lördag, september 30, 2006

Den glömda jämlikheten

Ibland går man och håller på en idé för länge och någon annan hinner före. Nu har Lena Askling har redan skrivit artikeln jag hade velat skriva om den glömda jämlikheten och behovet av en ny jämlikhetsutredning. Jag får trösta mig med att hennes artikel förhoppningsvis får större spridning än min hade fått då den är publicerad i dagens Aftonblad. Ett smakprov:
Det är dags för socialdemokratin att riva av skygglapparna, återerövra allas rätt till arbete och partiets klassiska mål om jämlikhet. Gör en syneförrättning om bristen på jämlikhet i globaliseringens obarmhärtiga strukturomvandling. En kritisk granskning av nya klass-, köns- och inkomstklyftor bland arbetslösa, nya svenskar, socialt utestängda. Fakta finns. Framtiden är gemensam. Vad som behövs är en jämlikhetsreform där alla kommer med.
Mats Engström har också skrivit en väldigt bra artikel om i grunden samma ämne - bristen på jämlikhetspolitik i valrörelsen. Läs!

Arbetslösheten göder högerextremismen

Fredrik har gjort en klockren analys av varför Sverigedemokraterna går framåt. Läs den!

Uppdatering: Bim Clinells debattartikel i Expressen i dag ger också en viktig bild av hur det kommer sig att arbetarväljare lockas till högerextrema partier. Ni som ännu inte läst Clinells bok De hunsades revanch om Nationella Frontens framväxt i Frankrike - gör det nu. Innan det är för sent!

Och gör som jag - teckna en prenumeration på Expo!

torsdag, september 28, 2006

Den kollektiva tragedin

Vi svenskar lever mitt i en tragedi, en förlorad dröm. Vi levde i fullsysselsättningssamhället och blev ett land som alla andra. Fredrik Reinfeldts metod för att ut-sossa sossarna - att vinna genom att lägga sig till vänster om oss i retoriken - var att knyta an till denna tragedi och att tala om utanförskapet i spåret av 90-talskrisen. Sättet att vinna den progressiva medelklassens röster var genom att knyta an till solidaritets- och jämlikhetsidealen hos denna grupp - trygga människor vågade testa om det nya arbetarpartiet skulle kunna leverera bättre än det gamla.

Lite lästips: Emil Jensen har skrivit om hur högerns valseger kan ge ett kulturellt uppsving - känns som att det är dags att börja jobba. Dan Josefsson uppmanar oss att lämna 1990-talet bakom oss - läsvärt för varje socialdemokrat. Anna Ardin har räknat personkryss i Uppsala och hittat intressanta mönster. Och The Daily berättar att Jon Cruddas kandiderar till viceordförandeskapet i Labour - goda nyheter för alla som vill se en valbar socialdemokrat som kandidat till en av toppositionerna i vårt brittiska systerparti.

onsdag, september 27, 2006

Röda Kvarngärdet visar vägen

Mitt i all valutvärdering har jag glömt att nämna att jag blivit invald som ersättare i Uppsala kommunfullmäktige. Jag kommer också att bli gruppledare för socialdemokraterna i Kulturnämnden. Jag kommer att bedriva en aktiv oppositionspolitik för att hålla tillbaka systemskiftet i Uppsala - var så säker.

Mitt valdistrikt - Södra Kvarngärdet - är det enda distrikt i Uppsala där något parti fick mer än hälften av rösterna. Socialdemokraternas ökning från 44 till 51 procent hänger samman med ett träget arbete. Vi har producerat en lokal folder, knackat dörr två gånger, genomfört ett öppet möte, affischerat i trappuppgångarna och i allmänhet varit synliga på området.

Liknande saker har hänt på andra ställen där vi bedrivit aktiv kampanj, exempelvis Norra Gottsunda och Västra Gottsunda. Jag är övertygad om att aktivt kampanjarbete minskat tappet i områden som Stenhagen-Herrängen, Västra Gränby och Södra Sävja.

Kan vi åstadkomma detta på en månads valrörelse, vad kan vi då inte göra på fyra års aktivt folkrörelsearbete?

måndag, september 25, 2006

Vi kommer igen!

Jag har tidigare flera gånger ifrågasatt vad som hände mellan partikongressen och valet. När kongressen samlades i november 2005 sade ombuden klart och tydligt att den förda ekonomiska politiken och den förda arbetsmarknadspolitiken inte duger. Partistyrelsens förslag förändrades efter långa förhandlingar - partikongressen hade genomfört en framgångsrik opposition mot regeringen.

Och sedan hände, vad jag kan se, noll och intet. Partikongressens viktiga beslut kommunicerades aldrig ut, eventuellt för att partiledningen inte ville att det skulle synas att de råkat på nederlag. I stället bufflade sig Göran Persson i frågan om individualiserad föräldraförsäkring så att journalistflocken i stället började jaga i en fråga där folkmajoriteten tyckte som partiledningen.

Jag har varit på bokmässan i i Göteborg i helgen, och har inte förrän nu hört vad Marita Ulvskog sade i Ekots lördagsintervju. Marita säger precis som det är - vi tappade samhällskritiken. Vi var inte i ständig opposition mot orättvisor. Och hon bar en knapp med texten "Vi kommer igen!".

När jag lyssnar på intervjun med Marita, och när jag jämför den med allt jag upplevt från och med partikongressen, inser jag att det faktiskt bedrevs två valrörelser. En från partiexpeditionen, som strävade efter att vara mer samhällskritisk och fokusera mer på jobben, skolan, kvaliteten i välfärden och integrationen. Och en från regeringskansliet, som pumpade ut budskapet att det går bra för Sverige och att nu kommer jobben. Budskapet från partiexpeditionen, som byggde på kongressbesluten och på den ständiga kommunikationen med partiorganisationen ute i landet, dränktes av budskapet från regeringskansliet.

Marita Ulvskog tar på sig ansvaret för kampanjen och vägrar fördela skuldbördan, men samtidigt är jag helt övertygad om att ansvaret för den bristande samhällskritiken i valrörelsen inte ligger på partisekreteraren. Hon upprepar vid flera tillfällen i intervjun att partiet hade kunnat vara bättre på att ta tillvara de beslut som fattades på partikongressen om exempelvis jobben och arbetsmarknadspolitiken.

Nu gäller det att, som Marita säger, bedriva en effektiv oppositionspolitik med sikte på att komma tillbaka allra senast om fyra år. Förutsättningarna är goda.

Enligt den slutliga sammanräkningen skilde det omkring 120 ooo röster mellan blocken. Moderaterna och deras stödpartier fick 48,2 procent eller 178 mandat medan de röd-gröna partierna fick 46,1 procent eller 171 mandat. Och Sveriges klart största politiska parti heter fortfarande Socialdemokratiska Arbetarepartiet.

Med en ny politik och en ny partiledare, som tar tillvara styrkan och samhällskritiken i folkrörelsen, kan socialdemokratin snabbt vinna tillbaka många av de förlorade rösterna och nå 40-procentsnivån. Samtidigt är jag övertygad om att ett vänsterparti som slipper skriverierna om splittring och historia och kan fokusera på sin politik kan återvinna ett stöd i 8-10 procentsnivån. Med bibehållet stöd för miljöpartiet har vi då återigen den opinionssituation som rådde mellan blocken under perioden 1992-2004, innan båda arbetarrörelsepartierna tappade i stöd samtidigt och slutade fungera som kommunicerande kärl.

Vi behöver inte få "Åtta år med Reinfeldt" - men boken är mer aktuell än någonsin eftersom det stora hindret i vägen för en revansch i 2010 års val är den precisionsbombning av den svenska modellen moderaterna och deras stödpartier siktar mot. Läs den!

Two parties looking for a leader

Two of Europe's social democratic parties are right now involved in serious debates on the successor of dominant leaders.

In my own country, the debate has grown even bigger since the favourite in the first speculations, EU commissioner Margot Wallström, has chosen not to stand. This is a great relief for all of us who fears the policies of the present strongly right-wing dominated commission and don't want to see Carl Bildt taking Wallström's seat as would probably be the consequence of her standing down now.

The most discussed candidates right now seem to be the LO (TUC) chair Wanja Lundby-Wedin and the former ministers Mona Sahlin, Carin Jämtin and Ulrika Messing. It seems like a vast majority in the party wants to see a woman as a leader after 117 years with male leaders.

In the UK, interesting debates seem to be at hand as Blair is finally on his way out. Gordon Brown is the favourite as leader, even though he will not be uncontested. The debate on who will be he deputy leader is more interesting as candidates seem to appear with a clear pro-union, pro-Swedish model stand.

Today, Gordon Brown speaks to the Labour conference. The Daily will definately cover the events.

torsdag, september 21, 2006

Partiledarspekulationer

Jag har medvetet valt att inte ge mig in för mycket i spekulationerna kring nästa partiledare eftersom jag tror att det viktigaste inte är vem som väljs utan vilket mandat hon väljs på. Vi behöver ett mer kollektivt ledarskap i partiet, vi behöver en mer lyssnande partiledare som är lyhörd för vad partimedlemmarna ute i landet tycker och tänker. Det är det viktigaste.

Men visst funderar jag på vem som vore lämplig. Som Martin Tollén skriver: "Jag hoppas att det är kompetens och inte kön som kommer att vara avgörande när en ny partiordförande väljs. I så fall kommer nästa ordförande med säkerhet att vara en kvinna."

Angående Margot Wallström tror jag hon fattat rätt beslut. EU-kommissionen är tillräckligt mörkblå som den är - bara 6 av 25 kommissionärer kommer från socialistiska och socialdemokratiska partier. Om Margot Wallström skulle lämna i förtid och låta vår borgerliga regering utse hennes efterträdare skulle vi göra EU ännu mer höger vid en tidpunkt när vi behöver alla vänsterkrafter vi kan få på EU-nivån. Margot gör ett bra jobb i kommissionen och bör fortsätta med det.

Om Morgan Johansson får bestämma blir nästa partiordförande Carin Jämtin. Så här motiverar han det:
Carin Jämtin, för att hon är en person med stort hjärta och med stark känsla för solidaritet och jämlikhet. Jag tror att i vår oppositionspolitik måste vi visa att socialdemokratin är en stark röst för jämlikhet och solidaritet i världen.

Vid sidan av Carin är ju Wanja Lundby-Wedin också ett utmärkt namn. Båda fötterna på jorden, bra på att ta diskussioner, ideologiskt skarp.

Märker för övrigt att jag av någon obegriplig anledning inte tipsat om Bo Rothsteins artikel om att valet var en triumf för den socialdemokratiska samhällsmodellen. Även om jag inte delar hans analys av den borgerliga politikens konkreta innehåll, är det en intressant avspegling av valdebatten och den retorik moderaterna lade till sig med för att vinna.

Förnyelse i det tjugoförsta århundradet

Göteborgs-Posten bekräftar vad jag hört från många håll under och efter valrörelsen - att det också i partistyrelsen fanns röster som liksom jag förespråkade en jobbsatsning i valmanifestet. Helene Fritzon, ordförande för Skånes partidistrikt och ledamot av verkställande utskottet säger:
Vi drev frågan och ville ha en skarpare och tydligare formulering om jobben i valmanifestet. [...] Vi hade behövt äga frågan om jobben eftersom det finns större förväntningar på socialdemokraterna än högern när det gäller arbetslösheten.

För mig står det helt klart varför vi förlorade valet. Högeralliansen såg vår akilleshäl - jobben - och flankade ut oss på vänsterkanten. Det är så man vinner valen i Sverige, genom att vara den bästa sossen.

Därför bekymrar det mig när personer som Jan Edling, Lena Micko och Stig-Björn Ljunggren nu går ut och tar upp en debatt jag trodde vi lämnade kvar på 1900-talet. Återigen enligt Göteborgs-Posten så vill Edling försvaga arbetsrätten och ha mer konkurrens i offentlig sektor. Micko vill också ha "mer privata alternativ" och stödjer dessutom förslaget om avdrag för hushållsnära tjänster. Ljunggren pratar på i allmänna ordalag om att "göra upp med vänstermyten" och påstår att socialdemokratin "sprang iväg vänsterut" under valrörelsen när Persson och Nuder i själva verket avstod från att genomföra partikongressens beslut att skärpa kampen mot arbetslösheten.

Det står alldeles klart att socialdemokratin behöver förnyas. Vi har bara börjat arbetet med att bli ett feministiskt parti på riktigt. Många av våra företrädare har inte riktigt greppat att det finns en strukturell diskriminering i det svenska samhället. Arbetarrörelsen behöver inse att vi är Sveriges viktigaste rörelse för mänskliga rättigheter, och vi ska bli ännu bättre på att stå upp för allas lika rätt och värde.

Det är en sak. Att genomföra en förnyelse av socialdemokratin av den karaktär som diskuterades under tidigt 90-tal - en blairistisk förnyelse - är en helt annan sak. Det vore självmord i minst två aspekter.

Det vore självmord därför att det skulle starta ett nytt rosornas krig och desillusionera massor av nya och gamla partimedlemmar, i en tid då såren från 90-talet äntligen har börjat läka och vikten av sammanhållning mot systemskiftet är som viktigast.

Det vore självmord därför att det sannolikt skulle leda till valförlust, därför att vi skulle föra en otydlig oppositionspolitik som skulle minska valdeltagandet och garanterat bereda Sverigedemokraterna en plats i riksdagen.

Låt oss vara överens från början. Det finns mycket som behöver rättas till med partiets framtoning och politik. Men det betyder inte att vi ska göra någon högergir. Nej - systemskiftet ska mötas kraftfullt som Persson sade i sitt bästa tal på hela valrörelsen - det på valvakan.

Det finns ingen väg tillbaka till 90-talsdebatten, till den tid då "traditionalister" och "förnyare" klöste ögonen ur varandra och den verkliga högern log i mjugg. 2000-talets förnyelsedebatt är av en helt annan karaktär, därför att samhället förändrats.

Förnyelse handlar om mer feminism, mer antirasism, mer internationell solidaritet, mer visioner och mer reformer. Det handlar om en skarp oppositionspolitik som tar strid för välfärdsstaten mot borgerlighetens systemskifte. Vi behöver bli bättre, men vi behöver inte bli något annat än vad vi är.

Uppdatering: Noterar att Erik Laakso vill att jag ska vara med och leda partiets förnyelsearbete tillsammans med Margot Wallström, Mona Sahlin och Stig-Björn Ljunggren (som för övrigt sagt och skrivit en hel del bra saker efter valet också, till exempel här). Om rörelsen kallar...

Left-leaning election gave right-leaning government

As I've said earlier on, the best social democrat wins the Swedish elections. And the September 17th general election was a left-leaning election that led to a right-leaning government. All parties competed in trying to seem left wing.

The biggest election issue was unemployment. The right wing attacked us for being unable to create jobs. And our major mistake was that we never took this seriously. We tried to paint the Swedish economy in happy colours, and that was right as we're really booming right now, but it should have been completed with a program for full employment.

As the campaign seemed for voters, the party lacked the ability to deliver a vision. The social democrats in general and the leader Göran Persson in particular seemed tired and satisfied with society as it is. We were proud of what we have created and that is good, but we lacked the critique of the lingering inequalities. And you can't win elections on history.

Another key factor was that we never succeeded in revealing the right wing's policies as being what they are. Their strategy to out-social democrat the social democrats worked very well as voters chose to vote for personalities and "change" instead of voting for policy.

In this election, the alliance between the working class and the progressive middle class was put out of function. We lost the most among urban middle class voters and younger voters. The voters who could afford it, chose to give "New Labour" (yes, the conservatives called themselves that!) a chance.

But we also lost in the other end. In some areas, in particular in the south, we lost working class votes to the right-extremist Sverigedemokraterna. They succeeded to benefit from scaremongering on immigrants taking jobs and being criminals.

The work from now on is not to mourn, but to organise. We are still by far the biggest party in this country and we are not disliked by voters as the economy is very good. People are a bit tired of us and want to give the other gang a chance. But as their policy won't tackle unemployment it's just a question of time until voters will lose their patience with the old tories that has been elected under the cover of Mr Reinfeldt's New Labour.

We need a strong opposition policy that challenge the right wing government's policies. And we need to re-build the party on a grass-roots level, recruiting new members, being a popular movement once again.

But we also need to challenge our weakest point - the economic policy that led to Sweden having 5,5 per cent open unemployment in an economic boom. The politics during the 1990's meant that important steps were taken away from the Swedish model, the most important being that fighting inflation down to the buttom was prioritized before fighting unemployment. We need to start following our congress decision from november 2005 to put full employment first on the agenda.

You can read my earlier articles on the election campaign here, here, here, here and here.

tisdag, september 19, 2006

Skyll inte på mig, jag röstade rött!

Det dröjer inte länge innan de gamla moderaterna kryper fram ur de hålor Reinfeldt förvisade dem till under valrörelsen. Svenskt Näringsliv har redan börjat ställa krav på mer högerpolitik och Peter Wolodarski skriver idag på ledarplats i DN att för att bryta utanförskapet måste arbetsrätten luckras upp och de rikas skatter sänkas än mer.

Samtidigt inleds det socialliberala upproret inom folkpartiet på allvar. Lars Leijonborg hänger löst efter dataintrångsskandalen och valförlusten, och om han över huvud taget kommer att sitta kvar kommer han att ha en stark press på sig att inte göra för stora eftergifter till moderaterna.

Jag skrev för ett år sedan en längre artikel om de böcker Fredrik Reinfeldt skrivit. I "Nostalgitrippen" som Reinfeldt och Magnus G Graner skrev 1995 efter den borgerliga valförlusten är Reinfeldt mycket kritisk mot dåvarande fp-ledaren Bengt Westerberg för att han omöjliggjorde en mer radikal högerpolitik genom att ständigt blockera beslut i regeringen. Ett folkparti utan Johan Jakobsson och med en stärkt socialliberal flygel skulle också kunna utvecklas i denna riktning. Det kommer inte bli enkelt att hålla ihop högerregeringen.

Har du inte redan läst på Jakob Dalundes blogg om hur Fredrik Reinfeldt en dag efter valet strök 1,2 miljoner människor från listan över vilka den nya högerregeringen ska skaffa jobb till - gör det! Det står alldeles klart att jobben måste bli huvudfrågan i den oppositionspolitik som måste ta fart från första dagen den borgerliga regeringen inträder.

Jag är helt överens med Tomas Eneroth när han säger att "Jag tror att den tiden är förbi när man ska ge en sittande regering 100 lugna dagar". Redan i höst ser det ut att kunna bli utförsäljning av en hel drös statliga företag och en budget kommer att läggas innehållande många stora och kontroversiella förslag om höjda avgifter med mera. Det är läge för omfattande kampanjer på temat "Skyll inte på mig, jag röstade rött".

På temat socialdemokratisk eftervalsdebatt är det värt att läsa både Jesper Bengtssons försvar för Göran Perssons goda dagsverke med krav på förnyelse med radikala förtecken och Åsa Linderborgs benhårda kritik av en socialdemokrati som inte vågade föra en socialdemokratisk politik.

Ett tips är också att den skarpa s-studenten Johanna Falk började blogga i dag och hon öppnar starkt med i dagsläget 8 inlägg. "Ta tillbaka" är namnet på bloggen och den är värd återkommande besök!

Fan, vad jag saknar Anna Lindh!

Ibland tar det flera år innan det man förstår vilken betydelse en enskild händelse har för skeendet i stort. De senaste dagarna har en tanke gång på gång återvänt - hur hade det här valet gått om Anna Lindh hade levat?

Det är en offentlig hemlighet att partikongressen våren 2004 kallades därför att Göran Persson skulle avgå och ersättas av sin givna efterträdare. Persson hade överlevt två val - ett 1998 tack vare att vänsterpartiet kanaliserade missnöjet med nedskärningspolitiken och ett 2002 på egna meriter därför att målet att halvera arbetslösheten hade uppnåtts. Han kunde med lätt hjärta lämna vidare till en visionär och populär politiker - Sveriges första kvinnliga statsminister. Så var läget innan Anna Lindh mördades en septemberdag i Stockholm.

Sedan dess har ekonomin gått som tåget i ett av världens mest avancerade och dynamiska industri- och tjänsteekonomier. Men de politiska visionerna att använda de växande resurserna till att med progressiv politik avskaffa arbetslösheten och öka jämlikheten har saknats. I en värld där 80- och 90-talens nyliberalism gått ur modet och omvärldens blickar allt mer riktats mot Sverige blev statsrådsberedningen självgod i stället för att använda denna nyvunna respekt till att ta nästa steg och expandera välfärdsstaten. Enligt rykte fanns det knappt några välfärdsreformer alls i det första utkastet till valmanifest - de förslag som ändå kom med var resultat av protester i riksdagsgrupp och partistyrelse.

Det är naturligtvis omöjligt att veta om Anna Lindh skulle ha vågat sig på en mer radikal fördelningspolitik än den Göran Persson och Pär Nuder stått för de senaste åren. Men hon hade kommit in med nya ögon och med mindre låsningar från förr som förhindrade en omprövning av den ekonomiska politiken. Hon hade med sannolikt haft en större lyhördhet för de krav som ställdes i snart sagt varje del av arbetarrörelsen på att öka reformtakten.

Detta är naturligtvis bara spekulationer. Men några saker kan vi veta med säkerhet. Anna Lindh hade drivit en mer progressiv utrikespolitik. Hon hade låtit det feministiska perspektivet framträda tydligare. Hon hade haft en mer visionär framtoning, och hon hade entusiasmerat valarbetarna mer. Den förändring väldigt många väljare röstade för i detta val skulle redan ha inträffat.

Om Anna Lindh hade varit partiledare, hade floskeln att "ni har styrt i 12 år, och inget har hänt" haft svårt att få fotfäste. Två politiker i samma generation hade stått mot varandra, och argumenterat för två olika utvecklingsvägar för Sverige. Är jag ensam om att tro att utgången hade blivit annorlunda?

Trygga människor vågade rösta bort Persson

I SVT i går sändes ett reportage om att den defensiva linjen i arbetslöshetsfrågan var avgörande för valförlusten. Lokala valarbetare säger detta, liksom tunga politiker som Göteborgs Göran Johansson. Nalin Pekgul har också pekat på arbetslöshetsfrågan som central i andra reportage. Göran Persson ifrågasätter dock detta:
"Vi har gjort våra sämsta val i de platser med låg arbetslöshet. Vi gör våra särklassigt bästa val i områden med hög arbetslöshet. Så det är inte så alldeles lätt att dra slutsatser."
Persson har helt rätt i att valresultatet avspeglar ett Sverige som delas allt mer. I Norrbotten går socialdemokraterna framåt tack vare att Norrbottenspartiet är bort. I Västerbotten ligger socialdemokraterna stilla utom i Umeå som drar ner snittet. Vi tappar väldigt lite i Värmland. Och så vidare - vi går bra på glesbygden.

Samma delning finns inom storstadsområdena. I Uppsalas mest utsatta stadsdelar går socialdemokraterna i många fall framåt. Detsamma gäller i vissa Stockholmsförorter. Detta verkar dock inte vara någon lika generell tendens utan tycks bero på att man lagt ner stora kampanjinsatser i vissa områden.

De nya moderaterna lyckades bäst bland urban medelklass, men hade svårare att få gehör i verklig glesbygd och i de mest utsatta bostadsområdena i storstäderna. Detta är inte alls förvånande - de omedelbara och tydligaste förlorarna på moderaternas politik är ju de som redan har det svårt.

De som tydligast ser hur strukturomvandling och globalisering hotar sin försörjning, och känner in på skinnet hur varje försämring i de sociala försäkringarna slår direkt mot deras levnadsvillkor, var mindre benägna att rösta bort tryggheten. Medan de trygga människorna vågade rösta bort socialdemokratin - pröva något nytt, en ny vision i stället för en socialdemokrati som föreföll vara stolt och liknöjd med ett samhälle där massor av människor står utanför och som dessutom framstod som maktfullkomlig. De insåg inte att tryggheten hänger samman med ett trygghetssystem, som det är moderaternas målsättning att steg för steg montera ner.

Budskapet att bekämpa arbetslösheten men inte de arbetslösa tycks ha fungerat ganska bra bland dem som inte har jobb och bland dem som såg största risken att mista jobbet. Men för att bita också bland andra grupper måste det första ledet - kampen mot arbetslösheten - vara tydlig. Socialdemokratin blev svaret skyldig, vi hade ingen "jobbpolitik" att presentera när de borgerliga kom med sina skatte- och ersättningsnivåsänkningar. Resultatet - de trygga människorna vågade rösta bort Persson.

Uppdatering: Bloggaren, statsvetaren och broderskaparen Ulf Bjereld har skrivit en läsvärd valanalys i SVD.

måndag, september 18, 2006

Tillbaka till våra ideologiska rötter

Nu kommer fler intressanta valanalyser. Partiveteranen Enn Kokk och LO:s kulturombudsman Ingemar E L Göransson har varsina inlägg på sina bloggar. Intressant är att båda öppnar upp för en norsk lösning inför nästa val. Bägge talar om att kravet på rätten till arbete fick en för liten roll i valrörelsen, och Ingemar ifrågasätter den ensidiga låginflationspolitiken. De talar också båda två om att vi måste hitta tillbaka till våra rötter och bli en bred samhällskritisk rörelse. Ingemar ställer angelägna frågor om hur vi kan återskapa den klassallians som den socialdemokratiska väljarkåren består av, och hur vi kan återvinna någon form av inflytande på opinionsbildningen.

Enn Kokk skriver också en annan sak som är viktig att tänka på i dessa dagar. I vissa lägen handlar lojalitet faktiskt om att rakryggat våga säga vilka fel vi begått för att ha en chans att undvika att göra om dem:

Jag kan tänka mig, att en och annan partivän kan tycka, att den gamle grå (eller snarare röde) eminensen på partistyrelsen i detta inlägg har gått för långt i offentlig kritik mot det egna partiet.

Men, säger jag då: Med sentimentalitet och med rädsla att riva av plåster kommer vi ingen vart.

Vi måste se våra egna blottor och brister. Gör vi det och är beredda att vidta de radikala åtgärder som krävs, kommer det en tid då morgondagarna sjunger igen.


Det har upprepats på många bloggar, men det tål att upprepas: Sörj inte, organisera!

Politikens pånyttfödelse?

Jag har i ett tidigare inlägg recenserat socialdemokraternas valupplägg. Skillnaderna mot 1998 och 2002 var att då var vi stolta men inte nöjda - i år framstod vi som stolta och (lik)nöjda. Vi lät borgerligheten få ensamrätt på att prata om problemen i samhället - vi försvarade befintliga orättvisor i stället för att vara en samhällskritisk rörelse. Göran Greider utvecklar detta i en utmärkt artikel i Aftonbladet:
Persson förkroppsligar nämligen en ideologisk vändning inom socialdemokratin bort från grundläggande jämlikhetsidéer och det är helt enkelt detta många väljare har känt.

Under den valrörelse han drev kunde jag ibland inte tro mina öron när han hävdade att marknaden fixar jobben. Allt går bra. Politiken behöver inte lägga sig i det mer. Det var häpnadsväckande att höra.

Inte bara Persson bör således avgå: också de idéer som blivit så dominerande i partiets ledning sedan nittiotalets hårda saneringspolitik måste överges för det är naturligtvis dessa idéer som orsakat denna historiska förlust för socialdemokratin. Kamrererna tog över inom rörelsen. Sunda statsfinanser blev viktigare än fördelningspolitik och reformer som ger makt till de maktlösa. Det är dags för en resolut utvädring efter en lång Persson-era.
Greider säger att "det som nu måste ske är att partiet på bred front öppnar sig för all den uppdämda kritik som i dag pulserar hos vanliga löntagare i det här landet". Han menar att "Högerblockets valseger innebär att den makt som den ekonomiska eliten i det här landet har nu flyter samman med den politiska makten. Marknadens makt och politikens makt sammanstrålar i Reinfeldts person: detta kommer att bli den nya överheten".

Och Greiders slutsats är densamma som min - att arbetarrörelsen återuppvaknar i denna stund. Det syns redan i kommentarerna på mitt inlägg tidigare i dag. Jag hör från flera håll att medlemsansökningarna till partiet strömmar in - enklaste sättet att gå med är genom att klicka in här. Nu byggs motståndsrörelsen upp runt omkring i landet - "Vi ska hålla emot. Alla ska med" som partiet nu skriver på sin hemsida.

Egentligen började motståndsrörelsen byggas upp redan i valrörelsen. Bara i min socialdemokratiska förening värvade vi 6-7 nya medlemmar, och nu ska vi utbilda dem och reorganisera vårt politiska arbete på basplanet. Att dörrknackande och andra aktiviteter gav resultat är mycket tydligt i Uppsalas valstatistik - där vi jobbade som hårdast gick valdeltagandet upp och socialdemokraternas röstandel växte alternativ krympte betydligt mindre. Insatserna från våra demokratiambassadörer, de GLADA SOSSARNA och alla frivilliga krafter spelade en stor roll i att reducera vår förlust, även om vi lokalt inte kunde kontra den svängning från s till m som denna valrörelse gav uttryck för.

Den här valrörelsen har inneburit en återfödelse för det klassiska folkrörelsearbetet. Detta får inte, kan inte stanna av. Socialdemokratin måste knyta bredare allianser över gamla organisationsgränser. Vi måste bli bättre på att se den strukturell diskriminering utifrån kön och etnicitet, vilket Marta skriver bra om.

Marta skriver också om något som måste vara en självklarhet i diskussionen om ny partiordförande - det måste bli en kvinna. Något annat alternativ finns inte. Själv tycker jag det ligger en hel del i Markus Blombergs förslag. Får väl se hur diskussionerna går.

Här finns skäl att hissa varningsflagg. Under de kommande månaderna kommer diskussionerna om nästa partiordförande att vara livliga. Men vi får inte fastna i att interna stridigheter hindrar den viktigaste uppgiften - att ställa om partiets organisation och politik till oppositionsställningen. Inte minst har partisekreteraren och övriga partistyrelsen en viktig uppgift att se till att arbetarrörelsen kommer ur denna omställningsperiod med bevarande av den enighet som var nyckeln till att vi lyckades komma tillbaka så starkt under valåret att vi ändå hotade alliansens valseger.

Påminnelse - ekonomisk politik från vänster

Arbetet med att utforma ett vänsteralternativ till regeringen Reinfeldts ekonomiska politik börjar redan dag ett. Jag påminner om kvällens seminarium i ABF-huset:

Kan vi nå arbete åt alla i Europa?

I maj 2000 startade en proteströrelse bland franska ekonomistudenter. Studenterna vände sig mot nationalekonomins konstruktioner av ”modeller” för att förklara verkligheten och mot dominansen för ett enda synsätt på ekonomi – den neoklassiska skolan. Kraven fick snabbt spridning och låg till grund för den rörelse som kommit att kallas för den post-autistiska ekonomin. Ett stort antal post-autistiska texter finns tillgängliga på engelska på www.paecon.net.

Gilles Raveaud var en av initativtagarna till rörelsen, och har varit aktiv i den framgångsrika kampanjen för ett nej i folkomröstningen om EU:s konstitution i Frankrike den 1 juni 2005. Under seminariet beskriver Raveaud den postautistiska rörelsen och ger sin bild av hur Europa kan komma ur massarbetslösheten genom ett annat sätt att se på vår ekonomi.

Måndag 18 september kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr

Seminariet hålls på engelska.

In i dimman

På morgonen när jag vaknar upp efter den borgerliga valsegern ligger en tjock dimma över Sverige. Det motsvarar ganska väl min sinnesstämning.

Vi har förlorat i riket - dock med en knapp marginal. Vi har förlorat i Uppsala kommun - där moderaterna nu är största parti - och i Uppsala läns landsting. Sverigedemokraterna har fått ett mandat i Uppsala kommunfullmäktige liksom på så många andra platser.

Visst har vi ökat med 7 procentenheter och fått egen majoritet i mitt eget valdistrikt Södra Kvarngärdet och visst har jag med största sannolikhet blivit invald på ersättarplats i kommunfullmäktige. Men det är klen tröst när vi nu möter ett systemskifte på alla nivåer.

I ett sådant här läge är det viktigt med sjukdomsinsikt. Det finns viktiga faktorer bakom valförlusten som ligger utanför vår direkta kontroll - exempelvis mediamakten, folkpartiets dataspionage på s-valrörelsen och Reinfeldts skickliga skådespelarinsats som ledaren för ett "nytt arbetarparti" - men jag är övertygad om att valresultatet är en socialdemokratisk valförlust mer än en borgerlig valseger.

Väljarna har inte röstat på högern för att de vill ha högerpolitik, de har tröttnat på en socialdemokrati som inte levererar den socialdemokratiska politik väljarna vill ha. Bäste sossen vinner valen i Sverige, och i år tyckte tillräckligt många väljare att Fredrik Reinfeldt var en bättre sosse än Göran Persson.

Jag har redan tidigare gett mina huvudförklaringar till detta - underlåtelsen att erkänna arbetslösheten som problem och Göran Perssons impopularitet inom väljarkåren. Ali Esbati har på ett bra sätt vidareutvecklat hur dessa båda faktorer sammanfaller. Göran Persson och gänget runt Göran Persson har inte klarat av att gå i opposition mot samhällets orättvisor, utan har ägnat valrörelsen åt att försvara en misslyckad regeringspolitik.

Vi har diskuterat om arbetslösheten är hög eller jättehög, och de borgerliga spindoktorerna har lett i mjugg. Socialdemokraterna har sagt till sina väljare att arbetslösheten inte är något problem, att jobben kommer och att det går bra för Sverige. Det må vara sant, men det har placerat oss i en hopplöst defensiv position där högern framstått som de som värnar om sysselsättningen. Och då har det inte spelat någon roll att det rent sakligt ligger mycket i Statsrådsberedningens verklighetsbeskrivning och att högeralliansens politik bara handlar om att rea ut arbetskraften med sänkta skatter och sänkta löner - vi har framstått som garanten för bibehållet hög arbetslöshet.

På detta avgörande sätt är det betydelsefullt att Göran Persson nu avgår. Men det är lika betydelsefullt nu att klargöra att ett tungt ansvar vilar på dem som tillsammans med partiordföranden aldrig förvaltade kongressbeslutet att avskaffa 4-procentsmålet och sätta kampen för arbete åt alla högst upp på dagordningen in i valrörelsen. Det var gänget kring Göran Persson som aldrig utformade någon handlingsplan för full sysselsättning och som ihärdade i detta trots att valarbetare runt om i hela landet såg att argumentationen om sysselsättningen inte höll. Stoltheten över vad man åstadkommit gick över i en nöjdhet med sakernas tillstånd. Väljarna tog konsekvensen av detta i vallokalerna.

Vi har alla skäl att noggrant studera vad Sten Johansson skrev i DN härom dagen. Han beskriver det systemskifte som skett i den ekonomiska politiken, för vilken Göran Persson varit "främste proselyt och apostel". Att arbetslösheten fortsatt vara hög mitt i högkonjunkturen hänger samman med en ekonomisk politik som haft fyra procents öppen arbetslöshet som nedre gräns för att inte inflationen ska sticka iväg. För Persson och gänget kring honom har programtexterna om full sysselsättning bara varit fagra ord - politiken har varit att förvalta en normpolitik som haft hundratusentals arbetslösa som förutsättning.

Om socialdemokratin ska ha en chans att göra en comeback med ett ungt och fräscht gäng om fyra år, måste vi ta till oss denna kritik. Då är vårt svagaste kort i denna valrörelse - utanförskapet - återigen vårt starkaste. För högern kommer inte klara av att skapa full sysselsättning eftersom de kommer att bedriva precis samma normpolitik som den avgående regeringen. Den stora skillnaden blir att den borgerliga politiken tvingar in en del av grupperna i utanförskap i låglönejobb - vi får "working poor" i Sverige. Följden blir också att löner och sociala villkor dras ner för en större grupp arbetare inom privat och snart-också-privat tjänstesektor.

Jag trodde aldrig på dem som sade att socialdemokraterna behöver en tid i opposition för att kunna förnya sig och ta nya tag. Men nu är vi här, och vi kan konstatera att de s-väljare som svängt över till de nya moderaterna är extremt lättrörliga. De kommer tillbaka om vi har ett budskap som håller, som talar till deras verklighet.

Låt oss konstatera att vi misslyckades med sysselsättningen och utforma ett handlingsprogram för arbete åt alla. Och använda detta till att möta den borgerliga systemskiftespolitiken med kraft.

söndag, september 17, 2006

Sveriges bäste skådespelare?

I kväll får vi se om Fredrik Reinfeldt lyckades hela vägen fram med att ut-sossa sossarna.

Annars verkar andra professionella skådespelare vara lite oroliga.

En som aldrig spelade, utan var en väldigt äkta socialdemokrat på alla sätt och vis, har gått ur tiden. Jag saknar Sten Andersson, inte minst för hans rakryggade sätt att också sedan han lämnat den aktiva politiken bakom sig stå upp för en rättvis fred i Mellanöstern. Men man ska inte heller glömma hur han som socialminister under 80-talet stod upp för jämlikhetspolitiken mot kanslihushögern. De senare drog dock tyvärr det längsta strået i slutändan och gjorde socialdemokraterna till ett 35-procentsparti i stället för ett 45-procentsparti.

Ut och rösta nu!

lördag, september 16, 2006

Det finns ingen ångervecka

Det finns ingen ångervecka på moderaternas systemskifte.

Om sjukhusen väl läggs ut på börsen
tar vinstintresset över för gott.

Om låglönejobben accepteras
pressas allas löner ner.

Om udden riktas mot sjuka och arbetslösa
skapas nya klyftor.

Om skolbarn blir kunder på en marknad
drar många en nitlott för livet.

Ingen vinner på att några lämnas efter.

Rösta på socialdemokraterna på söndag!

Hämtat från socialdemokraternas hemsida.

Yes, the Social Democrats can lose!

Many Swedes don't think the Social Democrats can lose an election. Many of the voters I've met at the doorstep are very surprised to hear that a government can make cuts in their social security.

Today, all pollsters give the same picture. The right wing is ahead - not with a large margin but ahead. Even though I fear that some voters choose to go with the flow, there is one thing with this that can accually be good. Voters see that the Social Democrats will lose, unless we get their active support. This can many people take the decision to vote and avoid a change of system. And many voters who are thinking of picking another party see that they can't be so luxorious - they need to vote for a party that will make the 4 percent and get into Parliament.

Yesterday's TV debate was a success for the left. The three parties - the Social Democrats, the Left Party and the Greens - had a very efficient co-operation and won most of the issues that were debated. The right wing alliance was clearly on the defensive, for almost the first time during this election campaign.

Tomorrow night we'll know the future for Sweden. It's decided by all those voters who are doubting their choice, even when entering the polling station. The bets are high now.

fredag, september 15, 2006

Fick ett (långt) sms

Värt att citera:
Ljuset lyser i slutet av tunneln och det känns skönt, vi har alla jobbat hårt. Men så länge vi har fienden flåsandet i nacken i form av SD, högerledarna och terriern Maud så finns det INGEN tid att vila, det är dags att lägga i 6ans växel. Varje röst är viktig! Varje soffliggare ett hot! Nattvalstugor, dörrknackningar, röstuppmaningslappar i trapphus - varje insats är viktig. Tänk på att många ännu inte bestämt sig. Glöm inte era vänner, familjer, kassörskorna på willys och killen på Konsum. Alla ska med!

Politiken de talar tyst om

I svenska val gäller principen att bästa sossen vinner. Det har jag skrivit om tidigare. Att svenska folket i grunden är socialdemokratiskt bekräftades senast av SEKO:s opinionsundersökning om vad folk tycker om alliansens höjning av a-kasseavgiften. Och det bekräftas dagligen av Reinfeldts stenhårda arbete med att spela sosse. På valdagen avgörs om han lyckades tillräckligt bra med sin skådespelarinsats.

LO-förbundens ordföranden skriver i dag en mycket läsvärd artikel i Aftonbladet. Den handlar om politiken högeralliansen pratar tyst om.

Avgiftshöjningarna.

Låglönemarknaden.

A-kassesänkningen, som hotar 12 års reallöneökningar.

Mot detta sätter de fackliga ledarna socialdemokratins utvecklingsstrategi för Sverige - att trygga människor vågar. De skriver:

I slutänden handlar valet om vilket samhälle vi vill leva i. Är det ett samhälle där vi håller ihop, där alla ska med, där trygga människor vågar ta sig från det gamla till det nya? Eller är det ett samhälle där klyftorna mellan de privilegierade och de utsatta ökar; där friska, arbetsföra och unga ställs mot sjuka, arbetslösa och äldre; och där vi tror att ”hungriga vargar jagar bäst”?

På söndag är det svenska folket – alla undersköterskor, industriarbetare, kassörskor, byggnadsarbetare, tjänstemän, akademiker och andra – som tillsammans väljer. För oss är valet tydligt: vi röstar med hjärtat till vänster – på socialdemokraterna.


Enn Kokk har också skrivit en väldigt bra artikel, som handlar om den professionaliserade politiken och vikten av att återskapa folkrörelseperspektivet. Jag delar helt Enns analys, som det finns skäl att återkomma till oavsett om vi vinner eller förlorar på söndag:
Men farliga för borgerligheten och dess samhälle blir vi först, om vi blir många: en fokrörelse i ordets ursprungliga mening, en rörelse som ställer krav och kan sätta makt bakom kraven, till exempel i valbåset. Mina egna erfarenheter, främst av det sena sextiotalets socialdemokratiska jämlikhetskampanj, är att det finns ett dialektiskt förhållande mellan att ställa radikala krav och att värva människor till en folkrörelse. Ett parti, som driver krav om angelägna samhällsförändringar, får också medlemmar. Många nya medlemmar.

Kan också tipsa om Flammans valspurtsreportage - som vanligt en helt lysande artikel.

Samma obehagliga högerpolitik

Jag debatterade själv i går kväll och såg aldrig TV4-debatten, men det känns hoppfullt att se att Aftonbladets Paul Ronge utropar vänsterblocket till segrare. Ronge menar att "knock-out på de borgerliga med diskussionen om jobben och att de borgerliga vill ge sig på de arbetslösa".

Jag har också i nyhetsklipp sett hur Persson pratade om att det enda alliansen har att föreslå för att skapa jobb är "samma obehagliga högerpolitik" - såja! Skillnaderna klargjordes uppenbarligen om sjukhusprivatiseringar och miljön, och Lars Ohly fick in en råsop mot Reinfeldt om att hans föreslagna a-kassesänkning riskerar pressa ner lönerna "kanske ända ner till 57 kronor i timmen" med hänvisning till hur han betalade sina barnflickor.

Ser ut som att flera medier gaskar upp sig och strävar mot att vara mindre vinklade när valdagen kommer allt närmare. Dagens Nyheter överraskar i dag genom att skildra hur Reinfeldts Täby säljer ut kommunens tillgångar - strävan mot att balansera rapporteringen tycks dock inte sträcka sig till att lägga ut denna artikel på nätet.

Göran Eriksson på SVD har en analys i dagens tidning av Ödesvalet som jag tycker är väldigt insiktsfull. Eriksson säger som det är - "Hjärnorna i alliansen och de nya moderaterna vill genomföra en revolution i små steg. För att lyckas måste de bli omvalda." Han träffar även på pricken när han säger vad det handlar om:
Om socialdemokraterna vinner får partiet chansen att generationsväxla i regeringsställning, och därmed att fortsätta dominera svensk politik. Vinner de borgerliga kan Sverige bli mer likt andra europeiska länder, med regelbundna maktskiften och en mer borgerlig politisk inriktning.

Eriksson menar även att "Alliansen är i praktiken död i samma ögonblick som de borgerliga erkänner ett nederlag på valkvällen". Det är den verklighet Perssons prat om att han inte stänger dörren mot mittenpartierna handlar om, även om jag som jag redogjort för tidigare på denna blogg hellre skulle se en rödgrön koalitionsregering.

Men allra mest insiktsfullt är nog detta uttalande: "I samma ögonblick som Göran Persson blir skogsbonde förändras bilden av socialdemokraterna radikalt. Ett lyckat partiledarskifte och borgerligheten kan tvingas gå upp mot en pånyttfödd socialdemokrati i valet 2010."

Den socialdemokratiska valrörelsen har innehållit två betydelsefulla misstag. Det politiska misstaget var att inte erkänna arbetslösheten som problem och betona våra förslag för att få fler jobb. Det personella misstaget var att så starkt fokusera uppmärksamheten på en i grunden impopulär statsminister.

Jag tror att vi tar hem det ändå - min magkänsla är annorlunda än vad vissa opinionsinstitut vill mena, framför allt tror jag att de underskattar den socialdemokratiska mobiliseringens effekter. Men vi behöver en ny framtoning och till viss del en ny politik - en politik som fokuserar på att bekämpa klyftorna i det svenska samhället med kraft. Vi måste återigen sätta kampen för jämlikhet i centrum.

Ända in i kaklet!

torsdag, september 14, 2006

UK sect support Alliance - wants to start own schools

Yesterday, I reported on the Plymouth Brethren spending millions campaigning for a victory for the right wing alliance. Today, I can continue the report as Aftonbladet has a interviewed a former member of the Brethren, Christer Nilsson, who says to Sweden's main tabloid:
Normally, they don't care about voting, but now they want to start private schools for their children and recieve the right to officiate weddings.
Scary indeed. And in my town, the evangelical right has taken control of the Christian Democrats.

Högern precisionsbombar den svenska modellen

Det är allvar nu. Vi riskerar att vakna upp på måndag med en borgerlig regering. En regering som är långt ifrån någon ny arbetarregering - den vill åt välfärdsstaten och den har ägnat en hel valrörelse åt att hymla med det. De har till och med fått MUFarna att knipa käft och sjunga välfärdens lov ute på skolorna och det vill inte säga lite det.

Jag har redan tidigare tipsat om Åtta år med Reinfeldt. Nu tycks äntligen fler vakna för denna mycket välformulerade bok om hur högern precisionsbombar välfärdsstaten. Idag recenserar Aftonbladet boken medan Västerbottens Folkblad skriver om den på ledarplats. Jag citerar Västerbottens Folkblad:

Den viktiga slutsatsen är att det inte bara blir fyra år med Reinfeldt, utan förmodligen åtta och kanske ännu längre om de vinner valet. Genom att försvaga facket försvagas också den politiska delen av arbetarrörelsen och därmed kan alliansen räkna med en längre period vid makten. Med låga ersättningar från a-kassan och sjukförsäkringen blir högavlönade mindre intresserade att stötta den gemensamma välfärden och väljer i stället privata försäkringslösningar. Det är ungefär så det är tänkt.

Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen bygger analysen på de förslag som lagts fram gemensamt av de fyra partierna i alliansen. De har skalat av retoriken och studerat hur de olika förslagen påverkar medborgarna och samhällsutvecklingen.

Högeralliansens bärande idé är att satsa mindre på de svaga och mer på de starka.

De väljare som inte bryr sig och tror att allt förblir vid det gamla även efter ett regeringsskifte kommer att känna sig grundlurade.

Sverige är ett bra land. Det visar all jämförande statistik om livskvalitet, tillväxt, familjepolitik, sjukvårdens kvalitet etcetera. Men byter vi modell kommer det här att ändras. De redan rika får det ännu bättre – såvida inte alliansens politik leder till ännu en finansiell kris. Men de redan fattiga kan vara säkra på sin sak: De kommer att få det rejält sämre – det har redan utlovats.

Inget tyder på att alliansens jobbpolitik omfattar något annat än låglönejobb – och ännu lägre ingångslöner än de nuvarande avtalen.


Ut och rösta på söndag! Och se till att alla du känner gör detsamma!

Viktigt s-besked om Vattenfall

Jag berättade i april om hur Thomas Östros tog intryck av den socialdemokratiska distriktskongressen i Uppsala när han gick ut och talade om Vattenfall som "elbranschens SBAB". Igår bekräftade Göran Persson till Ekot att detta är socialdemokraternas linje. Vi ska använda vårt gemensamma ägande i Vattenfall till att pressa priserna så att de privata jättarna Fortum och E-on inte ska kunna berika sig på elkundernas bekostnad. Så ska det låta.

Regeringen har också kallat AP-fonderna till krismöte om hur vi ska rädda Volvo från Christer Gardells utmaning. Sven-Erik Österbergs uttalande är välkommet:
Jag vill få till stånd en gemensam diskussion med AP-fonderna om de idag är förhindrade att agera som långsiktiga ägare enligt det regelverk som finns. Är det så är jag beredd att se över regelsystemet. Det är viktigt att de inte bara kan agera kortsiktigt med kapitalavkastningskrav, säger finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg till Näringsliv24.

Jag hade räknat med en valrörelse där partierna går till vänster - där majoriteten av svenska folket befinner sig - men att fondsocialism skulle bli en valfråga hade jag aldrig riktigt vågat räkna med. De som för tio år sen gick runt och påstod att svensk socialdemokrati måste gå New Labours väg för att överleva har inte riktigt fått sina teser bekräftade, för att uttrycka sig milt.

Är för övrigt inte alls lika övertygad som mainstreampressens analytiker om att den nuvarande diskussionen i regeringsfrågan skadar vänstersidan. Tvärtom tror jag att den visar för många luttrade väljare att det finns möjligheter till förnyelse utan att man för den sakens skull behöver rösta på alliansen. Kanske dags för en norsk lösning?

... och SVD rapporterar att de sänkta ersättningsnivåerna är blottan i alliansens nya välfärdskramarfasad. Något som redan skrivits om i den utmärkta boken Åtta år med Reinfeldt. Låt oss ge oss på dessa försämringar för de svagaste - och försvagningen av allas vårt försäkringsskydd - i de sista dagarnas kampanj. Nu ska jag på skoldebatt!

onsdag, september 13, 2006

Plymouth Brethren campaigning for Alliance victory

The blogger Hell-man have been chasing Nordas Sverige, a company campaigning for the right-wing Alliance, for quite a long time now. Today, Aftonbladet reveals the secret - the extreme religous group called the Plymouth Brethren are spending millions investing in an Alliance victory.

The Brethren have paid for ads in some of Sweden's biggest newspapers, they have done direct marketing in mailboxes in many parts of Sweden, they have been leafleting and put flyers on cars in many places. Among other things, the flyers say that thousands of Swedes die every year due to mistreatments in hospitals.

Aftonbladet have tracked the company that the Brethren money is channelled through - Nordas LTD - to the backstreets of Knowlsley Industrial Park in Liverpool. One of the founders, Maxwell Kevin Haughton, have been tracked down by Aftonbladet but he refuses to answer to why a British company spends millions on a Swedish election.

Kan vi nå arbete åt alla i Europa?

Det finns ett liv efter valet också. På måndag ansvarar jag för ett mycket spännande seminarium på ABF-huset i Stockholm - missa det inte!
Kan vi nå arbete åt alla i Europa?

I maj 2000 startade en proteströrelse bland franska ekonomistudenter. Studenterna vände sig mot nationalekonomins konstruktioner av ”modeller” för att förklara verkligheten och mot dominansen för ett enda synsätt på ekonomi – den neoklassiska skolan. Kraven fick snabbt spridning och låg till grund för den rörelse som kommit att kallas för den post-autistiska ekonomin. Ett stort antal post-autistiska texter finns tillgängliga på engelska på www.paecon.net.

Gilles Raveaud var en av initativtagarna till rörelsen, och har varit aktiv i den framgångsrika kampanjen för ett nej i folkomröstningen om EU:s konstitution i Frankrike den 1 juni 2005. Under seminariet beskriver Raveaud den postautistiska rörelsen och ger sin bild av hur Europa kan komma ur massarbetslösheten genom ett annat sätt att se på vår ekonomi.

Måndag 18 september kl 18.00, ABF-huset, Sveavägen 41 • Entré 50 kr
Seminariet hålls på engelska.
Gilles Raveaud är även på Dag Hammarskjöld Foundations "What Next Forum" i Uppsala slott som genomförs under nästa vecka och är helt kostnadsfritt med massor av spännande inbjudna föreläsare. Anmäl dig i dag!

tisdag, september 12, 2006

Storslam för rödgröna laget

Många var de socialdemokrater som med skräck sett fram emot denna kväll. I kväll skulle alla ansträngningar kunna visa sig vara förgäves, när Janne Josefsson utförde karaktärsmord på Göran Persson. Men vad fick vi se - en lång repris som avslutades med femton-tjugo minuter om Göran Perssons husbygge. Visst var det natursköna bilder när kameran svepte runt det Persson i utfrågningen kallade den vackraste platsen på jorden, men inte var det något vidare scoop inte. Ett trött omkok av gamla reportage av Janne Josefsson - det kan i sig vara bra TV, men inte var det vidare uppseendeväckande inte. Ett antiklimax efter de uppskruvade förväntningarna.

Nu verkar det som att kvällens enda nyhet om husbygget blir att Göran Persson och Anitra Steen var nyförälskade. En flopp för dem som försöker vinna valet på att skandalisera socialdemokratin!

I TV4:s utfrågning framträdde Lars Ohly, Maria Wetterstrand och Göran Persson. De var alla tre väldigt vältrimmade, med svar på tal och tydlig ideologisk ryggrad. Lars Ohly klargjorde vänsterpartiets hållning att det demokratiska inflytandet över ekonomin måste växa, Maria Wetterstrand förklarade att miljöpartiet vill ha ett samhälle där människor inte slits ut och Göran Persson - som pressades betydligt hårdare än de övriga två - klarade frågorna om utnämningsmakt och husbyggen galant och med charm.

I den avslutande diskussionen klargjordes för väljarna att socialdemokratin är öppen för en koalitionsregering med medverkan från partier som ställer sig bakom den svenska välfärdsmodellen och en traditionell utrikespolitik. Jag, som länge talat mig varm för en rödgrön koalitionsregering av den modell som redan tillämpas i många kommuner och landsting också på riksplanet, tyckte det kändes mycket lovande för framtiden.

I övrigt känns det bra att Marita Ulvskog nu tar bladet från munnen efter flera dagar med allt mer besvärande besked om folkpartiledningens agerande sedan dataintrånget blev känt för Johan Jakobsson i mars. Ulvskog ber nu Lars Leijonborg att erkänna att han ljugit.

Och Leijonborg är uppenbarligen mycket besvärad i nuläget. Titta på TV4:s intervju, hur Leijonborg flippar fyra minuter in i intervjun och börjar ge sig på journalistkåren i stort genom att säga att "du ställer väldigt oprecisa påståenden som ju är felaktiga. Ja, ni begär av mig att jag ska ge precisa svar men du bara pratar och säger saker som inte är riktiga". Att bete sig som Leijonborg gör inför en reporter från TV4 och säga att "du måste ha varit utomlands" med mera är resultatet av en partiledare under stark press och i fullständig obalans.

Och samtidigt pågår den andra valrörelsen. Knackat på ett åttiotal dörrar i kväll, men nu ska jag sova lite innan morgondagens valkamp börjar. Gladast vinner!

Alla ska med till vallokalen!

Alejandro Firpo har utnämnt mig till kampanjguru och av besöksstatistiken att döma är fler än någonsin som läser vad lilla jag sitter och skriver. Så jag använder denna nyvunna status till att ifrågasätta varför du, just du, sitter här i bloggosfären där det är väldigt, väldigt ont om soffliggare.

Ut nu på gator och torg, prata med vänner och bekanta, knacka varenda dörr du ser! Alla ska med till vallokalen, det här är det jämnaste valet på 25 år och varenda röst spelar roll!

Alejandro skriver också om gårdagens utspel om Uppsala som sommarstad. Han har lagt sin lilla film från gårdagens torgmöte på YouTube också där du kan se mig, Kristina Persdotter och Anna Ardin prata om förslaget. UNT hade också en liten artikel.

Vet inte om jag hunnit tipsa om Glada Sossar - men kila dit för att följa kampen om Uppland.

By the way, ska inte trötta ut läsarna med fp-skandalen, som jag redan skrivit alldeles för mycket om. Men nog börjar bilden klarna att skandalen var betydligt mer omfattande än "24-åringen" och hans pojkstreck.

Nej, nu ska jag ut och knacka dörr igen. Dagens UNT har en artikel om vårt dörrknackande också, tyvärr verkar bara bakgrundsartikeln ligga på nätet.

måndag, september 11, 2006

Gör Uppsala till Sveriges bästa sommarstad

Detta pressmeddelande har precis gått ut. Välkommen att lyssna på oss klockan 16.00 på Stora Torget!

Unga s-kandidater vill göra Uppsala till Sveriges bästa sommarstad
Tio unga s-kandidater till kommunfullmäktige går i dag samman i ett gemensamt krav - Uppsala ska bli Sveriges bästa sommarstad. De gör en gemensam, "somrig" manifestation vid socialdemokraternas valstuga på Stora Torget klockan 16.00.

De tio kandidaterna, varav tre sitter i fullmäktige i dag och ytterligare fem blir invalda som ersättare om socialdemokraterna får samma antal mandat som vid förra valet, kommer att lägga en gemensam motion i frågan i kommunfullmäktige. Bland förslagsställarna återfinns socialdemokraternas blivande gruppledare i både kultur- och fritidsnämnden.

- Vi vill att folk ska komma till Uppsala på sommaren, inte åka härifrån. Det ger fler sommarjobb för unga människor och gör Uppsala till en roligare stad att bo och leva i, säger Kristina Persdotter.

- Vi vill ha en citybadstrand i Uppsala, precis som den som redan finns i Paris och många länder i Sydamerika. Man ska inte behöva resa långt för att bada - centrum ska fyllas med badande och skrattande ungdomar, säger Anna Ardin.

- För att locka människor från när och fjärran till sommar-Uppsala behöver vi mer musik och festivaler, satsa mer på turismen, bygga en citybadstrand och få till stånd fler uteserveringar, säger Peter Gustavsson.

UTTALANDE
Uppsala ska bli Sveriges bästa sommarstad

Sommaren håller precis på att lämna oss för den här gången. Men när sommaren gör intåg i Uppsala i framtiden ska Uppsalaborna inte känna att de vill lämna staden. Uppsalas unga socialdemokrater har långtgående planer på att göra Uppsala till Sveriges bästa sommarstad.

De som har råd sticker från Uppsala under sommaren. En bra sommar har blivit en fråga om att ha bra med pengar. Så får det inte vara!

De som inte har råd med semester långt bort eller har sommarhus vid havet ska kommande somrar kunna stanna i Sveriges bästa sommarstad och deras barn ska kunna bada vid citystranden vid Fyrisån.

När de unga socialdemokraternas idéer förverkligats så ska Uppsala inte bara vara Sveriges bästa sommarstad, det ska också vara en sommarjobbstät stad. Det ska finnas gott om bra arbetsplatser med schyssta arbetsvillkor för skolelever och studenter under sommarlovet.

Människor ska vilja vallfärda från alla Sveriges och världens hörn till Uppsala. Hit ska turisterna komma för att besöka alla Upplands och Uppsalas kulturskatter. Turister betyder sommarjobbstillfällen.

Uppsala ska krylla av restauranger och kaféer med uteserveringar som ger Uppsalas ungdomar möjlighet till sommarjobb. Musik, festivaler och andra kulturhändelser ska locka människor från när och fjärran till sommar-Uppsala.

Vi vill rena Fyrisån så att det återigen går att bada där. En sandstrand ska anläggas, förslagsvis i Stadsparken. Uppsalas centrum ska fyllas med badande och skrattande barn och ungdomar.

Det första vi unga socialdemokrater kommer att göra i kommunfullmäktige efter valet är att skriva en gemensam motion som ska leda fram till att göra Uppsala till Sveriges bästa sommarstad.

Peter Gustavsson
Kristina Persdotter
Anna Ardin
Erik Pelling
Elnaz Alizadeh
Anna Wirmark
Caroline Andersson
Patrik Kjellin
Marta Axner
Johanna Gesteby Tsokas

Unga s-kandidater till Uppsala kommunfullmäktige

söndag, september 10, 2006

Get out the core vote!

It seems like the Social Democrat party leadership gets things right now. Focus is on the voters that have been de-politizised during many years of politics in the centre-ground. It's about convincing those voters who think that the differences are small between the Social Democrats and the Alliance, and won't bother to vote on polling day.

Under the pressure put by the Alliance challenge, the Social Democratic party finds its way back to its roots. This has happened gradually during the last couple of years, but in the end of this heated election campaign the turn to the left is clearer than ever.

During the current crisis within Volvo, Persson has said that he wants the public pension funds to grab control of Volvo to avoid risk capitalists taking over. Only to be followed by the opposition leader Fredrik Reinfeldt, who is quoted saying that Volvo needs long term owners to avoid "exploiting capitalism". This is a very very special election campaign!

In the last week, the focus in the Social Democrat election campaign will be on the change of system that would be a result of a victory for the right wing alliance. In his speech in the Stockholm central station Friday, Göran Persson said that the Conservative policy to privatize hospitals would lead to that "those who pay best go first". He said that politics should be in charge, not the market, and that "politics mustn't be the cleaning lady of the market".

In Uppsala county, the Conservatives want to divide and partly privatize our university hospital, Akademiska sjukhuset. Börje Wennberg, Social Democratic chair of the county board, said:

To divide and perhaps sell parts of Akademiska sjukhuset would mean a drainage of the hospital. We won't accept that. University hospitals ought to be big and have a big range of specializations. The Conservative proposal is a threat to all the important things Akademiska stands for. It shall be the county that owns and manages the hospital, also in the future.

The most important campaign measures are not done in the media, though. During this election campaign, doorknocking has returned as a key campaign method. This is not only because of experiences from British elections, but it's an important factor behind its coming back to fashion. This week is plainly about getting out the vote, stressing the importance to vote to preserve and improve the Swedish model and to avoid a right wing change of system.

This is the closest election in Sweden in 25 years. Turnout will decide, and it's mostly Social Democratic voters who stay on the sofa on polling day. It's time to get out the vote!

fredag, september 08, 2006

Folkpartiet försökte stjäla valet

Om det ens finns ett uns av sanning i TV4:s avslöjande i kvällens sändning, innebär det att Lars Leijonborg fullständigt förbrukat sitt förtroende. Folkpartiet har lagt upp en hemsida, Valfeber.se, som av allt att döma bland annat bygger på information som erhållits genom dataintrånget. Man skröt om hur bra man var på att förutse socialdemokratins drag - undra på det!

Om uppgifterna stämmer, innebär det att folkpartiet och sannolikt också alliansens valrörelse byggde på att man visste hur den socialdemokratiska strategin såg ut ända sedan tidigt i våras. Man har hela tiden utformat sin kampanj och sina förslag för att hindra socialdemokratin från att få genomslag. Och den information man använt för att göra det på är tillkommen genom vad som förefaller vara brottsliga handlingar.

Det finns inga skäl längre att hålla tillbaka orden för vad folkpartiet gjort. Folkpartiet har försökt stjäla valet från väljarna. De har genom illegal verksamhet tillskansat sig hemliga uppgifter om sina politiska motståndare, de har fuskat och bedragit det svenska folket. Det förtjänar noll och ingen respekt, det förtjänar bara djupt förakt.

Föraktet blir desto större eftersom hela alliansens valbudskap har handlat om att inte prata sakfrågor - något Staffan Landin skrivit om. Man har sett till att lägga sig oerhört nära socialdemokratins politiska förslag för att få valrörelsen att handla om "socialdemokratisk maktfullkomlighet". Man har i otaliga utspel angripit socialdemokratin för att ha en maktfullkomlighetskultur, för att sätta makten framför allt.

Men i praktisk handling visar det sig vara folkpartiet som låter makten komma före allt. Om uppgifterna i TV4:s reportage stämmer, har de har inte dragit sig från att försöka stjäla valet från väljarna. I kväll förtjänar folkpartiet ett djupt, djupt förakt.

torsdag, september 07, 2006

Sävja - den glömda stadsdelen

I kväll deltog jag i en debatt i Uppsalaförorten Sävja. De frågor som kom upp var inte de vanliga diskussionerna om arbete, trygghetssystem, vården och skolan, utan den helt dominerande frågan var att samhället glömt denna stadsdel.

Jag kan inte annat än hålla med de ungdomar som såg sig som svikna. Sävja har inget centrum, inte ens en mataffär, och det bor flera tusen personer i området. Det finns ingenting att göra förutom en liten fritidsgård.

Det fanns stora planer för ett centrum i Sävja, men de skrinlades i och med 90-talskrisen och har inte plockats fram sedan dess. Inte heller har man lyckats genomföra någon satsning för att få igång ett vitalt föreningsliv.

Uppsala kommun har varit bra på att jobba med Stenhagen och Gottsunda, och arbetet ser ut att ge resultat både i form av aktiva föreningar och i levande centrum med affärer och offentlig service. Sävja har dock hamnat i bakvattnet, och försummats av politiker oavsett partifärg. Enligt Sävjaungdomarna är orsaken att stadsdelen är lugn - eftersom kriminaliteten är låg är det ingen som lyssnar på kraven. Olyckligtvis förstår jag vad de menar.

Vi är många socialdemokrater som redan är medvetna om Sävjas problem. Aktiva insatser behövs för Sävja om inte stadsdelen ska möta en nedåtgående spiral. Jag lovade ungdomarna på mötet att driva frågan i kommunfullmäktigegruppen och på andra håll så att Uppsala kommun vaknar till liv om att det behövs mycket mer aktiva samhällsinsatser i Sävja. Jag kommer att hålla kontakten med ungdomarna och jag har också sedan tidigare lovat att hjälpa till med att få den socialdemokratiska föreningen i Sävja på fötter. Dessa löften tänker jag hålla.

Nu duger det att prata sakfrågor

Staffan Landin ger en mycket intressant kommentar till Leijongate:
Denna valrörelse har hela tiden handlat om MAKT, vem ska styra landet, vem har man mest förtroende för. Det är inte bara en sidas fel att valrörelsen hamnat där, men de fyra borgerliga partierna bär en stor del av den skulden.

Hela året har ju "alliansens" taktik gått ut på precis detta, att inte prata sakfrågor utan istället fokusera på (s) dåliga moral, påstådda svågerpolitik och alla affärer. Man har anpassat politiken så man tycker samma sak som (s) fast vill göra det lite bättre och har styrt valet att enbart handla om maktskifte, vem eller vilka har DU störst förtroende för?

Nu slår det tillbaka på dem själva.

Apropå sakfrågor var Persson mycket skarp i gårdagens duell. Han klargjorde skillnaderna i politiken. Socialdemokratin vill att den som råkar ut för sjukdom och arbetslöshet ska vara trygg, och vi vill att vården fördelas efter behov och inte efter plånbokens tjocklek. Låt oss fortsätta klargöra dessa skillnader, så vinner vi detta val.

Ser också att Tony Blair äntligen deklarerat att han ska avgå. Inte en dag för tidigt - det är det enda som kan rädda Storbritannien från en konservativ valseger i nästa val. Klang och jubel!

onsdag, september 06, 2006

Liberal spy scandal in Swedish election

With 11 days to go to the Swedish general election, pulse is rising rapidly. Not only on the ground, but also in the press at a national level.

Sunday night, Dagens Industri published a story saying that officials from the youth organisation of the liberal party Folkpartiet has spied on the Social Democrats. The story exploded during Monday and Tuesday as more and more details were revealed, and the liberals have now confirmed that they had information in advance on things like the calendar for Social Democrat media events, reports to be published and the security police communication on government ministers. This is expected to have had serious implications on the Social Democrats' opportunities to get good media coverage on its policies.

The police is investigating the story, and several high-level liberals are now suspected criminals. Tuesday afternoon, it was revealed that the liberal Party Secretary knew about this as early as in March without doing much about it. Within a couple of hours he had to resign.

Now pressure is hard on the liberal leader Lars Leijonborg, who has given name to this scandal - Leijongate. Voices are heard in the party for him to take a time-out or resign. At the same time, the liberal party's partners in the right-wing alliance are afraid that they will be sucked in to the scandal as the liberal party secretary was one of the four heads of the alliance election campaign and ties were clode between the four parties.

The effects on the election are hard to grasp at this stage. The scandal decreases trust in politics and politicians - something that social democrats suffer from as core voters stay at the sofa on polling day. We aso know that the liberal advantage in information has helped them in the campaign so far. On the other hand, voters seem to flee the liberals right now. They can go anywhere - to other alliance parties and to the nationalist Sverigedemokraterna as well as to the Social Democrats.

What we do know, is that the liberal party will go through change during the coming period. The Party Secretary who resigned, Johan Jakobsson, was heading the transformation of the liberals from a nice party that loved day-care, foreign aid and walks in the park into a party quite similar to the Danish liberal party Venstre. The tough and populist line on integration, crime and school politics has made many former liberal politicians very upset, and this energy will probably just crash within the liberal party during the months after the election.

New reports will follow shortly.

Reinfeldt attackerar brottsoffret

Har inte tid att skriva ett längre inlägg om dagens bisarra utspel från Fredrik Reinfeldt, så jag citerar Ida Andréns kommentar från mitt förra inlägg i stället:
Nu har så Reinfeldt krupit ut från den sten varunder han legat ett par dygn. Tydligen tog det såpass lång tid att komma fram till att (m)-kanskliets personal inte på ett tydligt sätt kan knytas till folkpartisternas brottslighet.

Och han håller verkligen Alliansstilen; följer mallen för skickliga advokater i många rättegångar - attackera brottsoffret!

Inte ett ord om "hårdare tag" eller att "brottslingar skall sitta inne" eller ens en antydan till ursäkt. Nej, mittåt: borgerliga politikers brottslighet är förstås socialdemokraternas fel.

Reinfeldt är trött på Marita Ulvskog (!) och han har känt "i magen och hjärtat att nu är det nog" med brottsoffrets ilska och frustration. Sossarna skall hålla käften och borgerligheten skall ostört få fortsätta sitt planerade Machtübernahme.

Jag trodde inte det kunde bli mycket värre efter att ha sett Jakobsson och Leijonborg slingra sig som maskar undan allt ansvar. Men Reinfeldts agerande får mig att vilja kräkas!
By the way - om Ekots uppgifter att LUF hackat sig in på Skaraborgs socialdemokratiska partidistrikts trådlösa nätverk stämmer, är offrets "fel" att ha ett nätverk utan brandvägg. "Leijongate" blir bara värre och värre. Jag förstår att folkpartister är besvikna.

tisdag, september 05, 2006

Vad visste alliansbröderna?

Medan jag ägnat dagen åt att klistra kuvert, stå i valstuga och knacka dörr har det hänt mycket. Som jag var övertygad om igår löper trådarna i den spionaffär som redan döpts till "Leijongate" betydligt längre än till Liberala Ungdomsförbundet. Så trots att tankarna är och förblir vid de stora och viktiga valfrågorna, pockar den här frågan på en längre kommentar:

Det som kommit fram under dagen vittnar om en djup röta i ett folkparti som under Lars Leijonborg och Johan Jakobssons ledning låtit "makten framför allt" vara en devis inte bara för den politiska framtoningen utan också för vilka metoder man varit beredda att acceptera. Historiens dom över Lars Leijonborg och Johan Jakobssons folkparti kommer att bli att partiet var mindre noga med lag och ordning i praktiken än i teorin.

Jan Björklund har nu erkänt till SVT att hans pressekreterare hade tillgång till en socialdemokratisk skolrapport dagen innan Ibrahim Baylan presenterade den, tack vare att Per Jodenius mailat rapporten till folkpartiets presschef. Folkpartiets partisekreterare har just avgått och presschefen Niki Westerberg är misstänkt för brott. Och Lars Leijonborg själv visste redan i söndags att Johan Jakobsson visste mycket mer än vad han först erkände.

Det har varit två svarta dagar för Lars Leijonborg, men säkerligen oroar förloppet i skandalen också alliansbröderna. För Johan Jakobsson och Niki Westerberg var folkpartiets mest centrala namn inom samordningen av allianspartiernas valrörelser. Jakobsson var en av fyra partisekreterare i den grupp som samordnar alliansens organisatoriska arbete. Westerberg var folkpartiets representant i den grupp för att samordna partiernas valrörelser som leds av moderaternas kommunikationschef Per Schlingmann.

I måndags morse försökte moderaternas partisekreterare Sven Otto Littorin bagatellisera skandalen. Men vad visste Littorin själv egentligen?

Med tanke på det täta organisatoriska samarbete som finns inom Alliansen, varför skulle folkpartiet hålla på informationen om socialdemokraternas valstrategi och kampanjutspel? Alliansen samarbetar ju inom snart sagt alla politikområden - spred folkpartiet information om socialdemokraternas kampanj vidare till alliansbröderna? Använde Johan Jakobsson och Niki Westerberg den information de fått när alliansens strategier gjordes upp? Kan personer i övriga allianspartier ha känt till att folkpartiet hade fri tillgång till socialdemokraternas kampanjstrategier?

Dessa frågor pockar på svar. Ser att Magnus också tänker i liknande banor.

Moderat kulturskymning

I söndagens TV-utfrågning erkände Fredrik Reinfeldt att vi alla ska få sämre skydd vid arbetslöshet för att pressa arbetslösa till att ta låglönejobb. Han tvingades också erkänna att löftet om en tusenlapp mer i månaden var en bluff. Dessutom öppnade moderatledaren för avgifter på boklån, att slopa bibliotekslagen och att avgiftsbelägga de statliga muséerna.

Biblioteket är bland det mest jämlika och demokratiska som finns. Vi äger och betalar det gemensamt, och alla har fri tillgång till kunskapen. I ett samhälle där kunskap och information blir allt viktigare, är bra bibliotek med bra öppettider oerhört viktigt för att minska klyftorna.

Avgifter för boklån leder till högre trösklar för att få tillgång till kunskap och information. Det är helt fel politik i ett modernt informationssamhälle. Moderaterna är samma gamla höger som vanligt – rösta rött den 17 september!

måndag, september 04, 2006

Makten framför allt för folkpartiets ungdomsförbund

Det var Liberala Ungdomsförbundets pressekreterare som gav sig in på socialdemokraternas interna databas. Pressekreteraren är inte vem som helst, utan den som utformar upplägget med pressutspel och -strategi. Och ingen ska inbilla mig att pressekreteraren inte såg till att moderpartiet fick ta del av valda delar av materialet.

Skandalen gör att Liberala Ungdomsförbundet mister all sin trovärdighet, och en stor skugga faller också på folkpartiet i stort. K G Bergström liknar skandalen vid Watergate - det är som ett inbrott i ett partihögkvarter, fast virtuellt. Bergström menar också att skandalen gör att borgarna tappar ett av sina bästa argument, nämligen den bild de lyckats suggerera fram av en maktfullkomlig och skandalbemängd socialdemokrati. Nu visar det sig att åtminstone Liberala Ungdomsförbundet inte skyr några medel - makten framför allt.

Men egentligen är ju TV4:s undersökning om svenska folkets tandvårdsvanor mer politiskt brännande. Mer än var fjärde person går inte till tandläkaren regelbundet på grund av för höga kostnader. Tandvårdsreformen är oerhört angelägen - mycket viktigare än stora skattesänkningar.

Ge oss en siffra!

Uppenbarligen har jag sämre koll på socialdemokraternas kommande utspel än Lars Leijonborg. Därför kan jag inte bedöma om partiets kampanjledning redan förstått betydelsen av valrörelsens stora strategiska misstag hittills. Det har i alla fall nyligen beskrivits av så vitt skilda kommentatorer som Henrik Westander [gå ner till analysen från 28 augusti], Stig-Björn Ljunggren [verkar omöjligt att permalänka - gå ner till "Ljunggren i juli 2005"] och Aron Etzler. Jag har själv också vid flera tillfällen skrivit om detta - också väldigt nyligen.

Det handlar om den hopplöst defensiva argumentationen när det gäller arbetslösheten. I stället för att säga vad vi vill göra för att åstadkomma full sysselsättning, bygger partiets argumentation på att jobben inte är något större problem och att de kommer komma av sig själva.

Hur sant det än må vara rent intellektuellt, så håller detta inte i en valdebatt. De som hör oss tror att vi inte tar arbetslösheten på allvar, eftersom vi inte pratar om den som ett verkligt problem. Sen må den borgerliga politiken vara hur kass som helst, och våra lösningar hur goda som helst. Paketeringen av den socialdemokratiska jobbpolitiken är under all kritik.

Fredrik Reinfeldt har nu punkterat den borgerliga "jobbpolitiken" genom sitt klargörande att de vilselett väljarna om att större delen av deras skattesänkningar äts upp av avgiftshöjningar. Det är nu läge att gå på offensiven i arbetslöshetsdebatten.

Vi har konkreta förslag som ger mer jobb inom bland annat forskning och utbildning, ekologisk omställning, äldreomsorg och fritids. Räkna om dessa och andra s-förslag till hur många jobb vår politik kan skapa under mandatperioden, och ställ ut ett konkret löfte om full sysselsättning år 2010.

Med en siffra på hur många jobb vi vill skapa som kopplas till ett vallöfte om full sysselsättning kan vi gå ut och möta väljarna med än större tillförsikt i valrörelsens slutskede. För att vinna valet behöver vi ta tillbaka den viktigaste valfrågan. Jag vet att vi kan göra det. Dags att kavla upp ärmarna och göra jobbet - mobiliseringen avgör valutgången!

söndag, september 03, 2006

Moderata avgiftspartiet

För någon vecka sedan berättade Fredrik Reinfeldt i en radioutfrågning att han ville finansiera slopad fastighetsskatt med höjda ränteavdrag. Det ställde till med stor kalabalik och väljarna förstod att högeralliansen gav pengar med ena handen men att de tog dem tillbaka med den andra. Och väljarna förstod så småningom också att de som skulle betala för sänkt fastighetsskatt var andra, mindre bemedlade människor än de som gynnades i de femton rikaste kommunerna.

Nu har Reinfeldt gjort det igen. I direktsänd TV har han berättat att det vallöfte om en tusenlapp mer i månaden som hans parti tapetserat hela Sverige med ska betalas med höjda avgifter. Plötsligt får moderaternas gamla krav på "hälften kvar" en helt ny betydelse.

Moderaternas marknadsföringstrick är dock inte nytt. De gör precis som mobiltelefonbolagen som kränger "gratis" telefoner som man sen ska betala "bindningsavgifter" på hundratals kronor i månaden för i ett eller två år. Bondfångeri!

I moderaternas avgifts-Sverige betalar vi mer när vi köper medicin, mer i fack- och a-kasseavgift och mer i trafikförsäkring. Vi ska betala avgift för boklån och museibesök, vi ska få lägre ersättning om vi blir sjuka, arbetslösa eller förtidspensionerade. Och vi ska tvingas ta låglönejobb som gör det svårare att betala de högre avgifterna. Samma gamla höger, samma gamla höger.

Uppdatering: Marta tipsade precis om den här undersökningen, som visar att den lågavlönade familjen får ännu större avgiftshöjningar än Reinfeldt erkände. Undersökningen räknar dock inte in hur avgiftshöjningarna slår mot pensionärer, studerande, sjuka och arbetslösa. Ingen av dessa grupper får någon skattesänkning, utan drabbas bara av avgiftshöjningarna.

Svek Reinfeldt sitt stora vallöfte i kväll?

Just nu undrar jag om jag missuppfattat allt, eller om Reinfeldt faktiskt just förlorat det här valet.

Fredrik Reinfeldts succé i den borgerliga pressen i morgon efter utfrågningen är ju redan given på förhand. Men jag tror han gjorde bort sig riktigt rejält genom att erkänna att moderaterna vilseför väljarna i sin skattepolitik. Ni som läser min blogg får rätta mig om jag har fel.

På affischer runt omkring i Sverige lovar moderaterna löntagarna en tusenlapp mer i plånboken. Efter att Mats Knutsson i en i övrigt väldigt snäll utfrågning ställt ett antal frågor om de ökade avgifter moderaterna vill införa, berättade Reinfeldt för oss att tusenlappen mer i plånboken ska räknas per familj. Alltså, om jag förstår det hela rätt, att var och en bara får fem hundra mer i plånboken.

Detta trots att man i allt sitt valmaterial pratar om att "dessa människor" [låg- och medelinkomsttagarna] ska få skattesänkningar med ca 1000 kr i månaden. Människor, inte familjer.

Reinfeldt sitter alltså på bästa sändningstid och drar tillbaka halva sitt vallöfte. Han erkänner att moderaterna vill göra det dyrare att vara med i fack och a-kassa, att ha bil, att resa till och från jobbet, att köpa mediciner med mera. Och att moderaterna därmed för svenska folket bakom ljuset genom att bara säga halva sanningen på tusentals affischer som sitter uppe överallt i landet.

Har jag fel? Jag ska erkänna att utfrågningen just varit och att jag inte har haft någon tid att kolla upp det hela. Och inte heller har jag haft möjlighet att läsa det finstilta i m-materialet. Så hjälp mig att kolla - hur stämmer det Reinfeldt sa i kväll med vad moderaterna sagt tidigare?

Uppdatering: Visst avslöjade Reinfeldt sitt bondfångeri i kväll. Läs mer här.

Den som är rädd är icke fri

Under arbetarrörelsens begynnelse var antiklerikalismen en självklarhet. Prästerna stod vid sina altare och predikade förtryckarstatens budskap att passa sig för det "socialistiska giftet". För många i den tidiga arbetarrörelsen var religionen folkets opium och skulle bekämpas.

I dag är läget radikalt annorlunda. Svenska Kyrkan har genomgått en förändringsprocess som gör att kyrkan i vår av nyliberalismen färgade tid ofta är långt mer progressiv än politiken.

Utvecklingen från stel statskyrka till fri folkkyrka kan tydligt ses i biskopsbrevet "Rika och fattiga" från 1993 där Svenska Kyrkan tar tydligt ställning mot världsfattigdomen och tar på sig ett uppdrag att bekämpa den. Ja, biskopsbrevet går till och med längre än så - det varnar för "anhopning av egendom och förespråkar begränsning till det som är tillräckligt för ett värdigt liv".

K G Hammar har för många symboliserat denna utveckling inom Svenska Kyrkan, när han fortsatt på den valda vägen bland annat genom att ha ett öppet och prövande förhållningssätt till den personliga tron, ta ställning för homosexuellas rättigheter och driva kravet om flyktingamnesti. Men det vore fel att tillskriva förändringen en enda person. Jag är helt övertygad om att processen kommer att fortsätta och konsolideras.

I går installerades Anders Wejryd som ny ärkebiskop för Svenska Kyrkan, och gudtjänsten visades i SVT i morse. Den var värd att se, inte bara för att Marta Axner var alldeles strålande när hon läste bibeltexten, utan också för att Anders Wejryd i sin predikan beskrev hur individerna behöver kollektivet för att vinna styrka. Eller, som det beskrivs på Svenska Kyrkans hemsida:
Ärkebiskopen själv talade i sin predikan om hur friheten behöver tillit. Utan tillit är vi inte fria utan bara utanför. Utanförskapet i sin tur gör oss rädda och den som är rädd är inte fri. Han talade också om att kyrkan inte får distansera sig från samhället, för på distans blir saker farliga.
För mig illustrerar detta fundamentet i den moderna välfärdsstaten. Vi blir starka som individer därför att vi litar på varandra, vi är inte rädda för varandra. Det skyddsnät, vi väver tillsammans, som bygger på solidaritetens grund, är en tillgång för den personliga frigörelsen. Trygga människor vågar.

Jag saknade dock en viktig aspekt i ärkebiskopens tal. Han beskrev aldrig på ett tydligt sätt över- och underordningen i samhället. Jag håller med Wejryd om att ömsesidiga beroenden kan vara något väldigt positivt, men jag vill också vara noga med att betona att dessa ömsesidiga beroenden måste vila på jämlikhetens grund för att fungera. Om den ena parten är överordnad i relationen, riskerar det ömsesidiga beroendet lätt att urarta till den underordnades beroende av den överordnade. Därför förutsätter frihet inte bara tillit, utan också jämlikhet.

Lycka till, Anders Wejryd!

lördag, september 02, 2006

Till käbblets försvar

Mitt i glödhet valrörelse är nu min artikel i Svensk Tidskrift publicerad. Tidskriften är en numera nätbaserad idéskrift tätt kopplad till moderaterna.

Jag skriver Till käbblets försvar. Introduktionen till artikeln säger ganska mycket om temat:
Skarpa ideologiska konflikter som hanteras inom ett gemensamt överenskommet demokratiskt regelsystem är en tillgång som bidrar till det fria samhällets fortbestånd. Om medborgarna får intrycket att alla partier tycker samma sak öppnas den klyfta mellan väljare och valda som är den jordmån extrempartier växer i. Demokratin behöver motsättningar baserade i ideologiska skillnader, annars ruttnar den inifrån. Blockpolitikens vara och inte vara är en av politikens eviga frågor. Socialdemokraten Peter Gustavsson argumenterar för principen att vara ense om att vara oense men uppmanar även till samarbete för att värna de liberala värdena mot nymoralism och nyauktoritarism.

Liberalerna vill stänga vänsterpressen

Noterar att Lars Leijonborg har ett nytt "liberalt" förslag han försöker få med sig högeralliansen på. Han vill halvera presstödet för att på sikt avskaffa det helt. Det skulle innebära att 70-talet dagstidningar skulle tvingas stänga - däribland de flesta av de s-tidningar jag länkar till i min högerspalt och som erbjuder en viss balans i ett extremt borgerligt dominerat medielandskap.

Det är svårt att komma undan tanken att den liberala tidningsnedläggningspolitiken har rent maktpolitiska syften. Titta på hur de borgerliga medierna nu kritiserar s-regeringen, och betänk hur de skulle stryka en borgerlig regering medhårs. Och fundera på vilka tidningar som skulle utöva en rakryggad kritik mot en borgerlig regering som läget ser ut i dag och som det skulle se ut om de kvarvarande s-tidningarna skulle få lägga ner.

Lars Leijonborg håller redan på att smida planerna för hur mediemaktkoncentrationen ska kunna snabbas på så att en valseger 2010 ska kunna underlättas. Perspektivet är skrämmande.

Mer - inte mindre - mångfald i medierna! Rösta rött den 17 september!