, ska nu hålla i klubban när moderaterna och deras stödpartier slopar förmögenhetsskatten.

Skyll inte på mig, jag röstade rött.

"Vi började för sent"

I helgens nummer av gratistidningen Uppsalatidningen finns en artikel om det röda Kvarngärdet (kan läsas här, slå upp sidan 5). Jag citerar första delen av artikeln:
Uppsala är splittrat efter valet. I blåa Sunnersta gläds man, i Södra Kvarngärdet – där mer än varannan röstat socialdemokratiskt – är besvikelsen däremot stor.
– Vi gick framåt i området, från 44 till 51 procent, men jag är verkligen inte nöjd. Vi har förlorat regeringsmakten och makten över Uppsala.
Det säger Peter Gustavsson som är ordförande i Kvarngärdets socialdemokratiska förening.
Han är en av få nyvalda i kommunfullmäktige och ska nu försöka driva en aktiv opposition, orolig över hur den borgerliga majoritetens politik ska slå.
– Det blir konkreta förändringar. De fattiga kommer att få det sämre, jag har pratat med många som är oroliga, säger han.

“Vi började för sent”
I framtiden tror han att partiet måste lyssna bättre på väljarna. Bara så kan makten vinnas tillbaka.
– Om vi ska vara självkritiska kan man konstatera att vi började för sent. Hade vi bedrivit samma kampanj under fyra år som vi gjorde under de fyra sista veckorna tror jag att vi hade höjt valdeltagandet och kanske sluppit förlusten.
I årets val röstade 68 procent av de boende i Södra Kvarngärdet. Det är en liten ökning jämfört med 2002 års val då 66,7 procent begav sig till valurnorna.
– Valdeltagandet har ökat, men tyvärr alldeles för lite.
Att socialdemokraterna gått så starkt framåt beror främst på ett aktivt kampanjande, säger Peter Gustavsson. Något som Therese Rosenling och Jimmy Wennlund tydligt märkt av.
– Socialdemokraterna är nog de enda som varit i området. De har dessutom varit
mycket synligare än för fyra år sedan. Det har varit dörrknackning, affischering och högtalarbilar.

Glada att slippa Persson
De gissar att valresultatet gjort många i området besvikna, själva är de dock glada över att Persson inte längre sitter vid makten.
– Jag röstade på moderaterna, men det är jag ju ganska ensam om här, säger Jimmy Wennlund. Therese Rosenling lade sin röst på Fi, vilket även Birgitta Eklöf gjorde.
– Jag är besviken över resultatet, säger hon men förvånas inte över att socialdemokraterna har gått framåt i hennes kvarter.
– Det här är ju ett sådant område där vi fattiga bor. Men jag tror att det hade gått än bättre om fler gått och röstat, säger hon.
Om socialdemokraterna var starka i områden som Södra Kvarngärdet, Gottsunda och Gränby presterade de desto sämre i Kåbo, Luthagen och Fjärdingen. Allra sämst
gick det för s i Södra Sunnersta där de bara knep 10,5 procent av rösterna.

söndag, oktober 01, 2006

Inga besked om högerns kulturnedskärningar

Konsekvenserna av att moderaterna och deras stödpartier tagit över makten i Uppsala syns redan tydligt. Uppsala står utan kulturbudget för 2007, sedan högerpartierna inte velat klargöra vilka nedskärningar de tänker göra för att klara av att minska anslagen med 900 000 kronor. Ansvaret ligger nu på högerpartierna att klargöra för Uppsalas kulturliv var de kommer att låta sin kulturskymning slå hårdast.

Folkpartiets Jan-Erik Wikström bagatelliserar detta genom att hävda att det är en liten nedskärning, men alla som jobbar med kultur vet hur det ofta handlar om väldigt små resurser som driver omfattande projekt. Nedskärningar på närmare en miljon kommer otvivelaktigt att slå mot många verksamheter.

Här nedan en insändare som jag skickade till UNT innan valet med aldrig hann få publicerad. Snart är det dags att damma av den, tror jag:
Rö(s)ta för kulturen den 17 september
Den som värnar om ett starkt kulturliv har all anledning att tänka sig för inför söndagens val. För skillnaderna mellan de politiska partierna är som störst på kulturpolitikens område.

Under mandatperioden har moderaterna och övriga allianspartier lagt förslag på nedskärningar i kulturbudgeten med miljontals kronor. Om dessa förslag hade förverkligats skulle många av de senaste årens satsningar på exempelvis bibliotek, teater, folkbildning och de fria kulturskaparna inte kunnat komma till stånd.

I årets budget föreslog högeralliansen neddragningar i kulturbudgeten med 900 000
kronor, en summa som motsvarar 2,5 gånger vad kommunen lägger på Kulturnatten. Men borgarna berättar aldrig hur detta ska finansieras. Vill de dra ner öppettiderna på biblioteken, eller införa avgift på boklån? Vill de höja avgifterna i kommunala musikskolan? Vill de dra ner på stipendierna till Uppsalas fria konstutövare?

På Kulturnatten kan alla Uppsalabor vandra omkring i staden och beskåda vårt breda och rika kulturliv. Det är värt att värna om och utveckla. Lägg din röst på socialdemokraterna den 17 september!

Läs mer i UNT och på Enn Kokks blogg.