onsdag, maj 31, 2006

Den svenska modellen - stolthet och fördom

Jag har gjort reklam för detta seminarium tidigare, men nu drar det ihop sig. Gå på ett högintressant seminarium i morgon om den svenska modellen inför nästa veckas nationaldagsfirande!

Torsdag 1 juni: Den svenska modellen - stolthet och fördom
I år blir den nationaldagen en helgdag, men vad är det vi firar? Går det att vara stolt över den svenska demokratin, jämlikheten, toleransen och internationalismen utan att behöva vara nöjd med Sverige som det ser ut i dag? Varför beskrivs Sverige som "det mest framgångsrika land världen någonsin skådat" i internationell press?

Tillväxt, välfärd och lycka - Joachim Vogel

De sjuka svenskarna - myt och verklighet - Paula Liukkonen

Välfärdspolitik bortom välfärdsstaten? - Lars Ingelstam

Tid: torsdag 1 juni 18:00

Plats: ABF-huset Stockholm

Inträde: 60 kr (för Ordfronts medlemmar 40 kr)

Föranmälan
Mer information

Varmt välkommen!

söndag, maj 28, 2006

Viktiga s-besked om äldreomsorgen

I dag är det Mors Dag. Dagen infördes av konservativa grupperingar i USA som ville skapa en motvikt till den internationella kvinnodagen 8 mars. En dag av 365 ska mamman befrias från hemmets uppgifter - ursprungligen oftast genom att döttrarna tar över arbetet i stället. Dagen bygger på ett moderlighetsideal präglat av traditionella värderingar och nationalism.

(UPPDATERING: Mors Dag har visst ett mycket mer radikalt ursprung än jag hade fått för mig. Läs mer i Santa Cruz Sentinel. Tack Daraka för tipset!) (NY UPPDATERING: Efter granskning av källor till min respektive Darakas bild av Mors Dags ursprung väljer jag för närvarande att hålla fast vid bilden av dagen som en konservativ dag präglad av den traditionella kvinnorollen. Frågan om Mors Dags ursprung är dock ett bra tips för den som ska skriva en uppsats då det finns flera versioner i omlopp och man säkerligen kan beskriva en hel del av samhällsutvecklingen i skenet av hur Mors Dag firats och firas.)

Men bara för att denna dag klassiskt sett varit konservativ finns det inga skäl att låta det förbli så. Denna dag ger vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson viktiga besked till landets mödrar och döttrar om att det offentliga tänker göra något åt en viktig jämställdhetsfråga - äldreomsorgen.

För äldreomsorgen är lika mycket en fråga om jämställdhet som något annat. Kvinnor lever i genomsnitt fyra-fem år längre än män och den stora delen av landets betalda och obetalda äldreomsorg utförs av dessa kvinnors barn och barnbarn.

Ylva Johansson säger att kvarboendeprincipen i äldreomsorgen drivits för långt och tvingat sjuka och ensamma åldringar att bo kvar hemma för länge. Hon är inte först om det - bland annat hade Ordfront Magasin ett temanummer om det offentligas reträtt på äldreomsorgens område i höstas - men det är mycket välkommet att regeringen nu ger besked.

Ministerns besked är att vi behöver fler och inte färre äldreboenden. Lagstiftningen skärps så att kommunerna åläggs att tillhandahålla äldreboenden i tid. Ett investeringsbidrag på 250 miljoner om året ska stimulera till bygget av nya äldreboenden. En seniorboendedelegation ska se över olika mellanformer mellan kvarboende och särskilt boende:

Det måste finnas en mångfald av bostadsformer. Många vill flytta till ett servicehus med personal och gemensamma aktiviteter. Andra värdesätter att kunna bo kvar i samma område som tidigare, där man känner grannarna och är bekant med de olika butikerna, men vill flytta till en lägenhet som är anpassad och lättillgänglig i samma område. Ytterligare andra vill gärna ha möjlighet att flytta ihop med några vänner och dela kök och vissa andra utrymmen samtidigt som man har var sin lägenhet och möjlighet att rå sig själv. Viktigt är att det inte bara är den som har pengar på banken eller ett hus att sälja som skall ha möjlighet att välja ett bra seniorboende.

Det skall finnas bra äldreboende som hyresrätter med hyror som är möjliga att betala. Politiken måste ta ett ansvar för detta. [...]

För den som är mycket skör eller sjuk måste det finnas plats i särskilt boende med kvalificerad personal för omsorg och sjukvård. Därför skall seniorboendedelegationen även föreslå åtgärder för utveckling av fler platser i olika särskilda boendeformer.


En ansvarsfull äldrepolitik till tiotusentals nya arbeten i offentlig sektor - arbeten som bör ingå i det program för full sysselsättning jag tycker bör utgöra grunden i socialdemokraternas valmanifest.

Läs Ylva Johanssons debattartikel här. Läs Petra Ulmanens artikel i Ordfront Magasin om "Du ska vårda din mamma" här. Läs Annika Hallmans artiklar om anhörigvård i Ordfront Magasin här och här.

onsdag, maj 24, 2006

Abbas ej kritisk mot Sverige

Helle Klein uppmärksammar att Palestinas president inte alls ställt in något Sverigebesök på grund av protester mot viseringen av Palestinas flyktingminister. Hon menar även att denna falska rapportering har en samband med att SVT:s Mellanösternkorrespondent Lars Adaktusson är minst sagt partisk i Palestinafrågan. PLO och Fatah har sänt ut en dementi:
"The Jerusalem correspondent of the Swedish television channel SVT 2 has reported that the reason Palestinian President Mahmoud Abbas postponed his May visit to Sweden was due to his displeasure about the decision taken by the Swedish government to give an entry visa to a minister in the Palestinian government. Regarding this matter, we would like to emphasize that this news is totally incorrect and aims at distorting the position of the Palestinian President who has been urging the International Community, since the latest Palestinian parliamentary elections, to respect the Palestinian people's democratic choice, to give the new Palestinian government a chance, and to lift the siege imposed on the Palestinian government and people. President Abbas has expressed the latter, publicly and clearly, on numerous occasions, the latest being last week in front of the European Parliament", står det i dementin.

"We would also like to confirm that President Abbas has received an official invitation to visit Sweden, the date of which will be agreed upon jointly. The Palestinian President and leadership have always valued the Swedish position in support of our people's rights", avslutas dementin.

Jag är själv oerhört tveksam till att konflikten mellan Fatah och Hamas kan vara så omfattande som svenska medier försöker få det att framstå som. Tvärtom är mitt intryck att Fatahs aktivister redan när jag var på Västbanken i november var medvetna om att de tappat makten över den palestinska gatan på grund av Arafats och Abbas' misslyckande med att få till stånd en rättvis fred och ta itu med det palestinska folkets oerhörda ekonomiska och sociala problem. Valet var ett protestval mot Fatah. Palestina är sannolikt arabvärldens mest sekulariserade land och Hamas vet att deras mandat inte handlar om sharialagar och terrordåd utan om att vara hårda förhandlare gentemot Israel för en rättvis fred och att bedriva en folkhemsislamistisk socialpolitik.

Självklart försöker den israeliska sidan göra allt för att få det att framstå som att det finns en konflikt - det försvagar den palestinska positionen. Jag är övertygad om att det finns ett stort samarbete mellan Fatah och Hamas just nu på många platser i Palestina där man enar sig för att lösa den stora kris som isoleringen av Palestina och frysningen av den palestinska myndighetens pengar innebär.

Läs Helles inlägg här.

tisdag, maj 23, 2006

Förslumning - den nya bostadsfrågan

Efter skattereformen, fastighetskraschen och Bildtregeringens försök att leka EMU i början av 90-talet närmast avbröts bostadsbyggandet i Sverige. År efter år under 90-talet byggdes knappt några nya lägenheter alls. Med tiden växte detta till ett stort problem och bostadsköerna växte sig allt längre. Framför allt drabbade detta de som ännu inte gjort sitt inträde på bostadsmarknaden. Begreppet "mambo" uppstod för dessa personer vars första nya lägenhet försköts allt längre fram i tiden.

När jag flyttade hemifrån 1996 fanns det fortfarande tomma lägenheter i Uppsala. Något år senare var detta förbytt i årslånga köer som bara växte för varje år som gick. Till slut blev detta en av de stora politiska frågorna och nu har bostadsbyggandet tagit rejäl fart. I dag byggs det mycket i Sverige. Vi har fortfarande problem, men nu ser bostadsköerna ut att börja minska till slut. Långt och träget arbete har burit frukt.

Bristen på bostäder är dock inte vårt enda bostadspolitiska problem. Väldigt många svenskar bor i bostäder som byggts under 60- och 70-talen. För varje år som går blir det mer angeläget att rusta dessa lägenheter genom stamrenoveringar och annat som gör att de kan stå sig flera decennier till. Att göra detta är kostsamt, och på många håll har bostadsföretagens pengar använts till nybyggnation i stället för till underhåll av det befintliga beståndet.

Det kommer att finnas stora behov av renoveringar under de kommande åren, och frågan håller nu på att väckas hur detta ska betalas. Här och här kan du läsa om den pågående kampen i mitt bostadsområde Kvarngärdet, där Uppsalahem föreslår en hyreshöjning med 1 500 kronor. Detta förslag skulle medföra att åtskilliga hyresgäster skulle vara tvungna att flytta då de inte kan betala den nya hyran, och det skulle sannolikt också medföra höjningar i flera privata hyreshusområden i närheten där renoveringar också planeras.

Kommunens ägardirektiv till Uppsalahem är som följer (hittat här):

• I genomsnitt 200 nya lägenheter per år ska skapas fram till 2008.
• Uppsalahem ska bidra till att skapa minst 70 ungdoms- och studentbostäder i genomsnitt fram till 2008.
• Om kommunen kräver ska Uppsalahem erbjuda minst fem procent per år av lediga lägenheter i alla bostadsområden till personer som av särskilda ekonomiska och/eller sociala skäl inte kan få en bostad på egen hand.
• Särskilda boenden ska byggas och hyras ut av Uppsalahem efter beställning från kommunen.
• Uppsalahem ska medverka till att Gottsundas utveckling blir långsiktigt positiv.

Som synes saknas renoveringar av det befintliga beståndet i dessa direktiv, trots att en uppfräschning av luggslitna områden som exempelvis Kvarngärdet onekligen skulle fylla en samhällsnytta för åtskilliga av kommunens invånare. Följden av ägardirektiven är att renoveringarna bekostas genom höjda hyror, eftersom de pengar som skulle ha använts till underhåll av befintligt bestånd i stället bekostar nybyggnationen.

Uppsalahem måste få använda sina resurser till att underhålla sina fastigheter. Om kommunen ska fortsätta bygga bostäder - vilket jag tycker att den ska - bör detta betalas av alla kommunens invånare och inte bara av dem som råkar bo i Uppsalahem.

I slutet av 90-talet var bostadsbristen den allt överskuggande frågan. Men i dag är läget ett annat. De stora 60- och 70-talsbestånden börjar bli så slitna nu att renoveringarna inte kan skjutas upp. Alternativet är att acceptera en förslumning.

Endast det bästa är gott nog åt folket

Jag har varit redaktör för det senaste numret av Socialdemokraterna i Uppsalas medlemstidning. Här är mitt eget bidrag - en artikel om sjukvård och ideologi:

Endast det bästa är gott nog åt folket

Valet den 17 september är ett val mellan två samhällssystem. En rödgrön majoritet innebär en fortsatt reformpolitik för att bygga vidare på den svenska modellen. En majoritet för högeralliansen innebär ett systemskifte mot mer av marknadstänkande och egoism.

På en annan plats i denna tidning beskriver vårt nya landstingsråd Marlene Burwick sjukvården som ”juvelen i välfärdens krona”. De internationella jämförelser som gjorts visar också att sjukvården förtjänar att beskrivas som en kronjuvel. OECD:s siffror visar att ingenstans i världen är spädbarnsdödligheten så låg som i vårt land. Antalet döda av cancer i Sverige är lägst i världen undantaget Finland och överlevnaden efter hjärtkärlsjukdomar är mycket hög- listan kan göras lång. Vi har skäl att vara stolta över den svenska sjukvården, utan att för den sakens skull vara nöjda.

Vi socialdemokrater ser det som självklart att alla – oavsett inkomst – ska ha tillgång till en offentlig skola, sjukvård, barn- och äldreomsorg av högsta kvalitet. Verksamheten ska vara så bra, att ingen känner något behov av att söka sig till privata lösningar. Därmed accepterar också de välbeställda de höga skattenivåer som krävs för att finansiera en modern välfärdsstat. Därför att det viktiga för väljarna är inte skattenivån, utan att de upplever att de får ut något för de skatter de betalar.

Socialdemokratins svar på 2000-talets utmaningar har sina rötter i en ideologisk tradition vi har all anledning att känna stolthet över. Den legendariska socialministern och folkhemsbyggaren Gustav Möller menade att ”endast det bästa är gott åt folket”. Tage Erlander och Olof Palme förde tankegångarna vidare genom att tala om ”de växande förväntningarnas missnöje” – när samhället blir rikare ställer människor allt högre krav på offentliga insatser mot de kvarvarande orättvisorna. Och som svar på medborgarnas krav byggde socialdemokratin upp ett starkt välfärdssamhälle som omfördelar resurser mellan klasser, kön och generationer genom en högklassig offentlig verksamhet och socialförsäkringar som ger trygghet i förändringen.

Det socialdemokratiska välfärdsprojektet har lyckats så bra att det nu går på export. Europa sneglar norrut mot den skandinaviska modellen med dess höga välfärd, jämlikhet och goda tillväxt. Människor över hela världen ser upp till Sverige som social modell. I den stora brittiska morgontidningen Guardian beskrevs Sverige nyligen som ”det mest framgångsrika land världen någonsin skådat”.

I detta läge – när den svenska modellen beundras över hela världen och väljarna mycket klart och tydligt stödjer den samhällsmodell som gjort vårt land till ett av världens mest jämlika länder – försöker moderaterna agera kameleonter. Moderaterna låtsas vara socialdemokrater. Det är de inte. De vill skära i vår gemensamma kassa med 250 miljarder kronor – var femte skattekrona ska bort. Moderaterna, och deras kopior ”Mauderaterna” i centern, vill sänka skatten med en summa som motsvarar kostnaden för hela hälso- och sjukvården.

Det är fortfarande oklart vilka som tar smällen när en femtedel ska bort. Vad de sagt hittills är att sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer ska få betala ett högt pris för att de rika ska få sänka skatter. De vill ha färre högskoleplatser, försämrad föräldraförsäkring och skära brutalt i möjligheterna att vara hemma för vård av sjukt barn. Moderaterna tar bort enorma resurser från möjligheten för arbetslösa att komma tillbaka genom arbetsmarknadsutbildningar, plusjobb och praktikplatser, fast de vet att arbetsmarknadspolitiken är lönsam och bidrar till den flexibilitet de säger sig förorda.

Moderaterna talar med dubbel tunga om sjukvården. På det nationella planet säger sig ”de nya moderaterna” värna om sjukvården och vill inte minska anslagen till landstingen. Samtidigt gör de aggressivt motstånd när socialdemokraterna vill lagstifta mot sjukhusprivatiseringar och gräddfiler i vården. Och i många av landstingen föreslår moderaterna skattesänkningar som skulle minska resurserna till den offentliga sjukvården. I vårt landsting har de disciplinerat sitt budskap inför valet och kräver ingen skattesänkning, men tidigare under mandatperioden har de krävt skattesänkningar med upp till 350 miljoner kronor vilket självfallet skulle slå hårt mot sjukvården i Uppsala län.

Moderaternas modell går ut på att successivt bryta ner den offentliga sjukvården genom skattesänkningar, privata sjukhus och gräddfiler för den som köper privata försäkringar. På så sätt blir det bara de rika som kan få den förstklassiga vården. De lågavlönade får nöja sig med en offentlig sjukvård som har svårt att klara ekonomin när de rika vägrar acceptera höjda skatter för något de inte längre utnyttjar. Och när ett privatiserat sjukvårdssystem väl etablerat sig är det svårare att bryta upp igen. Vi har redan fått en föraning av detta när högeralliansen styrde Stockholms läns landsting och Region Skåne under förra mandatperioden. De härjade runt med den gemensamma ekonomin, drev verksamheten med underskott och sålde ut sjukhus så det stod härliga till vilket tvingade fram stora skattehöjningar för att socialdemokraterna skulle få styr på sjukvården igen.

Den moderata sjukvårdspolitiken är inte bara en klasspolitik riktad mot dem som inte kan bekosta en privat sjukvårdsförsäkring. Det är en intressepolitik för de privata vårdföretagen, som söker nya lukrativa marknader att etablera sig på. Åtskilliga multinationella koncerner står i farstun och knackar på för att bli rika på folks sjukdomar. Moderaterna vill släppa in dem och steg för steg mönstra ut den gemensamma, generella sjukvården.

Den socialdemokratiska välfärdspolitiken, vägledd av principen att endast det bästa är gott nog åt folket, har ett mycket starkt stöd i väljarkåren. Moderaterna försöker, åtminstone på riksnivå, att agera som kameleonter och inbilla människor att de bara är en annan sorts sossar som inte suttit vid makten på ett tag och som besitter överklassens diskreta charm. De får stöd av borgerliga media som kommer att gå allt längre ifrån opartiskhetens krav ju närmare valet kommer. Detta ska föra dem till makten för att genomföra sin systemskiftespolitik när valet väl är över.

Om vi inte träffar väljarna, visar vilka vi är och vad vi står för samt visar på vad valet verkligen handlar om, då kommer vi att förlora. Men är vi ute på gator och torg, i bostadsområden och på arbetsplatser och pratar politik fram till valdagen, då är vi svårbesegrade. Det går bra för Sverige och folk gillar vår politik. Det är på oss det beror – så enkelt är det.

Läs hela tidningen här.

måndag, maj 22, 2006

Vilken svensk EU-parlamentariker bildar egen grupp med Tories?

Enligt dagens Scotsman bildas ett nytt parti i EU-parlamentet i juni bestående av EU-kritiker på högerkanten. Detta parti är en utbrytning ur European People's Party - högergruppen i parlamentet. Basen är brittiska Tories, men de får sällskap:
These include nine from the ODS, 10 from Law and Justice plus four other Poles, four Latvians, three French, two Lithuanians and one each from Ireland, Italy and Sweden.

Nu är frågan vem denna svensk är. Har inte sett något i svenska medier än. Min gissning är att det är Lars Wohlin, som ju lämnat junilistan för kristdemokraterna. Men å andra sidan hör ju kristdemokraterna till EPP-gruppen och deras EU-parlamentariker Anders Wijkman lär stanna där. Vad tror ni?

Delad föräldraförsäkring - en klass- och könsfråga

Gårdagens inslag i SVT:s Dokument Inifrån - Femini(s)terna som handlade om socialdemokratin och striden om delad föräldraförsäkring var väldigt intressant. Den bygger på omfattande research och rapporterar insiktsfullt om frågan. Det finns dock ett tankemässigt skutt i programmet som skapar en falsk motsättning mellan klass och kön i frågan om en delning av föräldraförsäkringen.

Programmets utgångspunkt är sociologen Stefan Svallfors' intressanta och statistiskt välbelagda tes om att arbetarklassen är mer radikal i socioekonomiska frågor än i värderingsfrågor. Svallfors menar vidare att medelklassen är mer progressiv när det gäller frågor som exempelvis kvinnors, homosexuellas och etniska minoriteters rättigheter. Fördelningsfrågorna är det viktigaste för båda grupperna, men om de fördelningspolitiska konflikterna raderas ut blir värderingsfrågorna viktigare vilket är en oerhört viktig insikt bland annat för att förstå varför amerikansk politik är så utfreakad.

Programmet svepte dock bara snabbt över de "nya moderaterna" och undersökte aldrig om Reinfeldts retorik stämmer med hans verkliga politik. Jag skulle hävda att konflikten i fördelningspolitiken är lika tydlig som någonsin i detta val. De senaste opinionsmätningarna antyder också att väljarna i allt större grad ser dessa fördelningspolitiska skillnader och röstar efter dessa.

Sedan tror jag att motsättningen också överdrevs. Även om det finns fler moralkonservativa personer i arbetarklassen än i medelklassen så är denna moralkonservatism ständigt ifrågasatt. Både arbetare och tjänstemän i Sverige har blivit otroligt mycket mer progressiva i värderingsfrågor de senaste årtiondena, och detta är en process som ständigt pågår. Jag tycker Svallfors' tes visar på vägen till att göra detta - genom att visa på att det handlar om jämlikhet och att länka en radikal politik i värderingsfrågor till en radikal fördelningspolitik. Arbetarklassens konservatism är inte större än att den är öppen för bra argument. Barnets rätt till båda sina föräldrar är ett bra argument, liksom det faktum att en delad föräldraförsäkring är helt avgörande för att ta itu med de löneskillnaderna mellan könen.

En individualisering av föräldraförsäkringen är i realiteten viktigast för arbetarklassens kvinnor. Det är dessa som är mest fast i ett dubbelt förtryck. Nanna har givit en mycket bra beskrivning av detta på Rebellas blogg - läs den.

söndag, maj 21, 2006

Jobben, jobben, jobben

Nu är Erik Laakso hemma från kandidatutbildningen jag skolkade från i helgen. Och Erik skriver klokt om vikten av en politik för arbete åt alla:
På partikongressen i höstas beslutades om ett enda huvudmål, arbete åt alla. Full sysselsättning är det enda acceptabla målet för en socialdemokratisk jobbpolitik, det får inte finnas en acceptans för en arbetslöshet på 4-5%, detta måste tydliggöras i ett socialdemokratiskt valmanifest. Den fixering vid målet om 4% bromsar utvecklingen och sätter hinder i vägen för traditionell socialdemokratisk reformpolitik där alla ska kunna gå till jobbet. Nu är det tid att återta initiativet i sysselsättningspolitiken.

Det räcker helt enkelt inte med att säga att "arbetslösheten är för hög". Har vi arbetslöshet är den för hög! Därför måste valmanifestet verkställa partikongressens beslut om full sysselsättning. Jag skrev om detta häromdagen, och Eriks text kan läsas här.

Vad tycker andra bloggare? Har vi rätt? Går det i så fall att, som nätrot, nå ända fram med detta budskap och i så fall hur?

Ordfront - ett alternativ till maktens megafoner

“Ordfront är viktigt! Ordfront har en viktig roll att spela. BLI MEDLEM!

Makten har många megafoner uppskruvade på hög ljudnivå. Alternativa röster är därför nödvändiga. Vi behöver levande exempel som ger oss kunskap, inspiration och hopp.

Ordfronts idé och drivkraft är att vara ett sådant alternativ. Ordfront startade för över 35 år sedan med den uttalade målsättningen att skapa motbilder.

Vi undertecknare av detta brev har olika intressen och sympatier. Vi kan ha olika åsikter om de böcker förlaget ger ut eller om innehållet i Ordfront magasin. Men vi är överens om att Ordfront är viktigt, en tillgång som ska vårdas och utvecklas. Det arbetet är långsiktigt och kan bara utföras av oss och av dig tillsammans.

Medlemmarna äger Ordfront och de är därför vår största tillgång, en källa till framgång, till nya intressanta böcker, artiklar och reportage, till debatt och spännande möten. Det är viktigt att vi är många, det gör att vi kan stå fria. Nu behöver vi bli fler.

ALTERNATIV SKAPAS GENOM HANDLING. BLI MEDLEM. SVÅRARE ÄR DET INTE.”

Detta är ett stort författarupprop som publicerades i Ordfront magasin i december 2005, undertecknat av författare och andra kulturarbetare som Ove Allansson, Astrid Assefa, Bengt Berg, Lasse Berg, Maria Bergom Larsson, Kjell Eriksson, Göran Greider, Dick Harrison, Anna Jansson, Maria Küchen, Sven Lindqvist, Aino Trosell, socialdemokrater som Enn Kokk och Birgitta Dahl, Ingemar Lindberg, Maj Britt Theorin och Sören Wibe men också ledaren för Fi, Gudrun Schyman, miljöpartisten Per Gahrton, centerpartisten Birgitta Hambraeus och vänsterpartisten Jonas Sjöstedt plus många, många andra.

Enn Kokk har gett en god beskrivning av gårdagens Ordfrontstämma, komplett med en beskrivning av Ordfronts bekymmer och vägen ur dem. Läs mer här.

Jag - en nätrot

Jag gick emellan två väldigt intressanta möten i går - Ordfronts stämma och Nätrot 06. Båda mötena handlade egentligen om samma sak - att skapa ett utrymme för en vänsterdebatt i ett land med starka dominerande borgerliga medier. Dagens största utbyte var att lyssna på Howard Deans tidigare kampanjledare Joe Trippi som berättade om en av de mest spännande politiska kampanjerna i vår tid. På några månader lyckades Trippi att med nätets hjälp föra Dean från ingenstans till den ledande demokratiska kandidaten. Man använde nätet som ett medel för att åstadkomma kampanjarbete på fältet, som ett sätt att samla pengar och som ett sätt att göra kampanjen till en egendom inte bara för kampanjledningen utan för alla som var med i arbetet.

Jag har ett erkännande att göra. När jag utformade grunden till det som skulle bli Anna Hedhs kampanj till EU-parlamentet under vintern 2004 var jag mycket inspirerad av det som samtidigt pågick i USA. Detsamma var Fredrik Jansson som också ingick i kampanjledningen. Inspirationen handlade inte minst om insikten att internet ger helt andra möjligheter till organisering över ett stort geografiskt område med små ekonomiska resurser. Bloggen hade dock inte riktigt kommit till Sverige än vid det tillfället men vi jobbade med en bloggliknande hemsida som var kampanjens centrum. Vi förenade svensk folkrörelsetradition med ett medvetet arbete med media och internet. Det var skitkul! Läs mer här.

Jag tror vi har mycket att lära av Deankampanjen. Vi kan lära oss att vanligt folk kan förändra det sätt på vilket politiken utformas, och att vi kan använda de medel den nya tekniken ger för att göra detta. Jag tror också att vi bloggare har en del att ta till oss av de råd Trippi och den senare talaren Johan Ehrenberg gav:

- Jag tror att vi behöver gå ifrån att i första hand kommentera det som skrivs i mainstream-media på våra bloggar till att börja etablera oss som alternativa medier. Vi bör göra egna intervjuer, skapa våra egna nyheter, driva egna kampanjer.

- Nätet bör i mycket större utsträckning användas till organisering av aktivitet vid sidan av datorskärmarna. Detta var Deankampanjens grej - man informerade kontaktpersoner i en stad att man skulle komma och sedan spred de lokala personerna informationen vidare genom flygblad etc.

- Partierna och nätrötterna bör använda nätet för att skapa interaktivitet. Nätet minskar avståndet mellan väljare och valda och vi bör mer medvetet använda detta redskap samtidigt som vi har i minnet att tillgången till internet, datorer och inte minst tid att sitta framför datorn är en klassfråga.

Läs mer om nätrot på Kulturbloggen.

fredag, maj 19, 2006

Ropen skalla - arbete åt alla!

Högern ljuger som en häst travar om arbetslösheten. Deras påstående att omkring 1,5 miljoner personer är arbetslösa innebär att förtidspensionärer, sjukskrivna, värnpliktiga, föräldralediga och semesterfirare är arbetslösa! De kriterier för arbetslöshet som vi en gång var överens om i det här landet – Statistiska Centralbyråns kriterier – duger inte för lönesänkaralliansens syfte så de snickrar ihop sin egna statistik.

Högerns lögner gör inte att arbetslösheten slutat vara ett problem. En arbetslöshet på 4-5 procent är oacceptabelt. Partikongressen i november 2005 beslutade att delmålet om fyra procents öppen arbetslöshet togs bort, för att sätta ett enda mål – arbete åt alla.

Jag har tidigare skrivit om den process som pågår för att komma fram till vad som ska stå i det socialdemokratiska valmanifestet. Jag vill vara ärlig – socialdemokratins akilleshäl är och förblir arbetslösheten. Dagens opinionssiffror visar att vi kan vinna valet också på den nuvarande, väldigt defensiva politiken, men det vore så mycket bättre om vi hade en politik för att få alla i arbete. Det skulle visa en gång för alla att 90-talet är över och att socialdemokratin är back on track för ett jämlikt och solidariskt samhälle. Det skulle vara receptet för en socialdemokratisk valskräll den 17 september när vi genom att vi visar att vi står för de klassiska socialdemokratiska idealen vinner tillbaka de väljare som i många år stannat på soffan när det är val.

Det socialdemokratiska valmanifestets huvudinnehåll bör vara ett program för att nå full sysselsättning under mandatperioden. Vi vet vad som behöver göras och vi vet var behoven finns. Så många fler ska anställas i sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och utbildningsväsendet, så många jobb ger omställningen till ett ekologiskt hållbart samhälle, så många får jobb i det privata näringslivet på grund av den framåtinriktade näringspolitiken, så många kan återvända till arbetsmarknaden genom ett framåtriktat program för rehabilitering och mänskligare arbetsplatser.

Programmet bör innehålla årliga delmål och kontrollstationer som gör att politiker och medborgare kan se att arbetet med att mota arbetslösheten i grind fortgår planenligt. Det förutsätter att partikongressens prioritering av arbete åt alla före andra politiska mål tas på allvar och att riksbankens hökar hålls på mattan. Och det förutsätter en bred samverkan över gränser där kommuner och landsting får de resurser som krävs för att kunna anställa för de stora behov som finns och därmed också reducera kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen drastiskt.

Massarbetslösheten har förpestat det svenska samhället i femton år nu och det är dags att sätta punkt för den. Det är dags att omsätta partikongressens beslut i praktisk politik. Det är dags att lägga fram en politik för arbete åt alla!

Desperat Reinfeldt hal som tvål

Se min artikel på Motallians.

torsdag, maj 18, 2006

Heimdaldebatten fortsätter

Jag har tidigare skrivit om den borgerliga studentföreningen i Uppsala, Heimdal, som försöker mörka sitt nazianstuckna förflutna. Nu har Laboremus ordförande Marika Lindgren-Åsbrink skrivit ett utmärkt inlägg i Upsala Nya Tidning i ämnet. Hon skriver bland annat att:
Det rimliga vore därför att föreningen på riktigt gör upp med de problematiska inslagen i sin historia, utan att det skulle kasta någon skugga över föreningens verksamhet i dag. Tvärtom skulle en mer ärlig uppgörelse skapa respekt. Ett viktigt led i detta vore att öppna Heimdals arkiv helt och hållet. När föreningens styrelse nu har valt att inte göra det sänder det tydliga signaler om att man fortfarande vill dölja något.
Debatten lär fortsätta. Det är hög tid att öppna arkiven!

söndag, maj 14, 2006

Ådalen 31 - Samma kamp då som nu


Här vilar en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

I dag är det 75 år sedan svensk militär öppnade eld mot en fredlig demonstration i Lunde i Ådalen och mördade fem arbetare. Demonstrationen var ett led i protesterna mot arbetsgivarnas användande av strejkbrytare för att slå sönder motståndet mot lönesänkningar i depressionens spår. Kampen då handlade om strejkrätten. Kampen var så viktig för den dåvarande borgerliga regeringen att den skickade in militär för att stödja attackerna mot strejkrätten.

För 75 år sedan lockades fattiga bondsöner att följa med skeppen förbi Ådalen för att tjäna en hacka under den svåra ekonomiska krisen genom att tjäna som strejkbrytare. Arbetarna reagerade genom att protestera och demonstrera, eftersom strejkbryteriet hotade deras livsvillkor. I dag försöker arbetsgivarna göra samma sak genom att locka arbetare på andra sidan Östersjön att arbeta för löner som ligger långt under svenskt kollektivavtal. Samma kamp pågår i dag.

EU-utvidgningen innebär att medborgare i alla EU-länder har rätt att arbeta i Sverige, vilket är helt rätt och riktigt. Men arbetar man i Sverige ska man göra det i enlighet med svenska löner och avtal. Vi vägrar acceptera en diskriminerande apartheidlagstiftning som ger lägre löner till personer med andra nationaliteter som jobbar i Sverige. Striden i EG-domstolen om Byggnads rätt att sätta in fackliga stridsåtgärder i Vaxholm handlar i grunden om samma fråga som Ådalsdemonstrationen 1931.

För övrigt har det pågått en debatt, bland annat i Flamman, om den socialdemokratiska partiledningens småskurenhet att inte låta vänsterpartiet delta i manifestationen i Ådalen. Beslutet fick till följd att vänsterpartiet fick mer bevakning av sina aktiviteter denna dag samt att en skugga av debatten om socialdemokratisk maktfullkomlighet hamnade också över pressbevakningen av Ådalsmanifestationen. Socialdemokraternas presstjänst kan bättre än så.

Varför jobba mer när behovet av arbete minskar?

Den mänskliga civilisationen går framåt. Varje år får vi bättre och bättre maskiner som gör produktionen allt mer effektiv. Detta leder också till att behovet av arbete i samhället minskar. När människor tidigare behövde arbeta nästan all sin vakna tid för att klara livhanken, kan vi numera klara oss på betydligt mindre.

Under 1900-talet har detta fått sin konsekvens i arbetstidsförkortningar. Åttatimmarsdagen, semestern och dess successiva utökning samt kortandet av normalarbetstiden från 48 till 40 timmar när lördagen blev ledig dag har inneburit att människors fritid ökat. Också det obetalda arbetet i hemmet har successivt kortats genom arbetsbesparande maskiner och genom den drastiska effektivisering som den offentliga barn- och skolbarnomsorgen innebar.

Jag vill inte måla upp en alltför positiv bild. De genomsnittliga restiderna till och från arbetet har ökat dramatiskt under 1900-talet liksom de dramatiska förändringarna av livsmiljöerna har berövat många människor närheten till naturen. Men det går att konstatera att 1900-talets snabba produktivitetstillväxt skapat möjligheter för betydligt större delar av befolkningen till fri tid och därmed ett friare liv.

Ingenting pekar på att produktivitetstillväxten kommer avbrytas under de kommande decennierna. Inte minst har datoriseringen har effektiviserat oerhört många arbetsprocesser och dessa möjligheter är långtifrån uttömda. Däremot går det att se tydliga skillnader i hur snabb produktivitetsökningen är i olika sektorer.

Framför allt är mänsklig omsorg av barn, äldre, sjuka, funktionshindrade m.fl. något som kommer fortsätta kräva stora arbetsinsatser. Här går det inte att ersätta människan med en maskin, inte utan att förlora den mänskliga omvårdnaden. För att klara framtidens behov av mänsklig omsorg måste resurser överföras från den hypereffektiva industriproduktionen till omvårdnadssektorn genom höjda skattenivåer. Det är helt enkelt inte rimligt att produktionsökningen de kommande åren i huvudsak ska komma den privata konsumtionen till del, när de största behoven finns inom den eftersatta offentliga konsumtionen.

Kommunal och S-kvinnor har nu - utan kongressbeslut - meddelat omgivningen att de släpper kravet på sex timmars arbetsdag. Motivet skulle vara att "medlemmarna hellre vill ha mer i plånboken än att arbeta färre timmar". Att på detta sätt ställa brytandet av lönediskrimineringen av kvinnor och kampen mot ofrivilliga deltider mot kravet på en sextimmarsdag är både ohistoriskt och en tragisk brist på visioner.

Sextimmarsdagen handlar om ett annat samhälle. Ett samhälle där vi har tid för varandra, där män såväl som kvinnor viker en mindre del av livet till lönearbete och har mer tid för att njuta av de framsteg mänskligheten nått. Ett sådant samhälle är motsatsen till dagens stressamhälle där vi varken har tid för varandra eller ens för oss själva. Resultaten av detta ser vi i höga sjuktal och människor som inte har tid att njuta av all den materiella välfärd de lyckats uppnå. Och att kvinnor tar de hårdaste smällarna av detta stressamhälle är ganska uppenbart för de flesta som ser efter.

Rimligen bör en kortad normalarbetstid också, tillsammans med mer resurser till offentlig sektor, vara en viktig insats för att återskapa arbete åt alla. Under hela 1900-talet har arbetstiderna förkortats successivt vilket öppnat upp för att fler att dela på samhällets totala arbetsmängd. Om det totala antalet utförda arbetstimmar ligger stilla eller sjunker, är det rimligt att dessa timmar delas upp på fler. Det är i grunden bisarrt att vissa sliter som djur för att hinna med allt medan andra inget hellre vill än att få ett arbete de inte får.

Det är tragiskt att Kommunal och S-kvinnor lämnar det krav på sextimmarsdag de struntat i att driva under lång tid. Men frågan är inte död, den hänger samman med ett människovärdigt samhälles utveckling. Sextimmarsdagen kommer, om vi kämpar för den!

lördag, maj 13, 2006

Valkrav

S-kvinnor vill ha en tredje pappamånad i socialdemokraternas valmanifest, skriver SvD. Det är ett bra krav - vettigt för kvinnoförbundet att ställa och driva då det är den enskilt viktigaste insatsen för att jämställdhetsarbetet ska gå framåt.

SvD skriver vidare att SSU vill sänka momsen på miljöbilar, ha praktik på alla gymnasieutbildningar och utraderade löneskillnader till år 2010. Och s-studenter vill höja studiemedlen med 900 kronor i månaden. Bra bra.

LO:s stora undersökning "Valet är ditt" lyfter fram tio frågor:
- Fler måste få arbete
- Bättre arbetsmiljö
- Förbättra anställningstryggheten
- Försvara kollektivavtalen
- Bättre tandvård
- Arbeta för högre pension
- Rätt att arbeta heltid
- Mer resurser till äldreomsorgen
- Mer pengar till skolan
- Satsa på kompetensutveckling

LO lär återkomma med tydligare formulerade krav till valmanifestet med utgångspunkt från dessa tio centrala frågor. Göran Persson själv har sagt att han vill att barnbidragen ska höjas och antydde att han vill höja bostadstilläggen för pensionärerna ytterligare.

Det här är alla bra krav och jag hoppas att de alla bli delar av socialdemokraternas valmanifest. Här har jag några krav:

- Sverige har råd med många fler händer i skola och sjukvård. 90-talet är över och vi måste investera i en offentlig sektor som varit eftersatt alldeles för länge.

- Under perioden ska patientavgifterna för tandvård fullt likställas med sjukvården.

- En ny pensionsreform ska genomföras som garanterar en standardtrygghet efter pensioneringen, se här.

tisdag, maj 09, 2006

Följ med till Kenya!

LÄS, SPARA OCH RES TILL WORLD SOCIAL FORUM

Tisdag den 16 maj börjar studiecirkeln för dig som är intresserad av globaliseringsfrågor och World Social Forum. Vi samlas på ABF på Bredgränd 14 i Uppsala klockan 18:00. Föranmäl dig gärna till peter.gustavsson@ordfront.se.

World Social Forum har de senaste åren vuxit till en enorm global mötesplats för alla de rörelser som ifrågasätter dagens orättvisa världsordning. Nästa forum är i Kenya i januari 2007.

Global solidaritet byggs genom möten; möten mellan människor från olika länder, kulturer och rörelser. World Social Forum är idag den främsta möjligheten att skapa sådana möten. Dessutom är det ett lysande tillfälle att resa till en annan del av världen.

Ordfront och ABF vill att många svenskar ska vara med i diskussionerna om hur vi skapar en annan värld. Därför genomför vi läs, spara och res-cirklar på många håll i landet. Där kan du lära dig mer om globaliseringen, den globala rättviserörelsen och om Afrika/Kenya - och om de konkreta frågor som ofta diskuteras på World Social Forum.

Det kostar ingenting att komma och pröva på, men en mindre deltagaravgift kommer troligen att tas ut för cirkelmaterial. Vi kommer planera hur vi tar oss ner till minsta möjliga kostnad och vi börjar spara nu. Och slutligen åker alla till Kenya, tillsammans!

måndag, maj 08, 2006

Ett stycke oskriven nutidshistoria

Enn Kokk hyllar Göran Greiders senaste bok på sin blogg och jag blev så inspirerad att jag inte kan undanhålla läsarna ett stycke modernt mästerverk. Detta hade det svenka folket fått läsa dagarna innan EMU-omröstningen, undertecknat av några av våra mest ledande kulturpersonligheter, om det inte varit för det tragiska mordet på Anna Lindh.

Göran Greider - vem annars - skrev det och det handlar om ett nej som är ett ja till något annat bättre, större. Egentligen är texten universell och nog borde den kunna få en och annan att entusiasmeras till att kämpa också i årets va. Så håll till godo, kulturarbetaruppropet mot EMU:
Vi som undertecknar detta upprop, anser att EMU inskränker utblicken över världen och krymper solidariteten. Vi tror att det betyder något att våga gå sin egen väg, bortom stormakterna, bortom de växande byråkratierna, bortom de alltmer arroganta eliterna. Vi hävdar det individuella modet och den gemensamma demokratin där den ännu fungerar hyggligt. Vi tror att den monetära unionen drar en ekonomistisk tvångströja över Europas befolkningar och att den reser murar mot den större världen.

Vårt Nej till EMU är bara stammen till ett stort grenverk med tusen ja - till global och europeisk mångfald, till en demokrati som växer underifrån och till en litteratur, en konst, ett artisteri som inte böjer sig under auktoriteter, eliter och påbud.

Vi underordnar oss inte. Vi säger Nej till EMU därför att vi säger Ja till motstånd, demokrati och självbestämmande.

Heimdal mörkar naziförflutet likt Bagdad Bob

Den 17 februari 1939 arrangerades ett studentmöte i Bollhuset vid Svandammen i Uppsala där studenterna med 548 röster mot 349 röstade för en resolution mot judisk invandring - läs mer här. Den roll som spelades av den borgerliga studentföreningen Heimdal i Uppsala har varit uppe till debatt vid flera tillfällen.

Jag missade tyvärr eftermiddagens seminarium där Heimdal skulle rensa sin smutsiga byk. Jag har dock läst Upsala Nya Tidnings artiklar i frågan - både Heimdals debattartikel och de följande artiklarna här, här och här. Och i dag skrev Ola Larsmo en utmärkt artikel i frågan. Larsmo skräder inte orden:
Denna av högerextremister dominerade styrelse är mycket aktiv: man ger 1939 ut en årsbok, man tar 1940 initiativ till den framgångsrika, nationalistiska pamfletten Den svenska linjen — och man får Bollhusmötet till stånd. (Som privatpersoner, enligt Lagerkvist och Lindberg.) Mötet är en protest mot de liberala, socialdemokratiska och kristna studenter som vädjat till statsminister Hansson att Sverige tvärtom ska släppa in fler judiska flyktingar.Det går inte att hymla här. Såväl argumentationen kring Bollhusmötet som Heimdals årsbok 1939 och pamfletten Den svenska linjen präglas av antisemitism. När Lindberg och Lagerkvist försöker tiga ihjäl det begår de ett retoriskt misstag.

Vidare skriver Larsmo:
Problemet är att Bollhusmötet, Heimdals årsbok och inte minst pamfletten Den svenska linjen från 1940 av samtidens höger inte uppfattades som belastningar utan snarare som meriter. Leissner, Fredborg och Holmstedt välkomnas med detta i bagaget in i det Högerparti som nu har Gösta Bagge som ordförande. Fredborg skickas av Svenska Dagbladet till Berlin; Holmstedt hamnar i Högerpartiets programkommitté och blir senare kommunalråd: Leissner är med och grundar Fria moderata studentförbundet, vars tidskrift Svensk Linje räknar sina anor till pamfletten från 1940.

Vad Larsmo alltså skriver är att Heimdal väljer att mörka föreningens hållning till förintelsen då de nazianstrukna styrelseledamöterna sedan fick ledande poster i högerpartiet. I stället för att göra en pudel mer än sextio år efter det inträffade väljer Heimdal att förneka att den styrdes av nazister under ett antal år och att dessa exnazister sedermera kom att få ledande positioner i Högerpartiet. "Bagdad Bob kunde inte sagt det bättre" som Larsmo skriver. Enn Kokk har också skrivit en intressant kommentar i ämnet.

Heimdal väljer åter en gång att avstå från att öppna sina arkiv. I stället sätter de dit nya dörrvakter. Att en gång för alla öppna föreningens arkiv för envar att studera på Carolina Rediviva är uppenbarligen fortfarande för farligt mer än sextio år efter Bollhusmötet.

Kampen om Kvarngärdet - nu i pdf

Som jag skrev tidigare pågår en kamp om hyressättningen efter en renovering av mitt bostadsområde Kvarngärdet i Uppsala. Nu ligger "Kampen om Kvarngärdet" uppe som pdf. Klicka in här och ladda ner tidningen.

lördag, maj 06, 2006

(s) vann valet!


Som Marta redan skrivit så vann socialdemokraterna en sensationell seger i årets kårval i Uppsala. Socialdemokraterna blev största parti med 8 mandat, och vänster- och miljöpartiets kårmotsvarigheter fick 6 mandat vardera. Högerpartierna Det nya Mösspartiet, Halvera.nu och Fria Moderata Studenter fick sammanlagt 10 mandat, och ser ut att fortsätta sin ökenvandring inom Uppsalas studentvärld. Underlaget för en bra koalition med en stark vänsterprofil är mycket goda. Se även valresultatet här.

Bakgrunden till detta är två samverkande faktorer. För det första har socialdemokraterna bedrivit en mycket bra valrörelse och alla de som slet som djur förtjänar en stor eloge.

Men det finns också en bakomliggande faktor som sällan omtalas i riksmedierna - den unga generationen i Sverige är väldigt radikal och när man låter den rösta blir resultatet så här. Vi som tillhör krisgenerationen och såg allt bli sämre har en annan bild av politiken och framtiden än dem som är fem-tio år äldre. Dessutom är studenter inte längre en liten privilegierad grupp och när 50 procent pluggar blir akademiker inte liktydigt med höger längre. Konsekvenserna av denna stora omvandling av det svenska samhället har bara börjat, och jag tror få anar vad som händer när vi som är sena 70-talister och tidiga 80-talister börjar få inflytande.

Vilken seger! Nu vinner vi i september också!

torsdag, maj 04, 2006

Möt Hamas

I en tid som denna, när EU fryser humanitärt bistånd och representanter för det regerande partiet i Palestina förvägras inresetillstånd i Sverige, ordnar Sjöviks folkhögskola ett seminarium om Israel-Palestina. Seminariet äger rum under Kristi Himmelsfärdshelgen, 26-28 maj, och mer info finns här. I går ansöktes om visum för att en Hamas-representant ska medverka i detta seminarium, se nedanstående pressmeddelande.

PRESSMEDDELANDE

Besök av Hamas-representant till Sjöviks folkhögskola

Mazen El-Sheikh har fått tillåtelse av Hamas ledning att resa till Sverige för att delta i ett seminarium på Sjöviks folkhögskola i Avesta kommun den 26-28 maj, trots att såväl Fatah-parlamentariker som israeler är närvarande på seminariet.

Mazen El-Sheikh från Gaza är 30 år och kommer nu – sedan Hamas vunnit valet – att ha en ledande position i kommunstyrelsen för den betydelsefulla, men hårt utsatta, staden Khan Younis på Gazaremsan. Han har tidigare representerat Hamas i ungdomsstyrelsen, the Palestinian Youth Association och har varit aktiv som studentledare för Hamas. Han är representant för Hamas i den största fackföreningen i Gaza, UN Employees.

Mazen El Sheikh är utbildad i juridik och psykologi. Han arbetar bland annat med att undervisa i mental hälsa på Open University i Gaza.

- Vi söker nu visum för Mazen El-Sheikh och hoppas att det ska lyckas att han får tillstånd att komma in i Sverige, säger Lena Lönnqvist, rektor på Sjöviks folkhögskola.

Seminariet i Sjövik har som tema ”Religionens påverkan på fred, ekonomi och politik i Palestina-Israel”. Medarrangörer är såväl Broderskapsrörelsen som svenska judar för fred och en svensk palestinsk förening.

"The answer again, I'm afraid, is that old nosepeg"

Tens of millions of Brits go to the polls today, voting in local elections. The last months has been terrible for the Labour Government, with scandal ofter scandal facing it. This is expected to be seen in the polls today, with people punishing Blair through letting Tories and Liberal Democrats in. Polly Toynbee's comment in the Guardian is a good read as usual, and the end is as follows:
Labour MPs tremble at losing yet another great swath of council seats: local parties soon die without councillors, leaving few foot soldiers at the next election confronting armies of enemy councillors in every ward. So Labour supporters tempted to give Tony Blair a bloody nose by letting Tories in might consider the damage it may do in the long term. Emailers ask angrily how else they can express their fury. The answer again, I'm afraid, is that old nosepeg. Don't use good local Labour councillors to get your revenge on the PM. His MPs look determined to see him off this time, roughly if need be, should he be foolish enough not to go soon.
That old nosepeg, that is the saying used in last years' general election - "I'm voting Labour with a peg on my nose" (Jag röstar Labour med en klädnypa för näsan). As I said then, Labour won despite of Blair and not because of him. Voters want good policies, but they also want a government that they trust and that can deliver visions for a better society.

onsdag, maj 03, 2006

Kampen om Kvarngärdet


Jag sitter i styrelsen för Hyresgästföreningen i mitt bostadsområde, och det är ett tämligen tungt uppdrag för tillfället. Uppsalahem vill renovera området, vilket är bra och angeläget som synes på bilden av fasaden på huset i andra ändan av min korta lilla gata. Min allmännyttiga hyresvärd vill dock höja hyran med dryga 30 procent vilket är omöjligt att betala för många av de nuvarande hyresgästerna. Det blir många möten och mycket diskussioner med mina grannar - kul och givande men det tar sin tid.

Som redaktör för tidningen Södra Kvarnbladet har jag i dag äran att presentera det första numret jag ansvarat för med titeln "Kampen om Kvarngärdet". Tidningen delas just nu ut i området. Nedan kan du läsa en av mina artiklar i tidningen som handlar om ett bostadsmöte för de boende på min gård och ger stora delar av den politiska bakgrunden till denna viktiga strid.

Kamplystna hyresgäster på gård fyra
När hyresgästerna träffades för att diskutera renoveringen av gård fyra var budskapet tydligt - en renovering är angelägen men prislappen är fullständigt orimlig. De boende var överens om att hålla ihop eftersom enighet ger styrka.

Diskussionerna om renoveringen av Kvarngärdet har nått ett nytt skede. Från att ha förhandlat om hela området och inte kommit överens, har man nu börjat diskutera gård för gård. Gård fyra är först ut. Södra Kvarnbladet var där när de boende diskuterade läget.

Onsdagen den 19 april hade Hyresgästföreningen kallat till bostadsmöte på gård fyra, och ett tjugotal boende samlades för att diskutera de förhandlingar som pågår om renoveringen av lägenheterna. Torbjörn Sjöberg, ordförande för Hyresgästföreningens lilla förhandlingsdelegation, berättade att han suttit i diskussioner och förhandlingar med Uppsalahem sedan sommaren 2005.

- Uppsalahems utgångsbud var 1 150 kr per kvadratmeter och år eller ungefär 5 750 kr per månad för en tvåa på 60 kvadrat. Det är en höjning med 39 procent från dagens hyra på 827 kr/kvm, sade Torbjörn Sjöberg.

Hyresgästföreningens förhandlare konstaterade att Kvarngärdet är i stort behov av en renovering, men att prislappen var orimlig. Deras motbud var att acceptera en höjning med 100 kr/kvm eller en hyreshöjning med omkring 500 kr i månaden för de flesta hyresgäster på området. I slutet av förhandlingarna var Uppsalahems bud 1 110 kr/kvm eller 1 415 kr i månaden för en tvåa på 60 kvadratmeter.

För Hyresgästföreningen i Uppsala är utvecklingen på Kvarngärdet en viktig fråga. Ungefär 3 000 hyreslägenheter i de östra stadsdelarna står i begrepp att börja renoveras, och de privata hyresvärdarna ser med stort intresse på vad som sker. De östra stadsdelarna har snabbt blivit mer populära, inte minst genom den överhettade bostadsmarknaden i Stockholm som gör att pendlare söker sig hit med nära till tåget. Bostadsrätterna har snabbt blivit dyrare på Fålhagen och blir det stora hyreshöjningar på Kvarngärdet finns en stor risk att prisökningarna sprider sig ytterligare. Då får vi en stor social omvandling av östra Uppsala. Vart ska de som inte har höga inkomster ta vägen då? Men hyresgästerna står inte rättslösa.

- För att Uppsalahem ska kunna göra den yttre renoveringen måste över 50 procent ge sitt medgivande, sade Torbjörn Sjöberg och hänvisade till Uppsalahems egna uppgifter. Och för att de ska komma in i lägenheten måste varje hyresgäst ge ett individuellt medgivande.

Om man inte ger sitt medgivande går frågan till hyresnämnden, där Hyresgästföreningen bistår med juridisk hjälp för alla som är medlemmar. Nämnden prövar vad som är en rimlig hyra. Erfarenheter från tidigare renoveringar visar att det är lättare att få igenom en bra uppgörelse i hyresnämnden om man är en stor grupp hyresgäster och inte bara några få. Därför är det viktigt att hålla ihop.

Problemet är politiskt, enligt Torbjörn Sjöberg. Skattereformen 1990 innebar att man tog bort hyresbolagens möjligheter att fondera pengar och att bostadssektorn blev en gödkalv för staten. Uppsalahems vinst och försäljningen av delar av beståndet på 90-talet innebär att kommunen tagit ut tusentals miljoner kronor från Uppsalahem sedan det bildades. Först med stopplagens införande 2002 blev det slut på möjligheterna att brandskatta Uppsalahem, men Uppsalahem ska fortfarande gå med en vinst som används till att finansiera nyproduktion. Att renovera de befintliga lägenheterna ingår inte i Uppsalahems affärsidé!

- Det är ju litegrann som att bo i bostadsrätt det här, att vi blir tvungna att betala mer för att de ska göra underhåll. Med skillnaden såklart att vi inte får något för det när vi flyttar, sade en av de samlade hyresgästerna.

Sedan Hyresgästföreningens förhandlare beskrivit läget och hyresgästerna ställt sina frågor övergick diskussionen till vad vi ska göra nu. Deltagarna på mötet var överens om att hyran är alldeles för hög - flera kan inte bo kvar om hyran hamnar på den nivån. Och deltagarna var överens om ett löfte till varandra - vi skriver inte på några medgivanden förrän vi satt oss ner igen och är överens.

I skrivande stund är förhandlingarna fortfarande inte avklarade, men de allra flesta hyresgästerna på gård fyra har skrivit på namnlistor där de protesterar mot Uppsalahems hyresförslag efter renovering. Kampen om Kvarngärdet har bara börjat.

Riv upp pensionsuppgörelsen!

Borgarna påstod i går att de är eniga om den ekonomiska politiken. Ändå går de i dag ut med fyra olika ekonomisk-politiska motioner. Samarbetspartierna är överens om 100 procent av den ekonomiska politiken medan högerpakten är oense om massor av frågor. Bland annat får vi nu höra att kristdemokraterna vill höja garantipensionen med 850 kronor.

Garantipensionen var en viktig del av 90-talets pensionsuppgörelse. Det är i grunden den gamla folkpensionen, som går in och täcker upp för de pensionärer som har lägst pension. Detta vill kd betala genom att bland annat införa fler karensdagar i sjukförsäkringen och genom att de tiotusentals människor som nu kommer ur långtidsarbetslösheten genom plusjobben i stället ska leva på högerpaktens usle a-kassenivåer.

Det var med stort besvär den socialdemokratiska partiledningen lyckades tråckla igenom pensionsuppgörelsen över medlemmarnas huvuden. Och nog skakar uppgörelsen redan i kanterna - pensionssystemets ekonomi har varit snubblade nära att den så kallade bromsen automatiskt minskade pensionsnivåerna och Göran Persson har deklarerat att den inte kommer vara populär om 20 år när de som går i pension då ser vad 90-talets politiker gjorde. I Lena Sundström briljanta bok "Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar" begår författaren lustmord på det nya pensionssystemet. Själv har jag gått igenom skillnaderna mellan ATP och 90-talets uppgörelse och dess betydelse för kapitalbildningen i samhället i min D-uppsats.

Nu har borgarna själva börjat ompröva pensionsuppgörelsen genom att börja räkna upp nivåerna. Ett mycket trevligt inslag i valrörelsen skulle då kunna vara att deklarera att socialdemokraterna också fått nog och att vi begär mandat för en reform värd namnet på pensionernas område.

Huvuddraget i reformen skulle vara en garanterad inkomstnivå för alla pensionärer baserad på inkomsttrygghet, motsvarande ATP-systemets 60 procent av inkomsten under de 15 bästa åren. Summan skulle värdesäkras så att pensionärerna får del av samhällets allmänna inkomstökning. På så sätt skulle framtidens pensionärer veta vad de får när de blir gamla, och mycket av den osäkerhet som gör att folk börjar pensionsspara alldeles för tidigt och går runt och oroar sig försvinner. Det skulle också minska tendensen mot att man söker kompensera sig för den minskade statliga pensionen genom avtalslösningar som saknar fördelningspolitiska inslag.

En sådan pensionsreform skulle per automatik innebära att den så kallade bromsen avskaffas. Dessutom skulle dagens beräkningsgrunder baserade på saker som förväntad medellivslängd och storlek på den generation man ingår i slopas till förmån för principen om inkomsttrygghet. PPM-systemet skulle kunna vara kvar, men minska i betydelse då inkomstpensionen ger en stor och garanterad summa vilket minskar människors upplevda behov av privat pensionssparande. Kanske kan man fundera på att minska den andel av pensionspengarna som sparas i PPM-fonder successivt genom att en viss del av de 2,5 procent som måste avsättas dit automatiskt hamnar i Sjunde AP-fonden.

Det är dags att lämna 90-talet för gott. Pensionera pensionsuppgörelsen!

tisdag, maj 02, 2006

Självhävdelse

Erkänner just nu att jag är dålig på att hinna klicka runt på andra bloggar - har inte förrän nu sett Erik Laaksos inlägg om partidistriktets kongress där han har bild på mig och allt. Erik utvärderar ett seminarium om personval jag höll för ett par veckor sedan och säger att "jag lärde mig faktiskt mer på de 50 minuterna än på det som går att läsa sig till i ämnet här och var på nätet". Bockar och tackar och rekommenderar samtidigt Eriks blogg som utvecklas och nu har blivit riktigt riktigt snygg - Vardagspolitik på tierpska.

måndag, maj 01, 2006

Kristdemokraterna i Uppsala - Livets Ords parti

Om man skulle räkna ihop alla spaltkilometer av dödförklaringar av förstamaj-firandet som skrivits de senaste decennierna skulle man kunna räkna med att vi är döda sedan länge. Men när vi firade i Uppsala i dag tyckte jag att tåget var mer levande än på länge - folk ropade slagord i hela tåget och skarorna var tända inför valkampen. Fanorna smattrade i vårvinden.

Vi socialdemokrater var inte ensamma med vänsterpartiet och andra vänsterrörelser om att demonstrera i Uppsala. Livets Ord och Ja till Livet försökte också, liksom förra året, att göra arbetarnas högtidsdag till sin dag. De genomförde en demonstration mot dagis under kristdemokratisk flagg och med Alf Svensson som förgrundsgestalt.

Kristdemokraterna i Uppsala har haft stora interna strider det senaste året som ledde till att det sittande kommunalrådet Ola Leife petades till förmån för Ja till Livet-medlemmen Gustaf von Essen. Den bästa beskrivningen av läget inom kristdemokraterna i Uppsala ges av Catharina Drougge, själv aktiv kristdemokrat, på UNT Debatt 18 februari i år. Drougge beskriver partiets kommunalrådskandidat som "den ultrakonservative abortmotståndaren Gustaf von Essen" och skriver att
"Det som är uppenbart för de flesta, nämligen att den kristna högern under åratal har verkat för att skapa en politisk plattform i gamla hederliga klassiska kristdemokratin, får inte ens tänkas högt. Ju mer man förnekar att så är fallet, desto mer uppenbart blir det."

Hårda ord från att komma från en partikamrat sju månader innan ett val! Kristdemokraternas avdelning i Uppsala styrs nu av kristen höger av samma typ som de samfund som var basen för George W Bush valseger i USA 2004. Mer liberalt orienterade personer ersätts nu av mer värdekonservativa inom Uppsalas kristdemokrater, många med rötterna i Livets Ord och Ja till Livet.

När socialdemokratiska studentförbundet kampanjade mot KDS 1994 var deras slogan "Rösta på Alf så får du Ulf på köpet". Inne i den kristdemokratiska lådan fanns en Ulf Ekman-gubbe som hoppade upp när man lyfte på locket. I spåren av 1994 års valförlust, då partiet nästan åkte ut ur riksdagen, genomförde Alf Svensson ett förnyelsearbete för att tvätta rent kristdemokraterna från stämpeln av abortmotstånd och homofobi. Här hade Svensson vid upprepade tillfällen problem med kärnan av kristen höger som bland annat genomförde framgångsrika krysskampanjer för exempelvis Ja till Livets dåvarande ordförande Mikael Oscarsson som blev riksdagsledamot för Uppsala 1998.

Nu är Alf Svensson borta som partiledare och Göran Hägglund utkämpar en hård och ojämn förtroendematch med de övriga borgerliga partiledarna. I detta läge, när Hägglund profilerar sig som en allmänborgerlig politiker gentemot väljarkåren i stort, har Alf Svensson fått en ny uppgift. Han ska nu mobilisera den kristna högern till valurnorna i september. Han har bland annat gjort detta genom att under hösten och vintern kampanja mot homoadoptioner och sena aborter, och nu går han i ett tåg arrangerat av en kd-avdelning som just tagits över av den kristna högern. Unket, Alf!

Första maj, första maj...


Snart ska jag ut och demonstrera. I år tänkte jag ropa det här:

- Frihet – Jämlikhet – Solidaritet
- Jag är trygg – därför fri!
- Ropen skalla – arbete åt alla!
- Gör din plikt, när det är val – rösta för kollektivavtal!
- För ett alliansfritt Sverige!
- Fotboll – ja! Sexhandel – nej!
- Högerpakt – Välfärdsslakt!
- Inga pigor åt överklassen – Låt dem skura de egna dassen!
- Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu – hej!
- Palestina – Solidaritet!
- Svensk modell eller högerkartell!

Ha en trevlig första maj!