Tsunamivarningssystem hade räddat 80 %

Hade Thailand haft ett ordentligt varningssystem på plats när tsunamin kom hade 80 procent av dem som omkom kunnat räddas, tror Terasuk Tongmak som är chef för Phukets säkerhetssystem.

Det skriver Dagens Nyheter i dag i en intressant artikel om det varningssystem som nu är på plats i Thailand. Hur kommer det sig att varningssystemet inte kunde vara på plats tidigare? Då hade kanske mer än 400 svenskar som omkom, och mer än 4 000 personer som dog totalt i Thailand, levt i dag. Och hur kommer det sig att Thailands myndigheter inte spred en varning när de visste om att jordbävningen skett en timme innan vågen kom?

Jag har fått flera kommentarer om den märkliga situationen att de borgerliga partierna önskar att staten skulle ha gjort mer i den här frågan, fast de normalt kräver att staten ska göra mindre. Kanske skulle det kunna vara så att samtliga partier uppfattar att medborgarna i en välfärdsstat i en globaliserad värld ställer nya och större krav på staten att den ska ta ansvar inte bara innanför landets gränser utan också utanför. Kanske är det dags att utvidga och internationalisera den generella välfärden?

Mer granskning, mindre sorgporr

Marielouise Samuelssons radiokrönika i Dagens Nyheter återger en röst i Ring P1 som menade att medias hårdbevakning av tsunamin "gör oss alla till hyenor". Jag är uppenbarligen inte ensam om att känna efter annandagens orgier i tsunamirapportering att nu har det bara gått för långt med det Johan Croneman i samma tidning beskrivit som "sorgporr" och att nu behöver vi en bredare och djupare diskussion om tsunamin än bara det automatiska skällandet på regeringen. Den som inte redan läst mitt inlägg i debatten kan göra det här.

Nog är det sant som Croneman också skriver att "Inte minst mediemarken är minerad, varje ord som kan verka minsta kritiskt, i någon som helst riktning, vägs på guldvåg". Men det känns nu hur allt fler börjar tänka till och ifrågasätta.

Samuelssons krönika är mycket läsvärd - hon ifrågasätter inte minst hur public service-företagen agerat och menar att "public service-radion med sitt särskilda uppdrag borde fundera över hur det blir med samhällsgranskning, analys och distans när journalistikens fokus eftersträvar känslosamhet och intimisering". Johan Croneman lämnar i sin krönika ett förslag till ett av de många granskande reportage som skulle kunna göras kring tsunamin och dess efterspel för att få klarhet i hur andra aktörer än Sveriges regering agerat:

Den brittiske fondmäklare som man följde hade inte hundra­procentigt på fötterna i alla lägen, men det han sade om de 300 miljoner pund som britterna samlat in till tsunamins offer kändes relevant: det mesta av pengarna satt fast i de brittiska bankerna - och de som hade kommit i väg till Sri Lanka, ja, de satt fast i någon lankesisk bank. Och de hundratals miljoner som vi svenskar samlade in. Någon som har lust att ta reda på vart de tog vägen? Råstam, Josefsson, Svensson: "Follow the money."

Någon som har andra idéer på vilka granskande reportage som borde göras för att få klarhet i hur tsunamitragedin hade kunnat bli något mindre tragisk?

Ärkebiskopen om smärta och straff

Jag såg precis vad ärkebiskopen sade om smärta och skuld i Ekots lördagsintervju på julafton. Detta var hans svar på frågan om varför så många drabbade kräver ministrars avgång:

Ibland tror jag människor hoppas att deras smärta blir mindre, om de hittar någon som är mer skyldig än någon annan. Men min erfarenhet som präst är att det sällan hjälper. Det är en fåfäng önskan om att en smärta, som ändå på något sätt är absolut, ska bli mindre för att någon annan får någon slags straff.

K G Hammar beskriver bättre än jag lyckades göra i mitt första tsunamiinlägg den jakt på en syndabock som sker där de sörjande söker projicera sin ångest på någon annan för att mildra sin egen smärta.

Snabbare insats hade inte kunnat rädda svenska liv

Att döma av kommentarerna på mitt förra inlägg, men även av ett par bloggare - Utsikt från höjden, Erik Laakso och Ali Esbati - finns det många andra som delar den frustration jag uttryckte över den skenade debatten om tsunamin. Jag tänker försöka hålla liv i denna diskussion och hoppas att andra vill bidra till att sprida en debatt med andra perspektiv än den enkelspåriga mediadebatten.

I dag vill jag rekommendera en kommentar som Hans Rosling, som är forskare i internationell hälsa på KI (visst är det samma Hans?), skrivit på Global Jugglers blogg där det förts en debatt kring om en tidig räddningsinsats hade kunnat rädda något svenskt liv. Rosling skriver:

I mellandagarna 2004 publicerade media omständigheterna kring en svenska man som avled på sjukhuset i Takua Pa till följd av Tsunamin. Slutsatserna kring det dödsfallet är att det nog inte gått att undvika med en snabb svenska insats. Sedan dess har ingen information framkommit om någon enda annan svensk som avlidit på sjukhus i Thailand efter Tsunamin.

Rosling menar att kommissionen avstår från att göra den rimliga sammanfattningen av detta, som är att:

“Det finns ingen information som talar för att något svenskt liv kunnat räddas genom en snabb svensk insats, men detta påverkar inte på något sätt kritiken mot den dåliga krisorganisationen och det oprofessionella agerandet hos svneska myndigheter”.

Fortsättningen av Roslings kommentar är också intressant. Jag publicerar den i sin helhet:

Det är av stort intresse att klarlägga varför den svenska debatten inte klarar av att hantera att svenska medicinska insatser inte kan rädda svenska liv vid katastrof på andra sidan jordklotet. Jag tror grunden är en dimmig uppfattning om svensk överlägsenhet i de flesta tekniska områden. Ingen tycks heller ha ställt den svåra frågan: “Hade någon svensk riskerat att dö pga en snabbt planerad svensk evakueringsinsats om den lett till att svårt skadade evakuerats till Sverige i stället för till Bangkok?”Kom ihåg att en av de unga svenskar som dog efter bomben på Bali, dog i det första snabbplanerade evakueringsflyget från Bali till Australien. Rika personer som skadas svårt i sydostasien och som behöver evakueras till bästa vård skall flygas till Singapore, Kuala Lumpur eller Bangkok. Detta behöver framhållas i den svenska debatten.

Jag har fått förfrågningar om källan till att de thailändska myndigheterna inte spred något tsunamilarm fast de visste om jordbävningen en timme innan vågen kom. Här är den. Experterna trodde att den indonesiska ön Sumatra skulle fungera som "vågbrytare" för den thailändska sydkusten. Ett ödesdigert misstag, som fick dödliga konsekvenser till skillnad från de oklara beslutsgångarna på UD på annandagen. Svenska medier har skrivit om faxar och telefonsamtal ett år nu - är det dags nu att börja granska var ansvaret ligger för att inte fler liv kunde räddas den 26 december 2004?

Dags för klarspråk om tsunamin!

För ett år och en dag sedan skedde en jordbävning som startade en enorm flodvåg som ledde till mer än 226 000 människors död, varav mer än 166 000 i Indonesien (främst Aceh-provinsen). Tsunamin dödade 543 svenskar, vilket sannolikt gör Sverige till det hårdast drabbade landet i Europa undantaget Tyskland. Denna katastrof är Sveriges näst största i modern tid i antal döda räknat - endast Estoniakatastrofen har dödat fler. Många svenskars liv har för evigt märkts av denna tragedi.

Med allt detta sagt, och med regeringens sena start noterad och skarpt kritiserad i Katastrofkommissionens rapport, borde det nu vara hög tid för en mer balanserad debatt om frågan.

I ett års tid har vi nu med jämna mellanrum fått se hur kvällstidningarnas lösnummerjakt driver dem till att frossa i detaljerna kring katastrofen och inte minst att jaga regeringen. Och det hör till människans natur att jaga ansvariga. Begreppet syndabock kommer av en gammaltestamentlig text som handlar om att alla Israels skulder skulle läggas på en bock som sedan skulle jagas ut i öknen för att aldrig komma tillbaka. När bocken var borta skulle också skulderna vara borta. Bocken har tagit skulderna från syndarnas axlar.

För mig känns hetsjakten på Laila Freivalds som en sådan jakt efter en syndabock. I den debatt som skedde i januari, och än mer i debatten nu i december, har jag förstått och hållit med om kritiken för att UD hade en dålig beredskap annandag jul och för att arbetet för att assistera svenskarna i Thailand kom igång sent. Men jag har haft svårt att begripa de proportioner det hela fått. Katastrofkommissionen konstaterade att det inte med full säkerhet kan fastställas om några människor dog på grund av regeringens sena agerande, men ändå upplever jag det som att många människor och inte minst journalistflocken projicerar sin ångest på Sveriges regering.

Det var inte alls självklart att det var regeringen som skulle bli denna syndabock. Till syvende og sidst är det ju faktiskt inte UD som tjänat stora summor pengar på att skicka tusentals svenskar till en riskfylld miljö. Resebolagen har haft verksamhet i området i åratal och har en skyldighet att veta allt som är värt att veta, inte minst om de risker som är förknippade med resan. De tar trots allt betalt för att ta ansvar - det är inte som att klicka in hos RyanAir och markera av försäkringen för att spara 125 spänn på tvåtimmarsflighten till Stansted. De svenskar som betalat tiotusentals kronor till resebolagen för att deras familj skulle kunna fira jul och/eller nyår i Thailand förväntade sig - och hade rätt att förvänta sig - att dessa resebolag skulle ta deras säkerhet på högsta allvar.

Det var resebolagen som flög ner de mer än 500 svenskar som dog av tsunamin. Det var resebolagen som inhyste de numera döda svenskarna på hotell som många gånger inte var byggda för att underlätta evakuering och som ofta blev dödsfällor för dem som var där när vågen kom. Det var resebolagen som valde att inte berätta vad man ska göra om vattnet plötsligt rör sig bort från stranden i hög hastighet (spring för livet!). Det var resebolagen som hade arbetsmiljöansvaret för dem av deras anställda som omkom i katastrofen.

Ingen Lottie Knutsson i världen borde kunna ta bort detta tunga ansvar från resebolagens axlar. Men sedan regeringen förlorat "the blame game" efter att den borgerliga maktpakten och journalistflocken i skön förening styrt in siktet mot Rosenbad och Arvsfurstens palats har ingen haft fantasi nog att börja fundera över katastrofen i ett något vidare perspektiv. Medan regeringen har fått löpa gatlopp och medierna i veckor och månader varit fyllda av meningslösa diskussioner om telefonsamtal och faxar har ingen på allvar ifrågasatt varför inte resebolagen hade någon beredskap för denna högst kända risk för sina resenärers och anställdas säkerhet.

Ansvaret borde falla än tyngre på den thailändska regeringen. Thailändska myndigheter visste att skalvet inträffat och att en tsunami kunde väntas. Men de beslutade sig för att inte varna allmänheten för att inte störa turismen. Ansvaret faller mycket tungt på den thailändska staten för detta oerhört cyniska kalkylerande med människors liv, som i slutändan också kostade eftersom medvetna turister nu skyr Thailand som pesten då liv är värt mycket mindre än turismintäkterna för landets regering. Detta med att pengarna är värda mer än liv är för övrigt något vi egentligen redan visste eftersom vi ju vet hur Thailand ser mellan fingrarna för att en stor andel av de västerländska manliga turisterna i landet är s.k. sexturister som utnyttjar fattiga thailändska unga flickor och pojkar.

Jag hävdar att ansvaret faller betydligt tyngre på den thailändska regeringen för dess underlåtelse att försöka rädda liv än på Sveriges regering för att UD var oförberett och handlingsförlamat till en början, för att Laila Freivalds inte var på plats i Phuket förrän den 29 december och för att UD från början menade att det var rese- och försäkringsbolagens ansvar att betala folks hemresor och ge resenärerna ersättning för sina förlorade ägodelar.

Sveriges regering misslyckades med att hantera katastrofen på ett tillfredställande sätt. Men, jag vill upprepa, det kan inte med full säkerhet fastställas att ett enda liv gick till spillo på grund av detta. Samtliga 543 döda svenskar är döda på grund av en naturkatastrof som beror på att kontinentalplattorna rörde sig. Många av dessa liv hade kunnat räddas av ett tsunamivarningssystem, av en varning från thailändska myndigheter, av fungerande rutiner för utrymning och räddningstjänst, av byggtekniker som följer de säkerhetsföreskrifter vi tar som självklara i vårt land och av information om riskerna till dem som turistade i riskzonen. Ansvaret för att dessa säkerhetsåtgärder inte genomfördes ligger på den thailändska staten och på resebolagen.

Till skillnad från journalistflocken är jag inte ute efter att jaga syndabockar. Jag har inte en tillräckligt hög inkomst för att resa till andra sidan jorden med familjen och precis som den stora majoriteten svenskar kände jag ingen som omkom i tsunamin.

Jag är bara så oerhört trött på att ingen pratar om väsentligheterna i denna fråga. Trött på en borgerlig maktpakt som ideligen partipolitiserar denna katastrof för att skörda opinionsmässiga framgångar de inte kan vinna på sin hårdföra högerpolitik. Trött på medier som aldrig tycks kunna sluta jaga i flock. Och faktiskt också trött på Sveriges vänsterdebattörer som inte riktigt tycks kunna se igenom detta och börja kritisera det högern och medierna håller på med.

US unions alive and kicking

The three-day transit strike that made New York public transport stand still is now over. The employers' proposal on forcing the workers to pay 4 more percent of their wages in pension fees is fought down, and a final agreement will be negotiated the coming weeks. Read more on the Transport Workers Union Local 100 website.

The Swedish translation of the No 1 US union song, Solidarity Forever, says that if the worker wants, he can stop all the trains. Now New York transit workers has done all that, and New Yorkers has accepted that and blamed the Metropolitan Transport Authority for cutting down on pensions for the small guy. This strike shows everyone that American unions are not dead. The union busting laws that where introduced by Reagan is an enormous threat to American unions, but now the TWU took the risks of being fined to bankruptcy or for its leaders to be jailed to stand the fight. US unions are alive and kicking.

The June List - Sweden's Tories?

Daraka asked "What are you guys going to do to distinguish left anti-Europeanism from right anti-Europeanism?" Well, I don't think we need to do a lot to be honest. A couple of the most distinguished left wing people who joined the June List from the start has left because it's right wing. Lars Wohlin, June List MEP, has also just published an article in Dagens Industri arguing for the party line that public spending must be reduced as a share of GDP in order to reduce taxes.

On-going discussions in Brussels seem to clear this out once and for all. A couple of weeks ago, speculations in Swedish media started that the June List are to leave the IND-DEM group to join the European Free Alliance (ALE), a group of nationalist parties linked to the Green group (fun comment on their opinion on the future map of Europe here). The June List has long had problems with the Italian Lega Nord taking part in the same group as them. But I don't think the June List joining this group is very likely.

The new Tory leader David Cameron has declared that his party will leave the Conservative EPP-EP group in the European Parliament. Speculations in the UK now are that these "three eccentric Swedes" are to join the new group that will be formed by the Tories and some Eastern European parties whose criticism to the EU is that it isn't the US.

Floodwave in a waterglass

The commission's report on how the government dealt with the tsunami seems to be good, it penetrates the subject and tell us who did the mistakes. The Prime Minister has taken the blame and apologised for these mistakes. The government seems to learn from the mistakes made.

With all this, the case could be closed. Instead, the right wing opposition tries to make party politics of this disaster. Speculations are heard on whether they will ask for the government to resign - almost one year after the tsunami! This is surely a floodwave in a waterglass.

In January, we spent weeks discussing the government's failures. The opposition didn't rise the question in parliament on the government's resignation then, and they won't do it now either. They know that most European governments had problems with dealing with a catastrophy of this size, and they know that most voters would see a call for Perssons's resignation now as quite ridiculous.

What the opposition want, is to recall the voters' memories from last winter, when their position in the polls were much better. I can't blame them, as I know that whenever we discuss policy they lose.

Högerpartiet Junilistan AB

Efter diskussionen om tillgängligheten till Ordfront har jag har nu sett till att få upp min artikel om Junilistan på nätet - den återfinns på Socialdemokratiska EU-kritikers hemsida.

Kan för övrigt rekommendera Tony Johanssons blogg när det gäller Junilistan AB, till exempel denna, denna och denna artikel . Tony har också sågat sin egen bror minister Johansson längs med fotknölarna här.