måndag, juli 31, 2006

Storföretagen hatar konkurrens

Jag har länge fascinerats av hur storföretagen lyckats ta greppet över debatten om småföretagandet. Som jag skrev tidigare driver den organisation som säger sig tala för Sveriges småföretagare - Företagarna - i princip samma politiska agenda som storföretagens Svenskt Näringsliv.

Det är inte alls självklart att solo- och andra småföretagare har samma intressen som storbolagen. Tvärtom, småföretagare delar ofta ungefär samma villkor som arbetare och lägre tjänstemän. Och så som näringslivet utvecklats de senaste åren, då många tidigare anställda tvingats skaffa F-skattsedel för att genomföra samma jobb som tidigare, har ett utökat småföretagande blivit ett sätt för storföretagen att pressa lönekostnaderna.

Marknadsekonomin bygger på en grundidé om konkurrens. Samtidigt så är varje enskilt företag intresserat av att reducera konkurrenstrycket mot sig självt. Det ekonomiska system som kräver konkurrens för att fungera rör sig i riktning mot monopolliknande förhållanden där ett eller flera dominerande företag delar upp marknaden mellan sig.

För några årtionden sedan var det en självklarhet att marknadsekonomin måste skyddas mot sig självt. Men successivt har denna vetskap sjunkit undan i det allmänna medvetandet, till följd av en aggressiv propagandainsats från storföretagens sida. Och en av deras viktiga segrar har skett i småföretagarnas sinnen.

Vissa företag lyckas medan andra inte klarar konkurrensen och slås ut. Nya företag möter också problem i form av etablerade företag som försöker hindra andra från att komma in. Detta är en självklarhet i vårt ekonomiska system.

Inte desto mindre vållar detta stor besvikelse och ibland bitterhet hos dem som satsar och misslyckas. Storföretagen och borgerlighetens idé har varit att vända denna frustration över sakernas tillstånd mot arbetarrörelsen. Man kan inte vara småföretagare i det här landet för att vi har så höga skatter, så hårda regleringar och så höga löner och sociala förmåner, heter det.

Men trygghetssystemen finns där av en anledning. Konkurrens kan vara bra till mycket, men social dumpning är faktiskt inget vidare. Arbetarrörelsens landvinningar handlar om att undanta de anställdas villkor från konkurrensen. Detta sker naturligtvis i ett egenintresse, men goda sociala villkor och en hög köpkraft är också positivt för ekonomin i stort.

En låg köpkraft i ekonomin innebär att konkurrensen om köparnas gunst blir hårdare, och fler företag slås ut. Ingen annan gång i modern tid har så många småföretag gått i konkurs som när regeringen Bildt lekte EMU och skapade en depression under katastrofåret 1992.

Småföretagens verkliga problem handlar inte om skatter, regleringar eller fackföreningar. Det handlar om storföretag som hatar konkurrens. Därför måste den som försöker slå sig in på marknaden vara ännu bättre och ha något nytt att komma med. Och den ekonomiska politik som förs måste vara inriktad på ett folk i arbete som har råd att köpa de produkter företagen producerar. Ett bra sätt att åstadkomma detta är genom att bygga ut den offentliga sektorn så att den klarar behoven av utbildning, vård och omsorg.

Jag är övertygad om att de allra flesta småföretagare har allt att vinna på en socialdemokratisk politik. För trygga människor vågar.

Trygga människor vågar

Organisationen Företagarna skickade mig ett brev i juni om att jag skulle svara på en enkät praktiskt taget med vändande post. Jag hann inte då, men nu har jag svarat sedan de flyttat fram sista svarsdatum och skickat en påminnelse.

Enkäten skickas till alla riksdagskandidater i de sju riksdagspartierna, och är självfallet formulerad för att få fram önskvärt svar. I stället för att fråga om jag vill sänka kapitalskatten frågar de om jag tror att en sänkt kapitalskatt skulle ge företagen mer kapital, exempelvis. Men eftersom enkäten inte talade om varifrån pengarna till en sänkning skulle tas och eftersom jag faktiskt inte tror att en sänkt kapitalskatt är vägen till fler jobb svarade jag att det är oviktigt för att få fler jobb. På de flesta frågor kände jag att jag ville ge ett längre svar, eftersom jag inte håller med om frågeställningen.

Jag fick i alla fall ett tillfälle i enkäten att skriva en egen fri text och då skrev jag så här:
Varje gång jag medverkar i debatter om arbete och företagande påpekar jag att trygga människor vågar, det vill säga att med ett starkt socialt skyddsnät vågar folk kasta sig ut och ta risker. Sverige och svenska företag klarar sig bra i den internationella konkurrensen tack vare att vi kombinerar flexibilitet med trygghet och det ska vi vara stolta över. Kollektivavtalssystemet mildrar den destruktiva konkurrensen mellan företagen om vem som kan bjuda under den andra i lönehänseende - det räcker gott med den positiva konkurrensen om bra produkter som produceras på ett effektivt sätt.

Men visst finns det saker att se över, bland annat håller jag med om att medfinansieringen av sjukförsäkringen är ett bekymmer för mindre företag som också gör det svårare för personer med svag hälsa att få ett arbete. Jag skulle också gärna se ett större offentligt ansvarstagande för riskkapitalförsörjningen.
Och på frågan om vilka mina tre viktigaste frågor att driva om jag blir invald i riksdagen är svarade jag:
- Allas rätt till arbete som överordnat mål för den ekonomiska politiken
- En generell välfärd vägledd av principen att endast det bästa är gott nog åt folket
- Sverige en tydlig röst i världen för internationell solidaritet
Företagarnas riksorganisation lär knappast betrakta mig som det mest företagarvänlige kandidaten, ens bland de socialdemokratiska kandidaterna, men jag oroar mig inte så värst för det om jag ska vara ärlig. Organisationen vill ha fler undantag i LAS, inskränka strejkrätten och var varma anhängare av tjänstedirektivet i sin ursprungliga utformning. Så jag är nog inte så värst vänligt inställd till Företagarna.

Däremot gillar jag företagare. Sverige har ett bra näringsklimat och med en ekonomisk politik för allas rätt till arbete skulle fler småföretag få möjlighet att få avsättning för sina produkter. Och trygga människor vågar.

söndag, juli 30, 2006

Historien lever - Spanien, Kongo, Libanon

Historien är inte död. Det lärde jag mig när jag for omkring och undersökte amerikanska bolag i Latinamerika.

Bolagsherrarna ville inte höra talas om det förflutnas synder. Men resultatet av det förflutnas synder - marken, byggnaderna, maskinerna, kort sagt: kapitalet - ville de givetvis inte avstå från. Det var helig privategendom och fick inte röras.

Historien är viktig därför att resultatet av den finns kvar. Det förflutna ger fortfarande avkastning. Det förflutna ger fortfarande makt. I Sverige lika väl som i Latinamerika.
Dessa ord av Sven Lindqvist, som inleder hans bok Gräv där du står, Hur man utforskar ett jobb, är den bästa förklaring jag någonsin stött på till varför det är viktigt med historia. Historien ger en förklaring till dagens maktförhållanden, i det lilla såväl som det stora.

Jag har just kommit hem efter tre veckor i ett land vars historia i högsta grad lever. Det är sjuttio år sedan den blodiga militärkuppen inledde ett treårigt inbördeskrig och fyrtio år av järnhård diktatur under general Franco. Den spanska regeringen vill nu riva de sista monumenten som hyllar diktaturen.

Under min resa har jag slukat George Orwells levande skildring Hyllning till Katalonien och Antony Beevors fenomenala bok Spanska inbördeskriget (en bok som för övrigt redan 1982 i det omedelbara spåret av diktaturen men som inte ges ut i Sverige förrän nu efter det stora genomslaget för hans bok om Stalingrad). Få saker kan ge ett sådant liv till en resa som att se nuet och samtidigt studera det förflutnas synder som ger en djupare förståelse för det man ser. Att vandra på Barcelonas stora turistgata Las Ramblas känns annorlunda när man vet att här byggde CNT-milisen, POUM och den kommuniststyrda folkarmén barrikader när George Orwell drogs in i det inbördeskrig i inbördeskriget som ägde rum under några majdagar 1937.

Av ren slump hade jag också packat ner Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad i ryggsäcken, ovetandes om dagens val i Demokratiska Republiken Kongo. Denna fenomenala bok beskriver vad som borde vara en del av allmänbildningen men inte är det - folkmordet på omkring tio miljoner människor i den belgiske kungen Leopold II:s privata koloni i Kongo mellan 1890 och 1910. Det är svårt att slita sig från boken för skildringen av övergreppen och den nakna rasismen är så levande.

Henry Morton Stanley gjorde under 1870-talet en resa tvärs över den afrikanska kontinenten på New York Heralds och Daily Telegraphs uppdrag. Han skrev sedan boken "Through The Dark Continent" om sin resa. Stanley bar den amerikanska flaggan i släptåg och passade på att massakrera afrikaner i parti och minut när hans sällskap på drygt 300 personer "upptäckte" det inre av Afrika och färdades längs Kongofloden.

I Dagens Nyheter i dag publiceras äntligen Anna Koblancks artikel som beskriver hur hon rest en bra bit längs med samma väg på en annan tidnings uppdrag. Denna journalist hade inga svarta bärare och ingen privatarmé, hon åkte med en frilansfotograf på en pråm som gick i en snitthastighet på 5 kilometer i timmen längs det som fortfarande är allfarvägen i Demokratiska Republiken Kongo - floden. En av hennes medresenärer, den 25-årige Medhard Kahenga, visar på hur kung Leopolds vålnad fortfarande spökar i våra relationer med Afrika. Anna Koblanck frågar varför det tar så lång tid att lösa konflikterna i Afrika:
- Därför att ni säljer vapen till oss och vill inte att vi ska ha fred, så att ni kan ta våra mineraler. Vi tillverkar inga vapen här.
Hanin Shakrahs reseblogg Trip to Lebanon skildrar ett stycke nutidshistoria. Hanin, som själv har sina rötter i det som sedan 1948 är staten Israel, valde att resa till Libanon när alla andra svenskar reser därifrån. Hon har hunnit med att beskriva den förtvivlade situationen på den libanesiska landsbygden och intervjua den legendariske mellanösternjournalisten Robert Fisk. Hon förklarar varför hon åkte på sin blogg:
Att resa tillbaka till landet som jag reste i med mina två svenska vänner för exakt ett år sedan, att se platser som fortfarande är färska i minnet, men ändå så långt borta. Som att besöka en alternativ värld, ett alternativt libanon. [...] Varje raket som faller, varje bomb som släpps träffar ett mål, skördar liv, och förstör ett land som kämpat sig upp ifrån ett raserat inbördeskrig. Det är därför jag åker.

Våldet, förtrycket och det koloniala vansinnet bara fortsätter, och som vanligt vänder vi i väst bort våra blickar om ingen tvingar oss att öppna våra ögon och göra något. Och det förflutna ger fortfarande makt, fast de mäktiga inte vill höra talas om det.

Politik handlar om makt och inflytande, liv och död. Det är lätt att glömma bort i den dagliga lunken, men det är det som är märgen, den brinnande kärnan i alltihop som gör att jag och många andra väljer att fortsätta ägna stora delar av vår vakna tid till att kämpa för ett människovärdigt samhälle.

Läs mer om rivningen av Francomonumenten. Läs Anna Koblancks reseblogg från Kongofloden. Läs Hanin Shakrahs artikel om hur billigt palestinskt blod är.

Uppdatering: Antony Beevors bok om spanska inbördeskriget har nu utvidgats och uppdaterats med hjälp av tidigare otillgängliga sovjetiska arkiv, därför är den nya utgåvan inte densamma som den bok som skrevs 1982. Rätt ska vara rätt.

Uppdatering: Det finns mer att läsa om man vill fördjupa sig om konflikten i Kongo och dess relation till västvärldens exploatering av naturtillgångarna. Carolina Jemsby skrev en bra artikel i Ordfront häromsistens - finns här. Och Dagens ETC har en bra presentation av coltanets roll i konflikten och även av konflikten i stort - kan läsas här.

fredag, juli 21, 2006

No one is safe in a neo conservative world

Today Israeli ground troops invaded Lebanon. At the same time, reports are telling us that 100 people a day die in Iraq.

Obviously, the US and Israeli governments treat other countries like squares on a chess table - no matter if they practice democratic elections or not. They use their superior military power to force their interests on the rest of the world. The British government provides good help in this permanent "War on Terror", aiming for a neo conservative world, a Pax Americana.

The neo conservative argumentation is adapted to the situation. Sometimes they say they fight for democracy and human rights while they sometimes force through boycotts on democratically elected governments. They say that they want to get rid of weapons of mass destruction while they really just want to monopolise the WMD:s for themselves. And they have no respect for human, civilian lives of those who come in the way of their warfare.

Israel is now at war with the only two of their neighbours who have governments elected in free and fair elections - Palestine and Lebanon. More than ten years of rebuilding of Lebanon after the last war Israel caused the country has been destryed during a week of massive bombing. People die by the minute, and the UN can't do nothing as Bush and Bliar veto any resolution.

It's time to put an end to the permanent war. It's time to put an end to neo conservatism. An important step is to avoid giving loonies as Fredrick Federley any power by voting against the right-wing alliance in the coming Swedish general election.

By the way, read Robert Fisk's amazing report from Beirut. In Swedish here, English readers can find it in The Independent.

New Labour or True Labour?

I am right now present at the IUSY festival that is an amazing event where thousands of socialists gather in Alicante, Spain to meet up with comrades from all over the world. As often when I'm overwhelmed by things happening all around me, I don't know where to start writing about it. So instead, I write about something completely different.

Via Daraka and Fredrik, I've got to know that my good friend and comrade Graham Copp has started blogging. Great! And Graham also tells us the good news that there is now for the first time in ages a real threat to New Labour.

I am very glad to see that John McDonnell MP has declared that he will stand as a candidate for Leader of the Labour Party when Tony Blair declare his resignation. Even though I've never met John personally, he seem to be a very dedicated Labour politician with broad networks and a lot of energy. McDonnell, as the leader of the Socialist Campaign Group and of the Labour Representation Committee, is challenging the politics of Blair AND Brown in a campaign that is about politics not personalitites. Let's have a look at what he says in his statement of the 14th of July:

I am standing to ensure that thousands of Labour Party members and supporters have the chance to participate in deciding not only who should be the next leader of our party but more importantly what policies the party should be pursuing.

There are many that feel the party has lost its way. Many of the policies being pursued in Government have broken up the broad coalition of support Labour has relied upon throughout its history to bring it to power.

New Labour has systematically alienated section after section of our supporters - teachers, health workers, students, pensioners, public service workers, trade unionists and people committed to the environment, civil liberties and peace. Spin and allegations of sleaze are causing decent people to lose trust in our party.

This is reflected in lost votes, lost elections, lost members and a Labour Prime Minister having to rely upon Conservative votes in Parliament to force through legislation.

There are growing calls from across the party for change. We need to rebuild a progressive consensus, inspiring and giving people hope that another world is possible. We need those who have turned away from Labour to come back home.

For the first time in decades people no longer feel they have a political voice. This campaign is a challenge to the present political consensus.

I will now seek support from all sections of the movement. At next Saturday's conference of the Labour Representation Committee we will debate the policies needed by a real Labour government and the way in which we can reinvigorate democratic participation in the party.

From September this campaign will be travelling the country, convening meetings face to face with party members, supporters and the general public to discuss the issues facing us. We will be urging those thousands of Labour Party members who have left the party to rejoin and those who are no longer active supporters to re-engage.


I think this is the campaign Labour really needs, desperately. No metter if McDonnell wins or loses, the campaign will have a good effect on party democracy and on the direction of the Labour Party as a whole. Go John!

Look at John McDonnell's website here.

fredag, juli 07, 2006

Leijonborgs första lögn kom efter fem sekunder

Har jobbat under Almedalsveckan och därför haft lite tid att skriva, men Lars Leijonborgs tal bara måste kommenteras:

Första lögnen kom efter fem sekunder när Leijonborg sa att det var så kul att så många kunde komma och tittade stint ner i golvet framför sig. Leijonborgs tal hade det minsta antalet åskådare av alla tal hittills. Fp-ledaren fortsatte sedan med att berätta att Alliansen "vunnit Almedalen" med sitt av borgerliga ekonomer redan utskällda fastighetsskatteförslag. Men det är inte nog med detta. Leijonborg drog en lång historia om en 29-årig tjej som blev förtidspensionerad fylld av sakfel - bland annat påstod han att arbetsförmedlingen sjukskriver folk.

Leijonborg menade i sitt tal att "Alliansen levererar, vänsterblocket havererar" - om man ska se på vad andra än de egna spinndoktorerna tycker blir resultatet annorlunda. Folkpartiet säger "Leve pluggskolan" och vill tvinga skolorna att ha mer läxor, vilket kritiseras av den en gång så trogna fp-gruppen lärarkåren. Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet säger i ett kritiskt uttalande att det är lärarna själva som ska utforma undervisningen, inte politikerna. Som LR:s ordförande Metta Fjelkner säger:
Man är inne på detaljerad klassrumsnivå, det är lika orimligt som att landstingspolitiker skulle gå in och bestämma vilka instrument kirurgerna skulle använda i operationsrummet.

Leijonborg avslutade sitt tal med att gräva ner sig själv djupt ner i politikens smuts- och baktaleridivision. Han ägnade minut efter minut åt att prata om Göran Perssons herrgårdsbygge. Varför kan han inte prata om sin egen politik i stället för att ägna sig åt att misskreditera sina partiledarkolleger som personer? Vet hut, Leijonborg!